Chapter 11
INGEN BILD TILL DETTA KAPITEL :(
MERCEDES PERSPEKTIV:
Jag gick upp och knackade på, Justin öppnade efter bara några få sekunder och kollade chockat på mig. Jag log lite smått mot honom.
- Ehhm, hej, jag kan inte få upp dörren, kan du hjälpa mig? Han skrattade till, kollade ner i marken och nickade sedan mot mig.
- Såklart jag kan. Han gick rakt fram och stängde dörren efter sig. Vi började gå de få stegen till min dörr, men han stannade efter bara ett steg.
- Fan, grymtade han och kikade bak mot sin egen dörr, jag glömde nyckeln där inne, sa han uppgivet och jag skrattade till.
- Du gjorde vad? Log jag och skrattade till igen.
- Jag råkade låsa in min egen nyckel, så jag kommer inte in, suckade han och ett skratt började bubbla inom mig. Han såg på mig och log stort.
Det brast, skrattet skällvde i mig och jag lutade mig fram för att trycka handen mot magen. Justin började också skratta, hans skratt var gulligt.
Fick mig att rysa till och det spändes i magen. På ett konstigt sätt som fick hela mig att pirra till, bara av att se hans leende och höra hans skratt. Jag kollade in i de bruna ögonen för några sekunder och fortsatte sedan skratta.
- Jag hjälper dig att låsa upp, sa han efter en stund av återhämtning, och sedan går jag ner och hämtar extra nyckeln som finns i repititionen. Hon log stort och sträkte fram handen, jag gav han nyckeln och han vände på den, för att sedan trycka in den i låset.
- Så låser du upp, jag slog mig själv i pannan lite löst och skrattade till.
- Jaha, det var inte svårare än så. Han skakade på huvudet med ett leende.
- Nej, faktiskt inte, men jag går ner med dig, denna soppan är mitt fel. Han skrattade till åt mitt ordval och skakade på huvudet.
- Det behöver du inte.
- Men jag gör det ändå, jag ska bara ställa in min resväska, jag öppnade dörren och ställde snabbt in resväskan och stängde sedan dörren, med nyckelkortet i handen. Jag visade upp det mot Justin och han skrattade till.
- Jag har i alla fall med mitt, det är en bra början, han skrattade till och nickade.
Vi gick under tystnad mot hissen och åkte ner till första våningen. Vad skulle man prata om med en så stor världsstjärna.
Jag skulle ju inte lita på honom.
JUSTIN PERSPEKTIV:
Mercedes gick bredvid mig, jag var rädd för att kolla på henne. Rädd för att hon skulle kolla tillbaka och att den där jävla rodnaden skulle spridas på mina kinder. Jag tog ett djupt andetag och samlade mig.
Bara. Kolla. Inte. På. Henne.
Jag sneglade försiktigt på henne, luggen hängde nerför hennes panna och stannade precis över ögonen, håret såg ut som vackert ogräs och gav henne ett mystiskt utseende. Det var mellan svart och brunt, mest svart, men i skenet från lamporna speglade de brunt. Hennes hud såg sammetslen ut och ömtålig ut, det såg ut som om man inte kunde röra henne utan att hon gick sönder. Som en vattenballong, man var alltid rädd att den skulle spricka i ens händer. Något den nästan aldrig gjorde, men man var ändå rädd för det.
Hon kollade snabbt upp mot mig och för någon sekund kollade jag in i de mörkaste bruna ögonen jag sett i hela mitt liv.
Innan jag kollade bort, och ner i marken.
Vi kom fram till repitionen direkt efter och jag lutade ena armbågen mot den stora disken. Hela rummet var nästan vitt, förutom gardinerna och vissa detaljer, som var målade i guld.
- Hej, jag glömde min nyckel i mitt hotellrum, så kan jag få låna extra nyckeln? sa jag med ett av mina vanligaste leenden, ett "bieber-leende" som alla kallade det.
Kvinnan bakom disken, som hade svarta glasögon, och vanliga repitionist-kläder. Hon hade håret i en hög bolle längst bak i nacken och kollade strängt på mig.
- Vilket nummer? hon vände sig om och kollade på en tavla med massa av nyckel-kort.
- 564, svarade jag och hon tog fram en av korten, hon la den på bänken men stannade min hand när jag var nära på att ta kortet, jag kollade chockat upp på henne.
- Hur kan du bevisa att detta kort-nummret är ditt?
- Du skojar va? frågade jag och hon skakade på huvudet. Jag kollade mot Mercedes och sa:
- Du kan intyga att jag heter Justin Bieber och bor i hotellrummet bredvid dig? Mercedes nickade.
- Han bor på hotellrummet bredvid mig! Jag intygar det, eller vad de nu heter, log hon och det pirrade till inuti, jag försökte ignorera känslan.
Tråkigt som fan, men jag är inte skriv sugen idag :(<3 Blev ett litet också, men kommentera ändå!
Chapter 10
JUSTIN PERSPEKTIV:
Jag vågade knappt kolla på henne, rädd för att det skulle märkas, att hon skulle tro att jag kollade på henne hela tiden och fastnade med blicken direkt när jag fick syn på hennes långa blanka hår i ögonfältet. Jag kunde dock inte slita blicken från henne när hon visade upp mobilen, hennes brors mobil.
Hon hade bytat ut bakrunden till bilden som han och jag tagit, eller Mercedes hade tagit bilden, och brodern hade stått bredvid mig. Jag fattade först inte varför han ville ha en bild med mig, jag hade för några sekunder glömt av att jag var den jag var.
Justin Bieber.
Jag log stort åt mobilens bakrund och ett stort leende spreds på Mercedes läppar, inte mot mig, utan mot oss allihopa.
Jag kollade snabbt ner på hennes outfit, röd rutig shorta, ett par mörk blå stuprörsjeans och svarta converse.
Hon visste väll som jag inte hur varmt det brukar vara här i LA, även fast jag bodde här ibland, när jag inte var någon annan stans, det var stressigt att va popstjärna.
- Så ska vi dra? frågade Alfredo snabbt och jag nickade, Alfredo tog täten mot de två svarta bilarna vi skulle köra i, båda två var stora och svarta, Kenny skulle köra den ena bilen, medans min andra livvakt Moshe skulle köra den andra.
- Hur ska vi dela upp oss då? frågade Alfredo när någon kom fram och knackade på min axel. Jag vände mig om och kollade in i ett par bruna ögon, ett stort leende spreds på flickans läppar när hon fick syn på mig och hon skrek lyckligt. Ett leende spreds på mina läppar med och jag log stort mot henne.
- Skulle jag få ta en bild?
- Javisst, Alfredo kom fram och tog tjejens mobil ur hennes händer med ett leende, tjejen log också och ställde sig bredvid mig.
Jag log stort medans Alfredo tog fotot, Mercedes hängde över Alfredos axel och inspekterade fotona noga. Hon nådde inte riktigt över axeln och hängde därför mest över hans överarm.
- Gud va kort du är, hörde jag han säga och hon suckade djupt.
- Jag vet.
- Perfekt längd, utbrast jag och förstod inte vad jag hade sagt förens jag redan uttalat det. De bådas blickar kollade mot mig och jag kände hur tjejen som stod bredvid mig också kollade upp på mig. Hon var i min ålder och hade långt brunt hår och en tröja med ett snyggt tryck på. Hennes ögon var bruna som choklad och inspekterade mig glatt.
- Kan jag också få en bild, jag kollade åt höger och tackade gudarna att denna lilla tjej just kommit nu, när allt var som pinsammast. Jag nickade snabbt med ett leende och släppte den andra tjejen, som gick fram för att hämta sin mobil hos Alfredo.
-
Jag visste inte hur länge jag stod där och tog bilder, hur länge jag stod med ett leende på läpparna och höll fingrarna som ett piece-tecken, men jag klagade inte, utan mina beliebers skulle jag inte va så känd som jag var idag. Jag skulle vara en vanlig kille i Stratford.
Ibland längtade jag tillbaka. Men för det mesta älskade jag mitt liv, mina medmänniskor mina kompisar och mina beliebers. När alla fått en varsin bild och gick glatt därifrån hade Chris sjuts kommit, killen i den svarta bilen med mörktonade rutor hade svart hår och solglasögon. De hälsade med ett slags handslag och ett leende och killen hoppade ut. Han tog av sig glasögonen och hängde de i v-ringningen på hans vita t-shirt. Jag kunde se hur han sneglade på mig och sedan på Mercedes, han spräkte upp i ett stort leende när han såg henne. Hon log mot han med, inte ett lika stort, och lite mer osäkrare.
- Du måste vara Mercedes? Han bröt på spanska, inte mycket, men fullt hörligt.
- Ja, jag heter Mercedes, och du? frågade Mercedes med en mjuk och len stämma.
- Roberto, svarade han och sträkte fram en hand, Mercedes tog den och skakade den försiktigt.
- Trevligt att träffas, sa Roberto och Mercedes nickade med ett osäkert mmm. Roberto kollade mot mig och log.
- Justin Bieber?
- John Blund, sa jag surt och kallt, han kollade chockat på mig och jag ångrade min ironi precis när jag uttalat orden.
- Jag bara skojar, Justin Bieber, ja. Jag räckte fram min hand och klämde fram ett leende.
- Jag tänkte väll, sa han och log ett litet leende, inte ett stort, och inte glatt, det var framklämt, det såg man på länga vägar, precis som mitt. Han släppte min hand innan han sa:
- Trevligt att se dig här, trodde inte Chris umgicks med kändisar, han kollade bak mot Chris och skrattade till och skakade på huvudet.
- Mercedes ska umgås med Alfredo, han pekade mot Alfredo som redan satt sig i bilen, han log och vinkade lite skumt, jag skrattade torrt till, och Alfredo jobbar med Justin. Chris log, men Roberto såg sur ut, han kollade på Mercedes och sedan på mig. Jag log lite. Mercedes satte upp håret i en tofs, till ingen nytta då de fortfarande hängde ner över hennes rygg, lika långt som innan, till svanken.
MERCEDES PERSPEKTIV:
Jag hoppade in i samma bil som Justin och Alfredo. Den andra bilen som åkte före oss var egenligen helt onödig och slösade bara på onödig bensin.
Men det var väll inte mitt problem.
Roberto typen var skum, han hade kollat på mig på ett konstigt sätt och blinkat med vänsterögat ett antal gånger. Jag hade försökt att dra mig till Alfredo, men när jag in såg att han hade satt sig i bilen och lutade ryggen mot ryggstödet med kameran i knät, bläddrandes i bilderna; han tog väll knappast kort på sina fötter, gav jag upp. Det skulle kännas konstigt att krypa bakom Justin. Det hade bara varit... Wierd.
Jag satt ihop klämd i mitten, imellan två nästan vuxna killar.
Av någon anledning visste jag hur gammal Justin var, 18. Två år äldre än mig, fyra år yngre än Alfredo. Båda killarna hade benen brett och tog upp i princip halva fotplatsen. Jag suckade djupt och kollade imellan de.
- Kan ni inte sitta lite mindre brett? skrattade jag irriterat och de båda kollade på mig. Justins bruna ögon glittrade till när de träffade mig och han log lite smått. Han bredde på benen ännu mer och satte sig nästan på golvet med benen utspridda.
Han hade dock bältet på sig, något jag hade sagt till honom att ha om han inte hade det. Jag skrattade till och skakade besvärat på huvudet samtidigt som en beskymrad rynka spreds i min panna.
- Okej, seriöst. De båda nästan tryckte upp sig mot bildörrarna och jag kunde höra Kennys skratt i framsätet.
- Jo du förresten, sa jag och vände mig mot Justin, han kollade osäkert på mig och flackade lite med blicken.
- Vad heter den andra livvakten? frågade jag och log lite. Han log tillbaka och osäkerheten var borta.
- Moshe, Moshe heter han.
JUSTIN PERSPEKTIV:
Mercedes hade blivit knäpptyst när jag sagt Moshes namn, hon hade flackat med blicken fram och tillbaka, till mig och sedan fönstret och sedan tillbaka, innan hon slog ner blicken i sitt knä.
Och bilen stannade.
Jag hoppade ut direkt efter Alfredo och vi alla gick snabbt och säkert in bakhållet till hotellet. Ingen hade hittat dit och vi skulle bara sova där en natt, så det skulle nog gå bra att hålla det hemligt.
Snart skulle vi till Norge. Mercedes hade frågat precis i tid till min promo-Tour. Den skulle bara innehålla några få länder och inte alls lika många som min andra, alla koncerterna var också gratis och var till en början till för de som inte kunde eller fick få tag i biljetter, men alla fick komma. Såklart.
Jag kunde inte alla länder som vi skulle till ännu, men vi skulle till Norge, Stor brittanien, Spanien och Italien bland annat. Jag var inte så duktig på att komma ihåg alla men de första länderna vi skulle till låg i Europa, det visste jag.
MERCEDES PERSPEKTIV:
Vi skulle samlas vid bakhålls entren klockan 7 på morgonen, jag skulle behöva sätta klockan på halv 6 för att kunna gå upp och hinna göra iordning mig innan vi skulel sticka. Alfredo hade varnat mig, det skulle bli många långa nätter och tidiga mornar framöver, men jag var beredd. Jag bodde på samma våning som Justin, i rummet bredvid. Alfredo hade sagt att de passade bra, båda gillade att sova länge och skulle säkert för sova sig. Jag hade skrattat och sneglat mot Justin som hade fnyst och skakat på huvudet.
- Om man är känd, kan man gå upp lätt på morgonen.
Precis innan jag skulle gå upp hade Alfredo viskat:
- Vi möts klockan 9 i Justins rum, 9, prick. Jag hade kollat frågande på honom, men nickat. Han gjorde tummen upp och gick sedan efter Kenny och Justin in i hissen, som jag precis kom med.
Jag och Justin bodde på våning 5, medans Fredo, Kenny, Moshe bodde på våning 3. Justin och jag stod tysta i hissen medans den åkte upp till vår våning och båda pustade nog ut när vi äntligen fick kliva ut på vår plan. Jag hade fått ett kor jag skulle trycka in i dörren och fick lite problem med kortet när jag skulle låsa upp.
Jag suckade frustrerat och tryckte in kortet ännu en gång innan jag gav och ställde resväskan prydligt bredvid dörren.
Det tog imot att knacka på Justins dörr, men jag orkade inte åka ner till Alfredos våning och fråga honom, Justin bodde ju ändå närmast, och han var inte farlig.
Inget idag folks <3
(typ Mercedes;))Chapter 9
Jag hade lutat huvudet mot Chris axel och somnat endast en liten stund efter planet lyft.
Men nu vaknade jag av de dundrande ljuden som talade om att planet precis landat. Chris vaknade med ett ryck och kollade mot mig. Jag gäspade till och sträkte på mig.
- Jag har sovit hela vägen, har du? frågade jag glatt.
- Jag somnade en liten stund efter dig! skrattade han och log stort han med. En skarp röst i högtalarna meddelade om att man inte fick knäppa av bältena och gå iväg riktigt ännu, så snällt satt jag och Chris i sätena bredvid varann innan jag frågade:
- Så vem ska du hälsa på här?
- En kompis, han heter Roberto, han kollade glatt, samtidigt utryckslöst.
- Roligt, vet du om de ska möta oss vid flygplatsen eller någon annan stans? Han kollade på mig som om jag var dum i huvudet.
- Har inte mamma takat om någonting för dig eller? han skrattade till och jag skakade på huvudet.
- Nej tydligen inte, ett leende spreds på mina läppar och samma röst som innan talade om att man nu fick knäppa av sig bältet och gå ut ur flyget, jag tänkte precis resa mig upp när Chris sa:
- Stanna här, vi väntar tills de första har gått. Annars kommer vi aldrig ut, alla trängs nu i början.
Och han hade rätt, precis när han uttalat orden var hela golvet mellan stolarna fyllda med folk, de ropade och pratade med varanndra.
- Så svara nu då, sa jag otåligt och kollade irriterat på honom, den välkända rynkan spreds i min panna, jag hatade den rynkan.
- Vi ska visst möta de på baksidan, en av kändisens assistenter eller något kommer och hämtar oss. Kenny tror jag han hette. Jag nickade och kollade sedan chockat på honom när hans ord fått plats i min hjärna.
- Assistent?! Utbrast jag och han skrattade till.
- Jag vet inte vad han är. Han är i alla fall lång och mörk. Fredo sa att han var snäll i alla fall. Jag nickade, långa personer brukade vara snälla, med Moshe i undantags kategorin.
-
Det fanns folk överallt på flygplatsen. Jag mumlade ett svärord när jag råkade trampa i något kladdigt på golvet och kollade ner mot min skos sula.
- Christopher?! Jag kollade genast upp när någon ropade min brors namn. Jag kunde bara se ett huvud från hopen med tonårstjejer som stod som en ring runt huvudet.
- Kenny? Tjejerna började sakta men säkert splittra sig när de fick något som såg ut som en autograf.
Kenny kanske var stjärnan som Alfredo hängde med?
Chris började snabbt gå fram till Kenny medans jag halkade efter och försökte springa efter, det klibbiga under sulan klibbade sig fast i golvet och var mer irriterande varje gång jag tog ett steg.
- Hur kände du igen oss? frågade Chris Kenny, Kenny log och två rader med vita tänder blev synliga. Han hade kort svart hår och en liten mustasch på överläppen, lite på underläppen hade han också när han kollade ut mot ett par dörrar. Kenny kollade mot mig och jag fick snabbt ögonkontakt med honom, han log igen och leendet smittade snabbt av sig till mig.
- Alfredo sa att Mercedes som ska följa med oss hade långt svart hår, och du är den ända med långt svart hår här inne vad jag kan se, och du är hennes bror, Kenny kollade på Chris, och Fredo sa att du hette Christopher, så jag ropade bara på första bästa personen som såg ut ungefär som mallen. Han skrattade till och jag gjorde detsamma, det gjorde Chris med.
- Du kan kalla mig Chris, log Chris och höll fram handen, Kenny tog tag i Chris hand och gjorde ett hårt handslag med honom. Kenny sträkte sedan ut handen mot mig och jag gjorde det samma och hälsade likadant på Kenny. Kenny kollade mot ett par glasdörrar igen, jag konde bara se ett par glasdörrar, inget mer. Men det såg ut som om Kenny såg något mer.
- Popstjärnan och Fredo är där ute, han kollade på mig, ska vi hälsa på galningarna du ska umgås med i två veckor. Jag hade haft fel, Kenny var inte stjärnan.
Stjärnan var där ute.
Men min kusin.
-
Kenny tog täten. Vi började långsamt gå ut mot baksidan. Jag gick väldigt nära Chris och ganska tät bakom Kenny. Jag höll på att trampa ner hans skobaksida flera gånger på den korta till dörren som skulle föra oss ut till "popsstjärnan" och min kusin.
Kenny öppnade dörren och jag kollade automatiskt upp, första personen jag så var min kusin, Alfredo. Ett leende satt fast på hans läppar och spred sig till mina.
Jag kollade på hans högra sida och min hacka föll till marken.
Det guldiga håret glänste i solen och de bruna ögonen blänkte till när de mötte mina. Ett leende spreds på hans läppar och två rader perfekta vita tänder blottades.
Jag stod helt stilla och kollade på honom, med munnen öppen och ögonen uppspärrade.
Hans leende bleknade bort och ersattes av ett litet sträck.
- Är du en belieb.. Han hann inte säga mer innan jag skakade på huvudet.
- Ehhm, nej, jag log lite, jag blev bara lite chockad när du står här, skrattade jag, jag hade tänkt mig någon som inte var så... Känd, log jag och kände två armar om mig.
Jag hade nästan glömt att Alfredo, Chris och Kenny fortfarande var kvar. Det var Alfredo som omfamnat mig. Jag skrattade till och omfamnade honom tillbaka.
- Jag har saknat dig kusse! sa Alfredo och jag skrattade och omfamnade honom hårdare. Han släppte mig och tog tag i mitt hår för att påpeka hur långt det är.
- Det har växt en hel del sedan vi sågs förra gången, jag ska klippa av det när du sover. Han hade ett lurigt leende på läpparna och jag skakade dramatiskt på huvudet och öppnade munnen lite till en förvånad min.
- Jag drar personligen av dina hårstrån ett för ett om du gör det, sa jag och pekade dramatiskt på honom.
- Jag har inget hår, så du får nog förstöra Justin frissa istället, sa han och kollade bak mot Justin, som skräckslaget kollade mot Alfredo och sedan mig.
- Never, han la två händer på huvudet för att halvt förstöra sin frisyr.
- Never say never, skrattade Alfredo och kollade mot mig.
- Jag tycker synd om dig, skrattade han och jag höjde på ena ögonbrynet.
- Och varför gör du det?
- För att du måste umgås med oss i två veckor, det är lång tid. Jag skrattade till och kollade mot Chris som hade ett leende på sina läppar.
Det var i princip första gången på en vecka som jag log, på riktigt, av ren glädje.
Förutom i trappuppgången hemma, när jag bara fått en känsla som sa att jag skulle le.
- Detta är rätt pinsamt, men jag måste bara fråga dig om en bild, skrattade Chris medans han kollade på Justin. Han hade tagit upp sin mobil och stod nu med den i handen. Justin log och sa sedan: 
- How are you? Jag hade inte märkt att Justin hade tagit på sig en keps, men den satt nu naturligt på hans huvud. Han fixade dock till den medans han pratade.
Chris kollade halvt chockat på honom och skrattade till.
- Good, I think.
- Jag kan ta ett foto med dig, Justin hade ett stort leende på läpparna. Chris nickade och kollade mot mig innan han räckte mig sin mobil. De ställde upp bredvid varann och poserade lite med händerna, Justin hade ett litet leende på läpparna, medans Chris såg nästan helt neutral ut.
När jag tagit det gick jag snabbt in på Chris bilder och fixade så att bilden var både skärmsläckare och bakrundsbild. Jag gav sedan ifrån mig ett onskefullt skratt. Chris kollade frågandes på mig.
SÅÅ, nu har de träffat varann!!! :DVad tycker ni om det hittils? :D Kommer Fredo klippa av hennes hår? ;) Haha ;D
KOMMENTERA
Minst 9
Chapter 8
Jag vaknade av att någon trampade på mig.
- Aush.. suckade jag och slog upp ögonen. Jag möttes av Chris stora bruna ögon.
- Varför sover du här inne?
- Det var för varmt i mitt rum, ljög jag. Han skrattade till och nickade.
- Okej, jag kan skaffa en extra säng om du vill.
- Nej, det skulle kännas wierd. Han skrattade till.
- Det var inte för varmt i ditt rum va? Jag log snett och skakade på huvudet.
- Nej.
- Vad var det då? Han kollade med stora ögon på mig.
- Emma, jag kollade med ett snett leende på honom, som för att visa att det var okej.
- Vad skrev hon då? Jag kollade ner i marken och skrattade till, sedan kollade jag upp på honom med ett leende.
- Jag var trött och överreagerade lite, men hon skrev att hon hade vänsterprasslat med Moshe länge nu. Att allt vi gjort tillsammans bara var för att jag ville det. Han hade ju henne hela tiden.
- Du överreagerade inte Mercedes.
- Ni måste verkligen gå upp nu, två hårda knackningar på dörren. Jag kollade irriterat mot den och suckade djupt.
- Jag orkar inte! klagade jag, men reste mig upp ändå.
- Vi måste.
- Jag måste inte.
- Men du vill komma härifrån. Jag tänkte efter en stund, och nickade sedan.
- Ja. Men jag kommer sakna Solo. Han suckade.
- Det klart. Han hade satt sig i sängen igen och ställde sig nu upp för att gå mot dörren.
- Du får ta en väldigt snabb dusch nu om du ska ta en.
- Jag vet, mumlade jag och luktade lite på mig.
Jag ville spy när jag gjort det. Sedan hoppade jag upp och hoppade ut genom dörren för att rusa till toaletten, väl där drog jag av mig alla kläder och hoppade in i duschen.
Jag kunde känna mig lugn när vattnet träffat min kropp och en värme spreds i mitt inre.
-
När jag var klar virade jag en handduk om kroppen och en som en turban om håret innan jag tassade ut till mitt rum. Jag öppnade garderoben och drog ut ett par underkläder. Det fick bli en vit spets bh och ett par vita trosor. Jag drog på mig underkläderna efter att jag torkat mig och kollade sedan i garderoben efter något som jag kuynde hå på mig, som jag inte redan packat med.
Det ända jag inte packat med som jag trivdes i var ett par jeans som jag hade köpt för något år sedan. Jag hade åkt in till stan med Moshe och han hade nästintill tvingat på mig byxorna.
När de väl var på hade jag älskat de och köpt de direkt, men det var Moshe som betalade, han hade tvingat mig. Jag brukade hata när fort betalade åt mig. Jag hade pengar, iallafall ibland, och om jag inte hade pengar köpte jag inget.
Vad är meningen med att handla om man inte har några pengar?
Inget.
Jag drog på mig byxorna och gjorde den lilla välkända dansen när jag försökte få stuprörsjeansen över fötterna. Det gick sådar, men tillslut satt de på plats och jag kollade mig glatt i speglen. Jag började leta i garderoben efter en tröja som jag kunde ha på mig, och tillslut hittade jag en röd rutig sjorta jag ändast använt några få gånger. Det var inte min stil, egentligen men när jag väl hade på den med ett vitt linne under gillade jag den och jag framstod inte som någon billig slampa, det var ju faktiskt första gånger på något år jag träffade Alfredo, och den där kändisen, som mamma inte ville att jag skulle lita fullt ut på.
Jag undrade riktigt mycket vem han var, eller hon.
Kanske Britney Spears?
Okej, varför skulle Alfredo va bästis med Britney?
Det måste va någon annan.
-
Jag proppade i mig mackan och drog sedan resväskan mot hallen. Jag kollade runt i hallen och i den lilla biten av köket jag såg. Jag skulle sakna alla, det måste jag erkänna. Jag vet inte ens vart jag ska någonstans ännu.
Kanske till Japan?
Madagaskar?
Slovenien?
Sverige?
Somalia?
Kroatien?
Jag suckade tungt innan mamma kom fram till mig för att säga hejdå, jag kramade om henne innan jag kramade om Maynard och sedan alla mina småsyskon. De log små söta leenden och deras hår var ruffsigt på huvudet.
- Hejdå allihopa! sa jag när Chris också kramat om alla. Jag drog på mig mina svarta converse och vände mig sedan om.
- Lita inte på skumt folk, ropade mamma till mig när jag började gå ner för trappan, jag skrattade till, vände mig om och vinkade lite med händerna.
- Jag kan inte lova något, jag blinkade med ena ögat samtidigt som jag slängde med håret och log stort.
Jag fattar inte varför jag är så glad.
Glädjen hade bara fyllt min kropp direkt när jag kom ut från den lilla trånga lägenheten. Min mor och Maynard stängde dörren intill lägenheten när vi kommit så långt att vi nästan inte såg de längre.
Jag suckade lättat och dansade nästan nerför trapporna.
- Och du är glad för att..?
- Jag har ingen aning! Jag log stort mot honom och log ända upp till öronen.
- Du kommer härifrån?
- Typ, skrattade jag och log stort.
-
- Flyg mot LA avgår om 20 minuter.
Vi sprang mot vår gate och kom genast förbi när vi visat passet. Vi sprang sedan vidare och stannade inte innan vi kommit in i flyget. Jag pustade ut när jag satt mig på flyget. Det fanns tre platser på varje sida, det var knappast inte första klass då jag knappt hade något utrymme vid fötterna. Alls.
Halv långt och tråkigt som in i ;)
MEN, tror ni kommer tycka nästa kapitel är bra!
Veeet dock inte när det kommer :(
Idag eller imon<3
VAD TROR NI HÄNDER NU?
Om ingen svarar på den frågan så kommer inget nästa kapitel<3 ;)
KOMMENTERA
CHAPTER 7
Jag började packa, slängde ner i princip alla mina kläder i den stora svarta resväskan. Allt från underkläder till fotoramen med ett foto av Solo och mig jag tagit någongång på sommaren, jag hade haft på mig en av mina få klänningar och ridit runt i den. Det hade varit fantastiskt att verkligen känna alla hästens muskler jobba under en. Jag älskade att rida barbacka och gjorde det regelbundet.
Jag och Solo blev ett när jag red utan sadel på hans fux-bruna rygg. Han var inte spetsig som många andra hästar var, han var bara perfekt. Jag smekte hans huvud med tummen på bilden. Hans fina ljusbruna lugg, den ljusbruna manen och den vita breda bläsen i pannan. Han hade nästan alltid på sig mossgröna grejor, då han passade i det så bra.
Allt jag köpte till honom köpte jag för egna pengar. Alla grimmor, och alla grimskaft. Hans vojlock var också mossgrön och passade bra till den svarta sadeln. Han hade svart sadel och svart träns.
Jag la ned ramen överst och stängde sedan väskan noggrant. Jag rullade bort den till dörren och ställde den snyggt bredvid. Jag pustade ut och öppnade dörren och började gå mot Chris rum, han satt fortfarande där inne och spelade dataspel. Han radade upp några svärord och tryckte på någon knapp, antagligen pausknappen, för han kollade sedan upp på mig.
- Och du vill?
- Fråga dig lite saker, sa jag kort och gick fram mot hans säng för att sätta mig ner på den.
- Mina kompisar väntar på mi... började han.
- Hur kunde du då pausa? Han suckade och sa:
- Jag pausade inte, jag sprang in i ett litet förråd, de kan inte ta mig där. Tror du seriöst att jag är så dum... började han, men jag avbröt honom.
- Du vet att jag hatar när du slår folk. Han suckade.
- Ja, jag vet. Jag studerade hans ansikte. Han hade en lite bula i pannan och ett litet sår på kinden. Det hade sett farligare ut än det var.
- Och du gjorde det för att? Sa jag bistert, han suckade men sa:
- För att jag älskar dig, du är min syster Merc. Jag vill och kan inte låta mina småsyskon lida vettu, han log ett litet retfullt leende, han visste att jag hatade när han påminnde mig om att jag var mindre än honom.
Tre år. Han var tre år när jag föddes.
Aush.
- Jaja, tre år är ingenting, jag kan skydda mig själv.
- Det så inte riktigt ut så.
- Vad gjorde han då? Höll på att döda mig?
- Han psykar dig Merc.
- Det är dig han psykar, inte mig.
- Vet du varför han kallade dig hora?
Det gjorde ont när han upprepade det, jag slöt ögonen, tog ett djupt andetag och öppnade de igen.
- För att han vill psyka dig, han gör det för att du ska bli upprörd! sa jag och slog ut med armarna.
- Ja, det också, men han vill göra så att du mår sämre i dig själv. Han kommer vilja komma tillbaka till dig Merc, snart, när du skaffat en dubbelt så mycket bättre pojkvän än honom kommer han göra slut med den lilla subban och springa efter dig som en liten hund med svansen mellan benen.
- Han har ingen svans. Chris slog sig för pannan och kollade upp mot mig med ett leende.
- You get the point.
- Jag fattar poängen. Han log mot mig och drog in mig i en kram, jag besvarade den tafatt och han ströl mig brors lik över ryggen.
- Bra. Får jag spela färdigt nu? Jag fnissade till och nickade innan jag reste mig upp och började gå ut från rummet.
- Låt han inte komma imellan dig och killen som är bättre än honom. Lova mig det.
Jag hann inte svara innan jag råkat stänga igen dörren och han var i sin egna lilla värld, bara han, hans kompisar och deras datorer.
Skulle det någonsin finnas en bättre kille än Moshe? Jag vågade inte säga det till Chris, men jag tror inte jag kommer få en bättre kille än Moshe.
Det fanns nog inte en bättre kille än Moshe till mig.
Jag skulle nog få leva med Moshe-killar.
Eller?
-
- Ska du inte sova? Jag hade satt mig vid datan en stund. För att kolla runt lite, hitta personer som hade det sämre än mig. Men nu stod mamma i dörröppningen och kollade på mig med sina bruna vackra ögon. Jag kollade mot henne och nickade kort.
- Jag ska. Jag loggade ut från facebook och stängde sedan av datorn.
- Tror du jag kan låna Alfredos data? Min mor kollade på mig och nickade.
- Det tror jag, vad jag kommer ihåg var han riktigt trevlig. Du kan vara lugn. Hon kom fram till mig och satte sig på sängkanten. Hon strök mig lugnande på ryggen när jag lutade mig fram för att lägga ner datorn längre ner i sängen.
- Klia mig på ryggen. Hon skrattade till och nickade. Jag satte mig med ryggen mot henne och drog upp tröjan för att hon skulle börja klia där.
Jag hade älskat alltid älskat att bli kliad på ryggen. Hon började och jag lutade mig fram och lutade huvudet mot madrassen. Jag satt i skräddarställning, vissa kunde inte göra det utan att det gjorde för ont i ljumskarna, och benen. Men jag kunde sitta normalt utan att det gjorde ont. Det var jag glad över, för jag älskade att sitta i skräddarställning.
Jag drog fram håret så att det inte kom ivägen för mamma, hon fnissade till och ett leende spreds på mina läppar.
- Förlåt att jag inte sa till innan, detta blir lite för snabbt påtänkt.
- Det gör inget, jag ser fram imot det. Vill bara gärna veta vilken artist han är där med.
- Förvänta dig inte att det är någon mega kändis, eller att personen är trevlig. Förvänta dig inget alls, du kan bli besviken. Och om personen är trevlig, låt denne inte komma för långt inpå dig, för nära. Okej? Jag blev chockad över hennes ord, hon brukade aldrig säga sådanna saker. Saker som att jag inte ska låta människor komma för nära.
- Och varför får personen inte komma nära? Gäller det Alfredo också?
- Mercedes, tänk på vad Moshe gjorde mot dig. Såklart du får bli kompis med dem, jag säger bara att du ska ta det lugnt. Okej? Samma gäller Alfredo, men han är din kusin, hans mamma är min lillasyster, så varför skulle han inte vara trevlig?
- Han kanske rårs på sin pappa? skrattade jag fram, hon kollade irriterat, men med ett leende mot mig.
- Det gör han säkert inte.
- Tänk om.
- Tänk inte om nu, skrattade min mamma och slutade dra sina naglar mot min rygg.
- Mamma.. suckade jag när hon reste sig upp och började gå mot dörren.
- Du måste sova nu, vi ska upp tidigt imon, jag väcker dig runt halv sju. Godnatt. Jag hann inte säga imot innan hon stängt dörren och jag hörde fotsteg bortåt. Jag suckade frustrerat. Jag fixade till datorn och la den på mitt skrivbord med laddsladden ikopplad innan jag la mig trött ner i sängen. Det var inte förens nu jag märkte hur trött jag var.
-
Min blick letade sig fram till den digitala klockan på skrivbordet.
03.01.
Jag suckade och kollade runt i rummet. Allt var dött. Svart, jag såg knappt datorn i det dunkla rummet, jag kunde bara höra dens påtagliga brummande.
Hade jag inte stängt av den?
Jag reste mig försiktigt upp och smög fram till den. Jag öppnade locket och den började ladda lite innan min inloggning kom upp, jag rynkade på pannan. Jag skrev mitt lösenord och den laddade lite innan jag var inloggad. Jag satte mig ner i stolen och såg på när skype ploppade upp.
En konversation också.
-
Med orden insilade i min hjärna gick jag bort mot förrådet med madrasserna. Jag drog ut en och drog in den på Chris rum, han låg tyst i sin säng och snusade tyst.
Han var en av de få i denna familjen som inte snarkade.
Jag la madrassen på golvet och kollade runt i rummet efter något som täcke. Jag hade inte orkat ta med mig mitt egna. Jag fick syn på två filtar som hängde över hans fotöljs ryggstöd. Jag veck ihop den ena och använde den som kudde innan jag la den andra som täcke och la mig ner för att sova på madrassen. Jag somnade nästan direkt.
Det där med klia på ryggen har hon faktiskt fått av mig xD Jag älskar att bli kliad på ryggen xD LOL.
CHAPTER 6
- Du vet att han jobbar med en känd artist.. hon kollade mig i ögonen, jag suckade och nickade.
- Ja, jag vet, dock inte vem.
- Jag har ringt Alfredo och frågat om inte du kunde följa med honom några veckor, han frågade killen han följer med och han sa ja, du får följa med 2 veckor, jag tvekade.
Jag hade inte träffat Alfredo på snart ett år och vi kände inte ens varandra. Hans liv är helt annorlunda än mitt.
Det som avgjorde saken var Solo, jag kunde inte lämna Solo.
- Jag har Solo mamma, jag kan inte.
- Han har redan skötare för två veckor, tjejen som jag frågade verkar väldigt pigg på det.
- Och tjejen är...? Jag kollade stor ögt och stirrande på henne.
- Michelle, svarade hon. Jag nickade kort, men skakade sedan på huvudet. Michelle skulle inte få ta hand om min häst, men hade jag något val?
- Jag pratar inte med henne heller.
- Hon ska ta hand om din häst, inte ta din plats i skolan på livstid. Jag kollade allvarligt på henne, menade hon allvar?
- Det är nästan samma sak mamma. Hon kollade irriterat och allvarligt på mig.
- Lägg av.
- Du åker, det är redan bestämt. Jag suckade djupt.
- På ett vilkor.. började jag. Hon nickade.
- Att jag får prata med Michelle och att hon följer med mig till stallet, idag.
- Hon är förberedd, min mor log stort. Jag känner dig lilla gumman, jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Okej, bra. Ska vi dra.
Jag ville inte erkänna det, men det skulle bli riktigt roligt att få åka och hälsa på Alfredo igen, det var över ett år sedan vi träffades senast och då varade de bara några timmar.
Nu skulle vi umgås i princip 24/7 i två veckor.
Jag hoppade spralligt in i bilen efter att jag dragit på mig ridkläderna på två minuter.
Maynard, min plast-far hade suckat när jag rusat nerför trappan med mamma hack i häl. Vi skulle hämta Michelle först, och jag saknade Solo.
-
Det välkända fotoljudet klickade gång på gång när vi stod i stallgången med Solo. Michelle stod en bit ifrån Solo medans jag likt en paparazzi fotograferade Solo så mycket jag kunde. Han stod och studerade de andra hästarna i hagen utanför och hade öronen framåt. När jag hade tagit runt 20 bilder la jag ner mobilen i fickan på de mönstriga ridbyxorna och gick fram till honom för att krama hans hals.
Vi hade hoppat lite, runt 65. Michelle hade fått testa honom lite och hon hade klarat honom bra. Solo var i trygga händer. Hon red riktigt fint, jag hade nästan glömt att hon red. Vi hade ridit tillsammans någon gång när vi umgåts. Inte nu längre.
Jag kramade om honom extra länge innan jag släppte honom i hagen och tog följe ned till Michelles moped. Hon hade tvingat mig att åka med henne hit, så att hon visste var det var, så min mamma behövde inte åka långt. Hon räckte över reserv hjälmen till mig och jag satte snabbt på den. Hon satte på mopeden och den brummade till. Hon hoppade sedan upp på mopeden och jag satte mig bakom henne. Jag la armarna om hennes midja och hon började åka bort från stallet.
Bort från mitt liv denna veckan, stallet.
Bort från mitt allt, Solo.
Bort från allt jag var van vid, mitt liv.
Mot något nytt.
Något jag aldrig utforskat tidigare.
-
- Bra nyheter! log mamma när jag klev innanför dörren, jag var trött i kroppen och kollade trött på henne.
- Mmm..? mumlade jag och kollade henne i ögonen. De utstrålade lycka och entusiasm.
- Jag hade först tänkt att du skulle få flyga själv till LA, jag var lite osäker på det. Men, det visade sig att Christopher ändå ska dit! Så han håller dig sällskap på flyget. Jag sken upp i ett litet leende.
- När bestämde han det?
- Han frågade om han inte kunde få bo hos sin kompis i LA någon vecka, det fick han, hon log stort. Han behöver ju ändå lite paus, från allt här hemma, precis som du. Jag nickade och kramade om min mamma innan jag gick förbi henne. Men jag stannade innan jag kommit till mitt mål.
- Vad ska jag göra där? Vad ska de göra där? Vem jobbar han med? Hon skrattade till.
- Jag vet inte riktigt på de första frågorna, du får information när du kommer dit, det kan jag lova. Jag lovade Alfredo att inte säga det, han ville att det skulle vara hemligt, än så länge. Men, började hon och kollade noga på mig.
- Du kommer få mycket uppmärksamhet, killen ni kommer vara där med är en av de största popidolerna i världen, han har väldigt mycket pengar och är minst sagt rik. Han är sångare och jobbar i princip dygnet runt. Hon hade kommit fram till mig och lagt händerna på mina axlar. Förstår du vad de innebär. Hon kollade djupt in i mina ögon. Jag nickade.
- Var inte till besvär, hon såg igenom mig när hon sa det.
- Jag lovar, sa jag allvarligt, jag ska vara som en mus.
- Inte mus, mer dammkorn, min mor blinkade med ena ögat mot mig och släppte mina axlar, nej jag bara skoja, avslutade hon och log mot mig. Jag log tillbaka och gick förbi henne mot Chris rum.
Dörren stod halv öppen och jag kunde se hans ansikte upplyst av data skärmen. Han svor högt där innifrån. JAg knackade försiktigt på och dörren gled upp. Chris sa något jag inte kunde tyda i hörlurarna och drog av sig de.
- Tack för att du följer med mig på flyget brorsan, log jag och gav han en kort kram.
- Ingen orsak syrran, kan jag fortsätta spela nu? Han log stort och retligt. Jag nickade och skrattade till.
- Sure.
-
Duschens vatten var perfekt mot min kalla hud. Jag njöt av de varma vattnet som spolade bort varje problem. De flöt ner till avloppet och blandades sedan med alla andras problem. Få mig att försöka ignorera problemen som uppstod hela tiden. Jag hade älskat mitt liv innan Moshe-dramat.
Just nu kändes det som om allt bara ville rasa samman och krossa mig inifrån, jag ville bara komma bort härifrån. Så snabbt som möjligt.
Jag borstade snabbt igenom håret innan jag satte det som en bolle på huvudet.
Plötsligt slängdes dörren upp och mamma kom inrusande.
- Ni ska åka imorgon! Hon hade panik i rösten och jag kollade studerande på henne. Jag pratade med Alfredo alldeles nyss, han sa att ni måste komma imorgon! Hon hade fortfarande panik i rösten.
- Men skolan då? utbrast jag. Hon kollade panik aktigt på mig.
- Jag fixar det nu direkt.
Chapter 5
I wish I was special to you, like you're special to me
13 april 2012
Jag blundade när jag gick genom korridoren. Blundade från alla ord som jag trodde klapprade mot min rygg.
Det hade gått en vecka, och jag hade knappt pratat med någon på hela veckan.
Ingen hade pratat med mig, inte ens Sandra. Jag hade försökt få kontakt med henne, men hon vägrade svara på mina sms och samtal.
Jag kunde stå och skrika på henne när hon stod framför mig, hon kollade åt ett annat häll ändå.
Så nu hade jag börjat strunta i henne. Strunta i hennes för fina skor som gjorde henne ännu längre än mig. Hon var redan 170 centimeter, alltså ca 8 centimeter längre än mig, plus klack.
Hon var ca 20 centimeter längre än mig.
Jag slog in min kod till kodlåset och tog ett djupt andetag innan jag studerade de "fina" bokstäverna som stod på mitt skåp.
Jag hade lyckats sudda bort det Emma skrivit, då hon hade skrivit med blyerts. Men det som någon annan skrivit var omöjligt. Så det stod fortfarande;
Hora
Men näst intill inristade bokstäver i min skåpsdörr.
Lärarna hade sagt förlåt flera gånger och försökt slipa bort det, också skaffa ett nytt skåp till mig. Men det hade inte gått. Skolan var proppfull som den var och alla skåpen var fulla.
Jag fattade inte att man kunde bli nerbruten på en vecka, det kändes grymt löjligt. Att jag hade tappat allt på en vecka. MEn efter att ha varit hyffsat populär, med en pojkvän och flera kompisar och bästa vänner till att inte ha någon att förlita sig på och ingen pojkvän var hårt.
Det var fredag, igen. Fredagen den trettionde denna gången. Jag suckade och öppnade skåpet för att ta ut mina grejer. När jag tagit ut matteboken och skrivblocket, samt mitt pennfodral stängde jag noga skåpet och vände mig sedan om för att gå mot mattesalen.
Det ösregnade ute. Det brukade aldrig ösregna, men innan jag kom fram till mattesalen efter att ha tagit genvägen till Mr. Gonzales sal var hela jag och mina arbetsredskap dygnsura. Mitt hår hängde som trasor nerför axlarna och böckerna låg som blöta papper i mina händer.
Jag klev näst sist ut från mattesalen. Förutom en tjej jag hängde med innan, Michelle hette hon, jag hade alltid avundats henne långa ljusa hår, innan mitt växte ikapp och hon klippte av sitt.
Nu var den tiden över.
Iallafall än sålänge.
-
- Chris, kan du komma och hämta mig. Jag stod under taket bakom skolan och ringde i panik till Chris när det hade börjat regna ännu mer. Han hade hållit sig hemma nu i lite mer än en vecka, något som var nästan rekord för honom.
Jag väntade bara på att han skulle sticka igen.
- Jag kommer om fem. Han la på i mitt öra och jag la mobilen i bakfickan på de tighta jeansen.
- Jag tycker det är skönt att hon äntligen vet det. Jag spärrade upp ögonen när jag kunde höra de höga ljuden. Moshe hade sin luva på sig, samma med Emma. Jag kunde se deras ihop slingrade fingrar, det gjorde ont inuti mig att de faktiskt gjorde som jag sa. Att de visade kärlek mot varann i skolan.
Jag fattade bara inte att de andra gått på det. Hur fan skulle Moshe kunna fixa en sådan "sann" kärlek på en dag? Jag kände att tårarna hälsade på när jag kunde se att de spände händerna hårdare och kramade varanndras händer hårdare.
Men det var egentligen inte konstigt att de trodde honom. Moshe var populär, inte jag -iallafall inte före jag blev ihop med Moshe- så varför skulle de lyssna på mig.
Billjusen bländade mig när jag fick syn på den svarta lilla bilen som parkerade borta på parkeringen.
Parkeringen på vår skola var på baksidan.
Moshe och Emma hade stannat och pratat med några av mina gammla kompisar och stod fortfarande kvar på gräsplanen. Jag gav de inte en blick när jag gick förbi de och mot den lilla svarta bilen.
Innan jag visste ordet av var bildörren uppslagen och Chris påväg ut. Han log inte, något jag trodde han skulle göra.
Han var fixerad på något bakom mig, eller kanske någon bakom mig.
- Chris, sluta, snälla, vi går tillbaka till bilen. Nu.
Jag kände min bror, han hade kortstubin och var som en tickande bomb hela tiden. Och han hatade när folk gjorde illa de han älskade.
Och just nu var jag personen han älskade.
- Vi går inte tillbaka Merc. Han fortsatte att gå, beslutsam om sitt mål.
Moshe. Jag sprang efter honom och fortsökte dra i hans tröja för att han skulle vända sig så att vi kunde köra härifrån. Han brukade lyssna om man bad honom.
Men då behövde man kolla honom i ögonen.
- Chris, snälla lyssn på mig.
Men det var readan försent. Han hade redan kommit fram till Moshe och stod nu bredvid honom med bröstet mot hans axel.
Moshe var en bit längre än Chris. Dock visste jag inte vem som var starkast.
Chris hade tränat boxning ett antal år och tävlade ibland fortfarande. Men han gillade mest att träna, dock syntes inte musklerna om han inte spände sig.
Moshe var bara naturligt stark.
- Du vet inte hur mycket du skadat min syster va? Moshe ryckte till och kollade överlängset på Chris, jag hade ställt mig bredvid Chris och försökte slita iväg honom från platsen. Mot bilen, men han rörde sig inte ur fläcken.
- Chris snälla vi går. Moshe gav mig en kort hånfull blick.
- Skulle inte du hitta någon som förtjänade dig bättre.
Han slängde mina egna ord i mitt ansikte, och jag kunde inte göra annat än att bryta hans blick.
- Vi går Chris. sa jag knappt hörbart.
- Skulle du inte det?
Moshe visste vad Chris gick igång på och gjorde nu Moshe ännu mer taggad för slags mål än han redan var.
- Din jävla hora, tror att du kan hitta någon som mig efter en vecka, Moshe kollade in på mig när han sa det, han kollade på Chris, rakt in i hans ögon och kallade hans syster hora.
Jag brydde mig, men jag tror nästan Chris brydde sig mer.
Jag försökte förtvivlat dra i Chris kläder för att hålla honom borta från Moshe, men det gick inte. Tårarna började rinna när jag fick se Chris hoppa på Moshe och rikta ett slag mot hans huvud.
Jag drog tag i hans t-shirt och drog det hårdaste jag kunde för att han skulle släppa honom.
- CHRIS SLÄPP HONOM. Moshe laddade ett slag mot Chris huvud, slaget träffade hans huvud och jag skrek det högsta jag kunde.
Det hade bildats en liten ring runt oss.
- Moshe, Moshe, Moshe, Moshe. skrek de, antagligen kunde de inte Chris namn, eller det mer troliga alternativet.
De hejade på Moshe, för att jag var Chris syster.
Maskaran som trädde mina ögonfransar hade kladdat ut sig och jag såg säkert ut som en panda vid detta laget.
- Chris släpp honom! skrek jag och försökte inte äns hindra gråten.
Plötsligt reste sig Chris bara upp, hans näsa rann, läppen hade fått slag mest överallt och han skulle få en riäl blåtira på kinden efter att Moshe slagit hans ansikte i asfalten gång på gång.
Då hade jag skrikit ännu mer, och Moshe hade kollat mig i ögonen hela tiden.
Jag visste inte hur länge matchen hade pågått, inte så fruktansvärt länge, ändå såg de ut som två styckade köttstycken.
Nästan.
Jag tog ett stadigt tag om Chris ena tröjärm för att han inte skulle vända sig om och gå tillbaka till Moshe.
Hopen av ungdommar flyttade på sig så att de bildades ett hål i ringen.
- Ska du och din slampa till syster gå nu eller? Jag kände att alla muskler i Chris kropp spändes och var beredda att vända sig om och slå till Moshe på käften igen. Men jag hindrade honom genom att säga:
- Skit i honom, han provicerar dig bara, jag skiter i honom.
Men inuti mig värkte ett bultande hål.
-
Kudden var nerblött av tårar. Kroppen värkte av alla krampningar och ögonen var röda och svullna efter alla tårar.
Jag trodde att jag nått botten när Moshe varit otrogen, men detta var defenitivt mer botten än det där.
Jag hade luggit i sängen och gråtit hela dagen, huvudet värkte och jag orkade inte ens cykla till Solo.
Han som annars alltid gjorde mig på bättre humör.
Dörren öppnades försiktigt. Jag kollade upp lite och fick möta två snälla bruna ögon, min mors.
- Mercedes.. viskade hon sorgligt och gick fram till sängen, jag kände att sängens ena sida trycktes ner och förstod att hon satt sig ner.
Jag hulkade till och lät mamma smeka mig över håret.
- Vad har hänt min lilla prinsessa. Hon lutade sig fram och pussade mig mjukt och försiktigt på hjässan.
- Du vet redan... Ellerhur? viskade jag utan att kolla upp på henne, hon tog ett djupt andetag och bekände:
- Jag vet.
- Sa Chris allt?
- Han sa alla saker Moshe kallat dig, och om slagsmålet, han berättade också att han var... hon drog ut på det och jag klämde ihop ögonen. otrogen, avslutade hon. Jag nickade.
- Mmm..
- Jag har tänkt lite.. började hon, och jag lät henne komma till saken.
- Och jag tycker du borde åka iväg härifrån ett tag. Jag satte mig upp i sängen.
- Skicka TJOOCK- INTE mig till pappa, sa jag bedjande och hon skakade försiktigt på huvudet.
- Du ska inte åka till din pappa. Hon tog en kort paus. Du kommer ihåg Alfredo va? Jag nickade långsamt, ville veta vart hon skulle komma. Hon tog ett djupt andetag.
VAD TROR NI HON KOMMER SÄÄÄGA? VAD KOMMER HÄNDA NU? HUR TYCKER NI MOSHE ÄR? INGEN TREVLIG TYP VA?;)
CHAPTER 4
Jag öppnade ytterdörren till vår lilla lägenhet och tog ett djupt andetag. Mamma var hemma, hon var mamma ledig för Alexandra, som var precis 1. Jag smög förbi öppningen till köket igen, utan att komma undan.
- Mercedes, nu måste du hjälpa mig en liten stund, Christopher, du med. Jag hade märkt att Chris kommit upp bakom mig och nu stod och betraktade mamma med irriterad min.
- Men jag har lovat grabbarna att logga in.. började han, men hans röst dog ut när han såg mammas stränga blick.
- Okej, jag hjälper dig, jag höll upp händerna i en gest som betydde ' jag ger mig ' innan han gick fram till mamma och tog Alexandra på sin högra höft.
- Mercedes, du kan ta Emma med vagnen en runda, blir det okej? Jag nickade och suckade innan jag gick fram till Emma som stod ostadigt på golvet, med sina knubbiga händer om en stol.
- Emma, viskade jag, nu ska vi gå ut och gå, vill du det? Jag älskade mina småsyskon, visst gjorde jag, men det kunde bli lite irriterande ibland, med så många.
Emma var 2, med ljus gyllenbrun hy och bruna lockar som hängde ner till axlarna. Hon tog tag om mitt finger med sina små knubbiga fingrar och jag hann ta upp henne i min famn innan hon tappade balansen och föll. Jag skrattade till och kysste henne mjukt på kinden innan jag gick ut till hallen med Emma på min axel.
- Var är vagnen? frågade jag medans jag drog på Emma sin lilla kofta. Det var varmt ute, i alla fall hyffsat.
- Där den brukar vara. Ni kan föresten köpa lite mjölk och bröd när ni ändå är ute, pengar finns på hyllan. Jag nickade till och mumlade ett kort okej innan jag drog på Emma sina små skor och öppnade dörren ut till trappuppgången. Jag drog åt mig pengarna och knycklade ner de i fickan innan jag bar upp Emma och började gå ner till första våning, där vagnen alltid stod.
-
Dörrklockan klingade när jag öppnade dörren in till den lilla affären. Emma kollade upp på mig och mumlade något som kunde tydas som 'godis', jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Nej, Emma, inget godis. Hon nickade entusiastiskt.
- Vi får se, mumlade jag och kollade ut genom fönstret som vette ut mot vägen, där vi också ställt barnvagnen. Inte på vägen då, men en bit utanför vägen. Den stod kvar.
Vi gick egenom affären mot mjölken. När vi hittat allt jag ville ha bar jag upp Emma på höften och gick mot kassan där Emma fick välja ut en lite chokladbit. När vi äntligen kommit ut öppnade jag chokladbiten och lät Emma sitta och tugga på den påvägen hem.
-
Jag la mig ner i sängen. Försökte blunda. Försökte avskärma allt annat, verkligheten. Försökte ignorera det faktum att Moshe varit otrogen mot mig, och ignorerat det, hela dagen.
Han hade ljugit om hur det gick till.
Vi hade varit ihop i mer än ett år. Jag fattade inte hur han kunde göra såhär mot mig. Jag kollade mot mobilen som låg på nattyxbordet. Den gamla uppfällbara mobilen jag hade, jag trivdes med den. Men saknade ändå att inte ha iphone, jag visste inte riktigt om man kunde sakna något man aldrig testat på.
Men om man kunde det, gjorde jag det. Jag tog tag om mobilen med min hand och tryckte upp ett nytt meddelande, jag skrev sedan;
' Betyder ett år inget för dig? '
Uttryckslöst, precis som jag ville ha det. Som om jag inte brydde mig, även fast jag försökte hålla tårarna inne.
Jag hade en person kvar nu, och han var inte ens en person.
Det var en häst. Jag hade ridit han när jag var klar med att hjälpa mamma. Han hade varit duktig, vi hade ridit dressyr och jag taggade hoppning för morgondagen. Jag älskade att hoppa, mest med Solo, han var bäst på det.
Moshe hade varit med mig i stallet några gånger. Men han hade varit rädd för hästar, och vågade inte gå fram.
Tårarna rann ner för mina kinder. Jag plågade egentligen bara mig själv med dessa tankarna.
Moshe, Moshe, Moshe, Moshe.
Det fanns någon bättre, någon annan som väntade på mig där ute.
Men ju mer jag tänkte på det, ju overkligare kändes det.
Som om det var en ouppnålig dröm.
-
Min hjärna somnade, men huvudet var fortfarande vacket och spelade upp minnen.
Minnen från mig och Moshe.
När vi existerade, tillsammans.
Pluttigt kapitel :( Jag vet :( Ska va med kompis imorgon, men ska försöka få ihop ett längre kapitel än detta!
Snart kommer JUSTEEEEEN IN :D
Världens fulaste kollage oxå, aja :(
KOMMENTERA ÄNDÅ :D OM NI VILL HA MER! DET BLIR BÄTTRE! HAR MASSA IDEER!
CHAPTER 3
Don't trust anybody, they can disappoint you
- Hejdå, jag kramade snabbt om Chris innan jag öppnade passagedörren och gick ut i den redan varma luften. Jag hatade årstiderna här i Washington, antingen för varmt eller för kallt.
Just nu det första alternativet, för varmt. Jag började gå upp mot skolan. Blickarna brände i ryggen, men direkt när jag kollade bakåt vändes blickarna bort och alla började kolla på varann och mumla. Den största nyheten i hela skolan var väll att jag och Moshe gjort slut, efter att va ihop rätt länge.
De kanske inte visste hur allt låg till? De kanske trodde att det var jag som hade varit otrogen mot han och inte tvärt om. Jag suckade frustrerat och slängde blicken mot mitt skåp när jag fick syn på bokstäverna som stod skrivet.
Hora.
Jag kollade chockat upp och fäste blicken nogrannare på de. Jag hade inte sett fel, det stod verkligen hora på mitt skåp. Med stora svarta bokstäver, det hade kladdat ut lite i kanterna och gjort den blåa skåpsfärgen grå aktig. Jag kollade runt i koridoren, ingen hade blicken fest på mig förutom några tjejer som gick i min paradell klass, deras blonda hårsvall var förstört av blekningsmedel och ögonlocken tunga av maskara.
Jag glodde på de en stund och lät sedan ögonlocken falla för att kolla upp när blicken återigen placerats på skåpet.
Jag kunde höra de blonda tjejerna fnissade bakom min rygg och jag vände mig snabbt om igen för att s´pänna i blicken i dem.
-
Moshe gick förbi mig på rasten mellan so:n och engelskan. Han gav mig knappt en blick och jag tvungen att blunda för att kunna hålla inne tårarna.
So:n var dagens första lektion och jag hade suttit ensam i klassrummet. Allas blickar hade varit vända mot mitt håll och jag hade knappt kunnat röra mig i bänken utan att alla vände sina blickar mot mig.
Jag hade försökt ignorera de, men det var inte så lätt, jag var inte van vid sådant här.
-
När Moshe hade gått förbi för andra gången på en halvtimme började jag undra om han följde efter mig eller något. Jag hade inte sett någon av mina kompisar, förutom Emma, som hängde efter Moshe som en liten svans. En ljushårig irriterande svans som vägrade gå en meter före en.
Precis när jag trodde att mitt liv var över kom Sandra gåendes, hennes långa bruna hår hängde som vanligt ner på ryggen och läpparna var röda av läppstiftet hon alltid bar. Hon hade ett par höga shorts och strumpbyxor under. Tröjan hon hade instucken under de midjehöga shortsen var vita och passade perfekt med hennes ljusa hy i ansiktet. Hon hade ett par skyhöga beiga campbell skor på fötterna, allt passade henne perfekt. Jag hade alltid velat ha Sandras skönhet och mitt hår, bara för att jag var lite halvt ego och älskade mitt hår.
- Sandra! började jag och började gå mot henne. Hennes läppar klämdes ihop till ett rakt sträck när hon såg på mig. Jag kollade undrandes på henne och la händerna på hennes axlar när jag kom närmre. Hon skakade av sig mina händer och kollade ner i golvet när jag sökte hennes blick.
- Sandra.. mumlade jag, men hon kollade fortfarande inte upp i mina ögon. Hon brukade alltid möta mig i en kram och sedan babbla på om sin kille, Kevin. Hon slutade här för ett år sedan och jobbade nu som något annat, typ hantverkare eller något. Jag hade inte så mycket koll, brukade inte lyssna så noga.
- Jag måste gå. Mumlade Sandra innan hon gick förbi mig och cirkulerade runt alla elever som var påväg i halvpanik till lektionerna. Jag stannade kvar på min plats tills korridoren blev tom och städerskorna började sitt oändliga jobb. Jag började sakta gå till min lektion. Sakta upp för trapporna och hann nästan in i engelska salen, innan jag hörde någon sucka och stöna bakom mig.
Jag kollade bak och fick syn på Emma stå vid sitt skåp och försöka lägga ner ett papper i sin väska.
- Du kommer snart bytas ut. Du duger inte åt honom, ingen duger åt honom. Jag öppnade dörren snabbt som attan och gick snabbt in och smet in på min plats.
Jag satte mig tungt ner i bänken längst bak. Jag suckade djupt och kom på att jag glömt penna och uppgifterna vi skulle jobba med. Jag räkte upp handen och frågade artigt om jag fick gå och hämta det. Min lärare nickade och fortsatte berätta något för klassen. Jag reste mig upp och gick ut från klassrummet.
' Om någon duger är det jag. ' Tjejen har självförtroende. Jag suckade djupt och slickade lite på fingret innan jag försökte gnugga väck texten.
Pennan hon skrivit med var vattenfast.
Fan.
-
Chris hade lovat att han skulle hämta mig också, men när jag stott utanför skolan i tjugo minuter började jag tappa hoppet. Jag började snabbt gå hemmåt och när jag kommit halvvägs såg jag hans bil komma åkandes.
- Äntligen, mumlade jag och stannade för att vinka på honom när han kom tillräckligt nära.
- Förlåt att jag är sen, problem med mamma, log han mot mig när han vänt och jag hoppat in på passagerar sidan.
- Du har inte druckit något? frågade jag. Han skrattade till skakade irriterat på huvudet.
- Jag har inte druckit något, inte ens en lättöl.
- Bra.
BESÖKSREKORD IGÅR:D
216 BESÖKARE :D GAAAH :D<3 HAPPY:D
Vad händer? När tror du de träffas? Hur tror ni de träffas? :D
SEN HAR JAG EN FRÅGA! Vill ni att det ska gå snabbt till hon träffar honom? ( INTE BLIR IHOP ) eller låååångsamt? :D
KOMMENTERA
Vill ni ha mer? :D
Se då till att kommentera!Är vi överens?
9 kommentarer och nästa kommer imon!<3
Chapter 2
Och när jag väl gjorde det kramade jag om hans hals i kramper och blötte ner hans ljusbruna hårrem med mina tårar.
- Du är det ända jag har nu.. viskade jag och kramade om hans hals hårdare. Han stod snällt stilla och lät mina armar krampa runt hans hals.
Tillslut var jag tvungen att släppa honom, då tog jag tag i hans mossgröna grimma och började leda honom mot grinden. När jag lett ut honom och stängt trådarna ledde jag in honom i stallet och band fast honom i grimskaften som var placerade på var sida av stallgången. Jag hämtade borstarna, benskydden han alltid hade på frambenen och tränset, sedan borstade jag noga av honom och kratsade hovarna. När jag gjort det klart satte jag på honom benskydden och sedan tränset. När jag var klar hämtade jag min hjälm och ledde ut honom ur stallet.
Jag kollade ner på min klädsel. En halvt magtröja med USA's flagga på och ett var jeans shorts med nitar på. Samt ett par vita converse och utsläppt hår. Inte världens bästa stall kläder. Men det fick duga.
Håret nuddade manken när jag drog fram det till framsidan av axlarna. Mamma och min plast-far gillade inte mitt hår, de rentutsagt hatade mitt hår. Själv älskade jag det. Jag älskade att ha långt hår. Använda det som om mur om man behövde det, använda det som en prydnad, sätta rosetter och sådant i det.
Jag hade alltid haft rosetter i det som liten, massor av olika vid olika tillfällen. Jag har fortfarande kvar de, i en liten låda under handfatet i badrummet.
Jag manade på Solo efter en stunds skrittande. Jag höll mig fast i manen och log stort mellan tårarna när han snällt började trava fram på skogsstigen.
Vi hade gått direkt vänster efter att ha kommit ut på vägen och då kommit till skogen. Jag red här ofta, i skogen, just på denna stigen. Man kunde höra hovarna klappra så mjukt mot stigens nästan ihåliga grund. Jag klappade mjukt Solo på halsen och bromsade honom.
- Min kära lilla häst, viskade jag medans jag smekte han mjukt på hårremen. Jag kommer vara hos dig dubbelt så mycket som innnan nu, för vet du en sak? Jag fortsatte smeka honom.
- Jag har inte Moshe längre. Jag började gråta igen. Men vet du en till sak? Han frustade till och ett leende spreds på mina läppar, han öron pekade frammåt och han skrittade snabbt på stigen.
- Jag kommer hitta någon som behandlar mig väl. Någon, någon som inte är Moshe.
-
Jag öppnade försiktigt dörren in till lägenheten. Jag hörde prat och bebisskrik från vardagsrummet och försökte försiktigt smyga förbi. Tårarna hade slutat rinna, men sminket var utkletat i ansiktet och jag hade röda ringar under ögonen. Magen var tom och den värkte av hunger. Jag försökte smyga förbi öppningen till vardagsrummet utan att synas, men det sprack när en av trägolvets plankor knarrade till. Allas blickar riktades mot mig och jag blundade ihopp om att bli osynlig.
- Mercedes, du har inte lust att hjälpa mig va?
- Nej, inte just nu mamma. Jag ska gå och lägga mig, godnatt. Jag fortsatte gå mot mitt sovrum och kunde höra mamma sucka bakom mig.
Jag tvättade snabbt av sminket på toaletten bredvid mitt rum och drog sedan av mig mina svettiga kläder och la de i tvättkorgen. När jag borstat håret och allt var klart gick jag ut och sedan vidare till mitt rum. Jag stängde sedan långsamt dörren till mitt rum för att inte väcka småsyskonen min mamma redan lagt.
Jag kollade ut över rummet. Det var litet, en liten säng med rena lakan, ett litet skrivbord med en brummandes dator ovanpå, en liten liten garderob med alla mina kläder, jag hade hyffsat mycket kläder. Jag hade samlat på mig rätt mycket med tiden. Jag hade nog nästan flest kläder i hela skolan, nästan. Jag vågade knappt tänka på skolan nu, jag var - eller hade varit - en av de populäraste eleverna i hela skolan.
Men jag hade varit det, just för att jag var Moshes flickvän.
Nu var jag inte det längre.
Så hur skulle det bli med mig?
Jag gick och la mig i sängen med Solo i mina tankar. Försökte att inte fundera så mycket om morgondagen. Rikta in sig på nuet, men det var svårt.
Eftersom jag inte visste hur framtiden skulle se ut.
-
6 maj 2012
- Mercedes, du måste vakna.
Ja, min mor kallade mig alltid Mercedes, något jag tyckte var grymt irriterande, men det sa jag inte till henne.
- Mmm.. mumlade jag, mest för att försöka få henne att gå därifrån och lämna mig i mitt egna nu.
- Det är bara trettio minuter kvar innan du börjar. Jag hoppade direkt upp från sängen och kollade snabbt på den digitala klockan bredvid min minimala säng.
Den visade att klockan var 07.15, vi började 08.30. Alltså hade jag en timme och femton minuter på mig att bli klar.
Jag kollade under luggen på min mor. Hon log bara ett av sina fina mamma leenden och ryckte på axlarna innan hon gick iväg.
Min mamma var vacker, jag var hennes dotter och kunde erkänna det ändå.
Hon hade långt mörkt hår och stora choklad bruna ögon. Hennes leende var fint och påminde om min mormors, hennes leende var också väldigt fint och rart.
Stayce, min mamma, hade nästan inga rynkor alls, bara några enstaka i pannan, och det såg fullt naturligt ut. Jag kunde enkelt veta hur min plastfar, Maynard Smith, föll för henne.
Maynard var en rubust man med mycket svart hår svall och för mycket skägg för min del. Jag hade aldrig gillat för mycket skägg på karlar och jag rent ut sagt hatade polisonger.
Visst kunde de va fint på vissa, men de fallen var få.
Jag hoppade direkt in i duschen, jag hade sprungit från mitt rum till badrummet bredvid och hunnit komma dit innan någon av mina alla småsyskon ville ha sina tandborstar, nu fick de vänta någon kvart.
Jag schamponerade mitt hår och tvålade in min kropp innan jag sköljde av allt och studerade de när de rann ner i avloppet. Jag suckade uppgivet och tvättade ur de en stund till innan jag hällde upp balsam i min hand innan jag balsamerade håret, jag hade tagit hyffsat mycket balsam. Så att det skulle räcka över hela mitt långa hår.
Jag hade en egen balsam flaska, just för att jag hade så långt hår. Jag tror att vissa i skolan tyckte det var lite överdrivet med så långt hår, men jag gillade det och tänkte inte klippa av det för att de ville det.
Jag gick ut ur duschen efter drygt tio minuter. Jag sprang snabbt in på mitt rum utan att bli upptäkt och låste sedan dörren efter mig. Det var skönt att ha ett lås på den, så att ingen kunde komma in, om jag inte ville det då.
- Och var har du varit dessa dagarna? Jag spetsade öronen när jag hörde en dörr som slogs upp och sedan igen och mamma som vrålade. Maynard tog antagligen hand om små ungarna, annars hade väll mamma inte skrikit.
Jag drog fram underkläder och sedan kläderna jag skulle ha på mig i skolan, jag drog fram ett par tighta jeans och en slapp stickad tröja. Till det tog jag ett långt halsband med en fjäder på.
Jag borstade snabbt det blöta, men redan lockiga håret och gick sedan ut till mamma som stod i köket. Hon stod med ryggen mot mig och kollade på en ryggtavla som tillhörde..
Min bror.
Christopher.
Jag blev lycklig inuti av att se honom stå där och bre en macka med ryggen mot mig. Jag hade inte sett honom på några dagar, han hade väll varit hos en kompis eller festat som vanligt.
Han vände sig om och såg på mig med ett litet leende när han hörde att jag kom in.
- Hej, mimade jag till honom och han mimade ett hej tillbaka.
- Vart har du varit? frågade mamma skarpt igen. Chris kollade beskymrat på henne och skakade på huvudet innan han började hyvla ost till mackan.
- Christopher, var har du varit?! Hon var arg nu, man kunde se det på henne. Hon hade nästan börjat skaka.
- Jag kommer ta ett riält snack med dig sedan, så du kan bara stanna här, gå ingenstans. Hon vände sig om och gick ut från köket, antagligen för att hjälpa Maynard med barnen.
Jag gick fram till Chris och drog fram en macka ur påsen för att sedan bre den med samma smör som Chris använt.
- Vad har du varit, svara ärligt. Jag sa det inte hårt, men bestämt, så att han skulle fatta att jag menade allvar. Han frustade till och svarade sedan:
- Jag har varit oss Martin, han hade fest för någon dag sedan och jag stannade där sedan, ville inte oroa morsan.
- Okej. Jag svarade lätt på det, ville inte gå ion på detaljer, ville inte veta mer. Ville absolut inte veta vad han gjort.
Ämnet släppt.
- Hur går det med dig och Moshe? han frågade det varje gång han såg mig, jag visste att han inte gillade Moshe, hade aldrig gjort det heller för den delen.
Och jag ville inte veta vad han ville göra med Moshe efter han hört det här.
- Jag upptäckte han i säng med Emma igår. Jag kollade upp på honom och hans ansiktsuttryck ändrades snabbt, från undrande till argt och irriterat.
- Auuusch.
- Mmhm.
- Hur är det då.
- Jag har nog inte riktigt fattat det ännu. Men han var inte min, det är bara så.
- Du kommer hitta någon bättre. Jag kollade chockat på honom. Han brukade inte säga så, men vi var som bästa vänner, fanns alltid där för varann.
Chris hade gått i samma klass som Moshe ett tag, i något år eller så. Och de hade aldrigt gillat varann.
- Hur ska du komma till skolan då? Jag kollad emot honom och ryckte på axlarna.
- Gå eller ta bussen.
- Vill du kanske ha sjuts? Jag tvekade lite.
- Är du säker? Är du inte bakfull eller något? Han skrattade till och skakade på huvudet.
- Jag drack inget igår. Kom så går vi innan mamma kommer. Jag skrattade till och gick efter honom genom den lilla lägenheten.
Hur tror ni hennes kontakt med Justin börjar? Hur tror ni hennes kontakt med Chris är? Är de bra vänner eller bra vänner? ;) Hur tror ni Chris är? Vad tror ni kommer hända i skolan?
ALLA KOMMENTERAR OCH SVARAR PÅ FRÅGORNA ;D
9 INNAN NÄSTA KOMMER.
Åh
Åh:'3 jag har fått massa gulliga kommentarer :'3 blir jätte glad av alla kommentarer :'3 har skrivit lite på nästa, men de kommer ut imon(idag) xD
Ska föööörsöka få ut de på morgonen, men får se hure gåår<3
BYE BYE LUVIES<3
Chapter 1
4 april 2012
Jag öppnade stalldörren och drog in den härliga doften i lungorna.
Stallet var som en frihet. En bubbla, ett ställe där man inte behövde tänka på något annat.
Inget plugg, inga problem.
Jag älskade att vara i stallet. Känna Solos lena päls under mina bara fingrar och hans varma mule mot min kind. Jag skyndades mig igenom stallet och drog tag om Solos mossgröna grimma och grimskaft. Jag öppnade stalldörren på andra sidan och gick ut mot hagarna.
Solo höjde huvudet och gnäggade högt mot mig när jag kom mot honom, ett stort leende spreds på mina läppar och jag skyndade fram till honom. Jag tog på honom grimman och började leda han ut från hagen, han följde snällt efter.
Jag klappade honom på halsen samtidigt som vi gick upp mot stallet och jag ställde upp honom i stallgången.
- Vad ska vi göra idag då? frågade jag medans jag smekte hans ljus ljus bruna huvud. Jag följde sedan konturerna på hans breda bläs och lutade mig fram för att pussa honom mjukt på virveln mitt i pannan.
- Barbacka runda? Jag kollade in i hans kloka ögon och fick snabbt ett svar.
Ja.
Jag vände mig om och låste upp sadelkammaren för att ta ut alla hans saker. Jag hängde upp tränset på sadelhängaren ute i stallgången medans rykt lådan fick stå på golvet.
Jag krånglade mig tillslut upp på hans rygg. Han var rätt hög, exakt 164. En perfekt höjd på en perfekt häst. När jag äntligen hade benen på varsin sida av hans mage manade jag på honom och han började självmant gå bort från stallet.
Jag visste att man egentligen inte skulle rida ut själv. Men jag hade inte någon att rida med. Jag kände ingen i stallet, alla sa att jag var en enstöring.
Det kanske var sant?
Men jag hade i alla fall min häst. Mina fina Solo. Hans stam namn var egentligen HanSolo, men det blev jobbigt att säga efter ett tag. Så jag kallade honom bara Solo. Jag smekte han mjukt på halsen och kollade ut mot hagarna, de ända hästarna som var i hagen var Nicole och Tamara.
Nicole var ett brunt sto med strimbläs och en vit hov. Fin var hon. Jag hade hoppat något hinder med henne någon gång, och hon var underbar att hoppa med!
Den andra var en mörk mörk brun sto med en vit stjärna. Hon var riktigt fin i dressyren och hennes ägare var den ända jag kom överens med, jag hade ridit ut med henne några gånger och det hade varit roligt, en skrattglad tjej.
Jag red bort mot skogen, jag hade sprayat han med flugspray och behövde därför inte oroa mig allt för mycket om flugorna, och bronsarna.
-
5 april 2012
Jag stannade och parkerade cykeln utanför Moshes hus. Jag skulle komma dit runt 12, men var lite tidig. Jag nynnade på en liten melodi när jag gick på grusvägen upp till huset, i jämförelse med min lilla lägenhet var hans sjukt stort och ljust.
Till min förvåning var dörren halvt öppen, en liten springa stod uppe. Jag knackade först på några gånger, deras ringklocka hade gått sönder för länge sedan, så den kunde jag inte använda. Han skulle hört mig om den funkade.
Men det gjorde den inte. Jag la handen mot dörren och puttade försiktigt till, den åkte upp och jag kollade in i den stora ljusa hallen. Direkt fram var den stora trappan som ledde upp till den stora korridoren, som längst bort ledde till hans stora rum. Åt höger var det ett kök och åt vänster kom man in till vardagsrummet, som i sin tur ledde till matsalsrummen, som de brukade ha kalas och andra tillställningar i. Jag började gå mot trappan, om han inte var här nere borde han vara uppe på sitt rum, han kanske spelade tv-spel?
Han brukade göra det.
Men detta kändes annorlunda. Jag hörde skratt och dunsningar från övervåningen. Fabian kanske var här? Jag tog första trappsteget, sedan de andra och tredje.
De var 28 trappsteg i trappan, jag och Mosh hade räknat de en gång, när vi hade tråkigt och väntade på hans kusiner. Vi hade sprungit säkert 6 gånger upp och ner. Och det knackade precis när vi var där uppe. Mosh hade då bärt upp mig i famnen och sprungit ner för trappan som en galning, och sedan öppnat dörren som om vi var gifta, han hade sagt, innan denna händelse att vi skulle de. Gifta oss i USA's finaste kyrka, med vita ljus och fina kläder. Våra föräldrar skulle sitta och gråta i bänkarna och allt skulle va perfekt. Men jag tvivlade på detta nu. När jag hade kommit till steg 26 stannade jag. Jag lyssnade noga, hörde skratt, ifrån hans rum.
Jag borde inte göra det här.
Jag kunde bli sårad.
Jag borde verkligen inte göra det här.
Ändå gjorde jag det. Jag tog de sista stegen och började med osäkra steg gå mot Moshes rum. Dörren stod på glänt. Och man såg en bit av sängen. Men bara en liten, liten bit av den. Ändå kunde jag se något jag inte ville se.
Ett långt blont hår, och något som låg över henne. Eller någon. Jag stelnade till och hörde fler ljud, skratt.
Hon stelnade till när hon hörde Moshes röst:
- Dess kommer snart, så jag tror du måste gå.
Jag visste att jag inte varit tillräcklig. Jag hade bara inte vetat hur jag skulle göra för att bli tillräcklig. Jag blundade och försökte hindra tårarna för att tränga ut från mina ögon. Hindra mig själv från att vara för känslosam.
Även fast min pojkvän bokstavligt låg där inne med en annan tjej.
- Emma.. han viskade hennes namn. Och jag stelnade till ännu en gång. Emma?
Min bästa kompis heter Emma.
- Det är väll dags att hon får veta någon gång... mumlade hon, antagligen mot hans läppar. Den sliskiga kladdiga rösten tillhörde någon jag kände, någon som jag delat allt med.
Allt om mig.
Allt om Moshe.
- Hon ska inte.. få veta något.. inte än.. stönade Moshe fram.
Jag lutade mig mot väggen bredvid och gled sedan ner mot golvet. Det svartnade halvt för ögonen.
Jag orkade inte detta.
Jag ville inte detta.
Jag försökte få in i huvudet att det inte var mitt fel, att jag inte gjort något fel. Att jag varit perfekt hela vägen.
Men det var svårt.
Näst intill omöjligt.
Jag hörde allt. Men de hörde inte mig, även fast jag grät som en som fick betalt för det. Jag la mitt långa hår som en väg framför huvudet, det hängde nerför min mage och jag kände de kittlade håret mot den bara magen och de nuddade precis jeans kanten. Jag hade dragit på mig en av mina få magtröjor, något jag ångrade nu.
Jag lutade huvudet mot väggen, tårarna gjorde mig fruktansvärt trött och jag försökte dra bort de och resa mig upp, men det gick inte.
Så jag somnade istället.
Med ljuden av stönande tonåringar i bakrunden.
Jag vaknade precis efter av prat.
- Hon kommer få reda på det snart, du vet det va?
- Inte än.
- Jag kommer snart inte kunna hålla mig borta från dig på lektionerna, och rasterna, det är tortyr. Han skrattade till.
- Det är tortyr för mig med, tro mig.
- Men du kan i alla fall hålla på med TJOCK-HENNE hela dagarna, tycker du inte det är dags att berätta för henne?
- Snart. På tal om det kommer hon snart, och jag skulle vara väldigt glad om du inte låg i min säng då. Hon fnittrade till och jag hörde att hon reste sig upp.
Jag tog ett djupt andetag och kände tårarna tränga på igen. Jag la handen framför min mun och kollade ut i tomma intet.
- Vad fan gör du här? Jag ryckte till när Emmas piskslag till röst träffade mig rakt i ansiktet. Vad fan skulle jag svara på det. Jag reste mig upp och kollade tomt på henne, det är klart hon hade känt igen mig så snabbt.
Med det långa svarta håret och mina knappt 162 cm var jag inte svår att urskilja.
- Vad fan tror du? Det borde inte va ombytta roller inte? Jag kollade hårt på henne. Kollade djupt in i hennes blå ögon, det blonda håret stod åt alla håll och kläderna satt knappt kvar på kroppen.
Men jag kunde ändå se min bästa kompis bakom de irriterade uttrycket- vad hade hon att vara irriterad över?
- Hade ni kul eller? Jag blickade ner mot hennes klädsel och hånlog lite.
- Eller vänta svara inte, jag frågar Moshe istället. Jag gick förbi henne in till sovrummet, och hon gjorde inget för att stoppa mig.
- Hörde att ni hade kul. Moshe satt på sängkanten och höll på att dra på sig sina byxor. Det blonda korta håret såg lite rufsigt ut, så rufsigt det kunde bli med det lilla håret han hade. Han tvärstannade i rörelsen när han hörde min hårda röst. Och han kollade bak mot mig, jag mötte de is blå ögonen jag så länge avgudat.
Nu kände jag ingenting.
- Trodde du inte jag skulle märka någon gång? Sjukt smart att knulla med min bästa kompis precis innan jag ska komma, sjukt smart. Verkligen. Men nu ska jag gå, och jag kan lova att du ALDRIG behöver tänka på mig igen. Okej? Jag vände mig om och började gå mot dörren.
- Dess jag.. Jag tvär stannade och vände mig om.
- Kalla mig TJOCK-INTE Dess. Mina vänner får kalla mig Dess, inte du, jag fnös och vände mig mot Emma, och inte du, fortsatte jag. Jag började gå mot henne och la snabbt handen på hennes axel, för att kolla henne djupt in i ögonen.
- Nu får ni hångla hur jävla mycket i plugget ni vill, jag bryr mig inte längre. Jag kommer hitta den som förtjänar mig, och det är inte han, så ta honom bara. Du får honom. Jag kollade en sista gång in i hennes ögon innan jag vände mig om och började vandra genom korridoren.
Jag kände en hård hand mot axeln som tvingade mig att stanna.
- Dess, jag..
- Håll käften, KRRRUSS-'Dess jag' funkade inte på mig. Jag skakade av hans hand och började gå ingen.
- Hejdå Moshe, hejdå Emma. Ni passar jävligt bra ihop föresten, hoppas jag inte förstört er framtid.
Jag gick ner för trappan och tårarna jag så länge hållit inne började i panik rinna nerför mina kinder. Jag sprang de sista trappstegen och öppnade snabbt dörren. Jag sprang ut till cykeln, låste upp den, började sedan trampa de snabbaste jag kunde hem.
Vad tycker ni än sålänge? :) Vad tror ni kommer hända?
Jag vill ha LÅNGA kommentarer :D Jag vill veta exakt vad ni tycker, är det enns lönt att fortsätta med denna novell?
KOMMENTERA
Utkast
Jag publicerar det om jag får en kommentar till ;)
I nästa kapitel får ni lite info om Mercedes pojkvän, Moshe.;)
Prolog - Dess
23 JULI 2006
Hans leende sken upp den tysta tomma staden. Jag visste inte vad de var med honom som gjorde mig glad och varm rakt igenom.
Det var något speciellt med denna pojke, jag kunde bara inte sätta fingret på vad. Han var speciell och det hade många i den lilla staden fattat.
Ett tjugotal personer samlades runt Avon Theathre varje dag för att se honom spela gitarr och sjunga. Jag visste inte vad det var med mig när han satt där nere, jag som aldrig gillat musik så mycket innan.
Mamma blev aldrig förvånad längre när jag drog åt mig mina små skor och sprang ner för trappan och över gatan. Hon visste redan att jag skulle sätta mig bredvid honom på de andra trappsteget. Jag satt aldrig så nära, och låtsades alltid göra något annat, som att fläta håret eller fixa skosnörena, flera gånger.
Jag tror han har kollat igenom min sharad.
Ibland tog jag med mig en krona eller två, idag var en sådan dag.
Jag sprang som vanligt ner till gatan, kollade mig omkring och sprang sedan över, snabbt som skam, för att inte bli påkörd av de gasande bilisterna. Mamma sa alltid att jag skulle ta det försiktigt, det hände olyckor här även fast det var en liten stad.
När jag äntligen kom fram satte jag mig som vanligt ner en bit bredvid honom. Jag kunde se i ögonvrån att han kollade på mig, och log. Jag ville le tillbaka, men vågade inte.
Jag flätade om håret, och knöt sedan skorna några gånger, klagade över att de inte ville knytas rätt.
Jag kunde höra att han fnissade till i mellan verserna på låtarna han sjöng. Jag kände knappt igen någon, men jag älskade de.
Efter en stund kom det mer folk, folk samlades kring honom och lyssnade på när han sjöng.
Jag ställde mig upp och ställde mig framför honom i stället. När han började på en annan låt slängde jag i mynten och satte mig ner på den gatan.
Det blev mindre och mindre folk hela tiden, men jag satt kvar. När de inte fanns någon kvar stannade Justin mitt i låten. Han log stort och kollade ner mot mig, som fortfarande satt förväntansfullt framför honom. När han mötte min blick drog jag ner blicken mot marken och en rodnad spreds på mina kinder.
- Vad heter du? frågade han snällt. Jag vågade inte kolla upp på honom.
- Dess, sa jag tyst.
- Dess? frågade han och log stort, jag nickade kort och reste mig upp.
- Du sitter här rätt ofta va? Han frågade de inte hånfullt, som man kunde tro att han skulle göra, jag satt ju faktiskt här varje dag.
- Mmm... sa jag och vände mig om.
- Jag tycker det är roligt med sällskap.
- Du sjunger bra. Jag började springa tillbaka mot min lägenhet, över gatan, genom den tunga dörren, upp för de långa trapporna och in genom lägenhetens dörr.
Och hela tiden kändes det som om någon såg på mig.
Kollade mig i nacken, även fast jag visste att det var omöjligt.
PROLOGEN UPPE, VILL NI ATT FÖÖRSTA KAPITLET KOMMER UPP IDAG?
KOMMENTERA DÅ!
BESKRIVNING; MERCEDES FLORES
Beskrivning + första kapitlet
BESKRIVNING + FÖRSTA KAPITLET KOMMER UT I KVÄLL NÄR JAG KOMMIT HEM FRÅN STALLET (om jag inte dör) OCH NÄR MIN MAMMA OCH PAPPA ÅKT PÅ FEST GREJ! OKIII?:D
Fixas
Chapter 113 - Tickets to..
Hennes ansiktsuttryck ändrades snabbt när hon öppnade sitt sista paket. Den största presenten hade funnits i det sista paketet, uträknat och klart.
Det var ju ändå jag som gjort det.
Biljetter. Två biljetter, till mitt dröm ställe.
HAWAII.
ÄR HAN GALEN ELLER?
Jag drog upp handen mot munnen och andades tungt ut.
Jag gjorde en halv hjärtad ansats att ge tillbaka biljetterna, lägga de i hans händer och låta han ta tillbaka de.
- Jag.. Jag kan inte ta imot de, sa jag långsamt och räckte han biljetterna, men han räckte bara tillbaka de.
- Du har inget val är jag rädd.
- Men det har väll kostat jätte mycket, jag kollade på honom och spärrade upp ögonen.
- Du är värd varenda krona, för vet du en sak? Jag hann inte svara. Jag älskar dig, avslutade han och tryckte sina läppar mot mina.
Plötsligt hörde jag alla jubbla, klappa händer och sådant. Jag kollade chockat upp och möttes av hela hans och min familjs stora glada ögon.
Biljetterna hade luggit i en liten låda, och jag skulle precis lägga ifrån mig den och le mot den andra när Justin hindrade min hand.
- Kolla i den. Jag kollade chockat mot honom och öppnade sedan locket på lådan ännu mer, jag hade missat ett hörn.
Och den lilla asken som låg där i fick mig att tappa andan. Jag andades tungt och la handen snabbt över munnen.
- Justin, kved jag och kände glädjetårarna tränga sig genom ögonlocken.
- Vill du gifta dig med mig, jag kollade upp på Justin och sedan ner på den lilla asken han hade i händerna.
- Ja, jag tog en liten paus, ja jag vill gifta mig med dig. Jag slänge armarna om hans hals och grät mot hans hals. De salta glädjetårarna blötte ner hans shortärm, men det orkade jag verkligen inte bry mig om.
Jag studerade ringen som satt på mitt vänstra ringfinger. Jag kunde inte sudda ut leendet som fanns på mina läppar.
Jag satt i Justins knä i soffan och hade ryggen lutad mot hans bröst.
Klockan hade slagit sen, den var snart halv 12 och jag ville inte att julafton skulle va över än.
- Du är sjuk Justin. Jag kollade upp mot honom och han kollade chockat upp från ringet som jag bar på mitt vänstra ringfinger.
Där den passade perfekt.
- Varför då? Han kollade chockat tillbaka mot mig.
- Jag känner mig grymt bortskämd, skrattade jag och kollade mot den stora påsen med mina grejer.
- Jazzy och Jaxo fick mer än dig.
- Ja, och jag fick nästan bara av dig också! visk-skrattade jag och pussade han mjukt på kinden.
- Du fick av Stefan också, och ett halsband av Pattie.
- Sluta, jag lutade mig mot hans bröst korg och slöt ögonen. Han började nynna på någon liten melodi och jag lyssnade noga på hans mjuka röst.
- Vi ska nog gå upp och sova nu, om det är okej? Jag kollade på mamma och hon nickade stort och snabbt.
- Det är helt okej, Sapp ser ganska trött ut också. Hon log stort och kollade ner på Sapp som låg och sov i min famn. Jag nickade och log stort. Mamma gick iväg ut mot köket, hon skulle antagligen slänga allt presentpapper. Hennes svarta klänning hade åkt upp en bit på låren så jag drog snabbt ner den igen, för att hålla kvar blicken när den åter igen drogs upp.
- Gah, suckade jag och reste mig upp från soffan men Sapp i mina armar. Hon andades djupt ut och putade sött med läpparna.
Jag stannade till, mitt i trappan för att kolla på henne, hennes mjuka läppar och henne smala fina hals.
Jag älskade henne verkligen, det var overkliget att man kunde älska någon så mycket.
- Jag glömde ge dig en sak innan. Jag suckade och satte mig upp i sängen.
- Va? Jag fick ju allt!
- Men detta är ju bara en EXTRA grej, log han.
- Som den sista var också, och då fick jag denna, jag pekade på ringen. Vad ska jag få denna gången då? ETT HUS? På Hawaii kanske? fortsatte jag skrattande. Justin skrattade och skakade på huvudet.
- Nej, det är inte ett hus på Hawaii, jag lovar. Han gick fram till mig och la ner ett halv tungt paket i mitt knä. Jag suckade men öppnade det.
Jag dog lite när jag höll fram flaskan jag fått i mina händer.
- Asså, jag såg att din var slut, så jag bara, ja du fattar. Jag fnissade till och nickade.
- Jag fattar.
Jag höll Justins nyaste parfym, GIRLFRIEND, i mina händer. Jag la den bredvid mig och sträkte ut händerna.
Han kom fram till mig och kysste mig mjukt på läpparna, jag flyttade mig bak mot väggen och skulle precis smeka han på kinden, när jag slog i huvudet, hårt i väggen.
Jag la mig platt ner i sängen och suckade tungt. Justin fnissade till och kröp upp bredvid mig i sängen. Han la sig över mig och flyttade sitt huvud närmre och närmre mitt, när det bara var en millimeter mellanrum, viskade han:
- I can be your hero baby, I can kiss away the pain.
DETTA VAR ALLTSÅ SLUTET FÖR "KISS AWAY THE PAIN" som jag döpt om den till, då den innan hade världens tråkigaste! Tyckte detta namnet passade bättre!
1. VAD HAR NI TYCKT OM NOVELLEN?
2. HUR MÅNGA STJÄRNOR FÅR DEN?
3. VAD HAR VARIT BÄST?
4. ÄR DET NÅGOT JAG KAN ÄNDRA TILL NÄSTA?
5. KOMMER NI STANNA KVAR OCH LÄSA?
ALLA SVARAR PÅ FRÅGORNA, ÄLSKAR ER!
seen :(
OCH DET ÄR SISTA KAPITLET ;/<3
Sista kapitlet :(
Inget kapitel idag :/
ALAYLM- hela storyn.
3 kommentarer?
SERIOSLY?
3 kommentarer = inte nytt kapitel. ;D
Chapter 112 - Black dress
- Jag vet, suckade jag och fick Justins blick på mig, han hade mat i munnen och tuggade förfullt. Jag hånlog lite mot honom och han skrattade till med munnen stängd.
- Och vad pratar ni om då? Jeremy spände blicken skrattande i oss och vi båda ryckte på axlarna och skrattade till.
- Hemligt! Han log stort och fortsatte äta, något som jag och Jazzy också gjorde.
Justin låg bakom mig och snusade sött i min nacke när jag vaknade. Julafton. ÄNTLIGEN! Ett leende spreds på mina läppar och jag kollade snabbt på klockradion som stod på nattyxbordet.
6, klockan var 6. Hur kunde jag vakna såhär tidigt? På julafton?
Det kanske var hyffsat normalt. Jag visste inte riktigt. Jag bestämde mig för att inte väcka Justin och försökte därför kravla mig ursängen utan att röra honom, vilket som visade sig att det var riktigt svårt, då han hade armarna om mig. Men till slut funkade det, jag klarade mig ur hans grepp.
Men jag skulle inte ropa hej direkt, för när jag skule hoppa ner på golvet snubblade jag och föll handlöst ner på golvet med en dov men hög smäll.
- Vad gör du älskling? Justin kollade ner från sängen med sömndruckna ögon och ruffsigt hår. Jag log stort.
- Jag trilla ner från sängen.
- Kom tillbaka. Han bankade mjukt på sängen och jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Om du vill ha mig, får du ta mig. Jag reste mig upp och drog på mig ett par shorts och ett linne innan jag snabbt gick ut från rummet. Jag hörde han sucka bakom mig, jag fnissade till och fortsatte gå mot toaletten.
Jag öppnade snabbt dörren från toaletten men gick in i någon, som snabbt la armarna om mig, och kysste mig på hjässan. Jag fnissade till och drog in den godaste doften föralltid, Justin-doften.
- Du sa att om jag ville ha dig, fick jag ta dig. Jag skrattade och nickade mot hans bröst korg.
- Det var vad jag sa. Frågan är bara, kommer du kunna ta mig? Jag vände mig om och krånglade mig ur hans grepp på två sekunder innan jag började springa runt i huset, med han två minuter bakom, jag hade fått två sekunder försprång, och jag behövde betydligt mer.
-
- När vaknade ni egentligen? Både jag och Justin ryckte till och spännde blicken i Jeremy som stod i dörröppningen.
- Typ 6, svarade Justin och smekte mig mjukt på ryggen med höger handen. Jag låg på honom i soffan i vardagsrummet, vi hade satt på någon halv tråkigt film. Jag hade inte hunnit kolla så mycket på den ännu, jag hade haft annat att göra...
- Herre gud. Ni var inte särkilt tysta heller, han suckade djupt, man kunde höra springande fötter ända till övervåningen.
- My house, my rules, skrattade Justin och drog handen genom håret. Jer suckade högt och nickade.
- Det klart. Han vände sig om och gick snabbt ut från rummet.
- Ska vi ta och äta frukost? frågade Justin. Jag nickade och reste mig upp.
- Jag fattar inget av denna filmen ändå, vi missade ju hela början! Han skrattade och nickade.
- Det var delvis mitt fel.
Kvällen kom och våra familjer satt samlade i vardagsrummet. Jag hade på mig ett par svarta jeans och en vit shorta, Jaxon hade ett par vita jeans och en svart t-shirt. Jazzy hade en vit klänning som hon envisades att ha på sig och min far hade vita jeans och en vit röd t-shirt, Stefan hade ett par svarta jeans och en vit t-shirt.
Och sist, men inte minst Sapp. Hon hade på sig en knä lång svart underbar klänning. Hon bar den sjukt bra och de bruna håret hängde vågit nerför hennes rygg. Jag kunde knappt kolla på henne utan att börja gråta, allt med henne var perfekt. Jag var inte värd henne, men jag var tillräckligt självisk för att behålla henne, och hålla henne hårt.
- Vad fin du är, viskade jag mjukt i hennes öra när hon kollade ner i sitt knä, blicken hade slagits ner av allas blickar.
Alla bokstavligt talat glodde på henne.
- Vad fin du är Sapp. viskade jag i hennes öra.
Ingen reaktion.
- Sluta glo på henne, jag la armarna om hennes axlar och drog henne mot mig.
- Ehmm, förlåt. sa alla och jag nickade.
Den gamla Sapp hade kommit fram, den tysta.
-
Hennes ansiktsuttryck ändrades snabbt när hon öppnade sitt sista paket. Den största presenten hade funnits i det sista paketet, uträknat och klart.
Det var ju ändå jag som gjort det.
Hyffsat efterlängtat kapitel hoppas jag ;D
GAAH
kort info, då jag måste ut med vovven x
SVAR PÅ KOMMENTAR
CELEBFASHION
Info
Jag ska konfirmera mig imon, o idag har jag mkt att göra så de kommer inget idag, kan inte lova att de kommer något imon eller :/ men ska fööörsöka :'D
Inget kapitel imom :(
Chapter 111 - Jazzy
- BIEBER! Jag reste mig snabbt upp och det pirrade i magen när jag försiktigt gick iväg mot hallen för att möta Justins syskon och pappa.
Jag ställde mig försiktigt bakom Justin och gömde mig nästan.
Jag hade alltid varit osäker på mig själv när det kom till saker, som på vad jag fick och inte, eller vad jag ville och inte.
Detta var ett sådant länge, jag visste inte om Justin ville att jag skulle komma fram eller inte.
Jag ställde mig snett bakom Justin och kollade fram mot hans små syskon som tultade runt på golvet. HAn hade pratat mycket om de, så jag visste precis vad de hette.
Jazmyn och Jaxon.
Han hade pratat mycket om sin far också, Jeremy.
Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag gjorde snedsteget att få ögonkontakt med Jeremy, och ett stort leende spreds på hans läppar samtidigt som jag kollade ner igen.
- Och vem är denna vackra dam? Han kollade mot Justin som kollade förvånat tillbaka, och sedan direkt till mig, där ett leende spreds på hans läppar också. Han hade tidigare böjt sig ner och dragit in Jazzy i en lång kram men reste sig nu upp och la höger armen om min midja.
- Detta är Sapphire Pierce, min flickvän. Det lät perfekt när han sa det. Flickvän. Stort och fint.
- Trevligt att träffas, Jeremy, Justins pappa, han sträckte fram handen och jag tog den vänligt tillbaka.
- Sapphire. Jag inståg mitt misstag precis när jag sagt det, Justin hade redan sagt mitt namn. Och nu sa jag det igen. Justin skrattade till och kysste mig mjukt på kinden. JAg kände Jeremys blickar mot oss, och hur han log.
- Jag vet, han log stort och kollade sedan mot Justin.
- Trevlig ung dam du har hittat, Justin skrattade och greppet om min midja hårdnade. Jag tror att jag blivit godkänd. Jeremy kollade ner mot marken och muttrade något i stil med:
- Och var tog de vägen nu då? Innan han gick iväg mot köket.
- Blev jag godkänd, viskade jag i Justins öra. Han log stort och nickade.
- Du blev helt klart godkänd, jag skrattade till och kysste honom mjukt på läpparna. Mjukt och snabbt. Så snabbt så att han inte hann besvara den.
- Nu måste jag bara bli godkänd av Jazzy och Jaxo, muttrade och och vände mig om för att börja gå tillbaka till köket. Men jag hindrades av två starka armar om min midja som drog mig tillbaka. Han böjde sig ner mot mitt öra och viskade tyst och sakta:
- De kommer godkänna dig, det kan jag lova, jag fnissade till och han började mjukt kyssa mig på halsen.
- Jag är hungrig Justin.
- Jag skulle kunna äta upp dig. HAn började bita mig mjukt och retsamt på halsen.
- Jag vill helst leva, skrattade jag och han släppte mig hals.
- Som du vill, jag skrattade och började släpa med han mot köket.
-
Jazzy var hur gullig som helst. Hon hade satt sig jämte mig och följde mig hela tiden med blicken. Men hon var riktigt söt och hade likadana ögon som Justin, bruna stora, och hur gulliga som helst.
- Jag kommer inte ihåg vad du heter, viskade hon mot mig, hon viskade det så tyst så att ingen annan skulle höra, direkt in i mitt öra.
- Jag heter Sapphire, men kalla mig Sapp, viskade jag tillbaka. Hon nickade och log stort.
- Sapphire, Sapp, hon smakade på namnet och log sedan belåtet.
- Jag gillar det, viskade hon och kollade leendes mot mig. Jag skrattade till och kollade tillbaka på henne.
- Du heter Jazmyn va? Hon nickade. Ska jag kalla dig Jazzy? frågade jag efter nickningen.
- Jazzy blir bra, gillar du min bror? Jag skrattade till och nickade innan jag började mig mot hennes öra och viskade:
- Jag älskar din bror. Hon skrattade lyckligt och log stort mot mig.
- Vad har du önskat dig för julklappar? viskade hon.
- Jag har inte önskat mig några, viskade jag tillbaka och hon kollade med stora ögon på mig.
- Har du inte önskat dig något? Jag fnissade till och skakade på huvudet.
- Jag vet inte vad jag vill ha.
- Justin kommer köpa något till dig ändå, jag sneglade lite på Justin som satt på Jazzys högra sida. Jag satt på hennes vänstra bredvid Pattie.
- Jag vet, suckade jag och fick Justins blick på mig, han hade mat i munnen och tuggade förfullt. Jag hånlog lite mot honom och han skrattade till med munnen stängd.
- Och vad pratar ni om då? Jeremy spände blicken skrattande i oss och vi båda ryckte på axlarna och skrattade till.
- Hemligt! Han log stort och fortsatte äta, något som jag och Jazzy också gjorde.
KORT KORT KORT KORT
MEN hinner inte nu, ska iväg till min sköthäst!
Info om imon kommer ikväll, så checka in då
BYE BYE
KOMMENTERA
Mycket kommentarer-
Mycket kommentarer - ett till kapitel idag:)
Chapter 110 - Merry Christmas
- Ha ha! skrattade jag och han gick fram till mig och kysste mig mjukt på kinden.
- MATEN ÄR KLAR! Min mage kurrade till som på kommando och alla gick mot köket med leende på läpparna.
23 december 2012 - nästan julafton och snart början på ett nytt år.
Sapps och min familj skulle fira julen tillsammans i mitt hus utanför LA. OCh de var påväg hit, typ nu.
Det knackade på dörren och jag sprang snabbt och uppspelt och öppnade, Sapp hade knackat och jag slängde direkt armarna om henne. Hon skrattade och besvarade kramen. När Stefan klev in genom dörrarna var munnen vidöppen och ögonen uppspärrade.
- WOW. Andades han ut. Jag hade fortfarande armarna runt Sapp och kramade henne det hårdaste jag kunde. Som om hon skulle försvinna om jag släppte.
- Hah, skrattade jag fram och kollade på Stefan över axlen på Sapp.
- Huset är ju.. Gigantiskt! utbrast han och slog ut med armarna.
- Ja, det kan man väll säga, skrattade jag och Sapp kysste mig mjukt på kinden.
- Är det okej om du sover i gästrummet? Jag har två, de ena är mammas och de andra för andra gäster. Pappa och mina syskon ska också komma, jag kollade ner på Sapp när jag sa det sista och på Stefan när jag sa de första.
Stefan nickade och Sapp log stort.
- Va roligt att din pappa och syskon ska komma! Stefan log stort och kollade på mig.
- Ja, det ska de verkligen. Ni kan komma in. Jag backade några steg och Sapp trampade av sig sina skor. Hon gick sedan fram till mig släpandes på sin packning.
- Var ska jag ställa detta? Hon kollade upp på mig och jag log stort samtidigt som jag tog hennes hand och började gå mot mitt sovrum, jag öppnade de två stora dörrarna och hon tappade hakan när hon fick syn på den stora sängen i mitten av rummet.
Alla sa att det var gigantiskt.
Och jag kunde inte annat än att hålla med.
- Hur kan du ha råd med detta? Hon gick fram till sängen och drog händerna mot siden tyget som låg över. Hon hade lämnat sin packning vid dörren bredvid mig och jag tog tag i den och gick bort till den vänstra sidan av sängen för att ställa ner den bredvid sängen. Jag satte mig sedan ner och kollade mot Sapp som kollade runt i rummet. Hon hade på sig ett par mörka tighta jeans och en tjock stickad tjocktröja över. Under tjock tröjan hade hon också något, men det var bara en liten del av armarna som stack ut, så jag kunde inte se vad, kanske en shorta av något slag? Det var en söt utstyrtsel i alla fall.
- Jag vet inte, svarade jag på hennes fråga, dock lite sent.
Hon skrattade till och nickade.
- Segt svar. Jag nickade och skrattade till. Hon började sakta men säkert gå fram mot mig och la sina händer om min hals samtidigt som hon satte sig ner i mitt knä i sängen.
- Jag har saknat dig. Hon viskade det någon centimeter från mina läppar och jag kunde känna hennes söta andedräkt mot min underläpp. Jag slöt ögonen och njöt av hennes närhet.
- Det var länge sedan. Jag viskade det mot hennes överläpp, fortfarande med slutna ögon och händerna mot hennes rygg. Jag öppnade efter en lite stund ögonen och kollade rakt in i hennes bruna vackra rådjurs ögon. Det kändes som om hon kollade igenom mig.
Som om hon kunde se varje misstag jag gjort, ett för ett.
Som om hon visste alla tjejer jag kysst innan henne.
Vilka som varit sanna och vilka som inte varit det.
Det var läskigt.
Men jag älskade det.
Och jag älskar framför allt henne.
Jag la mig ner i sängen och hon lät frivilligt sin kropp följa efter min ner i de mjuka madrasserna. Hon kysste mina läppar mjukt när jag nuddade madrassen och jag svarade snabbt hennes kyss och la händerna om hennes nacke.
- Ehhm.. Ursäkta, men jag undrar bara var jag ska sova. Jag frågade Pattie men hon visste inte riktigt vilket rum.. Eftersom att dina syskon och pappa också kommer. Förlåt att jag störde föresten.
- Jag kan visa dig. Jag gjorde ansats att resa mig upp och Sapp fattade vinken och hoppade av mina ben. Jag reste mig upp och gav Sapp en puss i pannan innan jag gick ut från rummet och lämnade ensam i det stora huset.
Okej, inte bokstavligt.
Jag började packa upp lite. La mina saker i sängen och ordnade allt. När Justin kom in igen kramade han om mig bakifrån och viskade sedan tyst i mitt öra.
- Förlåt för innan.
- Det var ju min pappa.
Tystnad.
- Har du stängt dörren? viskade jag medans jag kollade bak mot honom.
- Ja..?
Sedan fortsatte vi där vi var innan, dörren var ju stängd.
-
Det knackade på ytterdörren. Pattie, min far, jag och Justin hade samlats vid matbordet för att äta middag.
Men Justin reste sig snabbt och bokstavligen sprang ut mot hallen. När den väl var öppnad kunde man höra ett glatt utrop från en liten midre tjej.
- BIEBER! Jag reste mig snabbt upp och det pirrade i magen när jag försiktigt gick iväg mot hallen för att möta Justins syskon och pappa.
Jag ställde mig försiktigt bakom Justin och gömde mig nästan.
Jag hade alltid varit osäker på mig själv när det kom till saker, som på vad jag fick och inte, eller vad jag ville och inte.
Detta var ett sådant länge, jag visste inte om Justin ville att jag skulle komma fram eller inte.
Sry för den randomade someday flaskan ;) Den kommer i nästa ;D
KOMMENTERA
MINST 8 =)
2 kommentarer?
Chapter 109 - Computer fun
- Puss först? Tay skrattade samtidigt som jag reste mig upp och gav han en puss på munnen. När jag avslutat den räkte han fram en rosa fin ros till mig.
- Åh tack! Jag kramade om honom och pussade han mjukt på kinden. När han gått ut igen reste sig Taylor upp och sa:
- Juste jag har också något till dig ju!
Taylor tog fram påsen jag hörde hon bärde runt på hela tiden, den var större än jag trott, väldigt stor. Hon drog upp ett stort avlångt hyffsat platt paket.
- Jag behöver inget Tay.
- Varsegod!
- Du är hopplös, jag skrattade till och hon räckte mig paketet, jag la rosen försiktigt på sängen och började sedan riva av paketpappret. Där under gömde sig en kartong, med en stor bild på.
Och bilden föreställde; En Data.
Och inte vilken data som helst, en mac. Min andra hade gett upp efter 6 kämpiga år. Det var också en mac, men inte alls denna modellen, en mycket äldre modell. Men den hade funkat de åren jag jobbat med den. Och jag hade älskat den, men jag kunde slå vad om att jag skulle älska denna mer.
Jag stod där med vidöppen mun och flämtade till när verkligheten verkligen sprang ifatt mig.
- Åh, det är för mycket Taylor. Seriöst, du behöver inte ge mig såhär dyra saker! Hon kollade med ett leende och snett huvud på mig.
- Bara erkänn att du älskar den.
- Jag älskar den, men den är fortfarande för dyr. Jag försökte räcka över den mot henne och sa: Du måste ta tillbaka den.
- Jag har känt dig hela livet, och Justin i några månader, och han får ge dig sådär dyra saker, hon gick fram till mig och började försiktigt pilla på mitt guldarmband, denna kostade minst 10 tusen kronor Sapp! fortsatte hon sedan. Jag suckade och skakade på huvudet.
- Det är annorlunda, jag kunde knappt ta imot den heller, han TVINGAR på mig saker, jag skrattade till och kände plötsligt två händer om min midja.
- Men du gillar det, jag kände den lena rösten mot min nacke och håren på armarna och nacken reste sig snabbt upp.
- Ja, jag gillar presenterna, såklart, men jag vill fortfarande inte att du ska ge mig de. De är för dyra.
- OCH kolla, du fick TVÅ! Taylor fortsatte anklaga mig för att inte ta imot hennes presenter. Hon fingrade nu på silver armbandet.
- Okeeej! Jag ger mig! Jag tog upp händerna i en gest som betydde de jag just sagt. Hon hoppade ett lyckligt skratt och gjorde en hög femma med Justin, det vill säga innan han sprang fram och bärde upp henne för att sedan snurra runt med henne två varv i luften. 
Jag skrattade hela tiden, då det såg sjukt kul ut, Taylor var inte beredd.
När han släppt ner henne på marken viskade han, väldigt högt och inte riktigt i hennes öra:
- Säg inget till min tjej, hon kommer bli grön av avund.
Han kollade på mig och la pekfingret framför munnen samtidigt som han gjorde något slags:
- SHHHHHH.. Ljud. 
- Ha ha! skrattade jag och han gick fram till mig och kysste mig mjukt på kinden.
- MATEN ÄR KLAR! Min mage kurrade till som på kommando och alla gick mot köket med leende på läpparna.
TWO THINGS, I MEAN THREE
Chapter 108 - I spit on your grave
- Okej okej. Han skrattade till, gick fram till tv:n, satte in filmen. När allt äntligen var klart kom han och satte sig bredvid mig i soffan.
Och ja. Justin kunde hela vårt hus i princip utan och innan, det var som att läsa en bildbok. Han visste allt.
Han drog ner mig mot sitt bröst och kysste mig mjukt på hjässan.
Sedan visades förtexterna på tv:n och båda satt spända och väntade på fortsättningen.
Filmen var sjuk. Jag satt och skakade mest hela tiden och Justin satt och höll om mig, när filmen äntligen var slut skönk jag ner i soffan mot Justins axel. Jag hade varit spänd hela tiden och att eftertexterna rullade på skärmen gjorde mig lugn och sansad.
Och trött.
- Skulle vi ha sett den eller ångrade du dig? Jag suckade och skakade på huvudet.
- Sluta hånle Justin. Han skrattade till, som svar på mitt sanna påstående.
Jag såg inte att han log, men jag kunde gissa det.
- Hur visste du det?
- Jag känner dig.
- Scary. Han sa det med skakig och låtsas-osäker röst. Jag skrattade till.
- Du ska va rädd, tro mig. Jag kan va elak. Jag lutade mig upp och kysste han mjukt på läpparna.
- Jag vet. Jag avslutade kyssen och låtsas-gapade mot honom.
- Har du sett mig arg? Han skrattade och skakade på huvudet.
- Nej, men jag kan gissa. Justin kysste mig mjukt på läpparna och jag besvarade snabbt kyssen. Han lyfte äver mitt ena ben över hans och gjorde så att jag satt gränsle över honom i soffan. Jag la mina båda händer på hans kinder och tryckte hans läppar närmre mina.
- Vi är hem... Jag avslutade genast kyssen och hoppade snabbt av Justins ben med blicken mot dörren. Pappa hade sitt huvud instucket och jag kunde höra någon hålla på med en påse eller något bakom honom.
- Hemma, log pappa och öppnade dörren helt så att jag såg personen som stod bakom honom.
Taylor.
- Åhh! Jag sprang raka vägen fram till henne och slängde armarna om henne.
- Hej Sapp! Hennes ljusa mjuka röst fyllde mitt hjärta med tomrummet som alltid fanns kvar där när hon gick.
- Jag har saknat dig så sjukt mycket, åhh tack för att du kom hit! Hon skrattade lite och kramade om mig.
- Ska ni sluta kramas snart eller? Pappa skrattade bakom oss och jag hörde världens finaste skratt bredvid honom.
- Nej, skrattade jag med armarna om Tay's midja, hon var rätt mycket längre än mig.
Jag kände två starka armar om mig som bärde upp mig i famnen, som en liten bebis.
- Justin! Släpp mig! skrattade jag medans han bar mig i famnen.
- Men Taylor måste ju få ta av sig skorna! Han viskade det i mitt öra och jag låg stilla i hans famn.
- Du kommer få ryggskott!
- Jag släpper dig inte!
- Du har hittat en gentleman! skrattade Tay och pappa i mun på varann. Jag log stort och la armarna om Justins hals samtidigt som jag pussade han mjukt på kinden, men kollade sedan på Tay igen.
- Jag fixar maten så får ni ungdommar prata lite! Han vände blicken mot mig och kollade mig djupt in i ögonen, sedan vände han blicken mot Justin och kollade lika allvarligt på honom. Jag kände att han stelnade till.
- Inte mys, PRATA med Taylor, va SOCIALA, som ni vet vad de betyder, han skrattade lite åt sig själv och blinkade sedan med ena ögat mot oss.
- Vi är faktiskt SOCIALA bland! skrattade jag. Vi kollade faktiskt på FILM innan, sociala! Pappa skrattade och skakade på huvudet.
- Jag fixar maten, det kan ta ett tag. Han gick in i köket och Taylor kollade på oss och log.
- Ni är söta tillsammans.
- Hon gör allt, hon kan i princip ha ett förhållande med sig själv, det skulle bli de perfekta paret. Jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Jag har dig. Jag kysste honom mjukt innan jag kollade på Taylor.
- Justin kan hjälpa pappa med maten sedan, så får vi prata ensamma. Jag skrattade till när Justin suckade djupt.
- Varför?
- Vi kan inte prata om privata saker med dig, du är en KILLE?
- Ska jag släppa dig? Jag kände att han började böra ut mig från sin kropp. Jag skakade snabbt på huvudet och håll hårdare om hans nacke.
- Du får betala golvet om det går sönder! skrek pappa från köket skämtsamt.
- Jag lovar!
- Justin! Jag kramade om hans hals hårdare och hårdare. Tay skrattade lite från sin plats vid dörren. Justin sänkte ryggen lite och hans ansikte kom närmre mitt.
- Du vet att jag aldrig skulle släppa dig va? Jag log, nickade och kramade om hans hals hårdare.
- Ta in på hotell, våra blickar riktades mot Tay som skrattade högt.
- Jag var bara tvungen att säga det! Vi skrattade och började sedan gå in mot mitt rum.
Jag och Justin satt tillsammans i min säng samtidigt som Tay satt i min fotölj lite längre bort i rummet. JAag satt mellan Justins ben med huvudet lutat mot hans bröstkorg. Själv lutade han sig på väggen bakom sig. Jag vände mig mot honom och kollade honom djupt i ögonen.
- Jag älskar dig, men pappa behöver kanske hjälp med maten? Han suckade och nickade samtidigt som hans händer slingrade sig hårdare runt min midja.
- Kanske det, han lutade sig ner och började kyssa min hals, men jag ville inte att han skulle göra det när Tay var här, i samma rum.
- Justin, han skrattade lite mot min hals.
- Jag ska. Flytta på dig lite bara. Jag flyttade på mig så att han kunde komma upp från sängen.
Han var tvungen att göra allt så dramatiskt genom att långsamt låta min hand glida ur hans, och han gjorde världens ledsnaste min när den släppte och låtsades torka bort tårar udner ögat.
- Du överdriver! skrattade jag och skakade på huvudet. Han skrattade till kysste mig en sista gång på kinden, vinkade tjejigt mot Taylor och gick sedan ut från dörren, och stängde den, vänlig som han var, tyst och fint.
-
- Jag har något till dig Sapp. Dörren öppnades och Justin klev in, han gömde något bakom ryggen och kollade hemlighetsfullt på mig.
- Vad?
- Puss först? Tay skrattade samtidigt som jag reste mig upp och gav han en puss på munnen. När jag avslutat den räkte han fram en rosa fin ros till mig.
- Åh tack! Jag kramade om honom och pussade han mjukt på kinden. När han gått ut igen reste sig Taylor upp och sa:
- Juste jag har också något till dig ju!
Vad får hon av Taylor?
Taylor is back :D heh (a'
Iallafall MINST 6 KOMMENTARER!
Detta är sjukt, jag har runt 20 unika besökare varje dag, och jag har bara 8 läsare, hur fan går det till? Haha ;D Ursäkta språker o.O
KOMMENTERA
Chapter 107 - You r so sexy
- Vad gör du? skrattade jag när spetsen inte längre nuddade min hals. HAn la sig ner bakom mig igen.
- Det får du se. Han kysste mig mjukt i nacken, så jag vände mig om och lät han kyssa mig på läpparna istället.
YOU R SO SEXY - Moget Justin. Moget.
Jag hade rest mig upp ur sängen när Justin gått på toa. Nyfiken som jag var gick jag direkt fram till speglen och studerade det han hade skrivit på min hals.
Kunde han inte komma på något mer avlägsnet ställe? Som i nacken? Eller armen?
Istället hade han skrivit de rakt på halsen, vid den vänstra sidan. Men det syntes ändå, jag hade redan testat att släppa ut håret och kollade om man kunde täcka de med håret, det gick inte. Jag hörde toalett dörren öppnas ute i hallen och jag vände mig snabbt om för att kolla på Justin när han kom in i mitt rum. Hans snälla stora ögon kollade rakt in i mina och jag försökte kolla surt på honom.
- Vad är det där? Jag pekade på halsen och kollade irriterat på honom.
- Vill du veta vad de står?
- Nej, jag vet redan vad de står.
- You r so sexy. Vet du vad de betyder? Han hånlog mot mig. Jag suckade irriterat.
- Kunde du inte hitta något annat lite diskretare ställe? Han skakade på huvudet.
- Tydligen inte. Jag slog mig hårt i pannan.
- MAT! Jag kollade mot klockan, halv 2.
- Åhh, jag suckade djupt innan jag började gå mot dörren, som Justin stod ivägen från. Och när jag skulle gå förbi honom drog han in mig i sin famn och kysste mig mjukt på hjässan.
- Du kan fortfarande inte springa från dina problem Justin.
- Vilket problem, du överreagerar. Han kysste min hjässa igen.
- Jag vet. Jag suckade och log sedan.
- Men du måste lova att du skriver på något annat ställe nästa gång då?
- Jag lovar.
-
- Fin tatuering. Jag gav pappa en mördande blick från andra sidan köket. Jag hade rest mig upp och hämtat lite cola ur kylen när han kommit med sin påhittiga kommentar.
- Tack, sa jag med efter tryck och kollade mördande på Justin. Han log bara mot mig. Jag gick tillbaka till min plats bredvid Justin och började äta igen.
- Vi kommer få fin besök ikväll. Jag kollade upp mot pappa, och Justin hade inget med detta att göra, då han blev lika chockad som jag.
Och han sög verkligen på att ljuga.
- Vem kommer? Jag kollade varnande på pappa, han log bara.
- Det får inte du veta, men jag lovar, den är inte farlig.
- DEN? Är det ett objekt?
- Nej, det är en människa, men jag kan inte avslöja vilket kön.
- Gah, sluta!
- Jag kan inte, han blinkade med ena ögat mot mig och jag suckade.
- Åhh.
- Men jag måste gå nu, ska handla lite, ni klarar väll er själva ungdommar? Pappa reste sig upp och kollade ner på oss. Jag nickade och Justin tog min hand under bordet.
- Bra, ses sen. Han gick ut till hallen, drog på jackan, tog på sig skorna och gick ut till uppfarten. Jag hörde bilen starta ich sedan åka iväg.
- Du har ingen aning om vem som ska komma? Jag vände mig mot Justin och såg direkt att han inte ljög, han skakade på huvudet.
- Bra.
- Seriöst? Ska vi kollade på denna? Justin höll upp skräckfilmen jag valt och jag nickade entusistiskt och han gjorde en irriterad min.
- Ja, vi ska kolla på den! Han höll upp ' I spit on your grave ', den värsta trailern jag någonsin sett tillhörde ' I spit on your grave '.
Och ändå ville jag kolla på den?
Jag var lite småsjuk ibland.
Trust me.
- Är du säker? Kommer du inte ihåg hur trailern skrämde ihjäl dig, han gjorde en osäker min mot mig. Jag kollade irriterat mot honom.
- Ja jag vill kolla på den. Svarade jag rakt. Han höjde händerna och sa med kroppsspråket ' okej, jag ger mig '.
- Okej okej. Han skrattade till, gick fram till tv:n, satte in filmen. När allt äntligen var klart kom han och satte sig bredvid mig i soffan.
Och ja. Justin kunde hela vårt hus i princip utan och innan, det var som att läsa en bildbok. Han visste allt.
Han drog ner mig mot sitt bröst och kysste mig mjukt på hjässan.
Sedan visades förtexterna på tv:n och båda satt spända och väntade på fortsättningen.
Chapter 106 - We are lucky
Han andades långsamt i mitt öra. Kysste mig mjukt i nacken medans mina andningar blev tyngre och tyngre.
Till slut somnade jag. I Justins armar.
Precis när vi kommit in genom dörren släppte regnet som funnits i luften på hemvägen. Justin hade låtit mig sova en stund, innan han kände regnet som, som sagt, hängt i luften.
- Vi hade tur, Justin smekte mig mjukt på kinden innan han kysste mig där. Jag log stort och tog hans hand i min. Jag trampade av mig skorna och krånglade av mig jackan.
- Så hur gick det? Jag ryckte till när jag hörde den välbekanta rösten. Jag stod med ryggen mot honom, det var därför jag inte hört honom komma.
- Han skämmer bort mig allför mycket! Du skulle se allt jag fick. Som på beställning la ustin fram påsen med mina saker. Jag pustade och kollade menandes på pappa.
- Han kan inte ge mig så dyra saker! Jag räkte fram mina händer och visade armbanden.
- KOLLA!
- Va fina.
- Men han KAN inte ge mig såhär dyra presenter.
- Jag står här, plötsligt var rösten så nära den kunde bli, och han andades djupt i mitt öra.
- Men jag pratar inte med dig! Så sluta tjuvlyssna! sa jag och log stort.
- Lite svårt att inte tjuvlyssna om du står precis framför mig.
- Jaja. Pappa skrattade till och Justin la armarna om mig och bärde upp mig i sin famn.
- Så nu ska vi gå. Bye bye. Han gick förbi pappa och in i mitt rum.
- Du kan inte springa från dina problem.
- Men du måste ju lägga fram dina presenter, han blinkade med ena ögat innan han la ner mig i sängen. Innan jag hann reagera och resa mig upp la han sig över mig och började kyssa mig mjukt på läpparna.
- Du glömde stänga.. dörren. viskade jag mellan kyssarna.
- Skit samma. Han la handen mot min sida och lyfte upp mig så att jag låg med huvudet på kudden. Jag blundade när han kysste mig mjukt på halsen. 
Och jag hörde skratt från dörröppningen.
-
- Vänta får jag bara göra en sak? frågade Justin tyst i mitt öra. Jag nickade. Han satte sig upp och letade efter något på nattyxbordet. När han hade hittat det han letade efter kände jag något mot min hals.
Han ritade på mig. 
- Vad gör du? skrattade jag när spetsen inte längre nuddade min hals. HAn la sig ner bakom mig igen.
- Det får du se. Han kysste mig mjukt i nacken, så jag vände mig om och lät han kyssa mig på läpparna istället.
Sry för lite :( Kommer mer imon!
Chapter 105 - I can be your hero, baby.
- Var.. Jag avbröt honom i meningen.
- För annars hade vi inte kunnat göra det här.. Jag lutade mig mot hans läppar och kysste han mjukt. Han avbröt den tvärt.
- Men jag har fler present... Jag avbröt honom igen.
- Skit i dem nu.. viskade jag långsamt mot hans läppar, och jag gjorde rätt, för han började hungrit kyssa mina läppar igen.
Justin la ner mig på rygg och kysste mig mjukt på läpparna, han hade ena handen på min sida och andra som stöd mot marken för att inte falla över mig. Jag själv hade båda handerna om hans nacke.
Känslan när han tog i mig kunde inte beskrivas. Den var underbar, underbarast.
Jag älskade den helt enkelt.
-
- Jag behöver inte fler presenter! muttrade jag när han radade upp paket efter paket på gräset framför oss. När alla var uppradade satte han sig förväntansfullt bakom mig med händerna om min midja.
- Du behöver in.. började jag men blev avbruten.
- Men jag ville Sapp, sitt tyst och lydigt och öppna paketen nu, jag älskar att ge dig presenter. Jag grimascherade lite och kollade bok mot honom med stora valpögon.
- Men jag vet ju att jag inte kan göra det tillbaka!
- Det kan du visst.
- Jag har inte peng..
- Inte pengar dummer, skrattade han och kicklade mig mjukt i magen.
- Genom att bara var här vid mig. Jag bryr mig inte om presenter. Jag suckade och greppade tag om paketet som låg närmast.
- Inte jag heller. Jag vände mig om och tryckte upp paketet mot honom.
- Fyyy.. skrattade han och kysste mig mjukt. Han la händerna på mina höfter och drog mig närmre.
- Du behöver ändå öppna paketen... viskade han mjukt mot min kind, nackhåren reste sig och jag flyttade mina händer mot hans nacke.
- Sccchh..
-
- Det är bara ett extra! Jag kollade runt omkring mig, jag var inmurad av paket. Jag fattade inte att han kunde köpa allt.
Det fanns bland annat ett precus lika dant armband som jag redan fått, men silvrigt.
" Ifall jag hade något på mig som inte passade till de guldiga " Hade han sagt. Jag hade skrattat. Men älskat det.
Han hade knäppt fast det på min andra handled och jag hade sedan tagit upp ännu ett paket.
- Extra? Juuuustiin! Han log stort och kollade menande på mig.
- Jag vet inte om du kommer gilla den, skratta inte okej? De är lite ego, jag fnissade till. Paketet var inslaget i ljus blått papper och rosa band. Det var inte stort, och rätt avlångt.
Jag suckade.
Vad kunde detta vara?
Jag började med att klippa av bandet, Justin hade varit smart att ta med sig en sax, och det faktum förvånade mig en hel del.
Sedan började jag riva av papret.
- Jag såg att din nästan va slut.. Ehhm.. Asså.. Jag vet inte om du gillar den, jag kan köpa samma som du hade! Och du luktar underbart som du är.. Jag vet inte riktigt varför jag.. ehm köpte den, men jag kan byta den om du vill!
Ett leende spreds på mina läppar. Det var en liten förpackning. Och jag kände igen den väldigt mycket.
Det var Justins nyaste parfym, Girlfriend.
- Jag älskar den Justin! Ta det lugnt! Ett underbart leende spreds på hans läppar, han hade tappat nästan all färg i ansiktet och jag la ner paketet på marken och slängde armarna om hans hals.
- Sluta va så orolig Justin, jag älskar dig. Så varför skulle jag då inte älska dina paket, och DIN parfym.
Han kysste mig mjukt i nacken.
- Tack älskling, jag var rädd att du inte skulle gilla den. Jag hörde leendet på hans röst.
- Det är sjukt grymt att ens pojkvän har en egen parfym, jag ska lätt berätta det för alla i skolan. Han kollade upp på mig och log stort. Han la handen på min kind och smekte mig mjukt med tummen. Jag lutade ansiktet mot hans handflata och slöt försiktigt ögonen. Han fnissade till och smekte mig långsammare och långsammare. Han lutade sig närmre och lutade sin panna mjukt mot min.
- As long as you love me, We could be starving, We could be homeless, We could be broke
As long as you love me, I'll be your platinum, I'll be your silver, I'll be your gold.
Han tog en paus men fortsatte smeka min kind.
- As long as you love, love me, love me
As long as you love, love me, love me
I'll be your soldier
Fighting every second of the day
For your dreams girl
I'll be your whole world
You can be my Destiny's Child on a stinger
So don't stress
Don't cry
We don't need no wings to fly
Just take my hand
Han viskade nästan fram orden, jag lutade mig mer och mer mot hans handflata ju mer han sjöng, tyst tyst.
- Ask me what's my best side
I step back and point at you. De sista orden sa han bara. Han viskade de, precis i mitt öra.
Han smekte mig en sista gång på kinden innan han viskade.
- Lägg dig ner. Jag la mig ner, snabbt och så enkelt jag bara kunde. Jag hörde bara hur han viskade små saker som:
- Du är mitt liv.
- Jag älskar dig.
- Du är mitt allt.
- Jag och dina fans.. viskade jag så tyst jag kunde, men jag kände hur han nickade mot min nacke.
- Ska jag sjunga mer? Jag nickade knappt synbart.
Men han såg det.
- Would you dance,
If I asked you to dance?
Would you run,
And never look back?
Would you cry,
If you saw me crying?
And would you save my soul, tonight?
I can be your hero, baby.
I can kiss away the pain.
I will stand by you forever.
You can take my breath away.
Han andades långsamt i mitt öra. Kysste mig mjukt i nacken medans mina andningar blev tyngre och tyngre.
Till slut somnade jag. I Justins armar.
VAD TYCKTE NI DÅ?
Ser verkligen fram imot!
Ser verkligen fram imot att skriva den "nya" novellen! Denna är inte riktigt klar än, men snart! :D<3 Kom inget kapitel igår då jag jobbade lite med den nya och att jag var med en kompis!:3 Loove
Sjöööar o nästa novell
Är just nu vid en sjö:D har dock börjat lite på den andra novellen på anteckningar på mobilen;)
