---

4 april 2012

Jag öppnade stalldörren och drog in den härliga doften i lungorna.

Stallet var som en frihet. En bubbla, ett ställe där man inte behövde tänka på något annat.

Inget plugg, inga problem.

Jag älskade att vara i stallet. Känna Solos lena päls under mina bara fingrar och hans varma mule mot min kind. Jag skyndades mig igenom stallet och drog tag om Solos mossgröna grimma och grimskaft. Jag öppnade stalldörren på andra sidan och gick ut mot hagarna.

Solo höjde huvudet och gnäggade högt mot mig när jag kom mot honom, ett stort leende spreds på mina läppar och jag skyndade fram till honom. Jag tog på honom grimman och började leda han ut från hagen, han följde snällt efter.

Jag klappade honom på halsen samtidigt som vi gick upp mot stallet och jag ställde upp honom i stallgången.

- Vad ska vi göra idag då? frågade jag medans jag smekte hans ljus ljus bruna huvud. Jag följde sedan konturerna på hans breda bläs och lutade mig fram för att pussa honom mjukt på virveln mitt i pannan.

- Barbacka runda? Jag kollade in i hans kloka ögon och fick snabbt ett svar.

Ja.

Jag vände mig om och låste upp sadelkammaren för att ta ut alla hans saker. Jag hängde upp tränset på sadelhängaren ute i stallgången medans rykt lådan fick stå på golvet.

 

Jag krånglade mig tillslut upp på hans rygg. Han var rätt hög, exakt 164. En perfekt höjd på en perfekt häst. När jag äntligen hade benen på varsin sida av hans mage manade jag på honom och han började självmant gå bort från stallet.

Jag visste att man egentligen inte skulle rida ut själv. Men jag hade inte någon att rida med. Jag kände ingen i stallet, alla sa att jag var en enstöring.

Det kanske var sant?

Men jag hade i alla fall min häst. Mina fina Solo. Hans stam namn var egentligen HanSolo, men det blev jobbigt att säga efter ett tag. Så jag kallade honom bara Solo. Jag smekte han mjukt på halsen och kollade ut mot hagarna, de ända hästarna som var i hagen var Nicole och Tamara.

Nicole var ett brunt sto med strimbläs och en vit hov. Fin var hon. Jag hade hoppat något hinder med henne någon gång, och hon var underbar att hoppa med!

Den andra var en mörk mörk brun sto med en vit stjärna. Hon var riktigt fin i dressyren och hennes ägare var den ända jag kom överens med, jag hade ridit ut med henne några gånger och det hade varit roligt, en skrattglad tjej.

Jag red bort mot skogen, jag hade sprayat han med flugspray och behövde därför inte oroa mig allt för mycket om flugorna, och bronsarna.

 

-

 

5 april 2012

 

Jag stannade och parkerade cykeln utanför Moshes hus. Jag skulle komma dit runt 12, men var lite tidig. Jag nynnade på en liten melodi när jag gick på grusvägen upp till huset, i jämförelse med min lilla lägenhet var hans sjukt stort och ljust.

Till min förvåning var dörren halvt öppen, en liten springa stod uppe. Jag knackade först på några gånger, deras ringklocka hade gått sönder för länge sedan, så den kunde jag inte använda. Han skulle hört mig om den funkade.

Men det gjorde den inte. Jag la handen mot dörren och puttade försiktigt till, den åkte upp och jag kollade in i den stora ljusa hallen. Direkt fram var den stora trappan som ledde upp till den stora korridoren, som längst bort ledde till hans stora rum. Åt höger var det ett kök och åt vänster kom man in till vardagsrummet, som i sin tur ledde till matsalsrummen, som de brukade ha kalas och andra tillställningar i. Jag började gå mot trappan, om han inte var här nere borde han vara uppe på sitt rum, han kanske spelade tv-spel?

Han brukade göra det.

Men detta kändes annorlunda. Jag hörde skratt och dunsningar från övervåningen. Fabian kanske var här? Jag tog första trappsteget, sedan de andra och tredje.

De var 28 trappsteg i trappan, jag och Mosh hade räknat de en gång, när vi hade tråkigt och väntade på hans kusiner. Vi hade sprungit säkert 6 gånger upp och ner. Och det knackade precis när vi var där uppe. Mosh hade då bärt upp mig i famnen och sprungit ner för trappan som en galning, och sedan öppnat dörren som om vi var gifta, han hade sagt, innan denna händelse att vi skulle de. Gifta oss i USA's finaste kyrka, med vita ljus och fina kläder. Våra föräldrar skulle sitta och gråta i bänkarna och allt skulle va perfekt. Men jag tvivlade på detta nu. När jag hade kommit till steg 26 stannade jag. Jag lyssnade noga, hörde skratt, ifrån hans rum.

Jag borde inte göra det här.

Jag kunde bli sårad.

Jag borde verkligen inte göra det här.

Ändå gjorde jag det. Jag tog de sista stegen och började med osäkra steg gå mot Moshes rum. Dörren stod på glänt. Och man såg en bit av sängen. Men bara en liten, liten bit av den. Ändå kunde jag se något jag inte ville se.

Ett långt blont hår, och något som låg över henne. Eller någon. Jag stelnade till och hörde fler ljud, skratt.

Hon stelnade till när hon hörde Moshes röst:

- Dess kommer snart, så jag tror du måste gå.

Jag visste att jag inte varit tillräcklig. Jag hade bara inte vetat hur jag skulle göra för att bli tillräcklig. Jag blundade och försökte hindra tårarna för att tränga ut från mina ögon. Hindra mig själv från att vara för känslosam.

Även fast min pojkvän bokstavligt låg där inne med en annan tjej.

- Emma.. han viskade hennes namn. Och jag stelnade till ännu en gång. Emma?

Min bästa kompis heter Emma.

- Det är väll dags att hon får veta någon gång... mumlade hon, antagligen mot hans läppar. Den sliskiga kladdiga rösten tillhörde någon jag kände, någon som jag delat allt med.

Allt om mig.

Allt om Moshe.

- Hon ska inte.. få veta något.. inte än.. stönade Moshe fram.

 

Jag lutade mig mot väggen bredvid och gled sedan ner mot golvet. Det svartnade halvt för ögonen.

Jag orkade inte detta.

Jag ville inte detta.

Jag försökte få in i huvudet att det inte var mitt fel, att jag inte gjort något fel. Att jag varit perfekt hela vägen.

Men det var svårt.

Näst intill omöjligt.

 

Jag hörde allt. Men de hörde inte mig, även fast jag grät som en som fick betalt för det. Jag la mitt långa hår som en väg framför huvudet, det hängde nerför min mage och jag kände de kittlade håret mot den bara magen och de nuddade precis jeans kanten. Jag hade dragit på mig en av mina få magtröjor, något jag ångrade nu.

Jag lutade huvudet mot väggen, tårarna gjorde mig fruktansvärt trött och jag försökte dra bort de och resa mig upp, men det gick inte.

Så jag somnade istället.

Med ljuden av stönande tonåringar i bakrunden.

 

Jag vaknade precis efter av prat.

- Hon kommer få reda på det snart, du vet det va?

- Inte än.

- Jag kommer snart inte kunna hålla mig borta från dig på lektionerna, och rasterna, det är tortyr. Han skrattade till.

- Det är tortyr för mig med, tro mig.

- Men du kan i alla fall hålla på med TJOCK-HENNE hela dagarna, tycker du inte det är dags att berätta för henne?

- Snart. På tal om det kommer hon snart, och jag skulle vara väldigt glad om du inte låg i min säng då. Hon fnittrade till och jag hörde att hon reste sig upp.

Jag tog ett djupt andetag och kände tårarna tränga på igen. Jag la handen framför min mun och kollade ut i tomma intet.

- Vad fan gör du här? Jag ryckte till när Emmas piskslag till röst träffade mig rakt i ansiktet. Vad fan skulle jag svara på det. Jag reste mig upp och kollade tomt på henne, det är klart hon hade känt igen mig så snabbt.

Med det långa svarta håret och mina knappt 162 cm var jag inte svår att urskilja.

- Vad fan tror du? Det borde inte va ombytta roller inte? Jag kollade hårt på henne. Kollade djupt in i hennes blå ögon, det blonda håret stod åt alla håll och kläderna satt knappt kvar på kroppen.

Men jag kunde ändå se min bästa kompis bakom de irriterade uttrycket- vad hade hon att vara irriterad över?

- Hade ni kul eller? Jag blickade ner mot hennes klädsel och hånlog lite.

- Eller vänta svara inte, jag frågar Moshe istället. Jag gick förbi henne in till sovrummet, och hon gjorde inget för att stoppa mig.

- Hörde att ni hade kul. Moshe satt på sängkanten och höll på att dra på sig sina byxor. Det blonda korta håret såg lite rufsigt ut, så rufsigt det kunde bli med det lilla håret han hade. Han tvärstannade i rörelsen när han hörde min hårda röst. Och han kollade bak mot mig, jag mötte de is blå ögonen jag så länge avgudat.

Nu kände jag ingenting. 

- Trodde du inte jag skulle märka någon gång? Sjukt smart att knulla med min bästa kompis precis innan jag ska komma, sjukt smart. Verkligen. Men nu ska jag gå, och jag kan lova att du ALDRIG behöver tänka på mig igen. Okej? Jag vände mig om och började gå mot dörren.

- Dess jag.. Jag tvär stannade och vände mig om.

- Kalla mig TJOCK-INTE Dess. Mina vänner får kalla mig Dess, inte du, jag fnös och vände mig mot Emma, och inte du, fortsatte jag.  Jag började gå mot henne och la snabbt handen på hennes axel, för att kolla henne djupt in i ögonen.

- Nu får ni hångla hur jävla mycket i plugget ni vill, jag bryr mig inte längre. Jag kommer hitta den som förtjänar mig, och det är inte han, så ta honom bara. Du får honom. Jag kollade en sista gång in i hennes ögon innan jag vände mig om och började vandra genom korridoren.

Jag kände en hård hand mot axeln som tvingade mig att stanna.

- Dess, jag..

- Håll käften, KRRRUSS-'Dess jag' funkade inte på mig. Jag skakade av hans hand och började gå ingen.

- Hejdå Moshe, hejdå Emma. Ni passar jävligt bra ihop föresten, hoppas jag inte förstört er framtid.

Jag gick ner för trappan och tårarna jag så länge hållit inne började i panik rinna nerför mina kinder. Jag sprang de sista trappstegen och öppnade snabbt dörren. Jag sprang ut till cykeln, låste upp den, började sedan trampa de snabbaste jag kunde hem.

 

---

 

Vad tycker ni än sålänge? :) Vad tror ni kommer hända? 

Jag vill ha LÅNGA kommentarer :D Jag vill veta exakt vad ni tycker, är det enns lönt att fortsätta med denna novell?

KOMMENTERA