Previosly:

- Det är jag inte så säker på. Plötsligt blev det svart. Jag började skrika.

- Käft din jävla hora, det var en okänd röst som talade. Antagligen den som hade dragit påsen för mitt huvud. Jag kände tyg mot min kind och skrek ännu mer.

-

bild

-

SAPP:

Jag slutade plötsligt skrika. Jag hade fortfarande krafter kvar att sparka och slås. Jag började sparka med benen och gjorde allt för att männen skulle släppa mig, de gjorde det inte.

- Vad fan! Skrek killen som jag hade pratat med från början. Han ryckte mobilen ur mina händer och jag hörde ett klickande ljud när han la på. Då började jag skrika igen.

- HJÄLP! HJÄLP! En hård näva fick tyst på mig. Tvärt, rakt, sedan höll jag tyst. Lät de bära mig. Det var fortfarande kallt om benen, klänningen hade åkt upp och visade nu en bra bit av mina underkläder, dock bara trosorna. Jag började hacka tänder.

- Justin.. viskade jag ohörbart, han sov nog nu. Han hade nog inte vaknat av min signal, men han skulle se det när han vaknade, hoppades jag. Männen la mig någon stans, med tanke på gummidukarna på golvet var det antagligen en baklucka på en bil, jag stelnade till. Vart skulle jag. Jag kände det bubbla långt ner i halsen, jag fick inte spy här. Inte inne i den är jävla masken.

Jag hade rätt, jag var fast i en bils baklucka. Jag fick det klart för mig när jag hörde bakluckan stängas. Jag hade knappt märkt det, men tårar rann nerför min kind. Jag fattade inte ens varför de var här! Vad ville de ha? Ville de bara kidnappa någon, eller hade de ett syfte?

När jag kände att bilen började bromsas in kände jag igen allt från drömmarna, inte den första drömmen dock. Men allt var annorlunda i drömmarna, rummen var annorlunda. Detta kanske bara var en slump? Allt detta kanske var en slump. De kanske fanns fler Sapphire Pierce i denna stad? Sedan förstod jag att det var omöjligt. Näst intill omöjligt. Pierce var ett av de ovanligaste namnen, visst de fanns folk som hette det. Men inte så många. Och en av släktena som hade namnet var vår släkt, och det fanns ingen annan i vår släkt som hette Sapphire Pierce, de letade alltså efter mig.

Jag blinkade gång på gång, men jag såg ändå ingenting. Allt var fortfarande svart. Det ända som lyste upp lite av tygpåsen var lampan som lös i bakluckan. Tygpåsen hade små små hål, jag kunde inte trycka igenom någonting. Men och jag tog upp händerna mot ansiktet såg jag de, inte klart. Men bakom hålen. Påsen var inte virkad, och jag visste inte vilket material den var gjord av, men jag kände igen den. Tyget kände jag igen.

Plötsligt öppnade luckan och jag blundade igen. Det var lättare att blunda och försöka känna igen saker än att känna igen saker samtidigt som jag såg, en liten del av världen. Någon böjde sig ner och lyfte upp mig i sin omfamning. Sista drömmen.

JUSTIN:

Jag vaknade av att mobilen ringde, det var Sapp, mitt hjärta dunkade i trehundrafyrtio när jag tryckte på svara.

- Är du Sapphire Pierce?

Va?

- Nej, sa någon tyst, det var en skakig röst, Sapp.

- Är det inte du? Det var en hård röst som talade, samma som hade frågat efter hennes namn.

Jag började skaka, kontroll löst. Vad hände? VAD HÄNDE JUST NU, PÅ ANDRA SIDAN LUREN?

- Det är jag inte så säker på. Jag hörde skrik, Sapp. Jag var för chockad för att skrika, chocken hade fyllt hela mitt huvud.

- Käft din jävla hora, det var inte samma röst längre, denna hade en brytning, jag hade ingen aning om på vilket språk, men någon slags brytning var det. Det var alltså minst två personer.

- Vad fan! utbrast killen utan brytning. Sedan bröts samtalet. Jag höll fortfarande mobilen tryckt mot örat. Lyssnade på de harmoniska, men ändå stressade pipningarna.

Pip, pip, pip.

Efter flera minuter av pipande reste jag mig tvärt och torkade bort tårarna som rann ner för kinderna. Det ända jag kunde tänka på hela vägen ner till Kennys rum var Sapp. Sapp, Sapp Min Sapp.

Jag bankade två gånger, hårt på Kennys hotelldörr. Han öppnade dörren och fattade vinken ganska snabbt när han såg mitt röd gråtna ansikte och släppte in mig med en orolig min. Det var mitt i natten, men han hade hunnit dra på sig ett par jeans och en stor vit tröja.

Vi gick vidare in mot vardagsrummet när jag dragit av mig skorna och satte oss ner i den mjuka soffan, Kenny vände sig mot mig och såg allvarlig ut.

- Justin, vad har hänt?

- Vi måste hem.

- Vi ör typ hemma. Till Kanada. Jag kollade på honom med en rynka i pannan, hur dum fick man vara, han ryckte på axlarna och det kändes som om han kunde läsa mina tankar.

- Vi måste hem till Sapp.

- Varför?

- Jag vet inte, men hon ringde mig för några minuter sedan, och det hördes som om någon…. Kidnappade henne! Han kollade chockat på mig.

- Va? KIDNAPPADE? Detta är inget att skoja om Justin. Han kollade underlugg på mig, även fast han inte hade någon lugg.

- Ser det ut som om jag skojar? Han skakade på huvudet och jag drogs iväg i mina egna tankar igen. Efter en stund när Kenny tagit upp datan och klickat sig in på någon flight-site sa han:

- Privatjet? Då går det inte ett förens imorgon kvä.. började han, men jag avbröt honom.

- Jag behöver inget jävla privatjet, ett plan, punkt. Kenny nickade och jag reste mig upp, gnuggade tinningarna och gick fram och tillbaka på vardagsrums golvet.

Jag slutade plötsligt skrika. Jag hade fortfarande krafter kvar att sparka och slås. Jag började sparka med benen och gjorde allt för att männen skulle släppa mig, de gjorde det inte.

- Vad fan! Skrek killen som jag hade pratat med från början. Han ryckte mobilen ur mina händer och jag hörde ett klickande ljud när han la på. Då började jag skrika igen.

- HJÄLP! HJÄLP! En hård näva fick tyst på mig. Tvärt, rakt, sedan höll jag tyst. Lät de bära mig. Det var fortfarande kallt om benen, klänningen hade åkt upp och visade nu en bra bit av mina underkläder, dock bara trosorna. Jag började hacka tänder.

- Justin.. viskade jag ohörbart, han sov nog nu. Han hade nog inte vaknat av min signal, men han skulle se det när han vaknade, hoppades jag. Männen la mig någon stans, med tanke på gummidukarna på golvet var det antagligen en baklucka på en bil, jag stelnade till. Vart skulle jag. Jag kände det bubbla långt ner i halsen, jag fick inte spy här. Inte inne i den är jävla masken.

Jag hade rätt, jag var fast i en bils baklucka. Jag fick det klart för mig när jag hörde bakluckan stängas. Jag hade knappt märkt det, men tårar rann nerför min kind. Jag fattade inte ens varför de var här! Vad ville de ha? Ville de bara kidnappa någon, eller hade de ett syfte?

När jag kände att bilen började bromsas in kände jag igen allt från drömmarna, inte den första drömmen dock. Men allt var annorlunda i drömmarna, rummen var annorlunda. Detta kanske bara var en slump? Allt detta kanske var en slump. De kanske fanns fler Sapphire Pierce i denna stad? Sedan förstod jag att det var omöjligt. Näst intill omöjligt. Pierce var ett av de ovanligaste namnen, visst de fanns folk som hette det. Men inte så många. Och en av släktena som hade namnet var vår släkt, och det fanns ingen annan i vår släkt som hette Sapphire Pierce, de letade alltså efter mig.

Jag blinkade gång på gång, men jag såg ändå ingenting. Allt var fortfarande svart. Det ända som lyste upp lite av tygpåsen var lampan som lös i bakluckan. Tygpåsen hade små små hål, jag kunde inte trycka igenom någonting. Men och jag tog upp händerna mot ansiktet såg jag de, inte klart. Men bakom hålen. Påsen var inte virkad, och jag visste inte vilket material den var gjord av, men jag kände igen den. Tyget kände jag igen.

Plötsligt öppnade luckan och jag blundade igen. Det var lättare att blunda och försöka känna igen saker än att känna igen saker samtidigt som jag såg, en liten del av världen. Någon böjde sig ner och lyfte upp mig i sin omfamning. Sista drömmen.

Jag vaknade av att mobilen ringde, det var Sapp, mitt hjärta dunkade i trehundrafyrtio när jag tryckte på svara.

- Är du Sapphire Pierce?

Va?

- Nej, sa någon tyst, det var en skakig röst, Sapp.

- Är det inte du? Det var en hård röst som talade, samma som hade frågat efter hennes namn.

Jag började skaka, kontroll löst. Vad hände? VAD HÄNDE JUST NU, PÅ ANDRA SIDAN LUREN?

- Det är jag inte så säker på. Jag hörde skrik, Sapp. Jag var för chockad för att skrika, chocken hade fyllt hela mitt huvud.

- Käft din jävla hora, det var inte samma röst längre, denna hade en brytning, jag hade ingen aning om på vilket språk, men någon slags brytning var det. Det var alltså minst två personer.

- Vad fan! utbrast killen utan brytning. Sedan bröts samtalet. Jag höll fortfarande mobilen tryckt mot örat. Lyssnade på de harmoniska, men ändå stressade pipningarna.

Pip, pip, pip.

Efter flera minuter av pipande reste jag mig tvärt och torkade bort tårarna som rann ner för kinderna. Det ända jag kunde tänka på hela vägen ner till Kennys rum var Sapp. Sapp, Sapp Min Sapp.

Jag bankade två gånger, hårt på Kennys hotelldörr. Han öppnade dörren och fattade vinken ganska snabbt när han såg mitt röd gråtna ansikte och släppte in mig med en orolig min. Det var mitt i natten, men han hade hunnit dra på sig ett par jeans och en stor vit tröja.

Vi gick vidare in mot vardagsrummet när jag dragit av mig skorna och satte oss ner i den mjuka soffan, Kenny vände sig mot mig och såg allvarlig ut.

- Justin, vad har hänt?

- Vi måste hem.

- Vi ör typ hemma. Till Kanada. Jag kollade på honom med en rynka i pannan, hur dum fick man vara, han ryckte på axlarna och det kändes som om han kunde läsa mina tankar.

- Vi måste hem till Sapp.

- Varför?

- Jag vet inte, men hon ringde mig för några minuter sedan, och det hördes som om någon…. Kidnappade henne! Han kollade chockat på mig.

- Va? KIDNAPPADE? Detta är inget att skoja om Justin. Han kollade underlugg på mig, även fast han inte hade någon lugg.

- Ser det ut som om jag skojar? Han skakade på huvudet och jag drogs iväg i mina egna tankar igen. Efter en stund när Kenny tagit upp datan och klickat sig in på någon flight-site sa han:

- Privatjet? Då går det inte ett förens imorgon kvä.. började han, men jag avbröt honom.

- Jag behöver inget jävla privatjet, ett plan, punkt. Kenny nickade och jag reste mig upp, gnuggade tinningarna och gick fram och tillbaka på vardagsrums golvet.

_________________

KANSKE KOMMER MER IKVÄLL!