PREVIOSLY:

- Vad här hänt älskling? Frågade jag mjukt. Hon klarade knappt kolla på mig. Hon böjde huvudet långsamt mot mig. Jag kollade rakt in i hennes röda vattniga ögon och visste att hon såg rakt in i mig, rakt in i min själ. Rakt in Justin Drew Bieber. Hon öppnade munnen, men inga ord lämnade hennes läppar. Det fastnade i halsen. Hon hostade till och klarade sedan få fram 3 ryckiga ord.

- Hon är borta.

BILD

JUSTIN

Hon kollade bort från mig och hulkade till. Hon grät ännu mer. Det kändes ännu en gång som om någon slog mig hårt på kinderna. Jag la handen tafatt mot hennes kind och drog hennes huvud, som hon lutat bort från mig, mot mig igen. Jag vinklade det så att hon grät mot min axel. Tårarna strömmade ner på för hennes kinder. Jag vågade inte fråga henne. Vem var död? Hon hade sagt hon. Hade hon några syskon? Någon kompis? Vem var död. Ovetandet höll på att ta kol på mig. Jag måste få veta.

- Älskling, vem är död? Hon grät ännu mer. Jag skulle aldrig frågat. Hon låg i foster ställning i min famn. Skulle jag flytta henne till sängen? Vad skulle jag göra. Vad skulle hända nu? Tankarna for i racer fart runt i mitt huvud, jag hörde knappt när hon uttalade de få små rykiga orden:

- Min mamma. Hon är död. Jag stannade plötsligt upp i en rörelse. Rörelsen skulle föra min hand mot hennes kind. Men jag vågade inte. Hon kanske inte ville att jag skulle röra henne på det sättet? Hon kanske skulle bli arg och springa ifrån hotellet.

- Hon är död. Hon blev mördad Justin. Hon skälvde till i min omfamning. Hon höjde långsamt sin hand och tog ett fast tag om min, hon la den sedan mot sin kind och vände sedan huvudet mot den. Så att hon la ansiktet i den. Den blev snabbt blöt. Men jag brydde mig inte. Ville hon ha den där, är det där den ska vara. Med den högra handen tog jag ett stadigt tag om hennes midja och flyttade upp henne en bit i min famn. Inte förens jag tänkte lite närmre på vad hon sa förstod jag det uppenbara. Sapps mamma hade blivit mördad. Mördad. Någon hade tagit hennes liv. Jag fattade det inte.

- Mördad? Viskade jag. Sapp nickade och började gråta ännu mer. Kan jag bara inte få henne att sluta gråta?

- Vet du vad de värsta är? viskade hon hackigt. Jag skakade sakta på huvudet.

- Mördaren ringde.

-

- Vi måste hem. Kennys uttryck ändrades snabbt, från vänligt till förvånat. Sedan trotsigt. Han skakade snabbt på huvudet.

- Till Stratford? Han kollade chockat på mig.

- Nej. Till Pennsylvania. Han kollade frågande på mig.

- Va? Varför?

- Sapp bor där.

- Och varför måste vi det?

- Hennes mamma har dött. Kenny blev som chockad.

- Va? Jag bet mig hårt i läppen, blod smaken spreds i min mun. Tårarna vattnades och jag kunde inte stå ut längre. Jag bröt ihop, framför min bodyguard. Kenny drog in mig i en mjuk kram . Jag behövde det. En kram från någon som inte skakade.

- Varför dog hon? Skulle jag säga det. Jag kunde väll säga att hon blivit mördad. Jag hade lovat Sapp att inte säga att mördaren ringde. Det fick jag inte säga.

- Hon  blev mördad. Skakade jag fram. Han stelnade till. Sedan kramade han om mig igen.

SAPP

Justin hade gråtit. Man såg de på hela honom när han kom tillbaka från Kenny. Jag grät också, hela tiden. Tårarna ville verkligen inte sluta rinna. Jag låg i fosterställning på soffan. ihopkrupen. Justin satte sig nere vid mina fötter. Jag drog tag i hans arm och drog honom mot mig. Han fattade vinken och la sig bredvid mig. Jag lutade huvudet mot hans bröst.

- Jag borde ha varit här, mumlade Justin. Jag kikade upp mot honom.

- Det är ditt jobb, viskade jag tillbaka.

- Du borde varit där.

- Sluta skylla på dig själv Justin.

- Det är mitt fel att du inte var där.

- Det är inte ditt fel. Silken tafatt argumentation.

- Jo. Jag orkade inte motargumentera mer. Jag gosade istället in mig i hans tröja. Några minuter efter tystnad somnade jag.

JUSTIN

Jag lirkade mig försiktigt ur Sapps krampaktiga grepp och reste mig upp. Tårarna hade samlats i ögonen igen. Jag kollade ner på Sapp som låg harmoniskt i soffan. Håret var rufsigt och ögonen slutna, ändå var hon den vackraste tjejen jag sett i hela mitt liv. Vackrare än alla jag någon sätt. Vackrast. Jag satt mig på huk vid soffans sida och smekte Sapps kind försiktigt.

- Du ska inte komma till skada. Ingen kommer någonsin få komma nära dig. Inte så länge jag lever, aldrig. Jag älskar dig Sapphire Pierce. Jag böjde mig ner och kysste henne mjukt på kinden. Sedan reste jag mig upp och gick ut från hotellägenheten. Jag låste noga om mig. Sedan drog jag upp mobilen och skickade iväg ett sms till Sapp. Ifall hon vaknade innan jag kommit tillbaka.

’Jag är hemma innan du vaknar, älskar dig ’ Sedan skrev jag ett kort sms till Scooter. Två så ord.

Hon kollade bort från mig och hulkade till. Hon grät ännu mer. Det kändes ännu en gång som om någon slog mig hårt på kinderna. Jag la handen tafatt mot hennes kind och drog hennes huvud, som hon lutat bort från mig, mot mig igen. Jag vinklade det så att hon grät mot min axel. Tårarna strömmade ner på för hennes kinder. Jag vågade inte fråga henne. Vem var död? Hon hade sagt hon. Hade hon några syskon? Någon kompis? Vem var död. Ovetandet höll på att ta kol på mig. Jag måste få veta.

- Älskling, vem är död? Hon grät ännu mer. Jag skulle aldrig frågat. Hon låg i foster ställning i min famn. Skulle jag flytta henne till sängen? Vad skulle jag göra. Vad skulle hända nu? Tankarna for i racer fart runt i mitt huvud, jag hörde knappt när hon uttalade de få små rykiga orden:

- Min mamma. Hon är död. Jag stannade plötsligt upp i en rörelse. Rörelsen skulle föra min hand mot hennes kind. Men jag vågade inte. Hon kanske inte ville att jag skulle röra henne på det sättet? Hon kanske skulle bli arg och springa ifrån hotellet.

- Hon är död. Hon blev mördad Justin. Hon skälvde till i min omfamning. Hon höjde långsamt sin hand och tog ett fast tag om min, hon la den sedan mot sin kind och vände sedan huvudet mot den. Så att hon la ansiktet i den. Den blev snabbt blöt. Men jag brydde mig inte. Ville hon ha den där, är det där den ska vara. Med den högra handen tog jag ett stadigt tag om hennes midja och flyttade upp henne en bit i min famn. Inte förens jag tänkte lite närmre på vad hon sa förstod jag det uppenbara. Sapps mamma hade blivit mördad. Mördad. Någon hade tagit hennes liv. Jag fattade det inte.

- Mördad? Viskade jag. Sapp nickade och började gråta ännu mer. Kan jag bara inte få henne att sluta gråta?

- Vet du vad de värsta är? viskade hon hackigt. Jag skakade sakta på huvudet.

- Mördaren ringde.

-

- Vi måste hem. Kennys uttryck ändrades snabbt, från vänligt till förvånat. Sedan trotsigt. Han skakade snabbt på huvudet.

- Till Stratford? Han kollade chockat på mig.

- Nej. Till Pennsylvania. Han kollade frågande på mig.

- Va? Varför?

- Sapp bor där.

- Och varför måste vi det?

- Hennes mamma har dött. Kenny blev som chockad.

- Va? Jag bet mig hårt i läppen, blod smaken spreds i min mun. Tårarna vattnades och jag kunde inte stå ut längre. Jag bröt ihop, framför min bodyguard. Kenny drog in mig i en mjuk kram . Jag behövde det. En kram från någon som inte skakade.

- Varför dog hon? Skulle jag säga det. Jag kunde väll säga att hon blivit mördad. Jag hade lovat Sapp att inte säga att mördaren ringde. Det fick jag inte säga.

- Hon  blev mördad. Skakade jag fram. Han stelnade till. Sedan kramade han om mig igen.

Justin hade gråtit. Man såg de på hela honom när han kom tillbaka från Kenny. Jag grät också, hela tiden. Tårarna ville verkligen inte sluta rinna. Jag låg i fosterställning på soffan. ihopkrupen. Justin satte sig nere vid mina fötter. Jag drog tag i hans arm och drog honom mot mig. Han fattade vinken och la sig bredvid mig. Jag lutade huvudet mot hans bröst.

- Jag borde ha varit här, mumlade Justin. Jag kikade upp mot honom.

- Det är ditt jobb, viskade jag tillbaka.

- Du borde varit där.

- Sluta skylla på dig själv Justin.

- Det är mitt fel att du inte var där.

- Det är inte ditt fel. Silken tafatt argumentation.

- Jo. Jag orkade inte motargumentera mer. Jag gosade istället in mig i hans tröja. Några minuter efter tystnad somnade jag.

Jag lirkade mig försiktigt ur Sapps krampaktiga grepp och reste mig upp. Tårarna hade samlats i ögonen igen. Jag kollade ner på Sapp som låg harmoniskt i soffan. Håret var rufsigt och ögonen slutna, ändå var hon den vackraste tjejen jag sett i hela mitt liv. Vackrare än alla jag någon sätt. Vackrast. Jag satt mig på huk vid soffans sida och smekte Sapps kind försiktigt.

- Du ska inte komma till skada. Ingen kommer någonsin få komma nära dig. Inte så länge jag lever, aldrig. Jag älskar dig Sapphire Pierce. Jag böjde mig ner och kysste henne mjukt på kinden. Sedan reste jag mig upp och gick ut från hotellägenheten. Jag låste noga om mig. Sedan drog jag upp mobilen och skickade iväg ett sms till Sapp. Ifall hon vaknade innan jag kommit tillbaka.

’Jag är hemma innan du vaknar, älskar dig ’ Sedan skrev jag ett kort sms till Scooter. Två så ord.