Chapter 56 – Funeral

PREVIOSLY:
- Skräm iväg de?
- Vilka? Jag blickade bort mot papsen som stog vid gallret som hungriga höns. Hatkänslan bubblade i Kenny nästan lika mycket som den bubblade i mig.
- Vad fan? Han reste sig upp och sprang mot papsen.
__________
BILD
--
Justin:
Sapp kunde knappt stå på benen. Jag fick nästan bära in henne i kyrkan. Detta var inget bröllop. Hon stötte sig mot mina axlar och gick ostadigt med benen. När vi äntligen kommit till första raden satte vi oss snabbt ner. Sapp som satt på min höger sidan, lutade huvudet mot min axel och hulkade till. Jag la armen om hennes axlar och hysshade henne tyst.
- Vi har samlats här idag för att ta farväl av Kathrine Bianca Pierce. Sapp hulkade till igen.
SAPP:
Prästen pratade hela tiden, men det var som en grå hinna över mina ögon och öron. Jag hörde inget, såg inget och kände inget, förutom smärta. Justin hade en beskyddande hand över mina axlar, handen strök mig försiktigt över armen hela tiden. Justin kollade då och då ner på mig också, in i mina ögon. Han hade själv inte gråtit, men hans ögon var röda av smärta. Sista gången han kollade ner på mig kändes det annorlunda, som om han ville något. Sedan lutade han sig ner och viskade:
- Vill du gå fram och säga farväl? Jag kollade upp, den gråa hinnan var borta. Istället möttes jag av 50 nyfikna, ledsna, medlidande ögon. Nästan ännu värre. Jag nickade och försökte resa mig upp. Jag reste mig men föll handlöst ner mot golvet, men Justin hann ta tag i mig. Han hjälpte mig upp på fötterna och sedan ut ur kyrkbänken.
- Jag följer med dig, viskade han beskyddande i mitt öra. Jag nickade bara. Jag hade ingen aning om jag verkligen kunde säga något, eller om jag bara skulle stå där framme som ett fån. Jag hade ingen aning. Men när jag kom fram dit och kollade ut över publiken hade jag bara lust att springa där ifrån. Som när vi var påväg in. Springa iväg och aldrig komma tillbaka. Jag skulle aldrig vågat vara så själviskt som att ta med Justin ut i skogen. Jag skulle aldrig vågat. Jag skulle nog få bo i skogen på egen hand. Fler tårar rann ner för mina kinder och jag hulkade tyst tyst till. Det hördes ut i kyrkan.
- Ehhm... mumlade jag, ohörbart. Jag lutade mig sedan ner mot min mors kista och la höger handen på den. Justin stog lite bakom, som för att inte störa. Jag strök de vita träet ock kände färgen mot min hud.
- Farväl, viskade jag. Tyst tyst. Rosens taggar skavde in i vänsterhanden när jag tog ett fastade. Jag hade fått den av pappa innan. Jag la den mjukt på kistan och kände klumpen i halsen bli större och större. Sedan vände jag mig om och gick långsamt nerför trappan. Justin kom snabbt upp bakom mig och hjälpte mig in på bänken. När vi satt oss ner lutade jag huvudet mot hans axel och kände tårarna rinna hejdlöst ner för kinderna. Nu var hon borta, föralltid. Jag hade tagit farväl.
-
Pappa hade bestämt att jag skulle få se mamma. Ta farväl av henne en sista gång. Jag staplade ner för kyrkans trappa och höll på att snubbla på de jävla skorna igen. När jag äntligen tagit mig ner satte jag mig på trappan och drog av mig skorna. Jag satte de lite vid sidan av trappan, med hjälp av Justin. Pappa kom fram till oss efter cermonin och sa:
- Vi ska äta här.
- Varför? Han ryckte på axlarna.
- Vi ska det bara. Sedan vände han sig till Justin och viskade något till honom. Han kanske sa det högt, han hade nästintill skrikit till mig. Justin nickade och bärde sedan upp mig i famnen. Var det verkligen bra att göra det på en begravning.
- Detta är inget bröllop Justin, viskade jag mot hans hals.
- Du förstör dina fötter, viskade han tillbaka. Jag kysste han mjukt på halsen, rytmiskt mjukt. Han stannade upp och viskade:
- Sluta.. Sapp.. Jag fortsatte.
- Sapp..
- Hämd, viskade jag tillbaka och la båda armarna om hans hals. Han fortsatte gå mot kyrkans församlingshem. Jag hade inget annat val än att följa efter. Även fast jag tyckte det var riktigt konstigt att äta efter en begravning.
När vi kom in i församlingshemmet kollade alla förvånat på oss. Justin bärde runt mig.
- Du kan släppa ner mig Justin, viskade jag trött. Jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag kände hur han skakade på huvudet.
- Jag släpper inte ner dig.
- Jag väger.. började jag, men han avbröt mig.
- Ingenting. Jag drog in hans doft.
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig mest. Jag slöt ögonen och kände det välkomnade svarta sluka mig.
* Hon vinkade. Hennes mörka hår böljde ner för axlarna och leendet nådde ögonen. Hon var glad.
- Sapp! ´Jag log stort och kände glädjetårarna rinna ner för kinderna. Jag sprang fram och hoppade upp i hennes omfamning.
- Mamma, viskade jag. Hon fnissade till och kysste mig på hjässan.
- Sapp.. Hon drog mig över håret och släppte mig sedan. Hon kollade ner på min klädsel och grimaserade. Jag hade på mig fodralklänningen. Den jag hade haft på bröllopet.
- Vad..
- Du behöver inte vara rädd Sapp, viskade hon. Du behöver inte vara rädd. *
Jag kände något mjukt under mig och försökte somna om. Drömmen hade varit fantaskisk.
- Sapp? Jag kände någons mjuka läppar mot min kind och blinkade ett par gånger. Det var Justin.
- Mmm? mumlade jag.
- Är du vaken? Jag nickade. Jag kände magen kurra.
- Är det mat? Han nickade och lyfte upp mig i sin famn.
- Ja.
_________________________________________________
PREVIOSLY:
- Skräm iväg de?
- Vilka? Jag blickade bort mot papsen som stog vid gallret som hungriga höns. Hatkänslan bubblade i Kenny nästan lika mycket som den bubblade i mig.
- Vad fan? Han reste sig upp och sprang mot papsen.
JUSTIN:
Sapp kunde knappt stå på benen. Jag fick nästan bära in henne i kyrkan. Detta var inget bröllop. Hon stötte sig mot mina axlar och gick ostadigt med benen. När vi äntligen kommit till första raden satte vi oss snabbt ner. Sapp som satt på min höger sidan, lutade huvudet mot min axel och hulkade till. Jag la armen om hennes axlar och hysshade henne tyst.
- Vi har samlats här idag för att ta farväl av Kathrine Bianca Pierce. Sapp hulkade till igen.
SAPP:
Prästen pratade hela tiden, men det var som en grå hinna över mina ögon och öron. Jag hörde inget, såg inget och kände inget, förutom smärta. Justin hade en beskyddande hand över mina axlar, handen strök mig försiktigt över armen hela tiden. Justin kollade då och då ner på mig också, in i mina ögon. Han hade själv inte gråtit, men hans ögon var röda av smärta. Sista gången han kollade ner på mig kändes det annorlunda, som om han ville något. Sedan lutade han sig ner och viskade:
- Vill du gå fram och säga farväl? Jag kollade upp, den gråa hinnan var borta. Istället möttes jag av 50 nyfikna, ledsna, medlidande ögon. Nästan ännu värre. Jag nickade och försökte resa mig upp. Jag reste mig men föll handlöst ner mot golvet, men Justin hann ta tag i mig. Han hjälpte mig upp på fötterna och sedan ut ur kyrkbänken.
- Jag följer med dig, viskade han beskyddande i mitt öra. Jag nickade bara. Jag hade ingen aning om jag verkligen kunde säga något, eller om jag bara skulle stå där framme som ett fån. Jag hade ingen aning. Men när jag kom fram dit och kollade ut över publiken hade jag bara lust att springa där ifrån. Som när vi var påväg in. Springa iväg och aldrig komma tillbaka. Jag skulle aldrig vågat vara så själviskt som att ta med Justin ut i skogen. Jag skulle aldrig vågat. Jag skulle nog få bo i skogen på egen hand. Fler tårar rann ner för mina kinder och jag hulkade tyst tyst till. Det hördes ut i kyrkan.
- Ehhm... mumlade jag, ohörbart. Jag lutade mig sedan ner mot min mors kista och la höger handen på den. Justin stog lite bakom, som för att inte störa. Jag strök de vita träet ock kände färgen mot min hud.
- Farväl, viskade jag. Tyst tyst. Rosens taggar skavde in i vänsterhanden när jag tog ett fastade. Jag hade fått den av pappa innan. Jag la den mjukt på kistan och kände klumpen i halsen bli större och större. Sedan vände jag mig om och gick långsamt nerför trappan. Justin kom snabbt upp bakom mig och hjälpte mig in på bänken. När vi satt oss ner lutade jag huvudet mot hans axel och kände tårarna rinna hejdlöst ner för kinderna. Nu var hon borta, föralltid. Jag hade tagit farväl.
-
Pappa hade bestämt att jag skulle få se mamma. Ta farväl av henne en sista gång. Jag staplade ner för kyrkans trappa och höll på att snubbla på de jävla skorna igen. När jag äntligen tagit mig ner satte jag mig på trappan och drog av mig skorna. Jag satte de lite vid sidan av trappan, med hjälp av Justin. Pappa kom fram till oss efter cermonin och sa:
- Vi ska äta här.
- Varför? Han ryckte på axlarna.
- Vi ska det bara. Sedan vände han sig till Justin och viskade något till honom. Han kanske sa det högt, han hade nästintill skrikit till mig. Justin nickade och bärde sedan upp mig i famnen. Var det verkligen bra att göra det på en begravning.
- Detta är inget bröllop Justin, viskade jag mot hans hals.
- Du förstör dina fötter, viskade han tillbaka. Jag kysste han mjukt på halsen, rytmiskt mjukt. Han stannade upp och viskade:
- Sluta.. Sapp.. Jag fortsatte.
- Sapp..
- Hämd, viskade jag tillbaka och la båda armarna om hans hals. Han fortsatte gå mot kyrkans församlingshem. Jag hade inget annat val än att följa efter. Även fast jag tyckte det var riktigt konstigt att äta efter en begravning.
När vi kom in i församlingshemmet kollade alla förvånat på oss. Justin bärde runt mig.
- Du kan släppa ner mig Justin, viskade jag trött. Jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna. Jag kände hur han skakade på huvudet.
- Jag släpper inte ner dig.
- Jag väger.. började jag, men han avbröt mig.
- Ingenting. Jag drog in hans doft.
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig mest. Jag slöt ögonen och kände det välkomnade svarta sluka mig.
* Hon vinkade. Hennes mörka hår böljde ner för axlarna och leendet nådde ögonen. Hon var glad.
- Sapp! ´Jag log stort och kände glädjetårarna rinna ner för kinderna. Jag sprang fram och hoppade upp i hennes omfamning.
- Mamma, viskade jag. Hon fnissade till och kysste mig på hjässan.
- Sapp.. Hon drog mig över håret och släppte mig sedan. Hon kollade ner på min klädsel och grimaserade. Jag hade på mig fodralklänningen. Den jag hade haft på bröllopet.
- Vad..
- Du behöver inte vara rädd Sapp, viskade hon. Du behöver inte vara rädd. *
Jag kände något mjukt under mig och försökte somna om. Drömmen hade varit fantaskisk.
- Sapp? Jag kände någons mjuka läppar mot min kind och blinkade ett par gånger. Det var Justin.
- Mmm? mumlade jag.
- Är du vaken? Jag nickade. Jag kände magen kurra.
- Är det mat? Han nickade och lyfte upp mig i sin famn.
- Ja.
_________________________________________________
KOMMENTERA



Kommentarer
Postat av: Wilma

Meeeeeer<333

2012-05-26 @ 11:35:56
URL: http://wiilmiiis.bligg.se
Postat av: Natalie

HAHAHAH jätte bre men en fråga dog inte hennes mamma eller drömmde hon bara !?

2012-05-26 @ 17:21:39
Postat av: Caroline

Jag bara älskar dina noveller :)

2012-05-26 @ 18:12:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!