- Ska ni sova här? Sapp riktade frågan mot Bella, men det var Eddie som svarade.

- Om vi får? Sapp nickade och log stort.

- Klart ni får! Hon log stort.

- Ska jag gå och bädda eller klarar ni det själva sedan? Ni kanske vill sova i bäddsoffan? De båda nickade.

- Vi fixar det, jag har ju sovit här minst 3000 gånger! skrattade Bella. Sapp skrattade också och nickade.

- Det klart. Sapp kurade ihop sig i min famn och lutade huvudet mot min hals. Jag kysste henne mjukt på kinden och efter en stund kände jag hennes tunga andetag mot min hals.

- Så... Hur lärde ni känna varann? Det var Bella som frågade. Jag vände mig mot henne och log stort. Sedan berättade jag hela historien, samma som jag berättat för Eddie några timmar tidigare. Han suckade lite när jag berättade samma, diskret suckade han. Men jag hörde det. På den romantiska komedin som spelades i bakrunden skrattade de för fulla halsar. Jag blickade mot den då och då. Försökte hänga med i handligen, det gick sådär. När jag berättat klart historien för Bella nickade hon stort och log. Flörtigt.

- Sött! Jag log och nickade. Sedan kollade jag ner mot Sapp. Hon hade inte pratat något om sin mamma under dagen. Ingenting. Hon hade inte gråtit heller. Inte visat några känslor över huvud taget. Hon hade nog försökt tränga bort det, känslorna. Försökt göra sig själv till ett tomt skal. Iallafall nästan. Förutom kärleken som bubblade upp i henne när jag var nära, jag hoppades iallafall att de bubblade upp när jag var nära. För de gjorde det när hon var nära. Bubblade som en bubbelpol.

- Ska vi gå upp eller? Jag vaknade upp ur min lilla dvala och reste mig upp, jag kramade om Sapps smala lilla kropp försiktigt, som för att jag var rädd att knäcka henne annars. Jag gick före Eddie och Bella mot Sapps rum. Jag la ner henne i sin säng och la täcket mjukt över hennes kropp. Jag gick sedan ut ur rummet igen. Eddie och Bella följde varje rörelse jag gjorde.

- Vet ni var gäst rummet är? Jag hittar liksom inte i detta huset, skrattade jag och kollade runt i huset. Bella fnissade till.

- Ska inte du sova där? Jag kollade på Eddie och skakade på huvudet.

- Nej, jag hade inte tänkt det, sa jag kort.

- Gästrummet är här, Bella gick in i rummet bredvid Sapps rum. Hon hade rätt. Där fanns en bäddsoffa, hon började bädda den och jag hjäpte henne snabbt. Hon log tacksamt, och flörtigt. Jag log tillbaka, fast inte flörtigt. Bara ett av mina normala leenden. När vi var klara tvingade vi Eddie att göra iordning kuddarna och täckena. Han muttrade något ohörbart men gjorde sedan som vi sa. Efter en stund sa jag godnatt till de och gick vidare till Sapps sovrum. Hon hade inte vaknat. Jag stängde dörren efter mig och tassade sedan över golvet till sängen. Jag satte mig ner på den lilla sängens sängkant och betraktade hennes ansikte. Den raka näsan, de fylliga läpparna, de slutna ögonen, de långa ögonfransarna, de långa håret som låg som en krona runt hennes ansikte, den smala halsen och de smala ärret på vänster kind. Jag lutade mig fram och kysste henne mjukt på kinden, jag drog sedan av henne tröjan och byxorna. Sedan drog jag själv av mig mina kläder och la mig ner bredvid henne i den lilla sängen. Jag la mig med magen mot henne rygg och huvudet lutat mot hennes hals. Sedan somnade jag, djupt.

Den tighta kolsvarta klänningen fick sanningen att öppna sig. De svarta högklackade skorna som Bella tvingat på mig fick det hela att bli ännu verkligare. Tillslut klarade jag inte mer. Bella gick runt mitt ansikte och försökte fixa mitt hår så mycket det gick. Jag hade sovit gott denna natten, ändå hade jag påsar under ögonen. Jag kollade på Justin i speglen. Han hade en svart kavaj på sig. Under det hade han ännu något svart. Jag orkade inte kollade efter.

- Sminka mig inte, viskade jag. Bella suckade.

- Varför?

- Jag kommer bara gråta väck det. Bella sa inget mer. Men hon tvingade ändå på mig maskara. Pappas ord på morgonen hade känts som en chock. Vi skulle på begravning. Mammas. Jag hade försökt göra mig stark. Jag hade inte gråtit en droppe, ännu. Pappa hade sagt att Justin skulle följa med, Justin hade inte sagt imot.

- Vad gör du för frisyr? frågade jag henne, mest för tidsfördriv.

- Bara en vanlig fläta. Klart! Vad tycks? Jag kollade in i speglen, men det var som en tjock dimma över ögonen.

- Fint! Tack. Jag reste mig upp och ställde mig framför Justin.

- Vad tycker du? Justin gjorde tummen upp och reste sig sedan.

- You look beautiful! Han gick fram till mig och kysste mig mjukt på pannan. Jag fnissade till och kysste honom tillbaka. På läpparna.

- Förstör inte håret! utbrast Bella när Justin la handen kupad mot min nacke. Han skrattade bara.

Jag gick hackigt med de höga skorna i gruset på kyrkogården. Klumpen i halsen blev bara större och större ju närmre kyrkan jag kom. Jag ville bara vända mig om och springa iväg. Rymma, bosätta mig i en skog. Jag skulle gjort de om inte Jusitn hade en stadig arm om min midja. Mina ögon hade vattnats och var säkerligen röda vid detta laget. Vattniga också. Justin kollade ner på mig med medlidande blick och lutade sig närmre mitt öra.

- Du får gråta älskling. Jag nickade men fortsatte med att hålla tårarna inom mig. Men efter en stund, när jag kollade ut över de alla gravstenarna, rann en tår ner för min kind. När den tåren runnit ner följde allt fler efter. Efter bara några sekunder kunde jag knappt se genom vattenfallet. Jag snubblade i gruset, men som tur va hann Justin hjälpa mig upp på fötterna. Mina ben värkte, mina fötter värkte, mitt huvud värkte och sist men inte minns värkte mitt hjärta. Jag kollade upp mot kyrkan genom tårarna. Det värkte ännu mer. Och ännu mer. Jag slet tag om Justin ärm när jag ännu en gång höll på att falla.

Justin kollade bort från grusgången och in i mina ögon. Han led. De smattrande kamerorna gjorde så att höll på att spy.

Hur kunde de? På allvar? Hur fan kunde de komma till en begravning? En begravning! Jag kollade hatiskt bort mot de. Jag hoppades att hatet från mina ögon mördade de. De var hjärtlösa. Jag kände ilskan gro inom mig. Sapp föll i mina armar igen. Blixtrarna blev oavbrytliga. Jag skämdes. Jag skämdes för att paparazzisarna, som kom efter MIG fotade mig, och alla andra, på Katherines begravning. Kenny, som skulle stanna utanför kyrkan gick bakom oss. Han hade erbjudit sig att hjälpa mig med Sapp, men jag ville göra det själv. Hon föll ännu en gång, denna gången hann jag dock inte ta tag i henne. Kenny var snabbt framme hos oss och hjälpte mig att försiktigt lyffta upp Sapp från marken. Hennes pappa var redan inne i kyrkan. Nästan alla andra också.

- Skräm iväg de?

- Vilka? Jag blickade bort mot papsen som stog vid gallret som hungriga höns. Hatkänslan bubblade i Kenny nästan lika mycket som den bubblade i mig.

- Vad fan? Han reste sig upp och sprang mot papsen.

__________________________________________