”Kommer du ihåg när jag kallade dig as då?” Jag hoppades innerligt att han skulle svara nej, jag skämdes fortfarande.

”Jag har ett svagt minne av det, ja..” svarade han, jag suckade och ställde mig på tå för att ge honom ännu en kram. En ”jag-ber-om-ursäkt-kram”. Ganska hård. Som man alltid gjorde när man bad om ursäkt om någonting, tror jag?

”Vi behöver föresten köpa några nya t-shirts till dig. Jag menar, du kan ju inte gå runt i den t-shirten hela dagarna? Den är ju smutsig och urtvättad!” la jag till och släppte honom medan jag pratade. Han flinade och släppte min midja långsamt. Jag backade något steg och log mot honom.  

”Några nya t-shirts kan du få köpa till mig, och ett par badshorts, sedan räcker det.” sa han och jag skrattade ironiskt innan jag skakade på huvudet.

”Dröm vidare grabben.” sa jag och flinade.

Jag kände hur det brände vagt av hans beröring vid min rygg. Jag kollade djupt in i hans ögon och gav ifrån mig ett leende. Gick sedan tillbaka till köksbordet med hans blick brännande i nacken.

Jag var glad över att den var just i nacken, och inte någon annanstans på min kropp. Även fast jag hade ett par täckande shorts på mig denna gång.

 

 

 

Jennas perspektiv:

 

 

Vi hade begett oss till staden. Justin hade ju faktiskt lovat att jag skulle få köpa kläder till honom. Det hade varit obehagligt tyst hela morgonen, de enda orden som vi uttalat till varandra var små enkla ord som: ’ska vi byta om nu?’ eller ’ska vi dra nu?’. Små enkla ord som behövde sägas. Stämningen var en aning spänd, jag undrade om allt berodde på kramet jag gett honom tidigare på morgonen. När han bett om ursäkt, det var inte meningen att det skulle bli såhär bara för en liten vänskaplig kram. Så varför hade det då blivit det? Det skulle ordna sig när vi prövade kläder.

Vi hade just begett oss in på en stor galleria med massa affärer när Justin bröt den stela tystnaden:

”Tränar inte du?” frågade han, jag gissade på att han frågade mest för att ha någonting att säga. Jag skrattade till och skakade på huvudet.

”Nej, jag gjorde ett tag, men det passade mig inte. Jag joggar dock ibland, men jag har världens sämsta kondition och orkar knappt springa hundra meter innan jag flåsar.” skrattade till igen. Jag hade verkligen världens sämsta kondition, det var inget jag skojade med honom om. Han skrattade till och ett stort flin var placerat på hans läppar.

”Det tror jag inte du har!” skrattade han och jag höjde på ögonbrynen. Hans bruna ögon kollade djupt in i mina. Jag hade alltid tyckt att bruna ögon var den vackraste färgen man kunde ha, och Justins ögon var inte något undantag. De var andlöst vackra.

”Nehe, inte det?” skrattade jag och han skakade på huvudet.

”Ne, det tror jag inte.”

”Du måste väll ha världens bästa kondition så mycket som du tränar?” frågade jag honom och han skrattade, bröt min blick och kollade rakt fram istället.

”Jag kan i alla fall springa mer än hundra meter utan att flåsa.” flinade han och jag skrattade till.

”Bra för dig”, flinade jag, ”du sprang ju som en jävla galning första gången vi träffades.” skrattade jag och studerade hans profil en kort stund innan han vinklade huvudet mot mitt håll och mötte min blick igen. Hans ögonbryn var rynkade.

”När du kolla på när Charlie gav mig mina kläder?” frågade han förvirrat, jag himlade med ögonen och skakade på huvudet.

”Nej, dumbass”, skrattade jag, ”när du sprang på bandet, utan tröja, när vi snart skulle stänga du vet?” förklarade jag mer ingående. Han förstod nu när jag menade och nickade till innan han sa:

”Jaha, du menar då.” Jag log och nickade. Han nickade han med, gav mig ett leende och vi gick sedan i tystnad vidare genom gallerian sökande efter något att prata om; och köpa.

Jag stannade upp när jag fick se affären ’Forever 2’, jag hade sett den så många gånger innan, men fick ändå samma känsla varje gång. Det var en av mina favoritklädaffärer. Justin hann gå ännu några steg innan han reagerade på att jag stannat. Ett stort leende blev synligt på mina läppar och jag skyndade mig i rasktakt mot affären och sedan in, började genast söka efter något att prova och förhoppningsvis köpa.

”Var inte denna söt?” Justin hade efter en liten stund slutit upp vid min sida och han kollade snabbt ner på den axelbandslösa ljusbeige klänningen jag höll i. Han nickade kort.

”Jo, det var den.” Jag log och tryckte upp den mot hans bröst, fick höja armen lite, Justin var ju ändå nästan tio centimeter längre än mig. Han rynkade förvånat ögonbrynen och jag log stort och finurligt. Han skulle precis uttala något när jag avbröt honom:

”Kan inte du, snälla, hjälpa mig att bära kläderna?” frågade jag och försökte se så söt ut som möjligt. Han fortsatte rynka på pannan samtidigt som ett leende spreds på hans läppar.

”Sure.” Jag kunde nästan slå vad om att han inte hade en aning om vad han just ställt upp på.

 

~

 

Efter en halvtimme var båda Justins armar fulla av allt från tub tops till klänningar, jeansshorts och färgglada behås. Jag hade bestämt mig för att låta honom bära allt jag ville testa, även underkläder. Och helt ärligt trodde jag inte han hade något emot det.

”Jenna, tror du inte det räcker nu? Jag är osäker på om du ens får ta med allt detta in i omklädningsrummet.” sa han samtidigt som jag studerade en väldigt snygg kort tub topp som jag fastnat för enda sedan vi kom in i affären. Den var rosa med en dragkedja på framsidan, mellan brösten. Riktigt snygg, jag hittade upp en i min storlek och la den längst upp på högen av kläder Justin bar åt mig.

”Jag får väll be för ett undantag?” log jag och ryckte på axlarna. Justin suckade men sa inget mer. Jag studerade hans höga käkben, raka näsa och stora bruna ögon, som Justin nu studerade – i alla fall vad det såg ut som – mina höga svarta Jeffrey Campbells. Mina svarta med nitar som jag älskade mest av alla mina skor. Även med dessa var Justin en bit längre än mig, jag visste inte riktigt hur mycket, men en bit. Min blick fastnade på hans en aning hjärtformade läppar, men jag bröt snabbt blicken från de till hans ögon när han kom på mig.

När jag stirrade. Ett leende – eller rättare sagt- flin spred sig på hans läppar och han sa på skoj:

”Gillar du vad du ser?” Jag rynkade pannan och flinade till.

”Oh, visst. Kom, nu ska jag prova kläder!” sa jag lättsamt och vände mig om för att snabbt finna omklädningsrummet, som jag hade varit i så många gånger.

 

~

 

Jag kände igen kvinnan bakom bordet som man behövde passera för att komma in i de alldeles för många provrummen. Jag visste inte ens hur många provrum de hade, men jag hade fått nummer 78 på min provrumshytt en gång.

”Hej!” sa jag till tjejen bakom det ganska höga bordet. Hon log och svarade snabbt:

”Hej.” tillbaka, jag kollade bak på Justin och sedan ner på högen av kläder.

”Jag har ganska mycket kläder som du ser, jag vet inte hur många det är, så jag bara undrar om vi—” jag rättade mig snabbt, ”jag- kan få ett stort rum lite för sig, om du fattar?” frågade jag och log stort mot henne. Hon funderade lite och letade sedan efter något under bordet, antagligen något i en låda eller något, hon tog upp en skylt med numret 100 på.

”Detta är vår störst hytt, den är en aning åt sidan också, där får ni vara ifred.” Hon kollade på både Justin och mig när hon sa det. Jag log och försökte spela med, jag antog att hon trodde vi var tillsammans, men sa inget för att inte förstöra chanserna att få den största hytten. Hon förklarade hur man skulle komma till den och jag lyssnade noga, när hon var klar sa jag ett snabbt hejdå innan jag drog med mig Justin den vägen hon förklarat för oss. Jag drog snabbt skynket åt sidan till hytten när vi kommit fram och ett stort leende spred sig på mina läppar. Hytten var betydligt större än alla de andra, minst 3 stycken vanliga hyttar, om inte mer. Längst mot väggen åt vänster två stolar och två pallar placerade. Jag gick snabbt fram till en av stolarna och ställde den utanför det lilla omklädningsrummet. Justin, som stått och studerat mig hela tiden förstod snabbt att det var där han skulle få sitta och satte sig där snabbt, fortfarande med alla kläderna hängande över armarna. Dock la han de snabbt över knät, knät jag legat över för en vecka sedan. Jag tänkte på hans mjuka fingertoppar mot min mage, men blev snabbt avbruten av Justin:

”Ska du börja prova dessa tusentals kläder någon gång eller?” skrattade han. Jag flinade och nickade, tog snabbt tag om en blå långklänning från högen och försvann in i provhytten igen.

 

Justin perspektiv:

 

 

Det kändes en aning som om hon testade mig. Testade om jag kunde vara nära henne utan att kolla på hennes privata delar. Fuck. Det lät töntigt, som om hela shoppingresan bara var något jävla test. Jag pillade lite på en behå som låg i mitt knä i brist på annat att göra när hon höll att byta om till ännu en långklänning, hon hade testat minst fem långklänningar på de tjugo minuterna vi befunnit oss här bland provhyttarna. Plötsligt drog hon bort skynket för att jag skulle kunna se hur hon såg ut i den vackra klänningen, hon ville helst av allt att jag skulle utlägga en kommentar om hur den satt också.

Jag? Jag hade inte en aning om hur kläder skulle sitta, allra minst tjejkläder. Jag hade aldrig följt med en tjej på någon shoppingrunda någon gång innan, och jag tänkte aldrig göra det igen. Detta var verkligen inte roligt.

Och det blev ju inte roligare när hon stod framför mig med ibland alldeles för lite kläder, och de enda jag fick –vågade – kolla på, var hennes ansikte, ibland rygg, när hon vände sig om.

Jag var kille, detta var plågeri.

 

Jennas perspektiv:

 

 

Efter 45 minuter i omklädningsrummet var jag klar och Justin bar kläderna jag skulle behålla ut från omklädningsrummet. Jag kände mig en aning dum som lät honom bära allt, men denna gång hade han insisterat på att bära kläderna åt mig. Då kunde jag väll inte bara säga nej?

Jag hängde av alla kläder jag inte skulle behålla, antingen för att de inte satt bra, var för små eller helt enkelt inte var bekväma, på en liten avhängningsstång där man skulle lämna tillbaka den lilla skylten med provhyttsnumret på. Jag hängde motvilligt tillbaka en vackert blå klänning som hade varit alldeles för spänd runt bysten. Jag ville så gärna ha den, men jag hade kollat efter en större storlek och det fanns inte. Så jag fick leva utan, och jag var ganska säker på att jag skulle klara mig utan den.

Justin la upp alla kläder jag skulle köpa på disken och kassörskan gav honom ett stort leende innan hon snabbt började klicka in alla kläderna till datorn som stod på bänken. Jag kunde inte låta bli att känna mig irriterad över det stora – alldeles för stora - leendet hon gett honom. Om kvinnan bakom disken vid omklädningsrummen trodde vi var ihop, varför trodde inte denna kvinna de?

Jag studerade henne ingående, hon var vacker. Stora bruna ögon och långt mörkbrunt hår. Höga käkben och ljusrosa små läppar. Hennes en aning gyllenbruna hud lyste nästan i ljuset från lamporna i taket och kläderna passade perfekt till hennes lilla, smala kropp. Jag kunde inte undgå att bli en aning avundsjuk på henne. Och sur.

Men vad hade jag att vara sur och avundsjuk över? Justin var inte något mer än min vän.

”Var det allt?” frågade hon, fortfarande med blicken lång in i Justins. Jag himlade med ögonen och sa sedan snabbt:

”Ja, det var allt.” Hon log, gav mig en kort blick innan hon kollade tillbaka på Justin igen, jag betalade snabbt med mitt kort och hon sträckte fram kvittot till mig direkt efter köpet var klart. Hennes blick gick från Justin till mig och sedan tillbaka till Justin igen.

”Ha en bra dag.” sa hon, jag himlade ännu en gång med ögonen och tog tag om påsarna snabbt innan jag vände mig om för att snabbt gå ut från affären, Justin gick tätt efter mig. Jag kände hur han försiktigt bände loss mina fingrar från handtagen i påsarna tjejen i kassan lagt kläderna i. Han tog de snabbt från mig och kollade runt i gallerian när jag stannade.

”Kan vi inte åka tillbaks till dig nu?” frågade han försiktigt och jag vände blicken mot honom, skakade snabbt på huvudet.

”Vi skulle ju köpa något till dig också!” sa jag och kollade runt i gallerian efter en affär där det såg ut att finnas killkläder, samtidigt som jag hörde Justin sucka bakom mig. Jag hittade snabbt en affär som såg ut att sälja killkläder och började snabbt gå mot den med Justin efter mig. Jag ställde mig utanför skyltfönstren och kollade in genom glaset för att studera killkläderna som bars upp av de stora vita killskyltdockorna i skyltfönstren.

Jag pekade på en av skyltdockorna i fönstret och kollade bak på Justin som stod en bit bakom mig, helt ointresserad.

”Vad tycker du om det linnet?” frågade jag och studerade det vita linnet med ett färgglatt tryck på. Han rynkade pannan motbjudande och skakade på huvudet.

”Jag tror inte jag skulle passa i de.” sa han snabbt och skakade ännu en gång på huvudet för att förtydliga vad han sa. Jag suckade och fortsatte kolla på nästa skyltdocka. Den dockan hade en svart t-shirt, också den med något konstigt tryck. Nu var de mina tur att skaka på huvudet.

”Vi går in och kollar istället.” sa jag lättsamt och gick bestämt in i affären. Han följde efter mig med alla kläder jag handlat i sina händer.

 

~

 

Justin stod nu i provrummet och provade ett par shorts och ett vitt linne jag valt. Själv hade han inte valt några kläder alls nästan, han hade skakat på huvudet med ett förskräckt ansiktsuttryck på varje tröja eller byxa jag visar honom. Tillslut hade jag gett upp och bestämt mig för att låta honom kolla runt själv. Det slutade med att han hade två vita linnen, ett par svarta stora shorts och ett långt halsband, som han påstod ”var inne”. Jag hade bara sagt till honom att han fick köpa det, han hade blivit glad och sedan räckt det till mig för att leta efter andra klädesplagg att testa.

Jag var illa tvungen att erkänna att Justin antagligen var ganska stark, kläderna vägde ton. Men jag var inte den starkaste personen i världen heller. Jag fattade inte ens att kläder kunde väga så mycket.

Eftersom att Justins letning av kläder visade sig bli en besvikelse hade jag själv gott runt och packat på mig några klädesplagg jag ville att han skulle testa. Jag hade även hittat en fin klänning till mig själv som jag bestämt mig för att testa, eftersom att detta inte bara var en killklädersaffär kollade jag på lite till mig själv också, där bland klänningen och ett par ljusa slitna shorts som jag fastnade för. När jag hade visat Justin klänningen hade han bara negativt sagt:

”Har inte du tillräckligt med klänningar?” Jag hade lipat mot honom och ryckt tag i ännu en klänning jag tänkte testa, en ljuslila utan axelband, med dragkedja bak i ryggen. Väldigt fin.

Justin kom ut med det tighta vita linnet på överkroppen och de stora svarta shortsen lågt sittande på höfterna.  Man såg hans kalsonger väl. Jag gjorde tummen upp åt tröjan och tummen ner åt byxorna, det såg alldeles för stora ut.

”Jag gillade dessa byxorna.” sa han och kollade ner på sina ben, där byxorna satt, väldigt löst.

”De sitter ju i knävecken på dig!” sa jag och rynkade motbjudande på pannan.

”Men det är ju de som är meningen!” jag suckade men gav upp, om han gillade de så.

”Okej.” sa jag och visade mig besegrad.

 

 

När Justin var klar, och hade bestämt sig för vad han ville ha, var de äntligen min tur att testa de två klänningarna och shortsen jag tagit med mig in bland provrummen. Vi böt snabbt plats, Justin satt sig utanför med alla kläderna i två högar i sitt knä, den ena med kläder han skulle köpa, den andra med kläder han skulle hänga bort. Jag sköt skynket åt sidan så att min kropp inte syntes från där Justin satt när jag skulle byta om. Jag hängde sedan upp klänningarna på krokarna inne i provhytten och drog snabbt av mig de svarta Jeffrey Campbells, de höga shortsen och det vita linnet innan jag drog på mig den sista klänningen jag dragit åt mig. Jag drog först upp den över min kropp och sedan över min vita spetsbehå.

 

Justins perspektiv:

 

 

Jag hörde hur hon började sucka och stöna i provhytten. Jag hade inte en aning om vad hon höll på med, men det lät konstigt.

”Vad håller du på med därinne?” frågade jag efter en stund av stönande och stånkande i provhytten.

”Satans jävla helvetesdragkedja….” svor hon inne ifrån hytten. Jag kunde inte låta bli att flina.

”Vad håller d--.” hon avbröt mig mitt i meningen.

”Justin, hjälp mig.” suckade hon, men blev sedan tyst. Jag satt stilla en stund till, innan hon ännu en gång tog till orda, ”kom in och hjälp mig, det är en dragkedja som knölat sig.” suckade hon och jag la försiktigt ner kläderna på golvet, reste mig upp, drog bort skynket och fick syn på henne där hon stod med ryggen mot mig. Det var den ljuslila klänningen hon dragit åt sig bara för att irritera mig. Jag studerade dragkedjan bak på hennes rygg, den hade trasslat till sig rejält.

”Ska jag hjälpa dig?” frågade jag. Hon nickade, drog håret åt sidan och höll upp klänningen med armarna, som hon tryckte hårt mot sina sidor för att klänningen inte skulle glida ner. Jag tog ett sista steg framemot henne, var nu mer eller mindre pressad mot hennes rygg och baksida. Jag visste inte varför jag egentligen tog ett så stort kliv. Onödigt. Jag backade lite, inte mycket, och började sedan försöka dra ner dragkedjan på hennes klänning. Jag fattade inte ens hur hon hade fått den så intrasslad. Jag fick ta stöd mot hennes rygg för att tillslut kunna dra ner den. Jag såg hennes vita behåband som låg spänt över hennes rygg. Jag greppade tag lite i tyget längst ner under dragkedjan och drog sedan långsamt upp dragkedjan över hennes rygg. Jag kunde inte hindra mig själv från att göra det så retligt långsamt.

Vad höll jag ens på med?

Jag drog upp dragkedjan till den tog slut, släppte händerna så att de föll nerför mina sidor. Det var som om vi var i en liten egen bubbla, nära varandra. För nära. Mer-än-vänner-nära, konstaterade jag snabbt, men hindrade ändå mig själv från att ta ett steg bak. Jag ville inte, jag ville vara kvar så nära henne. Hon släppte håret som hon hade dragit åt sidan, de spred sig över hennes rygg och jag kunde känna de mot mitt linnes tyg.

Plötsligt öppnades en provrumsdörr lite längre bort och bubblan sprack. Lugnet inom mig var borta och jag backade snabbt för att vända mig om och gå ut från hytten, höll på att ramla över stolen som jag suttit på i min panik ut.

Jenna drog skynket över öppningen igen och hon försvann från min syn. Jag drog några djupa andetag och kände mig tvungen att säga något.

”Vill du att jag stannar kvar, eller är det okej om jag går ut och fortsätter kolla?” ropade jag tyst.

”Det är okej om du går!” ropade hon lågt tillbaks och jag nickade, mest för mig själv, innan jag reste mig upp, tog upp alla kläder från golvet och vände mig sedan om för att promenera ut från provrummen.

Fortfarande en aning chockad över vad som hänt.

---

Ännu ett mellankapitel, även fast det var långt som in i PIP. Slutade på 3183 ord O.O Och då tog jag ändå bort lite drygt 200 ord. O.O Oj.

Aja, lite närkontakt, lite "avundsjuka". Vad tycker ni? 

(ledsna om ni hade önskat något jättedramatiskt... Vet redan hur deras första kyss ska utspela sig! Vill inte stressa det heller, några kapitel till! ;D) 

 

SNÄLLA, kommentera? :D 

Minst.... vad ska vi säga.... 18 kommentarer? 

KOMMENTERA.