Jennas perspektiv: 

Allt var klart. Musiken var på, jag hade ett lagom lågt nattlinne på mig och håret i en snabb fläta, vilket hjälpte mot mitt annars väldigt trassliga morgon hår. Även om allt detta var fixat kunde jag inte sova, jag visste inte hur lång tid jag bara legat där i sängen och tänkt och tänkt. Hade jag varit hård mot honom? Jag hade kallat honom as, var inte det att ta i? Hade jag sårat hans känslor? Ibland kunde människorna som såg starkast ut utanpå var de mest nerbrutna och svaga personerna inuti. Var det så med honom? Hade han tagit illa upp? Vad gjorde han nu? Låg han och funderade på varför jag sa så till honom?

Justin verkade verkligen inte som en sådan person.

Men jag kände honom inte, jag visste inte vad han hade varit med om? Varför hade han ingen familj tillexempel? Vad hade hänt med dem? Så många frågor cirkulerade runt i mitt huvud. Hur skulle morgondagen bli? Det var lördag, alltså hade vi hela dagen för oss själva. Kanske stack han ut innan jag ens gått upp. Han kanske stack för alltid. Så att jag aldrig fick en chans att säga förlåt. För det var väll egentligen det jag ville, be om ursäkt för mitt beteende. Det var så jag var uppfostrad till, att be om ursäkt om man hade gjort något fel och sedan försöka rätta till de så bra man kunde.

Jag slöt ögonen för att återigen försöka sova. Försöket misslyckades och jag öppnade de trötta, röda ögonen igen. Huvudet dunkade av huvudvärk, ögonen var trötta och magen gjorde ont av en helt annan anledning. Dåligt samvete. Det var något som malde i min mage varje sekund för tillfället. Det gjorde ont, inte alls som mensvärk eller hunger. Det var hemskare, inte än mensvärken, men hungern. Jag drog ett djupt andetag och bestämde mig snabbt för en sak jag hade tänkt på hela tiden jag legat där och funderat.

Jag skulle be om ursäkt till honom nu direkt, få det överstökat. Jag skulle så gå in i hans rum och väcka honom om det behövdes. Jag drog bort täcket från min kropp och drog ett djupt andetag innan jag svingade benen över sängkanten, drog ännu ett djupt andetag och reste mig upp. Jag kunde bara se det irriterande flinet på hans läppar när jag bad om ursäkt. Men det behövde göras. Jag kollade ner på min klädsel, den långa t-shirten jag använde som nattlinne slutade inte så mycket längre ner än rumpan och mina ben syntes tydligt. Jag letade snabbt efter något att skyla mina ben och den andra synliga huden med, hittade snabbt en mjuk grå filt och snappade åt mig den. Vecklade ut den och la den varsamt över mina axlar. Den var ganska stor och inget av huden jag var rädd att visa visades. Jag log nöjt och gick fram till min dörr för att öppna den med handen som inte höll i filten. Jag kom snabbt ut i hallen och andades tyst för att sedan börja leta efter Justin. Jag tog vänster och vandrade sakta fram mot hans rumsdörr, den stod på glänt och jag kunde bara putta upp den för att konstatera att han inte befann sig därinne. Jag backade undan och gick tillbaka mot mitt rum och fortsatte sedan mot balkongens placering. Jag tog en snabb titt mot höger för att märka att balkongens dörr var halvöppen. Jag drog ett djupt andetag och förstod att han var där ute, på balkongen. Jag gick försiktigt fram till den, öppnade den lite mer och tog sedan ett steg ut på balkongen. Min blick var fast på mina smala fötter samtidigt som jag stängde igen balkongens glasdörr. Jag såg inte Justin, men jag kände hans närvaro. Jag visste inte heller om han sett mig, men jag gissade på det. Jag drog filten tätare om mig samtidigt som jag vågade mig på att snegla upp på honom.

Månens ljus lös upp hans trötta ansikte samtidigt som han drog ett djupt bloss från cigaretten som var placerad mellan hans pek- och långfinger. Han drog bort cigaretten från sina läppar och blåste ut röken i det dimmiga ljuset från månen. Hans ansikte var väl upplyst och de bruna ögonen kollade rakt fram. Jag tog ett steg fram och stod två meter från hans långa kropp. Han stod lutad mot balkongräcket med blicken ner mot staden. Om man kollade mot horisonten i dagsljus kunde man se det böljande blå havet.

Justin tog ännu ett bloss från sin cigarett, han höll inne röken ett tag innan han blåste ut den från näsborrarna. Han såg ut som en frustande tjur när han gjorde så. Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig för att be om ursäkt.

”Jag är ledsen för att jag kallade dig as. Förlåt. Jag menade det inte.” viskade jag tyst ut i nattluften, samtidigt som han drog ännu ett bloss från sin korta, nästan färdigrökta cigarett. Han vände sig mot mig och blåste ut röken, ännu en gång genom näsborrarna. Han drog ett djupt andetag och sa sedan entonigt:

”Det gör ingenting, jag har blivit kallad värre saker.” sa han lättsamt. Jag rynkade pannan. Varför blev han inte arg? Eller irriterad? Han kollade ut över staden igen.

”Men det var elakt av mig, jag hade inte en anledning att kalla dig det. Jag är ledsen.” Han kollade tillbaka på mig och klämde fram ett litet leende, den glödande cigaretten var placerad mellan hans fingrar.

”Det gör ingenting.” Jag tog de återstående stegen fram mot räcket och gjorde som honom, lutade mina armbågar mot det.

”Förlåt.” Han skrattade till.

”Det gör ingenting har jag ju sagt.”

”Jag vet, men det dåliga samvetet går inte bort för det.” Han drog ett djupt andetag, det lät nästan plågat. Som om någonting långt inne i hans själ hade blivit påmint.

”Jag vet hur det känns.” Jag sneglade på honom och rynkade pannan.

”Jaså?” Han nickade, vände blicken mot mig, drog ett djupt bloss från cigaretten och blåste sedan ut röken i nattluften framför oss. Det började lukta rök på balkongen, mer än innan. Ingen, vad jag visste, hade någonsin rökt på min balkong innan. Jag hade aldrig tillåtit någon. Justin var den första, och han hade inte ens frågat. Men jag vågade av någon konstig anledning inte säga till honom.

Jag väntade på ett svar en liten stund innan jag gav upp. Jag skulle inte få veta något mer om hans märkliga svar. Precis när jag skulle fråga om han inte heller kunde sova bröt han tystnaden mellan oss:

”Fryser du?” Jag hade inte märkt hans blick på min kropp förens nu, blicken låg inte på min kropp heller för den delen, den låg på filten som jag desperat virat runt min kropp. Hans fråga var en aning korkad, det fattade han mycket väl att jag inte gjorde. Det var varmt ute. Minst 20 grader. Jag förbannade mig själv för att jag tagit filten, det var rätt uppenbart att jag inte tagit på filten för värmens skull. Utan för en helt annan anledning som Justin lätt skulle förstå. Jag tänkte precis svara när han avbröt mina tankar.

”Åh, jag förstår.” Ett retligt flin var placerat på hans läppar och han blinkade med sitt ena öga, jag rynkade pannan och förstod snabbt att han fattade precis varför den alldeles för varma filten var placerad runt min kropp.

”Det är inte därför!” försvarade jag mig själv tafatt.

”Nä-nä.” skrattade han och nickade överdrivet mycket för att visa att han var ironisk, vilket jag redan fattat. Hans blick var placerad i min, de stora bruna ögonen kollade rakt in i mina.

”Nej, faktiskt inte!” försvarade jag mig själv och höll hårdare i filten runt min kropp.

”Varför då?” frågade han och höjde ena ögonbrynet menande. Jag letade febrilt i huvudet efter en trolig anledning. Min hjärna var tom, jag letade överallt.

”För att.. Att…” Jag släppte hans blick med min och kollade ut i tomma intet, fortsatte leta efter någon bra anledning.

”Jag fryser.” fick bli min bra anledning. Även fast det var den sämsta anledningen jag någonsin använt i hela mitt liv. Jag sög.

”Mhm, säger du det så.” sa Justin, himlade med ögonen och gottade sig med tanken att han hade vunnit. Hans blick letade bland husen nedanför balkongen, som egentligen var placerad hemskt högt upp. Han drog ett sista bloss på sin cigarett, blåste ut röken och kastade sedan ner cigaretten från balkongen. Jag skulle skälla på honom om jag hade varit i mitt sinnes fulla tillstånd, men det var jag inte.

Han skulle inte få vinna detta, jag skulle bevisa att han hade fel, även fast han hade rätt. Fan.

”Det är inte därför Justin.” surade jag och spände blicken i honom, jag tryckte ihop ögonen till små springor och spände käken. Hans blick mötte min igen och flinet på hans läppar blev synligt samtidigt som han blåste ut den sista cigarettröken.

”Jaså?” Hans flin blev ännu större och jag förstod att han hade kommit på någonting, det visade sig snabbt att jag hade rätt, ”bevisa det då.”

Jag bet ihop käkarna och svor mentalt mot min egen dumhet. Fan. Jag tänkte på hur kort tröjan egentligen var, var den verkligen så kort jag trodde den var? Den gick väll en bit under rumpan, eller hur?

Hur hade vi ens kommit in på detta ämne? Och varför drog jag ens på att ta av filten som var virad runt mig? Vad var de värsta som kunde hända.

Justin skulle få som han ville. Det var väll de värsta som kunde hända. Han skulle få tillfredsställelsen att studera min kropp, och jag hade själv orsakat det. Jag kände mig så töntig där jag stod och kollade djupt in i hans ögon. Vad skulle jag göra nu?

Jag bestämde mig snabbt. Vad skulle han kunna göra med mig?

”Okej.” sa jag snabbt, innan jag hann ångra mig igen. Jag släppte filten med händerna och hjälpte sedan till att dra bort den varma filten från min kropp. Endast några sekunder senare stod jag där framför honom utan något emellan honom och min bara kropp. Jag kände mig naken där jag stod framför honom med endast en t-shirt. Även fast den var några storlekar för stor syntes en större del av min kropp.

”Okej, jag tror dig.” Jag hade inte vågat kolla upp på honom innan, bara känt hans blickar mot de kroppsdelar som just blivit synliga för honom. Jag log självbelåtet och kollade upp på honom.

”Jag sa ju det.” Han nickade med ögonen fästa i mina. Han kollade i alla fall inte in min kropp mitt framför ögonen på mig, när jag såg honom. 

”Ja, det gjorde du.” Jag nickade. En pinsam tystnad spreds mellan oss och jag drog ett djupt förberedande andetag, kollade ut mot husen nedanför igen. Följde bilarna som körde runt på Los Angeles stora gator. De gula taxibilarna syntes tydligt i skenet från gatlyktorna även fast det var natt nu. Hela staden var full med liv, det var ju ändå fredagkväll, och här uppe stod vi på min balkong knäpptysta.

”Killarna där borta var inte dina vänner va?” Hans blick mötte min och han skakade på huvudet, inte osäkert, bara för att konstatera att mitt påstående var sant.

”Jag träffade de för något år sedan när jag var i Los Angeles, men de hade förändrats. Inte för att de var särskilt mycket trevligare förra året. Men jag gissar att jag har förändrats jag med, inte bara de.” Han kollade rakt ut i luften och jag nickade för att fatta att jag förstått vad han menat. En pinsam tystnad spreds emellan oss igen.

Ännu en gång var det jag som bröt den:

”Jag tänkte att vi kanske kunde ta den där shoppingrundan imorgon, om det är okej?” Jag sneglade på honom och hans blick mötte snabbt min, han nickade.

”Det passar bra imorgon”, han tog en kort paus, ”men jag är dock inte helt okej med att du betalar för mig.” sa han sedan ärligt. Jag skrattade till och kollade ut över staden igen.

”Det är lugnt, jag har råd med det.” sa jag och log mot honom.

”Hur mycket lön får du egentligen från den där Charlie-snubben?” frågade han och jag kunde inte hindra mig själv när jag brast ut i skratt. Snubben?

”Snubben?” upprepade jag och han skrattade till. ”Hon är en tjej!” skrattade jag vidare. Han flinade.

”Jag vet.” sa han bara lätt.

”Min mamma och pappa tjänar ganska bra. Så jag får pengar från dem…” han avbröt mig.

”Som du vill slösa på mig?” Jag flinade och nickade.

”Tydligen.”

”That’s sick.” Jag flinade men skakade på huvudet.

”Du är min vän och du har inga egna. Jag lånar bara ut dem till dig.”

”Och jag kommer aldrig i hela mitt liv kunna betala tillbaka till dig, du är väl medveten om det va?” Jag skrattade till, sneglade på honom och nickade. Han kollade djupt in i mina ögon. Såg fullkomligt seriös ut.

”Ja, jag är medveten om att du aldrig kommer kunna betala tillbaka.” sa jag med ett leende, kollade ut över staden igen och kände hur håret på armar och ben reste sig när en kall blåst svepte förbi balkongen. Det lilla håret som inte fått plats i flätan runt mitt ansikte blåste också runt, jag kände Justins blick mot min kind hela tiden.

”Jag behöver verkligen inga kläder.” jag suckade och himlade med ögonen. Hade inte vi redan haft detta samtal?

”Det är skitvarmt på dagarna Justin! Jag kommer åka till stranden någon dag och du kommer följa med mig, vad ska du annars bada i? Och ska du gå runt med långärmat, kängor och långbyxor i Los Angeles sommarväder?” utbrast jag och slog ut med armarna för att visa staden vi båda levde i för tillfället. Han suckade.

”Ett par badbyxor, flipp-flops och ett par shorts, jag låter inte dig köpa något mer till mig.” Jag skrattade till och himlade med ögonen ännu en gång.

”Vi får väll se.” sa jag och log mot honom. Han suckade djupt. Ännu en kall blåst svepte förbi och jag huttrade till. Det brukade verkligen inte vara sådana här kalla nätter i Los Angeles. De brukade vara ljumna, men det var inte så konstigt att det var kallt här uppe, vi var ändå 24 våningar upp.

”Du, jag tror jag går och lägger mig. Om det är okej?” Han nickade och sneglade på mig.

”Det är okej.” sa han och letade efter något i jeansfickan. Han tog upp ett cigarettpaket och tog ut en cigarett, stängde paketet, la ner de i fickan och drog istället upp en tändare. Jag studerade honom i hans rörelser hela tiden. Mjuka, långsamma rörelser när han stoppade cigaretten mellan läpparna och tände den sedan. Han drog in rök, tog ut cigaretten och blåste sedan ut röken i den ljumma nattluften. Röken fyllde luften utanför balkongen.   

Plötsligt mötte han min blick och jag bröt den snabbt genom att kolla ut på rökmolnet som sakta försvann i luften. Jag såg hans stora flin i ögonvrån och hörde sedan hans mörka, korta skratt. En rodnad spreds på mina bleka kinder.

Jag vände mig snabbt om och drog ett djupt andetag innan jag pekade in mot lägenheten.

”Jag går och lägger mig nu, stanna inte uppe för sent och glöm inte att stänga balkongdörren.” Jag sa allt väldigt snabbt, generad över att han hade kommit på mig bokstavligen stirrandes på honom.

”Okej.” svarade han bara och jag nickade, gav honom en sista blick och tog sedan de återstående stegen mot balkongdörren.

Väl medveten om att hans bruna blick var obehagligt fäst på min rumpa, i bästa fall ben. Därför skyndade jag på stegen och kom snabbt in i lägenheten. Jag fick skylla mig själv, det var ju jag som hade slängt iväg den där jävla filten.  

En aning tråkigt, eller vad tycker ni? 

Kapitlet innehåller faktiskt 2631 ord! Långt, eller vad tycker ni? Och ALLT är faktiskt skrivet idag, duktigt av mig, har nog aldrig gjort det innan owo Inte så långt iaf!