Justin var vid detta laget framme vid bilen, öppnade en av bakdörrarna snabbt och hoppade sedan in. Killen jag hade ögonkontakt med bröt kontakten och kollade bak på Justin som inte syntes bakom de tonade rutorna. Hans läppar rörde sig, men jag kunde inte höra vad han sa. Jag gissade dock på att han pratade om mig. Sa något om mig, då han kollade på mig när han avslutade meningen. Jag rös till av hans genomträngande blick och ville bara springa där ifrån när hans blick följde min kropps former, kollade extra längde på mina bröst och ben. Jag ville inte vända mig om, ville inte ge honom nöjet att inspektera min rumpa. Så istället stod jag där och såg bokstavligen när han studerade mina bröst. Jag kände mig utpekad och tog ett steg åt sidan för att förbereda mig på att snabbt vända mig om och springa in i bilen.

Plötsligt såg jag hur en hand sträcktes fram mot killen som studerade mig, handen slog till honom på armen och killen vaknade till liv.

Efter att ha studerat mina bröst i vad som kändes flera timmar. Han ryckte till, fortfarande med det äckliga flinet på sina läppar. Han gav mig en sista blick innan han släppte kopplingen och bilen körde snabbt tillbaka.

Jag såg fortfarande hans skrämmande bruna ögon framför mig.

 

Jennas perspektiv: 

Direkt när jag kom innanför dörren tog jag av mig mina små ljusrosa ballerinaskor som passade perfekt till den blommiga klänningen jag bar. Jag hade inte orkat ta på mig några högklackade skor idag.

Jag drog ett djupt andetag, hängde av den lilla väskan jag hade med mig, låste dörren och gick sedan in i lägenheten snabbt, dock inte så långt då jag svängde in i badrummet som låg precis bredvid hallen. Jag gick fram till handfatet som var placerat på en av toalettens långsidor. När jag väl var framme började jag skölja mitt ansikte, sköljde bort allt smink jag tagit på tidigare. Det var helt onödigt nu när det var kväll. Efter att jag tvättat bort sminket bestämde jag mig för att ta en lång dusch, det var inte länge sedan jag egentligen duschade, men i brist på något annat att hitta på var det ett helt okej förslag. Jag drog ett djupt andetag, drog av mig klänningen, behån och trosorna innan jag tog fram två frottéhanddukar och drog bort duschdraperiet för att kliva in i badkaret för att ta en lång och härlig dusch.

Jag lät vattnet rinna nerför min en aning solbruna kropp samtidigt som jag började tänka. Vad skulle jag hitta på hela kvällen nu när jag inte hade sällskap längre? Det kände som om de två senaste veckorna inte hänt, som om Justin bara var en rufsigt brunhårig kille jag skapat helt själv. Som om jag bara inbillat mig alltihop. Men det hade jag inte, killen som klivit in i en knarkares bil en halvtimme tidigare var min vän, och nu efteråt ångrade jag att jag inte hindrat honom. Han hade sagt att det var hans vänner, men jag kunde inte riktigt tro honom. Vad umgicks han med för folk egentligen? Knarkare, smugglare och unga alkolister? Jag brukade inte ha förutspådda meningar om människor; döm inte hunden efter håren, men det var något med killarna i bilen, och deras blick på mig.

Jag rös.

Jag skämdes lite över att jag haft låga förutfattade meningar om Justin innan jag lärde känna honom bättre, inte för att jag kände till hans förflutna eller någonting än. Det kanske kom, eller kanske inte. Justin var mystisk, han pratade aldrig om sig själv, var nästan hård och kall hela tiden. Och alla hans leenden var fake, smärtan syntes igenom när han log. Man såg det i ögonen. Han mådde inte bra, psykiskt. Jag gissade på att han hade varit med om någonting, som hade satt permanenta spår i hans tillvaro och själ. Kanske han inte tillät sig själv att ha roligt, han kanske mådde dåligt över något, som hade något med hans förflutna att göra. Det var inte omöjligt, han var en mystisk person.

Jag ville så gärna veta varför han bodde ute.

Jag stängde av vattnet och tryckte ut lite shampoo i min hand för att sedan fylla håret med det, så att mitt, egentligen inte så jätte långa hår, blev fluffigt av shampoo. Jag slöt ögonen samtidigt som jag njöt av den knappa massagen min hårbotten fick. När allt shampoo var ut masserat startade jag vattnet och ställde mig under de små strålarna. Snabbt rann shampoo-löddret nerför min kropp. När allt shampoo var borta tvålade jag in min kropp med en väldoftande tvål. Den luktade friskt av jordgubbar och jag älskade verkligen doften, jag drog inte den länge innan jag väl tvålade in kroppen med den. Jag tvättade av händerna snabbt och fylla sedan min hand med balsam, jag hade en tendens att ta alldeles för mycket balsam. Det kanske var därför mina balsamflaskor tog slut så snabbt.

Jag balsamerade håret och sköljde sedan av alltihop under strålarna. Jag duschade en stund till innan jag stängde av vattnet, sträckte mig efter frottéhanddukarna som låg på handfatet, tog en av de, böjde mig ner, samlade allt hår i den, snurrade handduken lite innan jag reste mig upp igen. Den andra handduken torkade jag kroppen på lite snabbt, innan jag la den runt mig som en kort klänning.

Ögonblicket jag gick ut från toaletten var jag glad att Justin inte var hemma, i alla fall att han inte var någonstans i korridoren till mitt sovrum. Jag hade glömt att packa på mig kläder som jag kunde ha efter duschen, och det enda som förtillfället skylde min blottade kropp var en kort, kort vit frottéhandduk.

Jag smög snabbt igenom lägenheten mot mitt rum för att snabbt smita in och sedan vidare in i min ’WIC’. Väl där öppnade jag behå-lådan som Justin några dagar tidigare öppnat, jag bestämde mig för att gå utan behå och öppnade istället tros-lådan, där jag till min lättnad fann ett par mjuka bomullstrosor som jag snabbt trädde på mina ben. Inte särskilt snygga, men ingen annan skulle få se mig i de ändå, så vad spelade de egentligen för roll? Jag letade vidare i de många lådorna och hittade tillslut vad jag sökte, en stor vitstickad tröja med långa ärmar. Egentligen var tröjan inte gjord för varma dagar, men det spelade ingen roll, jag drog den på mig ändå. Jag kollade mig i spegeln som befann sig i min ’WIC’ och checkade så att man inte såg igenom den, maskorna var väldigt små och man såg knappt någonting av min hud. Vilket var bra. Ifall någon skulle knacka på eller något, det var ungefär en på miljonen att det skulle hända. Men man skulle väll alltid vara på den säkra sidan?

Jag vände mig om mot de utdragna lådorna och letade vidare efter något att ha på benen, tillslut hittade jag ett par tights, ett stort leende spred sig på mina läppar när jag bar upp de ur lådan. Det var ett av mina mest speciella tights, det var massa figurer på det. Små söta figurer med olika miner. Jag älskade de. Jag drog de snabbt på mig och studerade allt i helkropps spegeln. Snurrade runt för att studera min kropp från olika vinklar och bestämde mig för att inte ha sockar.

När jag var klar med helkroppstittningen satte jag mig vid ett litet bord med massa smink, smycken och andra mer eller mindre behövliga grejer, en stor spegel stod lutad mot väggen bakom bordet. Jag kollade mig själv i spegeln och drog bort handduken som befunnit sig runt mitt fortfarande blöta hår. Jag tog upp en borste från bordet och borstade snabbt igenom håret med den stora borsten. Jag drog allt hår bakåt och satte sedan upp det i en hög tofs. Jag gillade oftast mest att låta håret ligga normalt när det torkar, om man satte upp det i en tofs eller ngt torkade det så irriterande. När jag var klar med frisyren drog jag ett djupt andetag och vandrade mot köket för att få i mig någonting att äta.

 

~

 

Jag hade satt mig i sängen, med massa kuddar och filtar, samt min ljusrosa laptop i knät, när telefonen ringde. Jag drog ett djupt irriterat andetag innan jag reste mig upp från sängen med mycket möda och gick ut till hallen där en av alla telefonerna var placerad, jag tog upp den, tryckte på den gröna knappen och höll telefonen vid örat.

”Hallå?” Personen i andra änden drog ett djupt andetag innan jag hörde en mörk röst:

”Är det Jenna jag pratar med?” frågade personen snabbt. Jag hade inte kollat numret innan jag svarat och hade inte en aning om vem det kunde vara.

”Ja, det är jag.” Han försvann från telefonen några sekunder, jag kunde höra hans röst svagt:

”Är…. säker…. att hon…. här?” Jag rynkade pannan. Jag antog att meningen löd ’Är du säker på att hon bor här’ efter de få orden jag hört. Vem sökte mig, jag sneglade på väggklockan som var placerad i hallen, klockan halv 12 på natten? Jag hörde inget från den andra personen i andra änden, bara hur killen jag pratade med suckade och kom tillbaka till telefonen här igen.

”Det är en kille som söker dig i lobbyn, han vill inte säga sitt namn, men vet att han söker dig, kan du komma ner och kolla om du känner igen honom? Annars får vi väll ringa polisen eller någonting.” Nu fattade jag vem det var. Receptionisten som stod i lobbyn i princip hela dagarna, det var dock inte samma varje dag. De varierade. Denna verkade vara ny, annars skulle han sagt sitt namn i början av samtalet.

”Jag kan ta en titt. Jag kommer.” Jag la på och drog ett djupt andetag, med rynkad panna. Vem var det som sökte mig i lobbyn?

 

 

Jag kollade mig omkring när jag kom ner på första plan. Jag såg ingen, bara receptionisten vars blick mötte min när jag tagit några steg ur hissen. Jag hade haft rätt, han var ny, jag hade aldrig sett honom innan. Jag rynkade pannan och la armarna i kors på bröstet, undrade om detta var något stort dumt skämt. Jag tänkte precis uttala någon dum kommentar om att jag inte gillade att bli lurad, när han öppnade munnen:

”Han sitter där. Jag har telefonen redo om du inte känner honom.” Min rynka slätades ut och jag nickade, släppte händerna och lät de hänga på sidorna.

Jag gick fram till receptionsbänken och blicken gled sedan en bit längre bort, där en stor soffa var placerad. Jag hade alltid tyckt att det var en aning onödigt att ha en soffa där, detta var inget hotell, ingen behövde sitta och vänta på sina nycklar. Men jag hade aldrig uttalat mig om det, det såg ju ändå ganska hemtrevligt ut.

Jag fick syn på en figur i soffan, figuren hade jeans, svarta kängor och ett vitt linne. Det vita linnet var dock inte så vitt längre. Det bruna håret var ännu rufsigare än det varit när han lämnade mig på parkeringen en bit från gymmet.

Jag drog snabbt andan när jag förstod vem som satt där, nersjunken i soffan med en kudde i knät. Han gjorde små mjuka mönster med fingrarna på kudden och vred på huvudet medan han ritade de små mönstren som bara han själv kunde se.

”Sku-ulle inte du vara iväg hela natten?” stammade jag fram. Hans blick rycktes snabbt upp mot mig, jag mötte snabbt hans uttryckslösa bruna ögon innan min blick vandrade ner på hans ansikte. Jag drog snabbt för andan när jag fick syn på blåmärkena som var spridda över hans annars så felfria ansikte. Det var inte bara blåmärkena som kallade på min blick, hans vänstra ögonbryn var sprucket, även näsan. Jag kunde inte urskildra om det var blod från näsan som rann över hans läppar, eller om det var blod från hans mun.

”Sa jag det? Jag kommer inte ihåg..” sa han och kollade ner i kudden igen. Han verkade en aning sorgsen, nere. Jag drog ett djupt andetag och vandrade fram till honom. Kunde känna receptionistens blick i ryggen.

”Du är skadad, Justin.” sa jag sakta, jag antog att han var full. Så jag visste inte hur jag skulle prata och behandla honom. Han höjde handen mot ansiktet och gjorde en grimas, jag antog att han råkade peta på det stora blåmärket på hans kind. Han la handen på ansiktet igen, drog bort den och kollade på den. Lite blod hade fastnat på hans hand och han studerade de nu fundersamt.

”Du blöder Justin, vi kanske ska gå upp till mig och tvätta av det?” Han kollade upp på mig, såg chockad ut, som om han hade glömt att jag stod där.

Hans ögon glittrade när de kollade in i mina.

Han nickade stort och snabbt, som små barn brukade göra när de nickade åt någonting. Sådär överdrivet.

”Mm..” sa han en aning borta. Jag satte mig på huk framför honom, störde mig på mig själv för att jag behandlade honom som ett barn. Men kunde inte göra någonting åt det, hur skulle jag annars behandla honom? Jag visste inte vad han tagit för någonting, knark, druckit? Jag hade ingen aning.

Jag nickade avgörande och tog tag i hans handled för att hjälpa honom från soffan, han tappade balansen och föll ner i soffan igen. Vi började om och efter flera försök vände jag mig om mot receptionisten som stod och betraktade oss på avstånd.

”Kan du hjälpa mig?” frågade jag och han drog ett djupt andetag innan han nickade. Han gick runt bänken och sedan fram till mig. Jag visade vad han skulle göra, att vi skulle sätta oss ner på var sida av Justin, lägga hans armar om axlarna och hjälpa honom upp på det sättet. Killen verkade haja vad jag menade, men precis innan vi skulle hjälpa Justin upp stannade han upp, vände sig mot mig och frågade:

”Är du säker på att du orkar? Han kanske lägger sig på dig, eller något åt det hållet.”

Jag suckade och himlade med ögonen.

”Jag är säker på att jag orkar, ja. Kom igen nu.” Han nickade och vi reste oss på tre. Vi klarade det och Justin gick på ostadiga ben mot hissen med hjälp av våra kroppar. Receptionisten tryckte snabbt på hissknappen och vi stod där, med en nästintill sovande Justin emellan oss. Killen tog ett djupt andetag och sa sedan:

”Din pojkvän?”

Jag skakade på huvudet, ”En vän.”

”Som bor hos dig?”

”Det är komplicerat.” sa jag kort.

”Har han blivit dumpad, är det därför han super sig så full att han inte ens kan gå själv?” Justin muttrade något irriterat emellan oss. Det fanns inga ord att urskildra. Bara små muttranden. Om han hade varit nykter hade han nog sagt något; eller gjort något.

”Nej, han har inte blivit dumpad, vad jag vet.” För jag visste ju inte, han kanske hade blivit dumpad? Men något inom mig sa att hans problem låg på en helt annan nivå.

”Vad jag vet, så du vet inte?” Hissen kom och vi fick in Justin efter mycket möda. Han var inte speciellt lätt att ha och göra med, inte vikten heller för den delen.

”Vilken våning bor du på?”

”24.”

”Längst upp?” Han tvekade innan knappen, han trodde mig inte.

”Ja, längst upp.” Suckade jag.

”Så, brukade din pojkvä--vän dricka?” Han sa pojkvän med flit.

”Vi har känt varandra i två veckor. Vi är inte tillsammans.” Jag struntade att svara på hans fråga.

”Jaja, brukar han dricka?”

”Jag vet inte. Tror inte det.” Det var en ren gissning. Jag hade ingen aning.

”Brukar han knarka?”

”Vi är tysta resten av tiden, okej?”

~

 Hissen plingade till när den var på min våning och vi vandrade igenom korridoren och sedan höger för att komma till min dörr, jag hade struntat i att låsa så vi kunde endast gå in. Jag slog upp dörren och drog ett djupt andetag, det var en aning ansträngande att ha hela Justins tyngd på en av mina axlar, men det gick bra. Det var bara en bit kvar nu.

”Vi tar honom till min soffa.” Han nickade och vi gick rakt in, jag visade receptionisten in till mitt vardagsrum och vi begav oss snabbt dit in. Receptionisten, som jag fortfarande inte visste namnet på, släppte Justin snabbt och ja hjälpte honom ner i sittande ställning i soffan. Jag hade gått på hans vänstra sida och haft min höger hand om hans midja.

”Justin”, sa jag för att få hans uppmärksamhet. Han kollade upp på mig med trötta, en aning rödsprängda ögon och nickade kort. ”Jag kommer snart tillbaka och tvättar av såren, okej?” Han nickade kort igen. Jag reste mig upp samtidigt som han föll åt sidan i soffan, så att han hade huvudet på armstödet.

Jag nickade mot receptionisten och vi begav oss bort mot ytterdörren, han ställde sig utanför och jag innanför. Jag hade knappt lagt märke till hans utseende, nästan inte koncentrerat mig på honom alls.

”Är du säker på att du klarar dig? Fulla personer kan bli aggressiva?” Han kollade rakt in i mina ögon med sina bruna ögon. Han hade brunt, ganska långt hår och lite stubb på överläppen. Han hade finkläder på sig, så som alla receptionister alltid hade.

”Ser han aggressiv ut?” frågade jag honom som en följdfråga. Han suckade och skakade på huvudet.

”Nej, han kanske skadar dig?”

”Han skadar mig inte.” sa jag självsäkert. Han ryckte på axlarna och gjorde en gest som visade att han gav upp.

”Okej, ma’am.” Jag suckade.

”Tack…. Vad ska jag kalla dig?” Han flinade.

”Du vill alltså veta mitt namn?” Han var irriterande.

”Nej, jag vill veta vad personen som hjälpte mig heter.” sa jag kort.

”Evan.” sa han och jag nickade.

”Tack, Evan.” Han nickade.

”Det var så lite så, hoppas vi träffas igen.” Jag nickade kort, sa hejdå och stängde sedan dörren. Jag gillade honom inte, de få minuterna jag umgåtts med honom hade han varit en irriterande flyga. Inget mer.

---

 

( Avan Jogia spelar Evan! :) ) 

MASSA tankar! Men tyckte ni det var okej ändå? Ganska långt var det i alla fall! Det nästlängsta tror jag! Slutade på 2794! :) 

 

Vad tyckte ni om det? Kommentera massa tankar! 

 

Kommentera. 

Minst 17 kommentarer, klarar ni det? ;) (ps. försök att bara kommentera en gång, okej? :3) 

Kommentera.