Chapter 12.- Do you remember Evan?

Previously 
 

”Du, jag tror jag går och lägger mig. Om det är okej?” Han nickade och sneglade på mig.

”Det är okej.” sa han och letade efter något i jeansfickan. Han tog upp ett cigarettpaket och tog ut en cigarett, stängde paketet, la ner de i fickan och drog istället upp en tändare. Jag studerade honom i hans rörelser hela tiden. Mjuka, långsamma rörelser när han stoppade cigaretten mellan läpparna och tände den sedan. Han drog in rök, tog ut cigaretten och blåste sedan ut röken i den ljumma nattluften. Röken fyllde luften utanför balkongen.   

Plötsligt mötte han min blick och jag bröt den snabbt genom att kolla ut på rökmolnet som sakta försvann i luften. Jag såg hans stora flin i ögonvrån och hörde sedan hans mörka, korta skratt. En rodnad spreds på mina bleka kinder.

Jag vände mig snabbt om och drog ett djupt andetag innan jag pekade in mot lägenheten.

”Jag går och lägger mig nu, stanna inte uppe för sent och glöm inte att stänga balkongdörren.” Jag sa allt väldigt snabbt, generad över att han hade kommit på mig bokstavligen stirrandes på honom.

”Okej.” svarade han bara och jag nickade, gav honom en sista blick och tog sedan de återstående stegen mot balkongdörren.

Väl medveten om att hans bruna blick var obehagligt fäst på min rumpa, i bästa fall ben. Därför skyndade jag på stegen och kom snabbt in i lägenheten. Jag fick skylla mig själv, det var ju jag som hade slängt iväg den där jävla filten.  

 

Jennas perspektiv:

 

Solen sken in genom de stora panorama fönsterna på rummets högra vägg, solen hade bestämt sig för att lysa rakt in i mitt ansikte och det var inte alls så mysigt att vakna av. Jag drog ett djupt andetag, sträckte på mig och gjorde något ljust pip ljud som jag alltid gjorde när jag sträckte på mig efter en lång natt av skön sömn. I detta fall en kort natt. Jag visste inte hur mycket klockan hade varit när jag och Justin haft vår lilla pratstund på balkongen, men allra tidigast klockan tre. Och det var allra tidigast. Jag drog ett djupt andetag och öppnade sömndrucket ögonen. Hela rummet var upplyst och de vita väggarna såg ännu ljusare ut än de brukade. Jag låg i min stora, alldeles för stora säng, på rummets högra sida om man kom från dörren. Rakt fram var de stora panorama fönsterna placerade över hela rummets långsida. Långa gardiner var placerade vid sidorna som jag kunde dra för om jag ville det. Jag gjorde det inte så ofta, men ibland hände det, om jag skulle kolla på film mitt på dagen eller om jag bara inte ville ha så mycket ljus i rummet. De stora gardinerna täckte hela långsidan om man täckte för de helt, de var i alldeles perfekt storlek. Till vänster i rummet var min dubbeldörr till min Walk-In-Closet och några små tavlor var upphängda på väggen. Inte alls många, bara några få. En på mig och Charlie, en på min familj och en på bara mig. Fotot var taget av en proffsfotograf när vi skulle ta foton med familjen. När vi skulle ta privata foton, utan någon annan i min lilla familj hade fotografen gett mig en stor blomkrans att ha på huvudet, han hade sedan sagt åt mig hur jag skulle posera. Allt hade gått mycket bra och vi alla hade varit mycket nöjda med fotograferingen. Just denna bild hade jag blivit väldigt nöjd med och jag hade därför skaffat mig en kopia att sätta upp på väggen. Även fast jag kände mig en aning egoistisk av att ha ett foto på mig själv på väggen. Man kunde väll hoppas på att jag inte skulle behöva vara ensam på alla foton i all evighet framåt. Men man fick väll se. Kanske skulle jag leva helt ensam med huset fullt av kissande katter.

Jag kunde inte låta bli att skratta åt mina egna tankar. Varför tänkte jag ens på detta? För att jag kände mig ensam?

Knappast, jag gillade att vara ensam. Det passade mig alldeles utmärkt.

 

~

 

Jag knackade högt på Justins dörr när jag äntligen orkat mig upp från sängen, som känts ovanligt skön just idag.

”Justin, dags att vakna!” ropade jag högt och tänkte på de pinsamma blickarna han gett min kropp igår. Jag hade bara lust att spola tillbaka tiden och strunta i att ta av den där dumma filten, som jag inte hade en aning om vart den befann sig. Hoppas den hade trillat ur balkongen och ramlade så långt ner på gatan som möjligt. De kunde gärna köra över den med sin bil också.

 

Justins perspektiv:

Jag hörde mycket väl Jennas röst genom dörren. Men jag orkade knappt öppna ögonen, tankarna från gårdagen hemsökte mitt huvud och jag kunde inte tänka på något annat än att jag hade betet mig som en skit. Mot både Jenna och killen jag slog ner på klubben.

Han såg verkligen ut som ett stycke kött när jag var klar.

Jenna hade nog inte märkt såren på mina knogar, jag hade gömt de så mycket som möjligt. Ville inte att hon skulle se de. Jag visste inte varför, jag kanske inte ville känna mig ännu svagare än jag redan kände mig. Att bli omhändertagen av en tjej var inte normalt för mig, jag tog hand om mig själv. Blev aldrig omhändertagen av någon annan. Ingen brydde sig om mig tillräckligt mycket för att ta hand om mig för den delen heller. Och det var bra, det var så jag ville ha det. Jag trivdes ensam. Utan någon annan att respektera och bry sig om. Helt ensam. Jag drog ett djupt andetag och tryckte huvudet djupare ner i kudden, kände långsamt hur luften tog slut i lungorna. Höll ut en stund till, tänkte, ångade mig, tänkte, funderade.

Någon hade sagt till mig, för längesedan, att man egentligen kunde hålla andan längre än till hjärnan sa åt en att andas. Jag hade varit liten då och inte vågat tro på personen som sa det, hade varit rädd att jag skulle bli hjärndöd eller i värsta fall; dö. Jag vågade mig på att testa denna teori nu när jag låg här i min egen hopplöshet, med huvudvärken sprängande i huvudet. Jag hade nästan glömt all alkohol från gårdagen, innan jag vaknade från mina fyratimmars sömn med sprängande huvudvärk.

Jag höll andan en stund till, men gav sedan efter för min hjärna och drog ett djupt andetag. Utan att öppna ögonen. Fan. Jag ville verkligen inte gå upp.

Hur lång tid hade det ens gått sedan Jenna varit utanför och knackat på? Tio minuter? Fem minuter? Två minuter? Jag hade ingen aning. Jag drog ett djupt andetag, öppnade ögonen, stängde de nästan genast igen och begravde huvudet i kudden igen.

Jag brukade inte känna såhär. Mina händer och blickar brukade vandra på minst tio olika tjejers kroppar varje dag. Jag brukade inte bry mig om vart tjejen befann sig, varuhuset, nattklubben, bredvid sin pojkvän på någon gata någonstans? Jag brydde mig inte. Var hon snygg lät jag min blick vila på henne, länge. Ibland för länge, och på de olika privata delarna. Jag orkade inte bry mig.

varför blev jag så jävla blödig och brydde mig nu? Det hade ju inte varit någonting. Ingenting hade hänt och jag hade inte gjort någonting. Och ändå kände jag såhär. Som om jag bokstavligen våldtagit henne, bara hoppat på henne och kört på. Det var ju inte riktigt så det var, det enda jag egentligen hade gjort var att ge henne några blickar. Först precis när hon hade tagit bort den där förbannade filten och sedan när hon hade försvunnit ut från balkongen. Min blick hade fastnat på hennes rumpa och jag hade inte riktigt kunnat kontrollera den. Hon hade dock snabbt skyndat sig ut från balkongen och jag kunde gissa att hon hade känt sig en aning obekväm under min blick. Jag förstod henne, inget sådant hade utdelats innan. Inte mellan någon av oss.

Om inte den gången vi först träffades räknades, när hon hårt petat mig på överarmen, för att få min uppmärksamhet.  Men det var ju inte ens något tittande.

Jag drog ett djupt andetag och bestämde mig för att be om ursäkt, vekt, mycket vekt och blödigt. Men jag ville inte att hon skulle slänga ut mig, och hon var min enda; kunde man kalla henne vän? Hon var det närmsta vän jag hade i alla fall. Hon och alla de ”vänner” jag träffat de senaste.

Jag drog ett djupt andetag, förberedde mig på att bli mitt; väldigt gamla, blödiga jag och reste mig sedan.

Precis i rätt tid till ännu en knackning på dörren.

”Justin, är du uppe?” Jag suckade tyst, masserade mina tinningar, försökte glömma huvudvärken som dunkade innanför pannbenet och svarade sedan snabbt:

”Ja, jag är vaken.” sa jag tyst, nästan viskade. Ännu en knackning hördes. Jag tog långsamt tag om mina jeans som låg på golvet, jag hade verkligen inte hade lust att ta på mig dem en dag som denna. Solen sken utanför fönstret och det var säkert mer än 30 grader ute. Jag suckade, drog på mig byxorna och gick sedan fram till dörren.

”Jus--.” Jag öppnade dörren lite på glänt innan hon hann avsluta meningen. Hon spärrade chockat upp ögonen mot mig och man såg tydligt att hon blivit chockad. Synen var lustig, ett trött leende letade sig fram på mina läppar.

”Jag är vaken.” sa jag trött och lutade mig lite svagt mot dörren, jag var fruktansvärt trött, huvudvärken gjorde det hela inte bättre.

”Jag ser det, du ser ut som ett vrak.” fnittrade hon, jag himlade med ögonen och gäspade sedan stort.

”Man tackar.” sa jag. En pinsam tystnad spreds mellan oss och man kunde nästan ta på den spända luften. Det handlade om det igår, jag bara visste det. Hon hade tänkt på det. Kanske skulle hon aldrig kunna se mig i ögonen på samma sätt igen, kanske hade jag förlorat den första nästan vännen jag haft på evigheter.

Jag bara väntade på meningen som innehöll att hon ville att jag skulle dra, typ nu direkt. Men meningen kom inte.

”Det är frukost.” svarade hon istället, pekade med tummen mot kökets riktning och jag nickade frånvarande.

”Jag…. Ehm, jag kommer strax.” sa jag efter en stunds tystnad och hon nickade.

”Okej.” Jag nickade, hon vände sig om och jag stängde snabbt dörren. Drog ett djupt andetag samtidigt som jag vandrade fram till min smutsiga t-shirt som låg på golvet. Jag grimaserade när jag drog på den, den luktade ingeting, men det var droppar av intorkat blod i det vita tyget. Jag kollade ner på min outfit och drog ett djupt andetag, tog de återstående stegen fram till dörren, öppnade den och gick sedan ut.

Jag fick väll sätta igång med min ursäkt nu, jag ville bara få det överstökat.

 

Jennas perspektiv:

Jag sitter tyst vid köksbordet när Justin kommer in genom dörren. Han stannar i dörröppningen och jag ser hur han samlar sig för att säga någonting. Jag möter hans blick och han drar ett djupt andetag innan han får ut några ord.

”Jag är ledsen för igår, eller i natt”, sa han och kollade ner i marken, ”jag var full, blir lite åt det….. Hållet då.” svarade han och jag kunde inte slita blicken från honom. Han såg uppriktigt ledsen ut. Jag log lugnade mot honom när han vände upp blicken. Hans blick letade sig bara upp i mitt ansikte och inte på min kropp, jag gillade denna sida av honom. Den jag hade fått se under tiden jag umgåtts med honom, inte den där snuskiga Justin som jag träffat på igår. Jag gillade denna Justin, som vågade säga förlåt. Jag gav honom ett större leende, reste mig upp och gjorde något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag tog de få stegen till honom och la sedan armarna om hans nacke, jag fick ställa mig på tå för att nå runt med armarna om hans nacke. Hans kropp trycktes snabbt mot min och jag burrade in mitt ansikte i kroken mellan hans hals och axel.

”Det är lugnt.” sa jag lugnade och känner hur hans armar långsamt låses bakom min rygg. En bit över min svank. Han vill väll inte riskera det igen, att titta – i detta fall ta – på mig igen. Han luktar gott, även fast jag hann se de intorkade blodfläckarna på hans t-shirt innan jag kramade honom. Men jag orkade inte bry mig.

”Kommer du föresten ihåg någonting från det?” skrattade jag och lutade mig bak för att kolla upp i hans ögon. Han kollade ner på mig och nickade.

”Det hela är mycket luddigt, men ja.” Jag skrattade till och nickade.

”Kommer du ihåg Evan?” frågade jag. Han rynkade pannan och skakade sedan sakta på huvudet.

”Eh, nej.” sa han och jag flinade.

”Du tyckte han var riktigt irriterande, du påstod att han trodde att du var en ’fucking kvinnoknullare’ eller något sådant, du var riktigt sur i alla fall. Han är den nya receptionisten.” skrattade jag och Justin höjde ögonbrynen. Men hann inte säga något innan jag uttalade nästa fråga:

”Kommer du ihåg när jag kallade dig as då?” Jag hoppades innerligt att han skulle svara nej, jag skämdes fortfarande.

”Jag har ett svagt minne av det, ja..” svarade han, jag suckade och ställde mig på tå för att ge honom ännu en kram. En ”jag-ber-om-ursäkt-kram”. Ganska hård. Som man alltid gjorde när man bad om ursäkt om någonting, tror jag?

”Vi behöver föresten köpa några nya t-shirts till dig. Jag menar, du kan ju inte gå runt i den t-shirten hela dagarna? Den är ju smutsig och urtvättad!” la jag till och släppte honom medan jag pratade. Han flinade och släppte min midja långsamt. Jag backade något steg och log mot honom.  

”Några nya t-shirts kan du få köpa till mig, och ett par badshorts, sedan räcker det.” sa han och jag skrattade ironiskt innan jag skakade på huvudet.

”Dröm vidare grabben.” sa jag och flinade.

Jag kände hur det brände vagt av hans beröring vid min rygg. Jag kollade djupt in i hans ögon och gav ifrån mig ett leende. Gick sedan tillbaka till köksbordet med hans blick brännande i nacken.

Jag var glad över att den var just i nacken, och inte någon annanstans på min kropp. Även fast jag hade ett par täckande shorts på mig denna gång.


 

Okej, so here it is, and i don't like it.

Ett mellankapitel, tråkigt som FAN. Ursäkta att jag svär.

Hoppas ni gillar det lite och tycker det är värt lite kommentarer i alla fall :C Haha :(  

 Vad tyckte ni? Jag vet att det var tråkigt som in i men aa, ge det en chans, endast mellan kapitel!

Vad tycker ni om "blödiga"- Justin? Som han själv kallar sig? 

OCH VAR TYCKTE NI OM KRAMEN? 

 

KOMMENTERA. 

VIKTIGT LÄNKBYTE HÄR UNDER ↓



Länkbyte - storiesboutjusten.blogg.se

Justin kommer ur när som helst och här står jag, spritt språngade naken. Ja i alla fall på den övre delen av min kropp. Det är fortarande för tidigt att visa sig i mindre än vad man bär på stranden för varandra enligt mig. Precis när dörren öppnades fick jag tag på något mjukt med någon hård typ av pinne i sig. Ja! Jag hade hittat den! Fort drog jag ut handen utan att släppa taget om BHn och satte den framför mitt bröst och trädde över banden över axlarna för att åtminstone täcka ja, de. 
"JUSTIN BLUNDA!" Skrek jag när jag upptäckte honom titta på mig i spegeln. Genast knep han ihop ögonen så hårt han bara kunde. Jag gick fram till honom och vände mig om så att jag nu stod med ryggen mot honom.
"Sådär, öppna ögonen. Hjälp mig att knäppa." Kommenderade jag åt honom. Jag kände ett par aningen våta händer på min rygg försöka knäppa ihop BHn, dock tog det ett tag för han verkade inte förstå hur de var meningen att sitta ihop.
"Krokarna ska sita i ögglorna Justin." Skrattade jag fram. Såhär mycket hud är nog det mesta han någonsin kommer att få se på mig. Eller, kanske inte någonsin för förr eller senare åker vi väl till stranden, but you understand, do ya?
"Ursäkta mig jag är inte så insatt i ämnet hur man knäpper kvinnounderkläder, det är inte så att jag använder dem precis." Var han snabb att försvara sig med.
Han fick äntigen ihop dem men höll kvar händerna och lutade sig framåt till mitt öra och viskade:
"Men det är är väldigt sexigt att se dig i dem." Jag kunde känna hur rysningar spred sig längs armarna och nedför ryggen. Men det är inte kallt? Nu när jag tänker på det är det lite svalt just i bussen, men kallt var det inte. Så varför rös jag? Åh kan det vara...? Nej helvete. Jag är så körd.
ALLA GÅR NU GENAST IN OCH LÄSER DENNA NOVELLEN, NU - NU - NU. 
Läser själv denna novellen och den är SÅ BRA!!!! :D GÅ IN DÄR NU GENOM ATT TRYCKA HÄR ELLER PÅ BILDEN !! :D ↑



Länktbyte - http://myswaggiestory.bloggplatsen.se/

 

Allisons perspektiv:


-Austin? tänkte jag viska men det blev lite svårt just nu när Justin helt plötsligt börjar att babbla!

Justin bara babblar om någon jäv*a fest och om vodka?

Austin är det han talar med och fattar han inte att han inte är myndig?

Inte jag heller för den delen men det är inte mig han talar med.

- Selena! Skriker Justin åt Selena som skriker ett ”ja” tillbaka.

Hon kommer fram och ställer sig bredvid mig med armarna i kors.

- Ska du med på fest ikväll? frågar han.

- Vad för fest?

Selena ser frågandes ut på Justin som bara biter sig i läppen hela jäkla tiden.

- Nattklubb, viskar han.

Selena smäller upp i ett leende och hon kramar genast om sin pojkvän som jag själv en gång i tiden älskat.

- Amen jag och Austin dåh? frågar jag surt.

Selena vänder sin blick mot mig, sedan mot Justin och mot mig en gång till.

- Inga jävla småttingar, säger hon kaxigt.

Så det blir ingen nattklubb för mig, Austin och Chaz.

Istället får vi sitta hemma och glo.

Justin nickar instämande som om att han håller med den där snorvalpen.


*

Kvällen går snabbt och det slutar med att Austin har blivit så trött så att jag och Chaz fått sitta på en filt själva ute på stranden som ligger typ 20 meter ifrån huset.

Jag och Chaz har träffats två gånger förr men det var flera år sedan så nu är vi inte så goda vänner direkt.

Eller, det är inte så att vi bråkar, det är bara så att allt är Justins fel.

Okej?

- Du ser ut som en modell, vet du det? säger Chaz tysta stämma.

Min blick faller mot honom och jag rycker på axlarna.

- Smal kanske, men modell vet jag inte.

Fel!!! jag är fan en modell, jag vet att jag är snygg, alla måste inte påminna mig.

Han rycker på axlarna och ställer sig upp vilket jag också gör.

Innan han hinner att öppna sin mun så hörs en smäll från huset och ett skrik som hörs som Justins.

- JUSTIN! skriker jag och börjar att springa iväg.

Chaz steg hörs bakom mig hela tiden.

- SÅ JÄVLA SNABB DU ÄR! skriker han typ 5 meter ifrån mig.

- JAG VET! gallar jag i farten.


Vi har gjort ett länkbyte tidigare för inte så länge sedan, men vi ville förnya det redan nu! 

 

I alla fall! Tryck här eller på bilden för att gå in och LÄSA :D 
 
(PS. viktigt inlägg under ↓ ) 



Fler kommentarer, tack ;D

Varför ska jag alltid behöva lägga upp ett sådant här litet extra inlägg för att be er kommentera? Ni är duktiga på det, men ni kan bli bättre!
Försök att skriva lite mer också, inte bara "bra", "jättebra mer", jag vill ha respons! Tveka inte heller om ni har någonting att klaga på eller irriterar er på! Just tell me!
 
 
Okej, gränsen går om ni är allmänt elaka, om ni bara vill be mig dra åt helvete eller ngt, var vänliga då att INTE kommentera. Men det tror jag aldrig mina läsare skulle göra, eller? :D 
 
 
Hoppas verkligen ni gillade kapitlet! Det var roligt att skriva det i alla fall! :) 
 
(4) Tumblr



Chapter 11.- Prove it then

Previously
 

”Du behöver inte bete dig som ett as bara för att du är full!” sa jag och han satte sig halvt upp i soffan. Blicken var fäst på mig, hans hasselbruna ögonfärg var utbytt mot en svartare nyans. Jag rynkade pannan och ryggade tillbaka ett steg. Hans blick fästes på TV-n i några sekunder innan han suckade och reste på sig.

”Jag går och lägger mig.” Inte riktigt den reaktionen jag hade förväntat mig. Absolut inte den reaktionen jag förväntat mig. Han gav mig en kort blick innan han gick förbi mig med vattenglaset i handen. Han drog ett djupt andetag och kollade efter honom när han gick sin väg ut genom dörren och sedan i korridoren fram till sitt rum. Jag hörde när hans dörr stängdes. Genast spred sig en känsla av dåligt samvete genom mig. Jag hade överdrivit, rejält. Han hade inte betet sig som ett as, i slutändan var det jag som betet mig som ett as.

Och kallat honom ett as.

Fan. 

 
 

Jennas perspektiv: 

 

Allt var klart. Musiken var på, jag hade ett lagom lågt nattlinne på mig och håret i en snabb fläta, vilket hjälpte mot mitt annars väldigt trassliga morgon hår. Även om allt detta var fixat kunde jag inte sova, jag visste inte hur lång tid jag bara legat där i sängen och tänkt och tänkt. Hade jag varit hård mot honom? Jag hade kallat honom as, var inte det att ta i? Hade jag sårat hans känslor? Ibland kunde människorna som såg starkast ut utanpå var de mest nerbrutna och svaga personerna inuti. Var det så med honom? Hade han tagit illa upp? Vad gjorde han nu? Låg han och funderade på varför jag sa så till honom?

Justin verkade verkligen inte som en sådan person.

Men jag kände honom inte, jag visste inte vad han hade varit med om? Varför hade han ingen familj tillexempel? Vad hade hänt med dem? Så många frågor cirkulerade runt i mitt huvud. Hur skulle morgondagen bli? Det var lördag, alltså hade vi hela dagen för oss själva. Kanske stack han ut innan jag ens gått upp. Han kanske stack för alltid. Så att jag aldrig fick en chans att säga förlåt. För det var väll egentligen det jag ville, be om ursäkt för mitt beteende. Det var så jag var uppfostrad till, att be om ursäkt om man hade gjort något fel och sedan försöka rätta till de så bra man kunde.

Jag slöt ögonen för att återigen försöka sova. Försöket misslyckades och jag öppnade de trötta, röda ögonen igen. Huvudet dunkade av huvudvärk, ögonen var trötta och magen gjorde ont av en helt annan anledning. Dåligt samvete. Det var något som malde i min mage varje sekund för tillfället. Det gjorde ont, inte alls som mensvärk eller hunger. Det var hemskare, inte än mensvärken, men hungern. Jag drog ett djupt andetag och bestämde mig snabbt för en sak jag hade tänkt på hela tiden jag legat där och funderat.

Jag skulle be om ursäkt till honom nu direkt, få det överstökat. Jag skulle så gå in i hans rum och väcka honom om det behövdes. Jag drog bort täcket från min kropp och drog ett djupt andetag innan jag svingade benen över sängkanten, drog ännu ett djupt andetag och reste mig upp. Jag kunde bara se det irriterande flinet på hans läppar när jag bad om ursäkt. Men det behövde göras. Jag kollade ner på min klädsel, den långa t-shirten jag använde som nattlinne slutade inte så mycket längre ner än rumpan och mina ben syntes tydligt. Jag letade snabbt efter något att skyla mina ben och den andra synliga huden med, hittade snabbt en mjuk grå filt och snappade åt mig den. Vecklade ut den och la den varsamt över mina axlar. Den var ganska stor och inget av huden jag var rädd att visa visades. Jag log nöjt och gick fram till min dörr för att öppna den med handen som inte höll i filten. Jag kom snabbt ut i hallen och andades tyst för att sedan börja leta efter Justin. Jag tog vänster och vandrade sakta fram mot hans rumsdörr, den stod på glänt och jag kunde bara putta upp den för att konstatera att han inte befann sig därinne. Jag backade undan och gick tillbaka mot mitt rum och fortsatte sedan mot balkongens placering. Jag tog en snabb titt mot höger för att märka att balkongens dörr var halvöppen. Jag drog ett djupt andetag och förstod att han var där ute, på balkongen. Jag gick försiktigt fram till den, öppnade den lite mer och tog sedan ett steg ut på balkongen. Min blick var fast på mina smala fötter samtidigt som jag stängde igen balkongens glasdörr. Jag såg inte Justin, men jag kände hans närvaro. Jag visste inte heller om han sett mig, men jag gissade på det. Jag drog filten tätare om mig samtidigt som jag vågade mig på att snegla upp på honom.

Månens ljus lös upp hans trötta ansikte samtidigt som han drog ett djupt bloss från cigaretten som var placerad mellan hans pek- och långfinger. Han drog bort cigaretten från sina läppar och blåste ut röken i det dimmiga ljuset från månen. Hans ansikte var väl upplyst och de bruna ögonen kollade rakt fram. Jag tog ett steg fram och stod två meter från hans långa kropp. Han stod lutad mot balkongräcket med blicken ner mot staden. Om man kollade mot horisonten i dagsljus kunde man se det böljande blå havet.

Justin tog ännu ett bloss från sin cigarett, han höll inne röken ett tag innan han blåste ut den från näsborrarna. Han såg ut som en frustande tjur när han gjorde så. Jag drog ett djupt andetag och förberedde mig för att be om ursäkt.

”Jag är ledsen för att jag kallade dig as. Förlåt. Jag menade det inte.” viskade jag tyst ut i nattluften, samtidigt som han drog ännu ett bloss från sin korta, nästan färdigrökta cigarett. Han vände sig mot mig och blåste ut röken, ännu en gång genom näsborrarna. Han drog ett djupt andetag och sa sedan entonigt:

”Det gör ingenting, jag har blivit kallad värre saker.” sa han lättsamt. Jag rynkade pannan. Varför blev han inte arg? Eller irriterad? Han kollade ut över staden igen.

”Men det var elakt av mig, jag hade inte en anledning att kalla dig det. Jag är ledsen.” Han kollade tillbaka på mig och klämde fram ett litet leende, den glödande cigaretten var placerad mellan hans fingrar.

”Det gör ingenting.” Jag tog de återstående stegen fram mot räcket och gjorde som honom, lutade mina armbågar mot det.

”Förlåt.” Han skrattade till.

”Det gör ingenting har jag ju sagt.”

”Jag vet, men det dåliga samvetet går inte bort för det.” Han drog ett djupt andetag, det lät nästan plågat. Som om någonting långt inne i hans själ hade blivit påmint.

”Jag vet hur det känns.” Jag sneglade på honom och rynkade pannan.

”Jaså?” Han nickade, vände blicken mot mig, drog ett djupt bloss från cigaretten och blåste sedan ut röken i nattluften framför oss. Det började lukta rök på balkongen, mer än innan. Ingen, vad jag visste, hade någonsin rökt på min balkong innan. Jag hade aldrig tillåtit någon. Justin var den första, och han hade inte ens frågat. Men jag vågade av någon konstig anledning inte säga till honom.

Jag väntade på ett svar en liten stund innan jag gav upp. Jag skulle inte få veta något mer om hans märkliga svar. Precis när jag skulle fråga om han inte heller kunde sova bröt han tystnaden mellan oss:

”Fryser du?” Jag hade inte märkt hans blick på min kropp förens nu, blicken låg inte på min kropp heller för den delen, den låg på filten som jag desperat virat runt min kropp. Hans fråga var en aning korkad, det fattade han mycket väl att jag inte gjorde. Det var varmt ute. Minst 20 grader. Jag förbannade mig själv för att jag tagit filten, det var rätt uppenbart att jag inte tagit på filten för värmens skull. Utan för en helt annan anledning som Justin lätt skulle förstå. Jag tänkte precis svara när han avbröt mina tankar.

”Åh, jag förstår.” Ett retligt flin var placerat på hans läppar och han blinkade med sitt ena öga, jag rynkade pannan och förstod snabbt att han fattade precis varför den alldeles för varma filten var placerad runt min kropp.

”Det är inte därför!” försvarade jag mig själv tafatt.

”Nä-nä.” skrattade han och nickade överdrivet mycket för att visa att han var ironisk, vilket jag redan fattat. Hans blick var placerad i min, de stora bruna ögonen kollade rakt in i mina.

”Nej, faktiskt inte!” försvarade jag mig själv och höll hårdare i filten runt min kropp.

”Varför då?” frågade han och höjde ena ögonbrynet menande. Jag letade febrilt i huvudet efter en trolig anledning. Min hjärna var tom, jag letade överallt.

”För att.. Att…” Jag släppte hans blick med min och kollade ut i tomma intet, fortsatte leta efter någon bra anledning.

”Jag fryser.” fick bli min bra anledning. Även fast det var den sämsta anledningen jag någonsin använt i hela mitt liv. Jag sög.

”Mhm, säger du det så.” sa Justin, himlade med ögonen och gottade sig med tanken att han hade vunnit. Hans blick letade bland husen nedanför balkongen, som egentligen var placerad hemskt högt upp. Han drog ett sista bloss på sin cigarett, blåste ut röken och kastade sedan ner cigaretten från balkongen. Jag skulle skälla på honom om jag hade varit i mitt sinnes fulla tillstånd, men det var jag inte.

Han skulle inte få vinna detta, jag skulle bevisa att han hade fel, även fast han hade rätt. Fan.

”Det är inte därför Justin.” surade jag och spände blicken i honom, jag tryckte ihop ögonen till små springor och spände käken. Hans blick mötte min igen och flinet på hans läppar blev synligt samtidigt som han blåste ut den sista cigarettröken.

”Jaså?” Hans flin blev ännu större och jag förstod att han hade kommit på någonting, det visade sig snabbt att jag hade rätt, ”bevisa det då.”

Jag bet ihop käkarna och svor mentalt mot min egen dumhet. Fan. Jag tänkte på hur kort tröjan egentligen var, var den verkligen så kort jag trodde den var? Den gick väll en bit under rumpan, eller hur?

Hur hade vi ens kommit in på detta ämne? Och varför drog jag ens på att ta av filten som var virad runt mig? Vad var de värsta som kunde hända.

Justin skulle få som han ville. Det var väll de värsta som kunde hända. Han skulle få tillfredsställelsen att studera min kropp, och jag hade själv orsakat det. Jag kände mig så töntig där jag stod och kollade djupt in i hans ögon. Vad skulle jag göra nu?

Jag bestämde mig snabbt. Vad skulle han kunna göra med mig?

”Okej.” sa jag snabbt, innan jag hann ångra mig igen. Jag släppte filten med händerna och hjälpte sedan till att dra bort den varma filten från min kropp. Endast några sekunder senare stod jag där framför honom utan något emellan honom och min bara kropp. Jag kände mig naken där jag stod framför honom med endast en t-shirt. Även fast den var några storlekar för stor syntes en större del av min kropp.

”Okej, jag tror dig.” Jag hade inte vågat kolla upp på honom innan, bara känt hans blickar mot de kroppsdelar som just blivit synliga för honom. Jag log självbelåtet och kollade upp på honom.

”Jag sa ju det.” Han nickade med ögonen fästa i mina. Han kollade i alla fall inte in min kropp mitt framför ögonen på mig, när jag såg honom. 

”Ja, det gjorde du.” Jag nickade. En pinsam tystnad spreds mellan oss och jag drog ett djupt förberedande andetag, kollade ut mot husen nedanför igen. Följde bilarna som körde runt på Los Angeles stora gator. De gula taxibilarna syntes tydligt i skenet från gatlyktorna även fast det var natt nu. Hela staden var full med liv, det var ju ändå fredagkväll, och här uppe stod vi på min balkong knäpptysta.

”Killarna där borta var inte dina vänner va?” Hans blick mötte min och han skakade på huvudet, inte osäkert, bara för att konstatera att mitt påstående var sant.

”Jag träffade de för något år sedan när jag var i Los Angeles, men de hade förändrats. Inte för att de var särskilt mycket trevligare förra året. Men jag gissar att jag har förändrats jag med, inte bara de.” Han kollade rakt ut i luften och jag nickade för att fatta att jag förstått vad han menat. En pinsam tystnad spreds emellan oss igen.

Ännu en gång var det jag som bröt den:

”Jag tänkte att vi kanske kunde ta den där shoppingrundan imorgon, om det är okej?” Jag sneglade på honom och hans blick mötte snabbt min, han nickade.

”Det passar bra imorgon”, han tog en kort paus, ”men jag är dock inte helt okej med att du betalar för mig.” sa han sedan ärligt. Jag skrattade till och kollade ut över staden igen.

”Det är lugnt, jag har råd med det.” sa jag och log mot honom.

”Hur mycket lön får du egentligen från den där Charlie-snubben?” frågade han och jag kunde inte hindra mig själv när jag brast ut i skratt. Snubben?

”Snubben?” upprepade jag och han skrattade till. ”Hon är en tjej!” skrattade jag vidare. Han flinade.

”Jag vet.” sa han bara lätt.

”Min mamma och pappa tjänar ganska bra. Så jag får pengar från dem…” han avbröt mig.

”Som du vill slösa på mig?” Jag flinade och nickade.

”Tydligen.”

”That’s sick.” Jag flinade men skakade på huvudet.

”Du är min vän och du har inga egna. Jag lånar bara ut dem till dig.”

”Och jag kommer aldrig i hela mitt liv kunna betala tillbaka till dig, du är väl medveten om det va?” Jag skrattade till, sneglade på honom och nickade. Han kollade djupt in i mina ögon. Såg fullkomligt seriös ut.

”Ja, jag är medveten om att du aldrig kommer kunna betala tillbaka.” sa jag med ett leende, kollade ut över staden igen och kände hur håret på armar och ben reste sig när en kall blåst svepte förbi balkongen. Det lilla håret som inte fått plats i flätan runt mitt ansikte blåste också runt, jag kände Justins blick mot min kind hela tiden.

”Jag behöver verkligen inga kläder.” jag suckade och himlade med ögonen. Hade inte vi redan haft detta samtal?

”Det är skitvarmt på dagarna Justin! Jag kommer åka till stranden någon dag och du kommer följa med mig, vad ska du annars bada i? Och ska du gå runt med långärmat, kängor och långbyxor i Los Angeles sommarväder?” utbrast jag och slog ut med armarna för att visa staden vi båda levde i för tillfället. Han suckade.

”Ett par badbyxor, flipp-flops och ett par shorts, jag låter inte dig köpa något mer till mig.” Jag skrattade till och himlade med ögonen ännu en gång.

”Vi får väll se.” sa jag och log mot honom. Han suckade djupt. Ännu en kall blåst svepte förbi och jag huttrade till. Det brukade verkligen inte vara sådana här kalla nätter i Los Angeles. De brukade vara ljumna, men det var inte så konstigt att det var kallt här uppe, vi var ändå 24 våningar upp.

”Du, jag tror jag går och lägger mig. Om det är okej?” Han nickade och sneglade på mig.

”Det är okej.” sa han och letade efter något i jeansfickan. Han tog upp ett cigarettpaket och tog ut en cigarett, stängde paketet, la ner de i fickan och drog istället upp en tändare. Jag studerade honom i hans rörelser hela tiden. Mjuka, långsamma rörelser när han stoppade cigaretten mellan läpparna och tände den sedan. Han drog in rök, tog ut cigaretten och blåste sedan ut röken i den ljumma nattluften. Röken fyllde luften utanför balkongen.   

Plötsligt mötte han min blick och jag bröt den snabbt genom att kolla ut på rökmolnet som sakta försvann i luften. Jag såg hans stora flin i ögonvrån och hörde sedan hans mörka, korta skratt. En rodnad spreds på mina bleka kinder.

Jag vände mig snabbt om och drog ett djupt andetag innan jag pekade in mot lägenheten.

”Jag går och lägger mig nu, stanna inte uppe för sent och glöm inte att stänga balkongdörren.” Jag sa allt väldigt snabbt, generad över att han hade kommit på mig bokstavligen stirrandes på honom.

”Okej.” svarade han bara och jag nickade, gav honom en sista blick och tog sedan de återstående stegen mot balkongdörren.

Väl medveten om att hans bruna blick var obehagligt fäst på min rumpa, i bästa fall ben. Därför skyndade jag på stegen och kom snabbt in i lägenheten. Jag fick skylla mig själv, det var ju jag som hade slängt iväg den där jävla filten.  


 

En aning tråkigt, eller vad tycker ni? 

Kapitlet innehåller faktiskt 2631 ord! Långt, eller vad tycker ni? Och ALLT är faktiskt skrivet idag, duktigt av mig, har nog aldrig gjort det innan owo Inte så långt iaf! 


Jenna sa förlåt och Justin förlät henne, vad tycker ni om allt detta? Vad tycker ni om deras förhållande? Justin kollar in henne, VAD tycker ni om det? owo Själv är jag lite osäker över det, men vad tycker ni? 

 (OBS. har ändrat lite på sista stycket i kapitlet, bara så att alla vet :3) 

Kommentera en massa!

Ni har blivit så grymt duktiga på det den senaste tiden, fortsätt så! 

Kram ♥ 

 

↓ Länkbyte under! :D Kolla IN! :D 




Länkbyte - http://directionworlds.blogg.se/

 
(hoppas verkligen det var okej att jag tog kapitel 4's kollage <3)
Jag sträckte på mig och gäspade så att det knakade.En sekund senare kände jag doften av våfflor och sprang ner till köket och hoppade på en stol.Lite överdrivet men sant.Mamma kom över med en våffla och själpte över den på min tallrik.Jag lassade på socker och en halva skålen med jordgubbar.Jag lassade i mig och lyckades få i mig fyra stycken.Det måste vara rekord!
_
 
-Älskling,idag kommer Allan och hans familj till oss och han sover över sa pappa.
Jag ryckte bara på axlarna och gick till mitt rum.
_
 
-Hej Allan,jag har saknat dig sa jag och kramade om honom.
-Jag har saknat dig med Nina sa Allan och kramade tillbaka.
-Har du med dig dina grejer? frågade jag och gick ur kramen.
-Jepp,du då? frågade han och jag skrattade åt hans torra skämt.
Vi gick upp på mitt rum och han berättade lite om vad som hänt i skolan och sånt.Sen var det mat.Eftersom mamma lagade mat var det spaghetti och köttbullar.Mamma kan inte laga mat.Vi satt ner vid bordet och åt och hade trevligt.Allan drg sina torra skämt som alla skrattade åt som vanligt.Allting var helt vanligt om man tar det kort.Men sen sa min mamma något som fick mig att såruta köttbular på Allan.
-Du vet Allans syster Elena,hon är gravid sa hon.
Elena är tjugo bara och jag visste inte att hon hade pojkvän.Men iallafall,alla kollade på mig över min reaktion.
-Vad kul,det vara bara det att hon är tjugo och jag visste inte att hon hade pojkvän sa jag.
Alla nickade och började prata i små grupper och jag skruvade på mig i stolen.

GÅ GENAST IN HÄR OCH LÄS! 
(Ni kan även trycka på bilden) 
 



Fortsätt kommentera!

Ni måste fortsätta kommentera på förra kapitlet! Annars dröjer de med nästa :)
 



Chapter 10.- You didn’t answer my question

Previously
 

”Är du säker på att du klarar dig? Fulla personer kan bli aggressiva?” Han kollade rakt in i mina ögon med sina bruna ögon. Han hade brunt, ganska långt hår och lite stubb på överläppen. Han hade finkläder på sig, så som alla receptionister alltid hade.

”Ser han aggressiv ut?” frågade jag honom som en följdfråga. Han suckade och skakade på huvudet.

”Nej, han kanske skadar dig?”

”Han skadar mig inte.” sa jag självsäkert. Han ryckte på axlarna och gjorde en gest som visade att han gav upp.

”Okej, ma’am.” Jag suckade.

”Tack…. Vad ska jag kalla dig?” Han flinade.

”Du vill alltså veta mitt namn?” Han var irriterande.

”Nej, jag vill veta vad personen som hjälpte mig heter.” sa jag kort.

”Evan.” sa han och jag nickade.

”Tack, Evan.” Han nickade.

”Det var så lite så, hoppas vi träffas igen.” Jag nickade kort, sa hejdå och stängde sedan dörren. Jag gillade honom inte, de få minuterna jag umgåtts med honom hade han varit en irriterande flyga. Inget mer.

 

 

 

 

Jennas perspektiv: 

Jag drog några djupa andetag för att lugna ner mig själv innan jag vände mig om och gick bort mot vardagsrummet igen. Justin låg fortfarande ner lugnt och stilla där jag lämnat honom och jag gick därför direkt till toaletten för att hämta lite saker att skölja hans sår med. Det kändes som om jag hade vänt uppochner på hela badrummet innan jag hittade något som var någorlunda bra att använda. En fuktig handduk och något medel som jag visste sved när man la den på sår. Jag gick bort mot vardagsrummet igen och ställde alla grejerna jag hämtat på soffbordet innan jag väckte honom.

”Justin.” Han öppnade ett öga och kollade på mig trött.

”Vad?” frågade han surt.

”Jag ska rengöra dina sår, det kan svida lite, okej?”

”Du ska inte rengöra mina sår.” sa han, en aning sluddrigt, men bestämt. Jag suckade, han var full, och jag undrade om han inte tagit något mer också.

Knark?                                            

Jag kunde inte låta bli att bli en aning orolig, jag hade ingen aning om hur man skulle handskas med fulla; eller höga personer. Blev de aggressiva? Arga, trötta, rädda, glada? Jag hade ingen aning. Men Justin hade i alla fall inte visat en tendens på att bli aggressiv ännu, det var jag mer än glad över. Jag ville inte behöva handskas med en aggressiv Justin. Inte en aggressiv person överhuvudtaget faktiskt. Ingen. Jag hade aldrig behövt handskas med en aggressiv person, och jag ville det inte heller.

”Jo, det ska jag.” Han skakade bestämt på huvudet.

”Nej.”

”Jo.” sa jag bestämt och tog upp den fuktiga handduken från soffbordet. Jag hällde ut lite rengörande medel på den och vände mig sedan tillbaka till Justin, för att märka att han vänt sig om så att hans huvud befann sig in mot soffans ryggstöd. Han betedde sig som ett surt barn, en liten unge. Jag undrade om han brukade bete sig såhär när han var full eller om han bara inte druckit så mycket denna kväll.

”Justin, vänd dig om.” sa jag högt. Han skakade på huvudet. Han var väldigt omogen just nu.  

”Nej.” sa han högt, fortfarande bestämd, inte beredd att ge upp.

”Jo.” Jag la ner handduken på soffbordet och suckade åt honom där han låg.

”Jag vill ju bara tvätta av dina sår.” sa jag och suckade. Jag reste mig upp och böjde mig över honom, struntade i att det fanns en risk att mina bröst skulle tryckas upp i hans ansikte, då skulle jag helt enkelt få leva med faktumet att jag tryckt upp mina bröst i hans ansikte. Det var i alla fall för en bra sak. Jag visste inte ens hur länge till han skulle stanna här. Det var inte så att jag ville att han skulle åka hem, bara han inte fixade något megaparty när han var ensam här någon gång. Det var dock ingen risk, han hade bott här i cirka 2 veckor och han hade inte behövt vara ensam en dag, faktiskt knappt några minuter. Förutom när jag tvättat eller något. Men då hade han bara suttit och häckat på sitt rum, för det var nästan hans rum nuförtiden. Egentligen var det gästrum, men det var han som bodde där och jag hade inte sett stället på två veckor. Han var riktigt duktig på att stänga dörren efter sig.

Och antagligen stängde han dörren för att han inte ville att jag skulle komma in dit, alltså gjorde jag inte det.

”Jag vill inte.” sa han och jag tog tag i hans överarm för att försöka få honom att lägga sig på rygg. Lutade mig upp en aning för att inte ha överkroppen för nära hans. Jag lyckades att få över honom på rygg och övervägde att sätta mig på honom för att han inte skulle kunna röra sig.

”Stilla.” sa jag snabbt och han suckade. Jag reste mig upp riktigt, för att sedan sätta mig ner bredvid den hyffsat låga soffan. Jag var vaksam så att han inte skulle vända sig om igen, men han gjorde som jag ville och vände sig inte om. Jag sträckte mig efter handduken och höll fast honom löst samtidigt som jag började tvätta hans två sår med handdukarna. När det hade gått en stund av pinsamtystnad bröt Justin den:

”Du vill inte att jag ska bo här mer nu va?” Jag kollade på honom och rynkade ögonbrynen.

”Varför skulle jag inte vilja det?” han slöt ögonen och kved till när jag rengjorde såret vid ögat.

”För att jag kom full… Är full.. I din lägenhet. Och förstörde en kanske dejt.” Jag rynkade pannan.

”Dejt? Med vem fan då?”

”Killen, som jag knappt kommer ihåg. Han som trodde jag var en fucking kvinnoknullare”, han flinade stort, retfullt, jag blev en aning förvånad över hans ordval, ”han var näst intill livrädd när jag kom innanför dörren, fattar du hur fucking roligt det var?”

”Kommer du ens ihåg någonting av det?” skrattade jag och han nickade, samtidigt som jag gjorde rent såret på hans ena ögonbryn.

”Idag kommer jag ihåg, imorgon, inte så mycket.” Han hade slutit ögonen och drog ett djupt andetag.

”Hur full är du?”

”Jag har druckit mycket”, han tog en kort paus, ”men jag är van.” Jag skrattade till, även fast jag fattade att han menade allvar. Jag kunde inte låta bli att undra hur ofta han festade i vanliga fall.

”Hur mycket festar du i vanliga fall”, jag tänkte efter, ”eller hur mycket skulle du festa om du inte bodde här?” Han tänkte efter en liten stund innan han kollade på mig och sa:

”Varje natt, från… Sen eftermiddag till tidig morgon. Sedan skulle jag suttit i någon gränd och typ rökt hela dagen. Och sedan festat igen.” Jag undrade om han verkligen skulle berätta allt detta för mig om han inte var full, om han nu var full.

”Hur skadade du dig?” frågade jag honom snabbt, låtsades koncentrera mig på såret i hans ögonbryn, egentligen koncentrerade jag mig mest på vad han skulle svara.

”Ehm, några muckade gräl i lokalen vi festade i, jag slog ner dem och fick några smällar själv. Om du tycker jag ser förskräcklig ut ska du bara se den andra killen.” han flinade stort och skadeglatt.

”Åh.” skrattade jag med ett falskt skratt lite tafatt och mötte för några sekunder Justins blick. Hans blick gled nerför min överkropp, jag hade aldrig uppmärksammat att hans blickar hade fastnat någonstans nedanför mitt ansikte innan. I alla fall inte när jag såg det.

”Har du ingen behå på dig?” flinade han. Jag rynkade pannan och kände hur rodnaden spred sig i mitt ansikte. Vad var det där för kommentar? Jag vände mig om och rullade av lite papper från toarullen jag tagit med mig till vardagsrumet, jag gjorde de sedan till två avlånga pappersbitar som Justin kunde stoppa i näsan.

”Här, de kan du stoppa i näsan.” sa jag och vände mig mot honom igen. Rodnaden på mina kinder vägrade att försvinna och jag drog efter andan och kollade ner i soffmaterialet samtidigt som jag räckte fram pappret till honom. Han tog tag i det och tryckte upp de i näsan, jag hade absolut ingen aning om hur man brukade handskas med näsblod, och detta var det bästa jag kunde komma på.

”Du svarade inte på min fråga.” Jag kollade upp på honom igen.

”Du blir väldigt frispråkig när du är full va?” Han flinade och nickade.

”Jag väntar fortfarande på svar.” sa han lättsamt.

”Nej, jag har ingen behå på mig.” sa jag och försökte låta lättsamt och vände mig om för att låtsas göra något på soffbordet. Han skrattade till.

”Jag tänkte väll det.”

”Så du erkänner alltså att du kollat in mina bröst?” Jag brukade inte prata om detta, personer brukade inte kommentera mina bröst, även fast Justin inte bokstavligtalat kommenterat dem. Han hade bara frågat om jag hade burit behå, vilket jag inte gjort. Det var svårt att inte börja fnittra eller att rösten bröt när jag försökte prata så vanligt som jag bara kunde.

”Ja, jag erkänner.” Han flinade och la sig ner i soffan igen. Jag flinade åt honom, han var konstig just nu. Först hade han varit trött och nu var han bara grymt konstig.

”Trevligt.” sa jag och drog ett djupt andetag. Situationen blev en aning awkward när han inte sa något mer, väldigt awkward.

Och plötsligt hade jag lust att sticka iväg och dra på mig en behå.

 

~

 

”Ska jag hämta ett glas vatten till dig?” frågade jag och kollade bak på honom med ett litet leende. Han fortsatte bara kolla på TV-skärmen, som visade ett gammalt avsnitt av Simpsons, till en början trodde jag inte han hört mig och jag skulle precis upprepa frågan när han svarade:

”Menar du för att lindra baksmällan?” Han kollade fortfarande in i TV-n. Jag nickade.

”Jo, jag har hört att det lindrar den.” Han drog ett djupt andetag, djupt koncentrerad på Simpsons.

”Det är lite sent nu.” Jag rynkade pannan.

”Varför?”

”Jag vet inte hur mycket det hjälper när det gått ett tag. Det har ju nästan gått en timme, om inte mer nu.” Jag suckade, reste mig från där jag satt vid hans fötter och kollade ner på honom. Hans bruna blick förblev klistrad på TV-n. Han hade blivit på dåligt humör sedan jag tvättat av hans sår i ansiktet, surade och svarade på det jag sa så kort som bara möjligt. Nästan som jag när jag hade PMS. Men han var kille, killar hade inte PMS - gissa om jag var avundsjuk. Men det kanske var så när man hade druckit. Jag visste inte, eftersom att jag aldrig druckit så mycket att jag blivit full. Inte ens lite suddig i hjärnan. Mina föräldrar var emot sådant, de skulle bli galna om de fick reda på att Justin var här; och de skulle bli galna om de fick reda på att han kommit hit full. Och jag skulle därför aldrig i hela mitt liv berätta det för dem. Jag hade i och för sig ingen anledning att ens nämna Justin för dem. De hade ringt en gång sedan Justin kommit hit, och då hade vi pratat i högst fyra minuter. Två med mamma, två med pappa. Jag hade gått ur rummet jag och Justin hade befunnit oss i för tillfället. Jag var rädd att Justin skulle nysa, eller av misstag säga något så att de hörde att det var någon där. Jag visste egentligen inte vad jag var rädd för, de skulle ju knappast lämna sina jobb för att flyga över hela landet och kolla vad för pojke jag umgicks med.

Det skulle de aldrig göra.

”Vi kan väll testa?” Han suckade och nickade. Varför så sur? Jag suckade och vände mig om för att försvinna ut i korridoren och gick sedan snabbt mot köket. Jag ställde mig vid skåpet med glas, öppnade luckan, tog ut ett glas och ställde mig sedan framför kranen. Fixade med vattnet, så att det var kallt, innan jag hällde upp det i det stora glaset. Jag begav mig sedan tillbaka mot vardagsrummet där Justin fortfarande halvlåg i soffan. Jag suckade irriterat och ställde glaset hårt framför honom på soffbordet.

”Varför så sur?” frågade jag irriterat och för första gången på minst en timme möttes våra blickar. Han himlade med ögonen, knappt synbart, och kollade sedan tillbaka på TV-n.

”Jag är inte sur?”

”Jo, det är just det du är!” utbrast jag irriterat, blev plötsligt ännu mer irriterad än innan. Var han tvungen att bara förneka det? Det var rätt uppenbart att det var någonting han inte gillade.

”Sluta.”

”Du behöver inte bete dig som ett as bara för att du är full!” sa jag och han satte sig halvt upp i soffan. Blicken var fäst på mig, hans hasselbruna ögonfärg var utbytt mot en svartare nyans. Jag rynkade pannan och ryggade tillbaka ett steg. Hans blick fästes på TV-n i några sekunder innan han suckade och reste på sig.

”Jag går och lägger mig.” Inte riktigt den reaktionen jag hade förväntat mig. Absolut inte den reaktionen jag förväntat mig. Han gav mig en kort blick innan han gick förbi mig med vattenglaset i handen. Han drog ett djupt andetag och kollade efter honom när han gick sin väg ut genom dörren och sedan i korridoren fram till sitt rum. Jag hörde när hans dörr stängdes. Genast spred sig en känsla av dåligt samvete genom mig. Jag hade överdrivit, rejält. Han hade inte betet sig som ett as, i slutändan var det jag som betet mig som ett as.

Och kallat honom ett as.

Fan. 


(lite fula ord i kapitlet, heh) <---- är det okej med sådant eller ska de prata rent? :3 

Inte det längsta kapitlet ever, men det får duga! Ska försöka att inte dröja så mycket med nästa! 

(kolla inte på kollaget, de suger lol)

Vad hände här? Vad tycker ni om "grumpy-Justin"? ;D 

Kommentera en massa nu! Minst lika bra som på förra! :D 

 




Länkbyte - myswaggiestory.bloggplatsen.se/

Justin ser rädd ut när han hört den ljusa klangrösten bakom ryggen på honom.

Han vågar inte vända sig om och brunetten ställer sig med armarna i kors.

- Justin, säger hon skarpt.

Man hör tyst att han svär innan han vänder sig om och kollar in i tjejens ögon.

- Vad gör du här Selena? frågar han kaxigt.

- Ja, vad tror du? man måste ju hålla koll på dig. Hur fan kan du säga att hon ser ut som en modell när du har en flickvän? säger hon hesigt och hon gör några rörelser med händerna.

That's hurt me.

Fråga nummer ett är ifall hon tycker att jag är ful, nummer två är vem det här är.

På något sätt så kännner jag igen henne, men jag vet inte varför.

- Ska jag ljuga eller? fan Selena, mumlar han och går fram till henne.

Selena går fram till hans famn och hon kramar om honom och ger han en kyss på kinden.

- Selena sluta, mumlar han och slänger en blick på mig som betyder att jag ska rädda honom.

Hur vet jag det? jo, han gjorde ofta den blicken till mig förr när hans föräldrar skämte ut honom.

- Jo eh Justin ska vi åka? frågar jag och Selena släpper då taget om honom, jag tror hon heter så?

Selena backar ett steg och kollar frågandes på Justin.

- Varför ska den bitchen hänga med dig hem!? väser hon.

- Den bitchen är min ex-flickvän Selena, och vi ska hem till Chaz så ses, säger han och tar tag i min arm samt börjar gå mot dörren igen.

- Kan jag hänga med!? hörs hennes skrikande röst.

Jag kollar på Justin som kniper igen ögonen och ett  suck lämnar hans läppar.

- Ja men du kan inte stanna över natten, för hon och Chaz ska sova hos mig, säger Justin och ett leende målas på hans läppar men det kan inte Selena se för han kollar rakt på mig.

Selena svarar inte utan henne klackar låter högt mot golvet och hon ställer sig bredvid Justin.

 
Checka in på denna bloggen genom att klicka på bilden eller HÄR och läs :D 



Update om nästa kapitel

Hejsan, har en liten uppdate angående nästa kapitel; jag mår ganska sådär just nu. Nästan alla tjejer vet hur detta känns I guess. Jag har inte så mycket skrivsug just nu och allt jag kommer skriva kommer suga fett, så ja, jag får se när jag får skrivsug igen? Kanske ikväll? I dunno, vi får hoppas på det! :D 
 
Föresten så har nu bloggen 28 followers via bloglovin'! Gah, thats feels amazing! 
( jag vet 28 är egentligen inte så mycket, men mer än jag någonsin haft innan!) 
GAH :D 
 
Nu ska jag sätta mig ner och kolla på Remember me och gråta vidare! SE YAH. 
 
Justin Bieber. | via Tumblr
justin bieber | Tumblr



Tråkiga nyheter

Jag har tråkiga nyheter! 
Nu är det så att jag kommer vara upptagen under hela midsommar, imorgon förmiddag ska jag till stallet och på eftermiddagen/kvällen ska vi iväg till min familjs vänner. Och där ska vi sova över från fredag till lördag, detta betyder alltså att det inte kommer komma något kapitel på hela dagen imorgon, alltså KAN det komma ett kapitel T I D I G A S T på lördag! Detta beror såklart på om jag har skrivlust och hur mycket jag isåfall kommer hinna skriva! Hur mycket tid jag har och så! :) 
 
 
Några har sagt att förra kapitlet var ohändelserikt, ber om ursäkt för det; men vad är en novell utan mellan kapitel? :) 
 
Aja, hoppas ni stannar även fast jag tar en liten mini "paus" eller vad man nu ska säga :) 
Haha! 
 
Glad midsommar allesammans! :D 
 
(och om det är någon som inte kommenterat på kapitel 9, kommentera! :D 
Kapitlet befinner sig två inlägg härunder: ↓ :) ) 
 
 
En liten grej till jag ville säga var att ni kommer få reda på Justins förflutna längre fram i novellen! Varför han beteer sig som han gör och sådant :) 

Hoppas ni kan vänta på det och stannar tills dess! 
 
Hejdå. 
 
Justin Bieber. | via Tumblr
 
( är också rädd att nästa kapitel kommer bli en stor flopp, asdåligt. Men vi får se. Får jobba på det lite :) )



17 kommentarer ;)

17 kommentarer måste finnas på Chapter 9 innan jag publicerar nästa! 
MEN DET ÄR INTE KLART - har knappt hunnit börja på det, så ja, det kan dröja längre än tills jag fått 17 kommentarer, men ni fattar :3 
 
Kommentera också vad ni tyckte var bra, och om ni tyckte något var dåligt; kommentera det också! :) 
 
You're beautiful ♥ | via Tumblr
I'm in love with Tate. 



Chapter 9.- Your boyfriend?

Previously
 

Justin var vid detta laget framme vid bilen, öppnade en av bakdörrarna snabbt och hoppade sedan in. Killen jag hade ögonkontakt med bröt kontakten och kollade bak på Justin som inte syntes bakom de tonade rutorna. Hans läppar rörde sig, men jag kunde inte höra vad han sa. Jag gissade dock på att han pratade om mig. Sa något om mig, då han kollade på mig när han avslutade meningen. Jag rös till av hans genomträngande blick och ville bara springa där ifrån när hans blick följde min kropps former, kollade extra längde på mina bröst och ben. Jag ville inte vända mig om, ville inte ge honom nöjet att inspektera min rumpa. Så istället stod jag där och såg bokstavligen när han studerade mina bröst. Jag kände mig utpekad och tog ett steg åt sidan för att förbereda mig på att snabbt vända mig om och springa in i bilen.

Plötsligt såg jag hur en hand sträcktes fram mot killen som studerade mig, handen slog till honom på armen och killen vaknade till liv.

Efter att ha studerat mina bröst i vad som kändes flera timmar. Han ryckte till, fortfarande med det äckliga flinet på sina läppar. Han gav mig en sista blick innan han släppte kopplingen och bilen körde snabbt tillbaka.

Jag såg fortfarande hans skrämmande bruna ögon framför mig.

 

 

Jennas perspektiv: 

Direkt när jag kom innanför dörren tog jag av mig mina små ljusrosa ballerinaskor som passade perfekt till den blommiga klänningen jag bar. Jag hade inte orkat ta på mig några högklackade skor idag.

Jag drog ett djupt andetag, hängde av den lilla väskan jag hade med mig, låste dörren och gick sedan in i lägenheten snabbt, dock inte så långt då jag svängde in i badrummet som låg precis bredvid hallen. Jag gick fram till handfatet som var placerat på en av toalettens långsidor. När jag väl var framme började jag skölja mitt ansikte, sköljde bort allt smink jag tagit på tidigare. Det var helt onödigt nu när det var kväll. Efter att jag tvättat bort sminket bestämde jag mig för att ta en lång dusch, det var inte länge sedan jag egentligen duschade, men i brist på något annat att hitta på var det ett helt okej förslag. Jag drog ett djupt andetag, drog av mig klänningen, behån och trosorna innan jag tog fram två frottéhanddukar och drog bort duschdraperiet för att kliva in i badkaret för att ta en lång och härlig dusch.

Jag lät vattnet rinna nerför min en aning solbruna kropp samtidigt som jag började tänka. Vad skulle jag hitta på hela kvällen nu när jag inte hade sällskap längre? Det kände som om de två senaste veckorna inte hänt, som om Justin bara var en rufsigt brunhårig kille jag skapat helt själv. Som om jag bara inbillat mig alltihop. Men det hade jag inte, killen som klivit in i en knarkares bil en halvtimme tidigare var min vän, och nu efteråt ångrade jag att jag inte hindrat honom. Han hade sagt att det var hans vänner, men jag kunde inte riktigt tro honom. Vad umgicks han med för folk egentligen? Knarkare, smugglare och unga alkolister? Jag brukade inte ha förutspådda meningar om människor; döm inte hunden efter håren, men det var något med killarna i bilen, och deras blick på mig.

Jag rös.

Jag skämdes lite över att jag haft låga förutfattade meningar om Justin innan jag lärde känna honom bättre, inte för att jag kände till hans förflutna eller någonting än. Det kanske kom, eller kanske inte. Justin var mystisk, han pratade aldrig om sig själv, var nästan hård och kall hela tiden. Och alla hans leenden var fake, smärtan syntes igenom när han log. Man såg det i ögonen. Han mådde inte bra, psykiskt. Jag gissade på att han hade varit med om någonting, som hade satt permanenta spår i hans tillvaro och själ. Kanske han inte tillät sig själv att ha roligt, han kanske mådde dåligt över något, som hade något med hans förflutna att göra. Det var inte omöjligt, han var en mystisk person.

Jag ville så gärna veta varför han bodde ute.

Jag stängde av vattnet och tryckte ut lite shampoo i min hand för att sedan fylla håret med det, så att mitt, egentligen inte så jätte långa hår, blev fluffigt av shampoo. Jag slöt ögonen samtidigt som jag njöt av den knappa massagen min hårbotten fick. När allt shampoo var ut masserat startade jag vattnet och ställde mig under de små strålarna. Snabbt rann shampoo-löddret nerför min kropp. När allt shampoo var borta tvålade jag in min kropp med en väldoftande tvål. Den luktade friskt av jordgubbar och jag älskade verkligen doften, jag drog inte den länge innan jag väl tvålade in kroppen med den. Jag tvättade av händerna snabbt och fylla sedan min hand med balsam, jag hade en tendens att ta alldeles för mycket balsam. Det kanske var därför mina balsamflaskor tog slut så snabbt.

Jag balsamerade håret och sköljde sedan av alltihop under strålarna. Jag duschade en stund till innan jag stängde av vattnet, sträckte mig efter frottéhanddukarna som låg på handfatet, tog en av de, böjde mig ner, samlade allt hår i den, snurrade handduken lite innan jag reste mig upp igen. Den andra handduken torkade jag kroppen på lite snabbt, innan jag la den runt mig som en kort klänning.

Ögonblicket jag gick ut från toaletten var jag glad att Justin inte var hemma, i alla fall att han inte var någonstans i korridoren till mitt sovrum. Jag hade glömt att packa på mig kläder som jag kunde ha efter duschen, och det enda som förtillfället skylde min blottade kropp var en kort, kort vit frottéhandduk.

Jag smög snabbt igenom lägenheten mot mitt rum för att snabbt smita in och sedan vidare in i min ’WIC’. Väl där öppnade jag behå-lådan som Justin några dagar tidigare öppnat, jag bestämde mig för att gå utan behå och öppnade istället tros-lådan, där jag till min lättnad fann ett par mjuka bomullstrosor som jag snabbt trädde på mina ben. Inte särskilt snygga, men ingen annan skulle få se mig i de ändå, så vad spelade de egentligen för roll? Jag letade vidare i de många lådorna och hittade tillslut vad jag sökte, en stor vitstickad tröja med långa ärmar. Egentligen var tröjan inte gjord för varma dagar, men det spelade ingen roll, jag drog den på mig ändå. Jag kollade mig i spegeln som befann sig i min ’WIC’ och checkade så att man inte såg igenom den, maskorna var väldigt små och man såg knappt någonting av min hud. Vilket var bra. Ifall någon skulle knacka på eller något, det var ungefär en på miljonen att det skulle hända. Men man skulle väll alltid vara på den säkra sidan?

Jag vände mig om mot de utdragna lådorna och letade vidare efter något att ha på benen, tillslut hittade jag ett par tights, ett stort leende spred sig på mina läppar när jag bar upp de ur lådan. Det var ett av mina mest speciella tights, det var massa figurer på det. Små söta figurer med olika miner. Jag älskade de. Jag drog de snabbt på mig och studerade allt i helkropps spegeln. Snurrade runt för att studera min kropp från olika vinklar och bestämde mig för att inte ha sockar.

När jag var klar med helkroppstittningen satte jag mig vid ett litet bord med massa smink, smycken och andra mer eller mindre behövliga grejer, en stor spegel stod lutad mot väggen bakom bordet. Jag kollade mig själv i spegeln och drog bort handduken som befunnit sig runt mitt fortfarande blöta hår. Jag tog upp en borste från bordet och borstade snabbt igenom håret med den stora borsten. Jag drog allt hår bakåt och satte sedan upp det i en hög tofs. Jag gillade oftast mest att låta håret ligga normalt när det torkar, om man satte upp det i en tofs eller ngt torkade det så irriterande. När jag var klar med frisyren drog jag ett djupt andetag och vandrade mot köket för att få i mig någonting att äta.

 

~

 

Jag hade satt mig i sängen, med massa kuddar och filtar, samt min ljusrosa laptop i knät, när telefonen ringde. Jag drog ett djupt irriterat andetag innan jag reste mig upp från sängen med mycket möda och gick ut till hallen där en av alla telefonerna var placerad, jag tog upp den, tryckte på den gröna knappen och höll telefonen vid örat.

”Hallå?” Personen i andra änden drog ett djupt andetag innan jag hörde en mörk röst:

”Är det Jenna jag pratar med?” frågade personen snabbt. Jag hade inte kollat numret innan jag svarat och hade inte en aning om vem det kunde vara.

”Ja, det är jag.” Han försvann från telefonen några sekunder, jag kunde höra hans röst svagt:

”Är…. säker…. att hon…. här?” Jag rynkade pannan. Jag antog att meningen löd ’Är du säker på att hon bor här’ efter de få orden jag hört. Vem sökte mig, jag sneglade på väggklockan som var placerad i hallen, klockan halv 12 på natten? Jag hörde inget från den andra personen i andra änden, bara hur killen jag pratade med suckade och kom tillbaka till telefonen här igen.

”Det är en kille som söker dig i lobbyn, han vill inte säga sitt namn, men vet att han söker dig, kan du komma ner och kolla om du känner igen honom? Annars får vi väll ringa polisen eller någonting.” Nu fattade jag vem det var. Receptionisten som stod i lobbyn i princip hela dagarna, det var dock inte samma varje dag. De varierade. Denna verkade vara ny, annars skulle han sagt sitt namn i början av samtalet.

”Jag kan ta en titt. Jag kommer.” Jag la på och drog ett djupt andetag, med rynkad panna. Vem var det som sökte mig i lobbyn?

 

 

 

Jag kollade mig omkring när jag kom ner på första plan. Jag såg ingen, bara receptionisten vars blick mötte min när jag tagit några steg ur hissen. Jag hade haft rätt, han var ny, jag hade aldrig sett honom innan. Jag rynkade pannan och la armarna i kors på bröstet, undrade om detta var något stort dumt skämt. Jag tänkte precis uttala någon dum kommentar om att jag inte gillade att bli lurad, när han öppnade munnen:

”Han sitter där. Jag har telefonen redo om du inte känner honom.” Min rynka slätades ut och jag nickade, släppte händerna och lät de hänga på sidorna.

Jag gick fram till receptionsbänken och blicken gled sedan en bit längre bort, där en stor soffa var placerad. Jag hade alltid tyckt att det var en aning onödigt att ha en soffa där, detta var inget hotell, ingen behövde sitta och vänta på sina nycklar. Men jag hade aldrig uttalat mig om det, det såg ju ändå ganska hemtrevligt ut.

Jag fick syn på en figur i soffan, figuren hade jeans, svarta kängor och ett vitt linne. Det vita linnet var dock inte så vitt längre. Det bruna håret var ännu rufsigare än det varit när han lämnade mig på parkeringen en bit från gymmet.

Jag drog snabbt andan när jag förstod vem som satt där, nersjunken i soffan med en kudde i knät. Han gjorde små mjuka mönster med fingrarna på kudden och vred på huvudet medan han ritade de små mönstren som bara han själv kunde se.

”Sku-ulle inte du vara iväg hela natten?” stammade jag fram. Hans blick rycktes snabbt upp mot mig, jag mötte snabbt hans uttryckslösa bruna ögon innan min blick vandrade ner på hans ansikte. Jag drog snabbt för andan när jag fick syn på blåmärkena som var spridda över hans annars så felfria ansikte. Det var inte bara blåmärkena som kallade på min blick, hans vänstra ögonbryn var sprucket, även näsan. Jag kunde inte urskildra om det var blod från näsan som rann över hans läppar, eller om det var blod från hans mun.

”Sa jag det? Jag kommer inte ihåg..” sa han och kollade ner i kudden igen. Han verkade en aning sorgsen, nere. Jag drog ett djupt andetag och vandrade fram till honom. Kunde känna receptionistens blick i ryggen.

”Du är skadad, Justin.” sa jag sakta, jag antog att han var full. Så jag visste inte hur jag skulle prata och behandla honom. Han höjde handen mot ansiktet och gjorde en grimas, jag antog att han råkade peta på det stora blåmärket på hans kind. Han la handen på ansiktet igen, drog bort den och kollade på den. Lite blod hade fastnat på hans hand och han studerade de nu fundersamt.

”Du blöder Justin, vi kanske ska gå upp till mig och tvätta av det?” Han kollade upp på mig, såg chockad ut, som om han hade glömt att jag stod där.

Hans ögon glittrade när de kollade in i mina.

Han nickade stort och snabbt, som små barn brukade göra när de nickade åt någonting. Sådär överdrivet.

”Mm..” sa han en aning borta. Jag satte mig på huk framför honom, störde mig på mig själv för att jag behandlade honom som ett barn. Men kunde inte göra någonting åt det, hur skulle jag annars behandla honom? Jag visste inte vad han tagit för någonting, knark, druckit? Jag hade ingen aning.

Jag nickade avgörande och tog tag i hans handled för att hjälpa honom från soffan, han tappade balansen och föll ner i soffan igen. Vi började om och efter flera försök vände jag mig om mot receptionisten som stod och betraktade oss på avstånd.

”Kan du hjälpa mig?” frågade jag och han drog ett djupt andetag innan han nickade. Han gick runt bänken och sedan fram till mig. Jag visade vad han skulle göra, att vi skulle sätta oss ner på var sida av Justin, lägga hans armar om axlarna och hjälpa honom upp på det sättet. Killen verkade haja vad jag menade, men precis innan vi skulle hjälpa Justin upp stannade han upp, vände sig mot mig och frågade:

”Är du säker på att du orkar? Han kanske lägger sig på dig, eller något åt det hållet.”

Jag suckade och himlade med ögonen.

”Jag är säker på att jag orkar, ja. Kom igen nu.” Han nickade och vi reste oss på tre. Vi klarade det och Justin gick på ostadiga ben mot hissen med hjälp av våra kroppar. Receptionisten tryckte snabbt på hissknappen och vi stod där, med en nästintill sovande Justin emellan oss. Killen tog ett djupt andetag och sa sedan:

”Din pojkvän?”

Jag skakade på huvudet, ”En vän.”

”Som bor hos dig?”

”Det är komplicerat.” sa jag kort.

”Har han blivit dumpad, är det därför han super sig så full att han inte ens kan gå själv?” Justin muttrade något irriterat emellan oss. Det fanns inga ord att urskildra. Bara små muttranden. Om han hade varit nykter hade han nog sagt något; eller gjort något.

”Nej, han har inte blivit dumpad, vad jag vet.” För jag visste ju inte, han kanske hade blivit dumpad? Men något inom mig sa att hans problem låg på en helt annan nivå.

”Vad jag vet, så du vet inte?” Hissen kom och vi fick in Justin efter mycket möda. Han var inte speciellt lätt att ha och göra med, inte vikten heller för den delen.

”Vilken våning bor du på?”

”24.”

”Längst upp?” Han tvekade innan knappen, han trodde mig inte.

”Ja, längst upp.” Suckade jag.

”Så, brukade din pojkvä--vän dricka?” Han sa pojkvän med flit.

”Vi har känt varandra i två veckor. Vi är inte tillsammans.” Jag struntade att svara på hans fråga.

”Jaja, brukar han dricka?”

”Jag vet inte. Tror inte det.” Det var en ren gissning. Jag hade ingen aning.

”Brukar han knarka?”

”Vi är tysta resten av tiden, okej?”

~

 Hissen plingade till när den var på min våning och vi vandrade igenom korridoren och sedan höger för att komma till min dörr, jag hade struntat i att låsa så vi kunde endast gå in. Jag slog upp dörren och drog ett djupt andetag, det var en aning ansträngande att ha hela Justins tyngd på en av mina axlar, men det gick bra. Det var bara en bit kvar nu.

”Vi tar honom till min soffa.” Han nickade och vi gick rakt in, jag visade receptionisten in till mitt vardagsrum och vi begav oss snabbt dit in. Receptionisten, som jag fortfarande inte visste namnet på, släppte Justin snabbt och ja hjälpte honom ner i sittande ställning i soffan. Jag hade gått på hans vänstra sida och haft min höger hand om hans midja.

”Justin”, sa jag för att få hans uppmärksamhet. Han kollade upp på mig med trötta, en aning rödsprängda ögon och nickade kort. ”Jag kommer snart tillbaka och tvättar av såren, okej?” Han nickade kort igen. Jag reste mig upp samtidigt som han föll åt sidan i soffan, så att han hade huvudet på armstödet.

Jag nickade mot receptionisten och vi begav oss bort mot ytterdörren, han ställde sig utanför och jag innanför. Jag hade knappt lagt märke till hans utseende, nästan inte koncentrerat mig på honom alls.

”Är du säker på att du klarar dig? Fulla personer kan bli aggressiva?” Han kollade rakt in i mina ögon med sina bruna ögon. Han hade brunt, ganska långt hår och lite stubb på överläppen. Han hade finkläder på sig, så som alla receptionister alltid hade.

”Ser han aggressiv ut?” frågade jag honom som en följdfråga. Han suckade och skakade på huvudet.

”Nej, han kanske skadar dig?”

”Han skadar mig inte.” sa jag självsäkert. Han ryckte på axlarna och gjorde en gest som visade att han gav upp.

”Okej, ma’am.” Jag suckade.

”Tack…. Vad ska jag kalla dig?” Han flinade.

”Du vill alltså veta mitt namn?” Han var irriterande.

”Nej, jag vill veta vad personen som hjälpte mig heter.” sa jag kort.

”Evan.” sa han och jag nickade.

”Tack, Evan.” Han nickade.

”Det var så lite så, hoppas vi träffas igen.” Jag nickade kort, sa hejdå och stängde sedan dörren. Jag gillade honom inte, de få minuterna jag umgåtts med honom hade han varit en irriterande flyga. Inget mer.


 

( Avan Jogia spelar Evan! :) ) 

MASSA tankar! Men tyckte ni det var okej ändå? Ganska långt var det i alla fall! Det nästlängsta tror jag! Slutade på 2794! :) 

 

Vad tyckte ni om det? Kommentera massa tankar! 

 

Kommentera. 

Minst 17 kommentarer, klarar ni det? ;) (ps. försök att bara kommentera en gång, okej? :3) 

Kommentera. 

 

 

 




Chapter 8.- Princess

Previously
 

”Har du fortfarande ont?” frågade han och jag skakade på huvudet.

”Nej, inte lika mycket i alla fall.” sa jag och vände på mig så att jag låg med huvudet mot tv:n, där jag playat filmen igen efter den långa pausen. Jag hade redan några filmer jag ville kolla på efteråt.

”Kollar du bara på tråkiga romantiska filmer?” skrattade Justin och jag drog ett djupt överdrivet andetag och spände blicken i honom.

”Tråkiga!?” Han skrattade till och nickade.

”Ja, tråkiga, det händer ju typ ingenting!” Jag vände mig om mot filmen igen och låtsades sura.

”Prata inte mer med mig?” Han skrattade till, tog tag i någonting bakom mig och stack fram det framför mina ögon. Min chokladkaka.

”Vill du ha choklad?”

 
Jennas perspektiv: 

Den blommiga klänningen blåste runt mina nyrakade ben när jag och Justin kom ut i den friska luften. Jag drog in ett djupt andetag och log för mig själv.

Mensvärk dramat för några dagar sedan var glömt och allt var tillbaka till det normala. Så normalt det kunde bli när en nästintill främling levde i din lägenhet. Det vill säga Justin. Men vi hade kommit in i särskilda rutiner, han visste när jag började, slutade, när vi skulle mötas vid min bil på eftermiddagarna, han visste mycket om mina rutiner.

Och att jag fick grymt ont i magen när jag hade mens.

Även fast det kanske inte var en av det mest grundläggande informationen om mig.

Jag tänkte nästan aldrig längre på när han skulle åka; faktiskt så ville jag inte att han skulle åka. Det var skönt med sällskap, fick mig att tänka på min familj i Washington DC. Min älskade mamma och pappa. Jag var ensambarn och hade inga syskon, även fast jag alltid viljat ha det. En liten lillebror eller lillasyster man kunde bära runt på när de var små och leka med när de blev äldre. Det skulle varit mysigt, ändå ville jag inte ha barn. Jag ville för det första inte föda dem och jag skulle nog aldrig ha ork att ta hand om dem; även fast jag visste att man skulle behöva det. Byta blöja, amma dem och såklart mycket mer. Men om jag skulle bestämma nu skulle jag inte vilja ha barn på väldigt, väldigt länge.

”Sedan när började du ha klänning?” Justin avbröt mina tankar med ett skratt och en korkad mening, jag sneglade på honom med ett höjt ögonbryn samtidigt som vi gick mot min bil.

Hans bruna förtrollade ögon mötte mina och jag kunde inte bryta blicken.

”Sedan nu?” skrattade jag och höjde båda ögonbrynen. Han flinade och nickade, kollade ner på min klänning och jag kunde se hur hans bruna ögon fastnade extra länge på mina ben. Typiskt killar.

Jag var i alla fall glad att han inte fastnade med blicken på min rumpa.

”Fin.” sa han och log. Jag skrattade till och puttade till honom på överarmen.

”Fin? Seriöst?” skrattade jag och han flinade han med.

”Vad ska jag säga då?” jag drog ett djupt andetag och förberedde mig på att säga något riktigt smart, men jag andades snabbt ut igen då min hjärnkapacitet var som bortblåst.

”Okej, jag kommer inte på något.” Jag suckade djupt och han flinade stort och retligt mot mig.

”Spela inte smartare än du är, princess.” Jag spände blicken i honom och han hade fortfarande det stora flinet på sina läppar.

”Jag är faktiskt smart, badboy!” sa jag och han flinade stort.

”Smart? Are you fucking kidding me?” Jag låtsades ta illa upp och läppen hängde överdrivet mycket när jag låste upp bilden med den lilla nyckeldosan i min hand. Jag gick över till andra sidan och öppnade dörren, hörde hur Justin gjorde detsamma och hur han sedan hoppade in i bilden, jag gjorde snabbt detsamma och spände fast mig själv när vi båda var inne.

Jag fällde ner solskyddet i taket och öppnade den lilla spegeln som var placerad inuti, sedan tog jag en sista look på mitt sminkade ansikte. Jag hade bara sminkat det lite lätt, orkade nästan aldrig sminka det hårt, blev oftast bara, maskara, kajal och läppglans, ibland rött läppstift.

”Du, Justin..” sa jag och vände blicken mot honom, han satt och kollade ut genom fönstret, lät tankarna sträva fritt. Han vände snabbt ansiktet mot mig när jag sa hans namn, ett uttryckslöst ansiktsuttryck var placerat på hans läppar.

”Ja?” frågade han och jag drog ett djupt andetag innan jag sa vad jag ville säga:

”Du har inte så mycket kläder va?” frågade jag försiktigt.

”Nej.” sa han kort och sneglade ner på sina kläder, vilket var ett par jeans, ett vitt linne och sina svarta kängor, som han nästan alltid hade på sig. Den stora svarta ryggsäcken han hade med sig nästintill vart som helst vilade på golvet vid hans fötter.

”Får jag fråga vad du har?” Han skrattade till och nickade.

”Ja, det får du.” Han fattade inte att jag redan frågat; så jag frågade igen.

”Vad har du för kläder i din lilla ryggsäck?” log jag och förväntade mig att han skulle öppna och kolla efter, men han rabblade upp från minnet:

”Förutom träningsgrejerna har jag, två par jeans, mina kängor, två vita linnen, två svarta långärmade t-shirts, som jag inte kan använda nu då det är alldeles för varmt, och en skinjacka, som jag inte heller kan använda.” han tog en kort paus, ”så det enda jag använder är två jeans, som ser nästan likadana ut, och två vita linnen, men jag klarar mig.” Han log.

”Hur kan du klara dig med så lite?” utbrast jag högt.

”Jag har inget val!”

”Du och jag får gå ut och shoppa i eftermiddag.” konstaterade jag.

”Varför?”

”Du behöver kläder, Justin.” Han suckade.

”Jag klarar mig bra.”

”Du behöver några shorts och badkläder, har du underkläder då?” utbrast jag med spelad förskräckelse. Hans blick spändes i min.

”Klart jag har underkläder! Jag valde bara att inte berätta det!” Jag skrattade och startade bilen snabbt. Backade ut från parkeringen, ändrade växel och körde sedan ut på vägen.

”Jag förstod det. Du behöver ett par andra skor och några t-shirts också.” utbrast jag, funderade på vad han mer skulle behöva samtidigt som jag körde ut på vägen.

”Du behöver inte köpa någonting till mig.” sa han kort. Jag sneglade på honom och skrattade till.

”Vadå, har du tänkt bada i underkläder när vi åker till havet eller?” Han skrattade till och skakade på huvudet.

”Jag badar inte.”

”Trams.” konstaterade jag. ”Alla älskar att bada.”

”Inte jag.” Jag kollade på honom ett kort ögonblick innan jag kollade bort.

”Jag kommer tvinga dig att bada.” sa jag och log lurigt åt honom.

”Jag är starkare än dig, så lycka till.” Jag låtsades skratta.

”I dina drömmar, princess.”

Diskussionen var slut och jag hade vunnit, han skulle följa med mig på en fet shoppingtur efter jobbet. Det skulle bli roligt, och han skulle äntligen få lite andra tröjor, byxor och skor. Jag kunde inte fatta hur han kunde överleva med två par jeans och två vita linnen. Det var sjukt. Jag skulle aldrig klara mig på det. Aldrig.

Vi kom fram till gymmet och vi gjorde som alltid, jag gick inte först, Justin kom tio minuter senare. Jag hade inte en aning om vad han gjorde de tio minuterna, tänkte kanske. Jag visste inte. Men jag visste att han väntade i tio minuter.

”Inte sen idag i alla fall.” sa Charlie när jag kom in i gymmet, med några minuter till godo tillochmed. Jag log och skakade på huvudet. Det utsläppta håret flög runt mitt huvud och jag ångrade att jag inte gjort något med det.

”Fin klänning.” sa Charlie med ett leende, jag hade aldrig sett henne i klänning, hon bar oftast ett par svarta urtvättade jeans, en t-shirt med något stort tryck på, tröjan var ofta lite liten, så att man såg en liten bit av magen. Ibland tillochmed så kort att man såg piercingen i hennes navel. Ett par svarta kängor med högt skaft satt på hennes fötter, alla piercingar i hennes ansikte satt på plats.

”Tack.” sa jag med ett leende.

Hon log snabbt tillbaka och jag gick och ställde mig bakom bänken, inget folk hade kommit ännu, men jag visste att Justin snart skulle komma in.

 

~

 

Efter jobbet; och tränandet möttes jag och Justin som vanligt vid min bil klockan 17.15. Som alltid. Men denna gång hade något litet förändrats, Justin var stressad, han skyndade fram till mig och istället för att heja och gå runt bilden för att hoppa in i passagerarsätet som han brukade göra, ställde han sig framför mig och kollade några sekunder på mig innan hans blick vändes bak och han tittade efter något som jag inte kunde se. Jag studerade honom förvånat samtidigt som han blick vändes tillbaka. Hans ögon såg en aning trötta ut, samtidigt som hans kropp var på hel spänd.

”Hej.” sa han snabbt, väntade på ett direkt svar från min sida.

 ”Hej.” sa jag förvirrat, försökte ge honom ett leende, men det såg nog mest ut som en misslyckad rolig-grimas.

”Du, jag vet att vi egentligen skulle shoppa i eftermiddag, men några som jag kände för många år sedan tränade på gymmet och de bjöd med mig på ett litet party som hålls ikväll.” Han tog en kort paus, ”tror du vi skulle kunna ta shoppingturen någon annan eftermiddag?” Jag kunde inte låta bli att vara en aning besviken, jag hade börjat se framemot den lilla shoppingturen jag och Justin skulle dra iväg på. Men jag förstod honom, såklart han ville umgås med sina vänner.

”Såklart vi kan, kanske imorgon. Eller på måndag.” Han log lättat.

”Okej, bra, jag är ledsen, men det var så länge sedan vi umgicks.” Han gav sig på ett falskt, snett leende. Jag log tillbaka.

”Jag förstår, kommer du hem ikväll eller imorgon?” Han drog ett djupt andetag.

”Imorgon, på morgonen. Jag vet inte hur tidigt, när vi vaknat gissar jag.” Jag kände mig som en mamma när jag frågade honom sådant, han var gammal nog att ta hand om sig själv. Jag visste inte exakt hur gammal, och inte hans födelsedag. Men den skulle jag säkert snart få reda på.

”Okej, ha det kul!” log jag och han nickade, kollade snabbt ner på sin ryggsäck och räckte den prövande till mig.

”Är det okej om du tar med den hem? Jag vet inte hur stället ser ut eller vilka som är där.” Jag nickade snabbt, tog tag i den och hängde den över ryggen. Justin log kort, höjde handen som ett hejdå och vände sig sedan om för att gå bort till en bil som stod en bit bort. Den var stor och svart, bilens rutor var tonade, men jag kunde se en grovt tatuerad man från förarsätet. Jag rös nästan av första blicken på honom, han såg verkligen inte ut som en trevlig typ. Plötsligt fick jag lust att tvinga Justin följa med mig på den där shoppingturen ändå, även fast han inte ville. Men det visste jag att jag inte kunde, jag kunde inte tvinga honom ifrån sina vänner. Även fast de antagligen var forna vänner.

Jag kunde se en grovt byggd man runt tjugo i passagerarsätet. Han hade tatueringar i hela ansiktet och jag kunde gissa att de sträckte sig mer eller mindre över hela kroppen. Han såg riktigt skrämmande ut.

Ännu en gång ville jag dra med Justin på en shoppingrunda.

Plötsligt fick jag ögonkontakt med killen som satt i förarsätet. Hans mörka, nästintill svarta ögon mötte mina och jag försökte se lugn ut. Även fast hjärtat började dunka hårdare i bröstet och jag kände hur svetten var påväg att börja rinna. Ett stort respektlöst flin spreds på hans läppar.

Justin var vid detta laget framme vid bilen, öppnade en av bakdörrarna snabbt och hoppade sedan in. Killen jag hade ögonkontakt med bröt kontakten och kollade bak på Justin som inte syntes bakom de tonade rutorna. Hans läppar rörde sig, men jag kunde inte höra vad han sa. Jag gissade dock på att han pratade om mig. Sa något om mig, då han kollade på mig när han avslutade meningen. Jag rös till av hans genomträngande blick och ville bara springa där ifrån när hans blick följde min kropps former, kollade extra längde på mina bröst och ben. Jag ville inte vända mig om, ville inte ge honom nöjet att inspektera min rumpa. Så istället stod jag där och såg bokstavligen när han studerade mina bröst. Jag kände mig utpekad och tog ett steg åt sidan för att förbereda mig på att snabbt vända mig om och springa in i bilen.

Plötsligt såg jag hur en hand sträcktes fram mot killen som studerade mig, handen slog till honom på armen och killen vaknade till liv.

Efter att ha studerat mina bröst i vad som kändes flera timmar. Han ryckte till, fortfarande med det äckliga flinet på sina läppar. Han gav mig en sista blick innan han släppte kopplingen och bilen körde snabbt tillbaka.

Jag såg fortfarande hans skrämmande bruna ögon framför mig.

 


 

( Inte rättat. ) 

HAR BROTTOM, mejn jag behövde verkligen få ut ett kapitel då ni varit så JÄVLA duktiga på att kommentera! FORTSÄTT SÅ! 

(förlåt för svordommen :C) 

vad tyckte ni om kapitlet? Vad tror ni händer i nästa? :D 

GISSA! 

Kommentera. 




Lite fler kommentarer!

Lite fler kommentarer nu! Annars dröjer det ett tag med kapitel 8 ;D




Chapter 7.- Don’t talk to me

Previously
 

Jag märkte in att Justin försvunnit från min sida innan jag hörde hans röst lite längre bort,

”Vilken är din favorit film?” Jag öppnade ögonen snabbt för att kolla på honom.

”Ehm..”, sa jag kort innan jag bestämde mig ”’Safe Haven’, den står under TV-bordet.” sa jag med ett kort leende och han nickade kort som svar innan han öppnade TV-bordets lilla dörr och strök ena fingret över filmryggarna. Efter en liten stund drog han ut en film och startade TV:n innan han satte in filmen i DVD-spelaren och startade filmen. Han fixade allt innan han playade filmen och vände sig sedan mot mig. Han tog de återstående stegen mot mig innan han lyfte upp mitt huvud, drog bort kudden och satte sig där kudden tidigare varit. Jag hann inte hindra honom innan hans hand låg på min mage, långt ner, precis där den molande smärtan höll hus. Hans varma hand fick mig att slappna av och jag slöt ögonen trött samtidigt som han började bilda små cirklar på min mage, små, små cirklar som hjälpte mot den ihåliga smärtan. 

 

Justins perspektiv: 

 

Jenna gömde ansiktet i kudden, jag hörde henne dra djupa andetag, antagligen för att försöka dämpa smärtan i magen. Till en början med hade jag trott att hon överdrev, eller att hon drev med mig. Kunde det verkligen göra så ont? Men efter ett tag, faktiskt inte alls så lång tid, såg jag smärtan i hennes ögon och hur hon verkligen försökte dämpa smärtan på alla sett hon kom på. Hon hade verkligen så ont som det såg ut som, hon lurade mig inte.

Men när jag tänkte efter; varför i hela friden skulle hon vilja lura mig? Hon fick ju inte ut någonting av det ändå. Så varför i hela friden skulle hon vilja det.

Hon drog ett djupt andetag rakt in i kudden och jag kunde inte hindra mig själv innan jag drog handen under filten som låg över hennes kropp och la handen på hennes mjuka, platta, varma mage. Långt ner, egentligen alldeles för långt ner. Men förra gången jag gjort såhär hade hennes smärta dämpats, och jag ville att den skulle göra det igen. Hon stelnade till med huvudet i mitt knä, på en kudde, en kort stund innan hon slappnade av, med huvudet tungt på huvudet. Jag smekte henne fram och tillbaka över magen och råkade nudda hennes trosor med mitt pekfinger i några sekunder när jag smekte så långt ner jag vågade. Jag drog dock snabbt bort handen och försökte låtsas som ingenting.

Jag var inte rädd för det, det var inte det. Jag ville bara inte att hon skulle bli arg på mig, lämna mig ute igen, jag ville inte behöva bo på gatan igen. Utan någon att prata med, umgås med, kolla på riktigt ”cheesy” filmer med, utan något att äta middag med. Jag visste att detta inte skulle vara för alltid, det funkade inte så. Kanske en månad, högst, om hon inte slängde ut mig innan dess förstås. Det var inte helt omöjligt, ett snedsteg bara. Efter en månad, högst, skulle jag behöva ge mig av igen. Jag hade inte en aning om vart, en stad några mil härifrån? Eller längre. Det berodde på, berodde på så många anledningar.

”Hur känns det?” frågade jag försiktigt, för att avbryta mina egna tankar. Hon sneglade upp på mig, hennes ögon var röda av tårar jag inte trodde hunnit trilla.

Hon drog ett djupt andetag innan hon svarade, ”Bättre.” Jag log kort och nickade, kollade sedan upp mot filmen hon valt, som var alldeles för romantisk och seg för mig smak. En av alla hennes ”chessy” filmer.

Det var tyst en stund innan hon avbröt tystnaden, ”Skulle du vilja göra en sak för mig?” Jag kollade snabbt ner på hennes, studerade hennes långa ljusbruna hår som låg utsträckt på kudden och lite i mitt knä.

Jag nickade, ”Visst, vad?”

”Köpa choklad till mig.” sa hon lättsamt. Jag stelnade till, drog ett djupt andetag.

”Jag har inga pengar.” Det lät hårdare än det var meningen att det skulle göra, hon sneglade på filmen, kollade sedan snabbt upp på mig och försökte ge mig ett lite lättsamt leende.

”Jag vet, det var inte så jag menade, jag skickar med dig pengar såklart.” Jag gav henne ett kort leende, innan jag nickade.

”Klart jag kan.”

”Du får också en.” Jag skrattade till.

”Jag får betala tillbaka dig när jag får pengar.” Ett tomt löfte.

”Det är lugnt.” sa hon och log, ”om du kan hjälpa mig upp kan jag ta fram pengar till dig.” Jag nickade och hon satte sig upp i soffan, när hennes huvud försvann från mitt knä la jag kudden hennes huvud tidigare vilat på och reste mig upp. Jag vände mig om samtidigt som hennes fötter föll över sängens kant och hon kollade upp på mig. Jag sträckte min hand mot henne och hon log tacksamt innan hon fattade tag i den och jag hjälpte henne upp. Jag fattade att hon fortfarande hade ont när hon stötte sig mot mig, samtidigt som hon höll sig lite framåtböjd och höll båda händerna om magen. Vi gick nära varandra till köket, jag med vardera händer på hennes armar, bakifrån, hon med händerna om sin mage, en plågad grimas placerad i fejset. Jag kollade ner på mina nakna fötter, men fastnade på någonting, som inte var mina bara fötter. Hennes långa ben syntes tydligt där jag var placerad bakom henne, även fast hon var en aning lutad mot mig. Jag försökte släppa hennes ben med blicken, försökte kolla på det jag egentligen kollat ner för, mina fötter, av någon okänd anledning.

Jag kunde inte släppa blicken från hennes ben förens hon kallade på mig med ett tyst, men muntert, ”Justin.” Jag kollade upp på henne och såg att hon hade blicken på ett föremål framför henne, jag bröt blicken från hennes bakhuvud och kollade framför henne, där hennes händer pillade på en 10 dollarssedel. Hon sneglade bak på mig och räckte mig en aning osäkert pengarna, jag förstod hennes osäkerhet. Jag hade bara bott här en vecka och några dagar. Hon kände mig inte bra, och skulle antagligen aldrig hinna lära känna mig heller.

”Jag lovar att jag bara köper en chokladkaka.”

”Två chokladkakor.” rättade hon mig och jag himlade med ögonen, skrattade till och nickade.

”Okej, två chokladkakor.” upprepade jag så att hon skulle förstå att jag fattat rätt. Hon nickade, sneglade på pengarna och log mot mig. Jag la ner sedeln i bakfickan och var precis påväg att hjälpa henne tillbaka till vardagsrummet när hon hindrade mig.

”Jag är sugen på choklad, stick så snabbt du kan, och kom tillbaka snabbt.” Hon drog ett djupt andetag, höll nu ena handen på bänken framför henne i köket och var halvvänd mot mig.

”Det finns en mack lite längre ner på gatan, ta vänster när du kommit ner till entrén och sedan är det bara att gå rakt, du kommer märka den, okej?” Jag nickade och log mot henne.

”Okej.”

”Gå nu.” sa hon och jag skrattade till, men vände mig om och vandrade mot hallen, drog på mig mina skor och gick sedan ut ur lägenheten. 

 

Jennas perspektiv: 

 

Jag kunde inte neka att jag var en aning nervös, inte för att 10 dollar var mycket pengar eller någon annan fånig anledning, jag var bara allmänt nervös. Och jag hade inte ens en aning om varför.

En kvart efter att han gått kom han tillbaka, jag hörde honom när han öppnade dörren, ställde kassen åt sidan för att dra av sig skorna, tog kassen igen för att sedan vandra till mig där jag låg i vardagsrummet, med en av mina två macbooks. Den ena var vit, grå, denna var pastellrosa. Den vita hade jag fått för några år sedan av mina föräldrar, denna hade jag köpt själv.

Justin hade fortfarande inga sockar på sig när han klev in i vardagsrummet, hans nakna fötter vandrade sakta över trägolvet.

”Jag köpte Ben & Jerry’s också, jag visste först inte vilken jag skulle ta till dig, men jag bestämde mig för choklad, och jag tog….,” han tog en kort paus, stoppade ner handen i påsen och tog upp glassen, ”Chocolate Fudge Brownie.” Han kollade på mig igen. ”Gillar du den?”

Jag skrattade till och nickade, ”Ja, det gör jag! Köpte du ingen till dig själv?”

Han nickade sakta, ”Jo, det gjorde jag.” Jag log och ställde ifrån mig datorn på soffbordet. Han studerade den en kort stund innan han kollade på mig igen.

”Bra.” sa jag och reste mig upp, smärtan i magen var dämpad för tillfället och det var riktigt skönt. Jag slapp den knivhuggande känslan i magen varje minut.

”Kom, vi ställer in dem i frysen.”

 

~

 

Vi hamnade i soffan igen efter att vi ställt in glassen i frysen, jag med huvudet i hans knä ännu en gång. Jag hade ställt fram lite hallon och jordgubbar som jag låg och smaskade på samtidigt som Justin tuggade på sin chokladkaka, när han först smakat den såg det ut som om han aldrig ätit choklad innan, i alla fall inte på en väldigt lång tid. Han hade inte brutit av bitarna som man kunde bryta av, han hade bara tagit en stod tugga och sedan smaskat i sig chokladen. Själv satt jag och smaskade på ett hallon, med min chokladkaka i knät. Justin hade en kudde i knät som jag vilade huvudet på, jag hade även en filt om mina ben, eftersom att de annars var helt bara. Det hade känts fel att gå så bar tillsammans med Justin, men efter ett tag vande man sig, även fast man helst av allt skulle vilja ta på sig ett par byxor. Men jag orkade inte ens resa mig upp för tillfället, och ännu mindre gå, och jag ville inte ge Justin ett tillfälle att kolla närmre på mina underkläder, alltså fick jag snällt vänta. Jag hade ju filten om benen i alla fall.

”Hur länge brukar du ha..,” han tog en kort paus, harklade sig, drog handen genom håret, och fortsatte sedan, ”mensvärk?”

Jag log mot honom, tog ett till hallon och stoppade det i munnen, ”Det brukar bara vara en dag.” sa jag lättsamt. Precis när jag uttalade orden började den molande värken i magen komma tillbaka, jag la mig ner på min kudde igen och försökte bete mig normalt samtidigt som någon, eller något, styckade min livmoder i bitar.

Efter en stund började illamåendet komma krypandes, jag kände hur det snurrade i huvudet och hur världen snurrade runt framför ögonen. Jag lät händerna ligga stilla vid mina sidor och kollade rakt upp i taket samtidigt som jag drog fötterna mot mig, i ett försök att dämpa smärtan i magen.

”Hur mår du?” Jag kollade chockat upp i Justins förvirrade ansikte, hade helt glömt att han satt där. Jag fick inte ut ett ord, låg bara en stund och kollade på honom, fastnade med blicken i hans. Kände mig helt borta.

Jag ryckte till när jag märkte hur något varmt började smeka mig på magen, det som kände som en knut i magen upphörde sakta och direkt när den obehagliga känslan avtog slöt jag ögonen och slappnade av. Han kände det och fortsatte smeka huden på min mage. Gjorde små mönster, skrev och ritade. Jag märkte att han råkade nudda mina trosor och kände hur han stelnade till samtidigt som handen snabbt drogs upp mot den mindre privata delen av min mage. Jag fattade inte riktigt varför han tyckte det var så farligt, han hade antagligen varit där nere på tjejer fler gånger än jag kunde räkna.

”Har du fortfarande ont?” frågade han och jag skakade på huvudet.

”Nej, inte lika mycket i alla fall.” sa jag och vände på mig så att jag låg med huvudet mot tv:n, där jag playat filmen igen efter den långa pausen. Jag hade redan några filmer jag ville kolla på efteråt.

”Kollar du bara på tråkiga romantiska filmer?” skrattade Justin och jag drog ett djupt överdrivet andetag och spände blicken i honom.

”Tråkiga!?” Han skrattade till och nickade.

”Ja, tråkiga, det händer ju typ ingenting!” Jag vände mig om mot filmen igen och låtsades sura.

”Prata inte mer med mig?” Han skrattade till, tog tag i någonting bakom mig och stack fram det framför mina ögon. Min chokladkaka.

”Vill du ha choklad?” 


 

OMG VAD TYCKTE NI OM JUSTINS PERSPEKTIV!?!? :D ALLA SKRIVER SINA TANKAR! :D 

Ännu ett ganska kort och trist kapitel (förutom Jujus perspektiv då :D) men sådanna behövs också! :) 

Aja, ännu ett kapitel uppe! 

Vad tycker ni om novellen hittills? :D 

Kommentera. 

( OBS. Jag gör föresten inga länkbyten mer just för tillfället! :) OBS. ) 

 

 




Imorgon maybe

Kapitlet kommer KANSKE upp imorgon, det beror på hur mycket tid jag får till att skriva! Ska på en grej med skolan på kvällen och så, men vi får se! 
Har kommit ca hälften på kapitlet, men nu måste jag sova! Kapitlet kanske blir lite kortare än vanligt, bara några mer grejer jag ska få in :( 
Vi får se! 
KRAM 
 



Länkbyte - jbieberfictions.blogg.se/

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

HEJ! Här har ni lite om Aminas novell Thinkin 'Bout You som jag tycker ni ska klicka er in på genom att klicka på någon av bilderna här över ↑ :D 
 



instagram-update-sak

Bara ignorera den första meningen på bilden, haha. XD




Lite information bara!

Hejsan! 
För ett tag sedan frågade jag hur långt tid ni ville att det skulle ta innan de blev tillsammans, eller kära och sådant, och då räknade ni i kapitel, vilket är väldigt förståligt, skulle jag också göra! MEn jag har tänkt lite, och jag har bestämt mig för att försöka ha så lite ointressanta-kapitel som möjligt, och satsa mer på de där det händer något! Om ni fattar vad jag menar? Inte skriva en massa kapitel när Justin gymmar och Jenna är på jobbet, för om jag ska göra det kommer hela novellen bli fylld med sådanna kapitel och alla kommer tröttna, inklusive jag, då det inte är jätte roligt att skriva sådanna kapitel heller! 
Förstår ni på ett ungefär vad jag menar? 
Från och med ni försöker jag att satsa på kapitlerna som betyder något, okej? :) Som är viktiga! Det kommer såklart bli tråkiga kapitel också, men det ingår ju! :)
 
En annan sak nu;
Ni kommer få reda på allt om Justins förflutna såsmåningom! Det kommer bli awesome, hoppas jag. O-O Tänk så hatar ni det...... OhNo. 
Jag hoppas i alla fall verkligen att ni kommer gilla det... Och jag kommer i alla fall älska att skriva det! 
 
 
Glöm inte att läsa & kommentera på kapitlet som befinner sig här under! 



Chapter 6.- Safe Haven

Previously

”Är det inte dags snart?” Charlies ord var plockade från ingenting och jag spände snabbt blicken i henne.

”Va?” frågade jag och hon nickade menande, försökte få mig att förstå.

”Ja? Du vet.” Jag förstod och suckade uppgivet.

”Gissar på det, inget jag ser framemot precis.” Hon suckade uppriktigt och skakade på huvudet.

”Förstår det.” Jag drog ett djupt andetag och kollade trött runt i rummet, tänkte precis öppna munnen när hon hann före, ”Bara slå en signal så att jag vet, okej?” Jag nickade och log mot henne.

”Okej.” svarade jag kort och hon nickade till, innan hon gick ut från personalrummet. Jag drog ett djupt andetag och la mig tvärsöver soffan. Jag la fötterna på armstödet och huvudet på de andra. Soffan var perfekt för mig, alldeles lagom stor. Jag gäspade stort och slöt ögonen hårt, kände hur trött jag var. Mest av allt skulle jag gärna sova en stund, men det kunde jag inte. Inte medan jag jobbade. Jag öppnade ögonen och satte mig upp i soffan, gäspade ännu en gång och reste mig sedan upp.

Jag satte mig snabbt igen och lutade mig tillbaka i soffan. Jag var trött. 

Som jag anat hade den varit nära. Redan en vecka senare kom den som ett pistolskott och jag kröp ihop undertäcket i sängen med händerna hårt tryckta mot magen. Jag ville inte resa mig upp, jag fick meddela Charlie senare, säga till henne att jag inte kunde komma. Jag skulle antagligen ligga med obegripliga magsmärtor hela dagen. Inte ens kunna gå upp för att äta något, förhoppningsvis kunna resa mig de få gånger jag behövde gå toa, och dricka.

Jag drog ett djupt andetag och slöt ögonen samtidigt som det högg till i magens nedre delar. Det kändes som om någon stack in en kniv och vred om, vårdslöst och ilsket. Jag kurade ihop mig i fosterställning och försökte somna om. Skulle kanske i bästa fall kunna sova bort hela dagen.

 

~

 

Klockan blev halv nio. Jag kunde höra fotsteg utanför min dörr och kunde nästan höra Justins förvirrade tankar från där jag låg på mage mitt i den stora ljusa dubbelsängen. Jag hade huvudet djupt i kudden och gnällde ibland till av de plötsliga magsmärtor som kom då och då. Även den evigt gnagande känslan i magen som vägrade försvinna, som ett svart hål. Efter ännu tio minuter, när den digitala klockan stod på 08.41, knackade det på dörren.

”Jenna?” Justins hesa morgonröst hördes dovt igenom dörren. Jag drog ett djupt andetag och stönade till innan jag kröp ihop i fosterställning med täcket tätt mot kroppen.

”Mmm”, sa jag gnälligt, jag fortsatte en kort stund senare, ”du kan komma in.” Jag hörde när dörren gick upp och öppnade ena ögat för att möta hans blick. En vit t-shirt täckte hans överkropp och ett var svarta jeans hängde lågt på hans höfter. Han stod barfota på det lena trägolvet. Hans panna försattes med rynkor och han såg aningen förvirrad ut, och jag kunde inte klandra honom, det var 20 minuter tills jag skulle börja arbeta och här låg jag och vred mig av smärta.

”Är du sjuk?” frågade han försiktigt och jag skakade på huvudet, men ångrade mig snabbt och sa tyst:

”Typ.” Han rynkade pannan ännu mer.

”Vadå typ sjuk?” frågade han oförstående. Jag suckade och slöt ögonen.

”Jag har mensvärk.” Jag sneglade snabbt upp på honom och hans mun formades till ett litet O. Jag slöt ögonen igen för att slippa se hans reaktion, och när han inte sa något öppnade jag munnen igen:

”Och när jag får det känns det som om någon hugger en kniv i min mage och vrider om.”

”Oj.”

”Du ska vara glad över att vara kille.”

”Oh.” Nästan samma dryga svar två gånger, jag började bli irriterad.

”Du kan gå nu.” sa jag kort och vände mig om i sängen.

”Ska du ligga här inne hela dagen?” frågade han snabbt och jag suckade ännu en gång. Såg han inte att jag ville vara ifred? Jag ville inte ha honom här just nu. Kunde han inte bara fatta det och gå?

”Vad ser det ut som?” suckade jag och han drog ett djupt andetag.

”Ja?” jag nickade knappt synbart.

”Ja, jag ska ligga här och tycka synd om mig hela dagen. Gå nu.”

”Jag kan hjälpa dig upp om du vill.”

”Jag är naken här under och skulle verkligen uppskatta och du försvann.” sa jag och slängde bak huvudet för att försöka stirra ut honom med den kallaste blicken jag kunde musta under omständigheterna.

Han stod kvar i dörröppningen med blicken på mig.

”Jag sa, gå.” sa jag snabbt och hann precis hindra mig själv från att hoppa upp ur sängen och putta ut honom från mitt rum. Jag hade inte ljugit om honom när jag sa att jag var naken här under, för det var jag, förutom ett par färgglada trosor.

Han ryckte på axlarna och nickade kort, en aning besviket.

”Aha.. Okej.” han nickade ännu en gång, som för att försöka försäkra sig själv att han skulle gå. Jag pustade ut när han stängt dörren efter sig, och försatte att ligga och tycka synd om mig själv.

Efter 10 minuter öppnades dörren igen och jag suckade högt rakt in i kudden.

”Jag sa att du skulle försvinna!” sa jag irriterat och kunde höra fotsteg igenom rummet, sedan en dörr som öppnades och ännu fler fotsteg.

”Har du underkläder eller vill du att jag ska leta fram ett par i din underkläderslåda också?” Han sa ’underkläderslåda’ annorlunda, och jag rullade snabbt runt så att jag låg på rygg och studerade honom där han stod en bit in i min Walk-in-closet. Jag var noga med att ha täcket så högt uppdraget som möjligt när jag irriterat studerade honom.

”Gå ut därifrån!” utbrast jag irriterat och rynkade förbannat ögonbrynen. Han gav mig en snabb blick innan han kollade in i WIC-en igen.

”Har du underkläder på dig eller inte?” Jag drog ett djupt andetag och drog upp täcket så att de låg tätt mot hakan.

”Jag har underkläder.” Han nickade och tog ett steg för att dra ut en låda, jag kunde se hur ett stort leende spreds på hans läppar, och jag kunde bara gissa vilken låda han dragit ut.

”Underkläder.” sa han gillande och leendet räckte enda till öronen.

”Stäng lådan!” skrek jag upprört och han flinade med blicken mot mig.

”Ska bli, madame.” Jag suckade irriterat och sa sedan:

”Var det behåar eller trosor i lådan?” Jag kunde inte hindra mig själv från att bli illröd när jag frågade honom en så personligt fråga. Han fick ett stort överlägset flin lekandes på läpparna.

”Spetsbehåar, i alla färger.” Jag såg noga till att han inte såg mitt illröda ansikte när jag svarade.

”Då är mina sov tröjor två lådor under.”

”Vad är däremellan?” flinade han, jag kunde se flinet som lekte på hans läppar.

”Du skulle inte våg--.” Jag hann inte längre innan han avbröt mig.

”Trosor, i alla möjliga färger, former och sorter.” Jag gav ifrån mig ett irriterat stönskrik.

”Du har ingen rätt att kolla i mina lådor!” utbrast jag frustrerat.

”Hindra mig.” skrattade han och jag visste att jag var fast, Jag hade inget annat än trosor på mig, och jag ville inte visa mig ännu mer naken för honom.

”Leta upp en tröja till mig nu då!” sa jag argt och han skrattade till. Jag hörde hur hans tryckte in lådan med trosor och drog ut en annan låda. Efter en liten stund såg jag honom när han stegade ut från WIC:en och fram till mig, med ett stort retligt flin på läpparna.

”Bara håll käften.” sa jag och drog åt mig tröjan han räckte mig, han stod ungefär en meter från sängen och fick sträcka till för att räcka mig tröjan. Han stod antagligen så långt borta för att jag inte skulle komma åt honom med mina nävar. Han ställde sig riktigt upp och blicken låg fäst på mig hela tiden, jag hade bara lust att plantera en näve i hans retliga ansikte.

”Vänd dig om.” sa jag iskallt och han flinade innan han vände sig om.

”Nu”, sa jag och tog en kort paus, ”gå.” Han suckade och vände huvudet mot mig igen.

”Nej.”

”Bara medan jag tar på mig denna.” sa jag och sträckte upp min tröja. Han suckade och nickade, det retliga flinet var borta och han gick ut från mitt rum. Jag gav ifrån mig en lättsam suck. När Justin försvann kom också den gnolande värken i magen tillbaka, som om den tagit en kort paus medan Justin befann sig i mitt rum. Nu var den i alla fall tillbaka och det var hemskt att resa överkroppen för att krångla på mig tröjan, som var för kort för mitt eget bästa. Men jag orkade verkligen inte att lägga energi på den höftlånga tröjan när det kändes som om någon vred om en kniv i min livmoder. Jag drog ner tröjan så långt den räckte innan jag föll baklänges i sängen igen, kurade ihop mig i fosterställning och kämpade mot tårarna. Jag slingrade armarna om mina ben och lutade pannan mot knäna där jag låg och kämpade mot de kraftiga smärtorna under täcket. En tår lämnade mitt öga och jag höjde ena handen för att dra bort den. Jag kunde inte hindra mig själv från att snyfta till när kniven vreds om ännu en gång. Ännu en tår lämnade mitt öga och jag visste att jag aldrig skulle orka vara irriterad på Justin om han kom in i mitt rum ännu en gång, som jag visste att han skulle göra, förr eller senare.

Som jag trodde knackade Justin på rumsdörren några minuter senare, tårarna hade som tur var slutat rinna och tårresterna hade torkat på kinderna. Det enda som fanns kvar var röda ränder på mina kinder.

”Jag kommer in.” sa han bara och öppnade dörren. Han hade samma kläder på sig som innan och han hade fortfarande inte fixat håret, det stod fortfarande ostylat åt alla håll på hans huvud. Ett oroligt ansiktsuttryck tog form i hans ansikte och han tog snabbt de återstående stegen mot mig, han föll ner på knä och la handen på min kind i ett försök att stryka bort de röda ränderna på mina kinder.

”Hur mår du?” frågade han försiktigt. Allt det retsamma han hade haft i ansiktet innan var som bortblåst, det han visade nu var ren och skär oro.

”Det gör ont.” viskade jag och slöt ögonen i ett försök att glömma smärtorna som fortfarande plågade min mage. Jag kände hur han med snabba fingrar drog av mig täcket. Han krånglade mina armar under min kropp och var jag öppnade ögonen när jag kände hur min kropp lämnade den mjuka, trygga sängen.

”Nej, nej, ne--.” jag tryckte mig mot hans varma överkropp när han bar upp mig i sin famn.

”Slä-Släpp ner mig!” Han tog ett steg bak och jag slängde armarna om hans nacke, lutade mitt huvud mot hans hals och höll mig krampaktigt fast i honom.

”Nej.” sa han kort och jag skrek till när han vände sig om och började gå ut från mitt sovrum. Jag hade aldrig blivit buren förut, aldrig i hela mitt liv. Inte av någon, om inte de få gånger min pappa lyft upp mig räknades. Men aldrig såhär, aldrig i brudstil. Jag slöt ögonen och bad tyst för mig själv att han inte skulle tappa mig. Han fortsatte bara gå den korta vägen till vardagsrummet samtidigt som jag blev mer och mer medveten om var han hade sin hand. På låret. Högt upp.

Jag klamrade mig fast om hans hals så hårt att jag inte märkte när vi stannade, inte förens jag kände hur hans bröst vibrerade en aning och hörde de välbekanta ljudet av hans skrockande.

”Släpp ner mig försiktigt.” viskade jag mot hans hals, fortfarande med ett strypgrepp om hans hals och slutna ögon.

”Jag lovar.” Jag öppnade inte ögonen och jag släppte inte greppet.

”Vill du komma ner idag eller?” flinade han och jag drog ett djupt andetag innan jag lättade på trycket om hans hals. Jag sänkte mig sakta ner i soffan och när jag väl låg med ryggen mot den mjuka ytan stod han på knä bredvid mig. Han bröt blicken från mig och sträckte sig efter en filt för att lägga den över mig, jag log tacksamt och la huvudet tungt på kudden han lagt under mitt huvud. Han reste sig upp i samma stund som jag påmindes om hans hands placering på min kropp några sekunder tidigare när jag legat i hans famn, en rodnad spreds på mina kinder när jag påmindes om det. Jag slöt ögonen och drog ett djupt andetag.

Jag märkte in att Justin försvunnit från min sida innan jag hörde hans röst lite längre bort,

”Vilken är din favorit film?” Jag öppnade ögonen snabbt för att kolla på honom.

”Ehm..”, sa jag kort innan jag bestämde mig ”’Safe Haven’, den står under TV-bordet.” sa jag med ett kort leende och han nickade kort som svar innan han öppnade TV-bordets lilla dörr och strök ena fingret över filmryggarna. Efter en liten stund drog han ut en film och startade TV:n innan han satte in filmen i DVD-spelaren och startade filmen. Han fixade allt innan han playade filmen och vände sig sedan mot mig. Han tog de återstående stegen mot mig innan han lyfte upp mitt huvud, drog bort kudden och satte sig där kudden tidigare varit. Jag hann inte hindra honom innan hans hand låg på min mage, långt ner, precis där den molande smärtan höll hus. Hans varma hand fick mig att slappna av och jag slöt ögonen trött samtidigt som han började bilda små cirklar på min mage, små, små cirklar som hjälpte mot den ihåliga smärtan. 


Jag ber om ursäkt för den urusla uppdateringen och det dåliga kapitlet, men jag är trött just nu, orkar inte läsa egenom det och orkar inte leta efter bilder till kollage heller... Usch, mår inte så bra, förkyld och allmänt trött .__. This sucks! 

 

I alla fall, hoppas ni alla gillade detta! 
( BARA FÖR ATT JUSTIN ÄR LITE NÄRGÅNGEN ((ELLER NÅGOT)) ÄR DET INTE TILLSAMMANS, PÅ G ELLER NÅGOT ANNAT SÅDANT, OKEJ?) 
 
Kommentera duktig nu. ♥



urk

urk, skriver på nästa kapitel, har kommit 1825 ord, men hela kapitlet känns dåligt och opersonligt. Vill egentligen bara radera hela kapitlet och börja om, but i can't, för jag vet att ni alla vill ha ett kapitel och om jag raderar de kanske de tar lika långt tid som från förra ännu en gång. and I don't want that. 
Aja. Får se hure blir, men jag ska verkligen försöka få ut det idag! Kan hända att det blir lite kortare än vanligt, runt 2000 ord kanske, mer eller mindre. 
Hoppas ni kommer gilla det! 
Kram <3 
 



Länkbyte - http://biebzznovell.blogg.se/

Jag kan tyvärr inte lägga in någonting från denna novell, då hon har kopieringsförbud, vilket jag tycker är super! Men jag tycker ni kan klicka er in och LÄSA :D 
Antingen på bilden eller HÄR :D 



Länkbyte - http://jusdrewbieber.blogg.se/

Detta är en update-sida om allas vår Justin Bieber som jag tycker ni ska kika in på :D Tryck på bilden här över ↑



Länkbyte - http://fames.se/justinbiebers/


Detta är handlingen till Agnes och Thildes novell Orphanage Girl! :D 
GÅ IN OCH LÄÄÄÄS! 
(tryck här eller på bilderna där uppe ↑ )

 

 




INFORMATION PÅ INSTAGRAM

INFORMATION PÅ INSTAGRAM; @mybieberlovestorys - kopiera det och klistra in på insta! Har skrivit ett långt meddelande till er c:




Länkbyte - celebnovell.blogg.se/

Prolog: 
 
 
Notera: Justin kommer inte vara känd i början av novellen.

Du heter Lina Smith, är 14 år, och fyller år 15:e Juni. Din är att dansa och sjunga. Din största dröm är att bli en stor artist i framtiden. Du bor med din mamma (Marie Smith), pappa (Jake Smith) och storasyster (Kate Smith) i en stor villa i Göteborg. Pengar är det inte nån problem med eftersom båda dina föräldrar har bra jobb så du och din syster får i stort sett allt ni vill ha. I skolan är du väldigt populär men det beror mest på att din familj är rika. Dina bästa vänner heter Jenny och Nicki. Ni lever ett vanligt tonårsliv tills den dagen du möter Justin...
Novellen handlar om kärlek, drömmar men framförallt avundsjuka.
 
En bit av Kapitel 1 - Here We Go Again: 
 
 
”Wakie wakie Lina.” Jag öppnar trött mina ögon och ser min mamma står vid sängen med ett stort leende.
”Några minuter till.” stönar jag och drar täcket över huvudet.”Kom igen Lina, det är bara några veckor kvar och sen har du sommarlov.” sa min mor och drog ner täcket.Jag ställer mig upp ur sängen och går sakta till badrummet där jag lägger mina kläder i tvättkorgen och går in i duschen. Vattnet sipprar ner för min kropp. Jag tar lite schampo och balsam i mitt mörkbruna hår. Jag stänger av duschen och torkar mig, sen smörar jag kroppen med bodylotion och ställer jag mig framför badrumsspegeln och sminkar mig och fönar håret. Jag tog ett djupt andetag när jag kom ut ur badrummet, det hade varit så kvavt där inne så jag kunde knappt andas och det varma luften från hårfönen gjorde ju inte allt bättre. 

Jag kollade ut genom fönstret och såg att solen sken så jag tog på mig ett par jeansshorts med hög midja och ett tight vitt linne som jag stoppade in i shortsen, till det tog jag några armband, ett långt halsband och mina bruna ballerinaskor.
Jag gick ner för trappan till köket och såg Kate och pappa sitta och hålla ett högt konversation, om vad vet jag inte. 
”God morgon.” sa Kate och pappa med ett glatt leende.
”God morgon.” svarade jag tillbaka med ett dystert leende.
Jag har aldrig varit en morgonmänniska och kommer aldrig att bli det.
Jag gjorde en macka och tog ett glas apelsinjuice till det. Jag kollade ner på min Iphone och såg att klockan var 07.45 så jag hade ungefär 15 minuter på mig innan Nicki och Jenny skulle komma hit så vi kunde åka tillsammans till skolan i min splitternya Porsche.


 

Egentligen har vi redan gjort länkbytem men vi tyckte det var dags för en förnyning! (eller ngt sådant, lol) 
KLICKA IN HÄR ELLER PÅ BILDEN OCH BÖRJA LÄÄÄÄÄÄSA :D 
 
(hoppas verkligen det var ok att jag kopierade :c Annars tar jag bort det DIREKT :3)



Besöksrekord!

Besöksrekord idag!
Hela 325 besökare! Herre min gud! Verkligen mycket för mig! Blir så glad när jag får fler och fler läsare! Rekommendera bloggen till andra babes! :D 
 
Och fortsätt kommentera på förra kapitlet! Era kommentarer gör mig så glad! :D 



Länkbyte - biebstoory.blogg.se/


En bit av en asbra novell vid namn Devil In Disguise! AS BRA ÄR DEN :D LÄS LÄS LÄS 



Chapter 5.- We’re late

Previously

”Tack.” viskade jag tyst, han svarade inte. Jag vred huvudet så att jag även i denna ställning kunde se filmen. Jag hade armarna under brösten och benen rakt ut mot sidan.

När han fingrar först nuddade min hud spred sig en rysning över kroppen. Jag drog ett djupt andetag när han sakta började klia och efter en stund slöt jag ögonen, för att snabbt öppna de igen, jag ville ju inte missa något av filmen. Justin rörde sina naglar sakta över min rygg och jag kände hur ögonlocken efter en stund blev väldigt tunga. Jag brukade aldrig kunna sova utan musik, men tv:ns ljud ersatte musiken denna kväll.

”Jenna.” viskade han efter ännu en liten stund, precis när jag var nära på att somna.

”Mm?” viskade jag och drog ett djupt andetag.

”Om du somnar, ska jag bära in dig till ditt rum?” Jag skakade sakta på huvudet, utan att öppna ögonen.

”Nej, ehm, väck mig. Väck mig när filmen är slut.” viskade jag. Jag kände hur han fortsatte klia en stund, sedan försvann hans händer sakta från min rygg. Jag föll sakta i djup sömn. 

 

 

 

Dagen därpå vaknade jag upp i min säng, utan ett minne av att jag tagit mig från soffan till sängen. Klockan hade inte ringt ännu och jag antog därför att klockan var tidigt.

Jag fick dock detta motbevisat direkt när jag slog en blick mot min mobil, som låg på nattyxbordet.

Den digitala klockan visade fem minuter över 9. Helvete.

Jag hoppade snabbt upp från sängen och sprang i panik mot min walk-in-closet, drog det försa bästa jag fick tag i, vilket var samma som dagen innan, galaxy-tights och en grå tjocktröja med katt mönster. 

Jag drog på mig underkläder och drog sedan på mig mina kläder, plus ett par vita ankelsockar, precis som dagen innan. Jag satte upp håret i en hög tofs och studerade mig själv kort i spegeln. Jag suckade högt och vände mig sedan motvilligt bort. Jag fick försöka överleva utan smink idag. Jag sprang ut i korridoren och sprang snabbt in i Justins rum, denna morgon hade jag inte så mycket extra tid och stå och studera honom på. Vi var redan påväg att komma försent. Charlie skulle hata mig om jag kom försent. Justin jobbade inte där, han hade ingen tid att passa. Jag gick raka vägen fram till honom och skakade om honom mjukt.

”Justin.” sa jag snabbt. Han sneglade upp på mig med en glipa mellan ögonlocken.

”Justin, vi är sena, vi måste åka.” sa jag och han slog trött upp ögonen.

”Hur sena?” viskade han, med raspig, hes morgonröst.

Jag tappade nästan tråden.

”Ehm”, jag tänkte efter, ”klockan är fem över 9.” sa jag snabbt och han nickade kort, stängde ögonen i några sekunder innan han slog upp de och satte sig upp. Täcket gled av hans överkropp och hela hans muskulösa mage, rygg och biceps blottades för mig. Han sträckte trött på sig och log smått mot mig innan han reste sig upp. Jag hann inte reagera innan han dragit på sig ett par byxor, samma byxor som han hade haft dagen innan. Han knäppte byxknappen, min blick gled över hans magmuskler. Jag reagerade inte över mitt konstiga beteende innan jag fick syn på det stora flinet som var placerat på hans läppar. Jag stängde munnen, som jag råkat öppna, och kollade in i hans ögon, samtidigt som en stor rodnad spreds på mina kinder. Jag böt snabbt ämne:

”Jag… Ehm.. Kan vi hoppa över frukosten idag?” Han nickade snabbt.

”Jag är van, så ja, det kan vi.” Jag kunde inte låta bli att studera honom några sekunder extra innan jag nickade sammarbitet och bröt blicken från honom, ner i golvet, in i väggen.

”Ehm.. Okej.. Bra.” Jag stod kvar några sekunder till innan jag vände mig om och gick ut från det lilla gästrummet. Jag stängde försiktigt dörren efter mig, som för att markera att han hade ett privatliv innanför de stängda dörrarna; även fast jag hade stått och stirrat ut honom några minuter tidigare. Jag hade bara lust att slå mig själv i huvudet när jag tänkte på det, hur dum fick man vara egentligen? Jag drog ett djupt andetag och vände mig om för att börja gå mot hallen, svängde in till toaletten för att borsta tänderna och gick sedan hastigt ut igen. Jag gick snabbt in i hallen och drog på mig Charlies skor, ännu en dag, Charlie hade lovat att ta med min Jeffrey’s idag. Som jag saknat dem. Jag drog åt mig min handväska snabbt innan jag ställde mig redo att gå vid dörren.

Några minuter senare kom Justin och vi kunde snabbt bege oss ut i korridoren.

 

~

 

Charlie hade med sig mina skor som lovat, och hon hade inte blivit alltför sur för att jag kom några minuter för sent. En halvtimme, precis. Hon hade bara begärt att få ha mina skor till lunch, och de kunde jag leva med.

En minut inpå den korta lunchrasten var jag efter henne, följde efter henne som en envis liten fästing och tjatade på henne om att jag skulle få tillbaka skorna. Vilket jag fick någon minut efter det. Hon suckade högt och stannade, lutade sig ner och drog av skorna för att räcka de till mig. Jag tackade för de och drog av mig hennes för att äntligen få trä på de skyhöga klackskorna. 

”Tack för lånet.” sa hon efter en liten stund.

”Mm.” sa jag en aning surt och hon skrattade till och himlade med ögonen. Charlie skickade iväg mig intill gymmet för att kolla så att alla klockor gick rätt; jag hade ingen aning om varför, hon hade aldrig bett mig om någon sådan fånig tjänst innan. Men jag gick i alla fall dit och kollade, ingen klocka gick fel. Jag fick syn på Justin där han sprang på samma band för någon dag sedan. Han joggade i bra takt framåt, denna gång hade han tröja på sig. Jag stannade upp och kollade på honom en stund innan jag försiktigt smög mot honom, försökte att undvika Charlies blick mot min, jag lyckades. Han hade hörlurar i öronen även denna gång jag såg honom, slutna ögon och han joggade med långa steg fram på löpbandet. Jag gick fram till sidan av bandet, stannade upp en stund och samlade mod till att peta på honom för att få hans uppmärksamhet. Han slog upp ögonen, de stora bruna ögonen stirrade rakt på mig. Jag blev förvånad över hur sorgsna de såg ut. Som om de var ihåliga av sorg. Jag drog ett djupt andetag och klämde sedan snabbt fram ett leende.

”Förlåt att jag stör.” sa jag hest, harklade mig och försökte mig på ännu ett leende.

”Det är lugnt.” Han hade hoppat av bandet och stod nu där vid sidan och flåsade andfått. Jag nickade och drog ett djupt andetag, studerade han hand när den tryckte av löpbandet, och bandetslutade röra på sig. Studerade det rosa löpbandet och tyckte det var en aning skrattretande att så många killar tränade här, även fast redskapen var rosa.

”Jag bara…” Jag tog en kort paus, ”glömde säga till dig i morse att vi möts samma tid i dag, okej?” Han gav mig ett snabbt leende, utan ögonen, och nickade sedan. Bekräftade att han fattade.

”Bra.” jag nickade och log innan jag vände mig bort och gick därifrån. Jag kunde känna hans blick i ryggen några meter, innan jag kunde höra hur han startade löpbandet och tränade vidare.

 

~

 

Jag drog ett djupt andetag och pustade ut i fåtöljen i personalrummet. Klockan visade kvar över 4 och jag var slut. Inte för att jag gjort särskilt mycket de senaste timmarna, förutom när ett gäng killar kom in och ville ha dagskort. De var ca 8 stycken och var och en skulle klaga över priserna och sura över andra grejer. Irriterande killar. Charlie kom in och slängde sig i en av sofforna. Kevin hade inte kommit i dag pågrund av sjukdom. Feber och förkylning, hade visst inte kunnat resa sig från sängen i morse.

”Är det inte dags snart?” Charlies ord var plockade från ingenting och jag spände snabbt blicken i henne.

”Va?” frågade jag och hon nickade menande, försökte få mig att förstå.

”Ja? Du vet.” Jag förstod och suckade uppgivet.

”Gissar på det, inget jag ser framemot precis.” Hon suckade uppriktigt och skakade på huvudet.

”Förstår det.” Jag drog ett djupt andetag och kollade trött runt i rummet, tänkte precis öppna munnen när hon hann före, ”Bara slå en signal så att jag vet, okej?” Jag nickade och log mot henne.

”Okej.” svarade jag kort och hon nickade till, innan hon gick ut från personalrummet. Jag drog ett djupt andetag och la mig tvärsöver soffan. Jag la fötterna på armstödet och huvudet på de andra. Soffan var perfekt för mig, alldeles lagom stor. Jag gäspade stort och slöt ögonen hårt, kände hur trött jag var. Mest av allt skulle jag gärna sova en stund, men det kunde jag inte. Inte medan jag jobbade. Jag öppnade ögonen och satte mig upp i soffan, gäspade ännu en gång och reste mig sedan upp.

Jag satte mig snabbt igen och lutade mig tillbaka i soffan. Jag var trött. 


 

JAG VET, det är askort. Och jag skäms för det. Men jag kom inte på ngt mer att skriva och är bara sugen på att börja på nästa! Ska försöka få ut nästa utan ett sådant här mega hopp! Ska verkligen försöka! 

Vad tror ni Charlie och Jenna pratade om i slutet? :D 

KOMMENTERA MYCKET. NI FÅR MIG INSPERERAD! :D 




Ledsen att behöva säga det men...

Nästa kapitel kommer bli mycket kortare än de andra kapitlen! Detta är pga att de ska passa in innan nästa, okej? Bara ett mellan kapitel, då de händer lite grejer i nästa :)
KRAM




RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!