De är en anonym som inte hittr kapitlet :/ De heter best birthday ever part 2:)) fattar inte vad som kan va fel :o

En som sa att de inte kommit upp ngt kapitel. Uppdatera bara sidan och kolla under dessa inläggen så borde de finnas:3

1 KOMMENTAR? Jag jobbade faktiskt med de här kapitlet JÄTTE LÄNGE:/ MIIINST 9 KOMMENTARER, ni får kommentera FLERA GÅNGER!<3 KOMMENTERA NU!<3

Kapitlet kommer upp imon babes! På morgonen ska jag försöka få ut de!:3<3 loooove Ebba

Halloj! Senare kommer fortsättningen på teasern jah la ut i morse;) Har precis varit ute o badat i en sjö, skönt! Vi är hos min gammel mormor i Borås, har finns en liten sjö! Men de blev kallt efter en stund, o nu sktter jag här bänkad framför tv reda för att kolla på Wallander - Blodsband:D yeah:3 Ni får med en liten bild på min för fina tröja:D Och en liten egopix på slutet;)

Jag vaknade upp i hans armar. Som jag brukade, för några månader sedan. Han snusade mig i nacken, ett tecken på att han fortfarande sov. Jag vände mig försiktigt i hans omfamning. Han hade armarna om mig, båda två. När jag låg med ansiktet mot honom kollade jag försiktigt upp i hans ansikte. Det pirrade försiktigt till i magen när jag såg honom sådär, maktlös, mjuk, sovande. Han snusade till och öppnade munnen lite, håret var ruffsigt och stod åt alla håll. Jag älskade att se honom sådär, sårbar, liten. Jag smekte väck lite hår som hamnat i hans ansikte, en söt liten rynka uppstod på hans näsa och ett leende spreds på mina läppar. Rynkan smekte ut sig. Jag kunde inte motstå att luta mig fram mot hans läppar och nuddade de mjukt med mina. De var fylliga, och smakade sött. De var inte torra men heller inte våra, perfelta helt enkelt. Det blev bara en liten liten kyss, hans läppar nuddade precis mina, men det räkte för att min mage skulle fyllas med fjärilar och ett leende skulle spridas på mina läppar. - Jag har saknat dig, viskade jag mjukt innan jag lutade mig mot hans bara bröst korg. ________________________________ bara en teaser skriver från mobil;)

Inget idag:/ kommer imon:3

- Inte alls, hon lutade sig mot mig och kysste mig mjukt på läpparna. Jag la handen runt hennes nacke och tryckte hennes läppar närmre mina.
Jag försökte bara ignorera några saker.
1. Att hennes revben stack ut.
2. Att hennes ryggrad stack ut.
3. Att de hade slagit henne på ryggen.
4. Mina tankar om att hon skulle bli sämre.

Tycker faktiskt att ni kan kommentera Liiiiiiiiiite meeeer;) vi säger 7? Ca 5 just nu!;)<3 Tror att kap 102 kommer imon, då jag är i min stuga!:) Lite info när jag ändå har er på tråden;) JAG har bestämt att jag fortsätter med denna ett litet tag till! För att ni ska veta hur de blev sen bara! Jag har ju en novell på lager som jag redan vet hur den ska va och vad den ska handla om, på ett ungefär!:D ska kaaaanske börja med Justins perspektiv!:D viii får helt enkelt se! Okeeej???:D nu har jag ju skrivit aaaas mkt!:D jaja:3 seee you soon!:3 Bye bye looove

Varför hade jag inte kommit på det tidigare? Det var knappt jag vågade dra ner handen i fickan och fiska upp något som såg ut som en lapp.
Det var inte en dröm.
Allt var sant.
Jag vecklade upp lappen och kollade vad det stod. Och jag skrämdes av innehållet.
’Vi kommer hitta dig, vänta bara’

Jag sprang in genom dörren. Jag sprang rakt in i köket och kollade om hon stod där, det gjorde hon inte. Jag gick sakta men säkert mot hennes rum och öppnade dörren en liten, liten bit.

Den knarrade till och allt var förstört. Hon hade sett mig. Hon satt vid datan och kollade på dataskärmen när hon plötsligt ryckte till och spände blicken i mig. Till en början såg hon spänd ut, men sedan mjuknade hon till och reste sig raskt upp. Själv slog jag upp dörren och mötte henne på mitten i rum. Jag slingrade armarna om henne och höll henne hårt.

- Jag kommer aldrig släppa dig igen. Hon snyftade till, men sa inget. Hon visste att jag inte kunde hålla vad jag lovat. Inte med jobbet jag har. Inte som en av världens största tonårs popsensationer.

-

Sapp föll ner i sängen, jag föll nästan över henne men hann stötta mig på armarna. Jag kollade runt i rummet, det var ljust och nystädat. Sängen var prydligt bäddad och allt var prydligt ställt på sina platser. Jag kollade mot datan och märkte att twitter var uppslaget. Sapp som hållit ögonkontakt med mig när jag kollade runt vände blicken mot datan.

- Jag måste bara… sa jag tyst samtidigt som jag reste mig upp och gick bort till datan, jag slog mig ner och kollade snabbt igenom några hatmejl. Det fanns 3519 nya omnämningar och massvis med nya followers. Vissa hade verkligen inget vett i kroppen, det började bubbla inuti mig när jag läste tweetsen.

’Where are you holding Justin know you little bitch? Whore’

‘Hate you’

‘Ugly whore, go and fuck youself’

- Ta inte åt dig Sapp, lova att inte ta åt dig. Okej? Jag kollade bak på henne och mötte hennes trötta blick.

- Jag tar inte åt mig Justin.

- Säker?

- Säker. Jag loggade ut henne och loggade med hjärtat i halsgropen in på min egna. Jag hade fått massvis. Åh gud.

Jag gick in på min profil och kollade runt, what? Det senaste tweetet var för cirka två timmar sedan. Det stod:

’Im back soon, right now is it @alfredoflores who write, Justin is so busy, but he loves HIS beliebers. I know he thinkin bout ya’

Det fans massor av tweets. Fredo hade verkligen jobbat hårt! Men hur visste han mitt lösenord? Jag skrev några nya tweets.

’ Hey everybody, Fredo has take care about my twitter and my tweets a while now, BUT IM BACK. ‘

‘ I’m here for my beliebers and friends now ‘

‘ You have no idea what I have going through, but Im here for my beliebers ‘

När jag skrivit lite random-tweets kollade jag bak mot Sapp som satt i sängen och följde mig med blicken. Ett vackert leende växte fram på hennes läppar och jag klappade försiktigt i knäet med händerna för att visa att hon skulle sätta sig. Hon fnissade till och reste sig upp, när hon var tillräckligt nära mig drog jag ner henne i famnen och kysste henne mjukt på kinden. Jag slingrade händerna runt hennes midja och tryckte henne hårt mot mig. Utan att hon märkte det, då hon var för upptagen av att lutade sig bak mot min bröstkorg och blunda, tryckte jag upp webcamen på dataskärmen.

- Babe, jag vill ha ett foto på oss nu när allt är över, kolla in i kameran. Hon kollade in i kameran och log ett perfekt leende. Hon visade de två raderna med perfekta tänder och skrattade till och med. Jag fortsatte trycka kort och efter en liten stund vände hon sig mot mig, precis när jag tänkte fråga något kysste hon mig. Det perfekta kortet, om jag skulle fått med det.

- Fick du med det? Jag skrattade till och skakade på huvudet.

- Tyvärr. Jag kollade över hennes axel och stängde ner först camen och sedan loggade jag ut från twitter efter att ha följt de senaste som följt mig. Jag älskade att följa mina fans, och jag hoppades verkligen de älskade att jag följde de.

Jag kollade också hur många som retweetat mina senaste tweets, och det var rätt många! Jag fattade inte varför de retweetade något så fantasilöst. Jag hade skrivit.

’ Love yall bye ’ Fantasi löst? Ja. När jag funderat klart över mitt fantasilösa tweet loggade jag ut och bärde upp Sapp i famnen, hon skrattade som en galning samtidigt som jag lyfte henne till sängen och la ner henne där, jag började kyssa henne på halsen och upp mot öronsnibben, hon fnissade något galet! Något som jag tyckte var riktigt sött, hon var alltid söt!

- Du vet att jag älskar dig va? Jag kollade in i hennes ögon och möttes av två.

- Jag vet att du älskar mig, och jag älskar dig minst lika mycket, hon kollade inte bort som hon gjorde ibland när hon sa sådana saker. Som att hon älskade mig, komplimanger eller liknande.

- Omöjligt! Hon skrattade till och skakade på huvudet.

- Inte alls, hon lutade sig mot mig och kysste mig mjukt på läpparna. Jag la handen runt hennes nacke och tryckte hennes läppar närmre mina.

Jag försökte bara ignorera några saker.

1. Att hennes revben stack ut.

2. Att hennes ryggrad stack ut.

3. Att de hade slagit henne på ryggen.

4. Mina tankar om att hon skulle bli sämre.  

SSOOOOORRRY FÖR MIN DÅLIGA ENGELSKA!<3 Bara ignorera den taack<3<3 Ni förstår kanske ändå;D

OCH EN SAK TILL.

INTEALLSLITENEJDÅE

KOMMENTERA,

OBS, kanske inte kommer mer imorgon! 

FRÅGA FRÅGOR OCKSÅ!<3

Har inte bestämt hur länge jag fortsätter med denna ;D 

MYYCCKKET KOMMENTARER VILL JAG HA! :D

- Hon mår bra. När han sa det la han en av mina armar i sitt knä och drog upp tröjärmen, när han såg blåmärkena kollade han mig i ögonen, han såg smärtfull ut. 
Han skulle bara se min mage, min rygg och ansiktet som de egentligen såg ut. Då skulle han se ännu mer smärtsam ut. 
Och Justin. 
- Ja, kom hit, ring polisen med. 
Vem fan pratade han med?

---

Jag kom inte ihåg någonting av de som hade hänt, inte från att Fredo pratat med min pappa tills nu. Jag kände något mjukt under mig. Det var för mjukt för att vara den hårda madrassen i cellen, när jag kände doften av mig själv och lakan fattade jag vart jag var.

Hemma.

Men det var en doft jag kände igen alltför väl, som också var intryckt mellan lakanet och madrassen.

Justin.

Jag fattade ingenting. Hade Justin sovit hemma hos mig, i min säng när jag varit i cellen? Hade han fått det för Kenny? Hade han fått det för pappa? Hade han fått det för Pattie? Fast Pattie kanske inte följt med honom hit. Frågorna cirkulerade unt i mitt huvud och jag fick snabbt ont i huvudet av de. Jag fick ont i magen strax där på också. Jag kom att tänka på Justin, att hans ständiga kroppsvärme inte var bredvid mig. Att inte jag pratat med någon och att ett tredje världskrig skulle kunna utbrista utanför dörrarna utan att jag märkte det, att Justin skulle kunna var död, utan att jag visste det.

Jag reste mig upp ur sängen och ignorerade den dunkande huvudvärken och sprang ut ur rummet och mot köket, efter som att vi bara hade en våning och källare i vårt hus kändes köket närmre än någonsin. Jag visste inte varför jag sprang just till köket, kanske för att vi hade ett rätt stort fönster där, så att man hade första parkett ifall det kom en bil. Rätt praktiskt ibland faktiskt.

När jag kommit ut i köket sprang jag direkt fram till bänken och hängde mig över den och kollade ut genom fönstret.

Inget tredje världskrig.

Men det var något annat som hänt, jag kände en papperslapp under handen, en okänd bil stod på parkeringen och när jag vände mig om stod en mycket välkänd figur i dörröppningen.

Jag hade fått gå, jag tror de gett upp eller något. För de hade stuckit, och lämnat allt efter sig. Jag fattade inte någonting. De hade till och med lämnat en mobil framför dörren. Jag fattade inte vad de tänkte på. Trodde de inte jag skulle skvallra om jag fick gå? Trodde de inte jag skulle säga till alla om vad de gjort, om vad de sagt och att de svält oss, mest Sapp. Det var hon som hade tagit mest stryk. Det lät hemskt. Men var sant.

Jag klev utanför cellen och bara väntade på att något alarm eller något skulle började ringa. De hade säkert kopplat in det under den hemskaste natten i mitt liv. Ännu en natt utan Sapp. De hade inte sagt var hon var, även fast jag frågat trehundra tusen gånger. Jag hade skrikit nästan hela dagen, från ungefär 4 till nu. Sedan hade de åkt. Jag var hes och det lät som om jag var inne i värsta målbrottet när jag pratade, rösten var skrovlig och jag lät som en förkyld åsna. Men det kunde vara värre, trodde jag.

Med hjärtat i halsgropen sprang jag fram till dörren och tog upp iphonen som låg där, när jag öppnade den förstod jag vems mobil det var, Sapps. Bakgrundsbilden var på oss, jag hade gett henne en lång kindpuss, jag älskade hennes kinder. De var så kyssbara!

Jag skakade på huvudet lite och kom tillbaka till verkligheten. Den hemska verkligheten. Jag låste upp den, som tur var det inget lås. Tack gud! När jag kommit in tryckte jag upp appen –telefon och tryckte in Sapps pappas nummer, som var på snabb nummer.

Han svarade efter några signaler, under de signalerna hade jag tagit ett djupt andetag och gått ut i den varma luften. Det var säkert 35 grader vid detta läge. Jag kunde knappt andas utan att svettas.

- Stefan.

- Hej det är Justin. Jag ångrade vad jag sa precis när jag sagt det. Jag lät ju helt normal, som om det var en helt normal dag. Vilket det inte var.

- JUSTIN?

- Justin.

- Herre gud! Hur är det med dig? Vi har varit sjukt oroliga! Jag hörde röster bakom honom. Vem var där? När han tog en paus kollade jag hur mycket klockan var, den var ungefär kvart över 2.

- Vem är där med dig? Han skrattade till.

- Kenny och Alfredo. Jag tog ett djupt andetag.

- Vet du var Sapp är? Jag lät spänd.

- Ja, hon är i säkerhet. En stor tung bly sten föll från mitt hjärta. Jag slog handen för hjärtat och pustade lättat ut. Herre gud. De där sekunderna hade tagit kol på mig.

- Åh herre gud, jag har oroat ihjäl mig! De lämnade mig ensam, så jag stack, jag tror det var meningen att jag skulle sticka. Var är Sapp?

- Haha, jo, jag tror också det var meningen, vi får se hur detta följs. Hon är inne, hon sovde när vi åkte iväg. Vi vet inte riktigt hur vi ska kunna fälla den där stora och tjejen, något tips. Kenny betalde in de lite, men de kommer inte funka för alltid!

- Jag kan tänka när jag kommer hem, inte nu. Vad ni än fäller de för, säg inte att jag är inblandad. Jag orkar inte med paparazzisarna frågor, du vet inte vad de kan få för sig.

- Jag förstår. Var är du? Ska vi hämta dig? Vi berättat hur allt gick till när du kommer hem.

- Jag vill veta allt. Hämta mig vid stranden. Jag tror jag kan gå dit utan att bli igenkänd.

-

Jag hade kommit till stranden utan att bli igenkänd. Det hade inte varit svårt att dra upp luvan över huvudet och låtsas vara någon annan. Ingen Belieber hade gått förbi, som tur var. Jag älskade mina beliebers, men i skicket jag såg ut just nu skulle jag helst inte vilja att de såg mig. Och jag hade för en gång skull tur!

De var skönt att se Alfredo igen. Kenny hade stannat hemma hos Sapp, som jag längtade ihjäl mig efter. Fredo hade berättat hela historien om hur mannen och kvinnan tagit Sapp till flygplatsen precis när de skulle kliva på planet. Det hade varit världens största snedsteg från männens sida, men jag älskade det. Just nu oroade jag mig bara om hur Sapp mådde och att de andra männen fortfarande var fria. Men jag orkade inte tänka på det just nu, allt jag ville och skulle tänka på någon vecka nu var Sapp, beliebers, Sapp och mina beliebers.

Den blonda mannen stod framför mig med ett stort hånleende på läpparna. Han hade inte tagit ett ända steg sedan han kom in. Jag knycklade ihop lappen som legat på köksbordet och stoppade snabbt och oupptäckbart ner den i jogging byxornas ficka. Mannen tog ett djupt andetag och gick fram mot köksbordet för att luta sig mot det.

- Hej Sapphire. Han sa det med snirkliga ord och hånlog mot mig hela tiden.

- Stick. Viskade jag knappt hörbart, men han hörde mig, för han hånlog.

- Detta spel kanske är slut för tillfället, men vi kommer tillbaka.

SPEL?

- Ni kommer inte komma tillbaka, och om ni gör det kommer ni inte få tag på mig.

- Inte? Jag skakade trotsigt på huvudet.

- Vi får väll se, vi får väll se. Jag hann blinka en gång innan han försvann. Kvar stod jag, trött och mörbultad. Vart skulle jag ta vägen nu då?

-

Jag vaknade med ett ryck. Hade allt varit en dröm? Kanske. Jag hörde dörren smällas igen och Kenny kom in i mitt rum.

 - Hej, viskade han och log stort mot mig. Jag log tillbaka.

- Hej.

- Hur mår du?

- Jag mår så bra jag kan just nu. Jag ljög, jag mådde piss.

- Justin är på väg. Jag la handen framför munnen och log stort, med hela ansiktet.

- Hur fick de tag på honom? Och var är Pattie.

- De hade släppt han, lämnat allt öppet. Jag vet inte riktigt säkert, vi får höra när han kommer. Jag nickade entusiastiskt, och log stort.

- Men nu ska jag lämna dig ifred. Hejdå.

- Hejdå. Svarade jag lite sent, då han redan stängt dörren. Jag satte mig raskt upp i sängen och lutade mig bak mot väggen som var bakom sängen. Jag pustade ut och tänkte tillbaka på drömmen, om det var en dröm.

Lappen.

Varför hade jag inte kommit på det tidigare? Det var knappt jag vågade dra ner handen i fickan och fiska upp något som såg ut som en lapp.

Det var inte en dröm.

Allt var sant.

Jag vecklade upp lappen och kollade vad det stod. Och jag skrämdes av innehållet.

’Vi kommer hitta dig, vänta bara’

Kommer/kom inget igår(idag) vet ej hur jag ska säga. Vi är påväg hem nu och jag är skit förkyld, orkar inte skriva nu, men skriver imon!<3 Tar med ngn bild: ~Justin Bieber, grrrr~ ~Justin and I in the same photo~

Hej! Vi ska va iväg typ HELA dagen idag, och vi ska typ åka nu vid tio :3 men jag hoppas på att kunna skriva ett litet kapitel ikväll! Och ALLA vet då villet kapitel de är!!: DUN DUN DUN DUN ~100!~ aja, nu måste jag dra! Ha en fin dag ute i de fina -haha, fula- sommarvädret;)

Asså ni är sååååååå bääääst på att kommentera!!!!<333 loooooov yooou<3

Heej, ni har tvåååå kommentarer kvar;)<3 Bjuder på en fin bild på Lily Collins sålänge! ~ Lily Collins ~

Ett par vanliga fake-converse. Vita. Jag drog på de och kollade ner på mig själv. Jag såg mer normal ut. Jag hade på mig säkert 5 tights och över det ett par tighta jeans. På överkroppen hade jag tre t-shirtar och en kofta över. Det kändes skumt och varmt att ha så mycket kläder.
Vi gick tillbaka mot bilen, nu skulle jag bli sminkad.

När vi kom tillbaka till bilen sa Elizabeth åt mig att jag skulle sätta mig i baksätet med benen hängande mot marken, på snedden helt enkelt.
Bilen var stor och fruktansvärt ny. Den var svart och hade stort utrymme överallt.
Ville de verkligen frakta lik i den? De hade väl inget val, ha-ha.
- Nu ser du friskare ut. Konstigt att den spydiga kommentaren kom från Eric? Inte alls.
- Tack det samma. Han hånlog ett snabbt leende innan han gick runt bilen och plockade fram något som sog ut som en stor låda. En sån man hade till häst borstar kanske? Jag hade ridigt som liten, det var därför jag kom ihåg det. Jag log av tänken. Mannen kom över till "min" sida och öppnade lådan, jag hade haft rätt, det var en ryktlåda. Men ryktlådan var inte fylld med borstar, den var fylld med smink, smink av alla sorter! Jag fattade inte ens om hälften av de fick plats i mitt ansikte! Men jag orkade inte bry mig.
- Vad kommer hända med Justin när jag kommer till de där andra landet? Elizabeth log stort och elakt mot mig.
- Det kommer du aldrig få reda på.
- Han är känd, de kommer hitta honom.
- Det är i princip de som är meningen. Hon kollade lite på Eric som stod och smålog. Leendet smittade även till hennes klara röda läppar.
- SKA de hitta honom?
- Ja? Han kommer leva med detta hela livet ändå. I alla fall tills han hittar en ny. Hon blinkade med ena ögat mot mig och log ett stort sliskigt leende.
Jag försökte tänka att Justin skulle glömma mig. Leva sitt vanliga liv, eller vanliga och vanliga. Det var inte så vanligt. Han kunde dra en fakad story om att han hade varit utomlands och jobbat på den nya skivan, eller spelat in en musikvideo. Han kunde ljuga, för sitt eget bästa. Jag visste att han hatade att ljuga, mest för sina fans. Och mig. Tror jag.
Pappa kunde träffa en ny kvinna och precis som Justin, glömma mig. Det skulle vara bäst. Han var runt 40 och kunde nog fortfarande få barn om han ville. Han kunde prata telefon med Justin en dag om året, bara för att lätta samvetet. Inte ha så dåligt samvete för att han lämnade mig så lätt. Han kunde ta väck alla bilder på mig i huset och låtsas att jag var död. Han kunde stänga dörren till mitt rum och aldrig gå in där igen.
Och om den långa brunhåriga söta kvinnan som han träffade stannade till i hallen och pekade på de ändå kortet i hela huset som var på mig kunde han förklara bort sig med att jag var en död kusin eller en tjej han träffat som liten. Han skulle sedan lägga ner kortet i en av lådorna på samma byrå. Sedan skulle han glömma de där, leva sitt eget liv. Kanske flytta till LA. Eller till någon grannstad. Köpa ett störra hus.
Även fast jag trodde att jag ville att de skulle glömma mig. Ljög jag.
Jag ville att de skulle komma ihåg mig, även fast jag var död.

- Nu ska vi började sminkningen! Elizabeth satte sig på knä framför mig med knäet hårt mot den sandade och regninga asfalten. Jag kollade mig runt. Det var träd överallt. Syd, norr,nordost, nordväst. Allt var träd, förutom himlen och den långa asfalterade vägen. Hon räkte mig en spegel och sa att jag skulle hålla den sålänge. När jag kollade ner i den råkade jag få se en skymt av mig själv. Jag stannade chockat till och kollar lite närmre. Utan att de märks på utsidan. Jag ser förskräcklig ut! Ögonen är svullna av tårar, läpparna fyllda med små små rivsår, ett stort blåmärke bredvid höger öga och fullt med små rivsår på hela halsen. Jag tittar ner på mina armar och drar försiktigt upp tröjans ärmar. Jag märker små rivsår, bland ett långt som sträcker sig nästan över hela armen.

-

Jag visste inte hur länge hon hade sminkat mig, men det hade gått en lång stund.
- Nu kan du kolla dig i speglen. Jag kollade mig i speglen och blev förvånad över vad jag såg. Jag fattade inte hur hon kunde sminka över allt det. Mitt blåmärke bredvid ögat var borta, ögonen såg stora och välmående ut och jag såg ut som jag gjorde i normala fall, men detta var inte ett normalt fall.
Jag hade mycket maskara, mycket foundation och rätt mycket puder. Allt för att skydda de icke välmående ansiktet under den massiva sminkningen. Läpparna var röda som blod, det kändes som om jag skulle nudda de skulle de spricka som ett stort tuggummi. De skulle de antaligen inte.
- Blev det fint? Hon hade ett lurigt leende på läpparna och jag kollade surt på henne och reste mig upp.
- Ska vi åka någon gång, jag vill komma iväg från er.
- Sätt dig i bilen bara. Jag satte mig i bilen och funderade på varför de satte mig i bilen och inte i baksätet.
Antagligen för att det inte skulle upptäckas av folk runt omkring.

-

Vägen till flygplatsen var hyffsat tyst. Eric hade berättat för mig vad jag skulle göra när vi kom fram redan innan vi åkt iväg. Jag skulle:
* Vara tyst.
* Stå vid Elizabeths högra sida och Erics vänstra.
* Inte göra uppståndelse.
* Inte kommentera någonting.
* Tekniskt sätt inte göra någonting alls, vara genomskinlig.
Jag kollade ut genom fönstret och fick syn på den stora flygplatsbyggnaden. Folket fick mig att skygga bort från fönstret. Jag var inte van vid så här mycket folk. När vi parkerat bilen gick vi in mot flygplatsen. Jag skyggade för allt folk och gick precis som de sagt åt mig. Jag var tyst och kollade ner på marken för att inte snubbla över någon fötter eller göra för mycket intryck. Elizabeth kollade på mig och log ett litet litet litet leende. Jag såg henne bara i ögonvrån. Men jag såg de lilla leendet.
Vi skulle checka in våra ägodelar. De hade sagt att jag hade en väska, med ingenting med mig. Jag behövde inget med mig. Det fanns kläder på stället jag skulle till.
När jag bredvid fattade jag vart jag var påväg.
Detta skulle bli min DÖD. Jag skulle DÖ på det stället. Jag skulle aldrig få se JUSTIN igen. ALDRIG. Jag stannade till. Eric och Elizabeth kollade bak mot mig.
Om blickar kunde döda skulle jag vara stendöd.
Jag började plötsligt gråta. Det lät inte, men stora blöta droppar rann ner för mina kinder. Elizabeth kom fram till mig och la armarna om mig.
- Kommer du sakna dina kompisar? sa hon, sedan la hon till:
- Juuuuustin, med tyst väsande röst.
- Vi ska ju bara till våra kusiner. Vi kommer tillbaka. Hon la sedan till:
- Aldrig. Med väsande röst. Hon gjorde den så viskande att ingen annan förutom hon och jag visste vad hon sa. Skulle de gå på det? Skulle alla gå på deT? Jag var inte ens lik Eric eller Elizabeth. Absolut inte en blandning. Detta var sjukt! Jag fattade det inte.
- Kom nu går vi. sa hon och la sedan till.
- Bort från Justin. Jag följde efter, även fast jag inte ville. Jag ville inte.

Där man skulle vänta på flyget fanns det flera affärer man kunde gå i. Det gjorde vi inte. Vi satte oss ner på ett par stolar och kollade runt. Jag kollade mot folket som stod lite längre bort med packning och allt. De stod där och skulle utomlands. Vissa skulle kanske på semester med sin familj? Normal semester, kanske med jobbet eller med sambon.
Plötsligt nr jag satt där och tittade såg jag ett bekant ansikte.
Jag kände igen det direkt.
Ett rus flög igenom kroppen och jag kollade närmre på ansiktet.
Det var verkligen han.
Skulle han vara min räddning?
KENNY.
Eliz hade rest sig upp och satt sig i Erics knä, med ansiktet lutat mot hans. De hade läpparna sammanpressade och skulle inte märka om jag reste mig upp? Eller? Det var värt ett försök. Hur skulle jag synas minst? Gå eller springa?
Gå.
Men jag valde att springa.
När jag tänkt ut en liten plan i hjärnan valde jag att utföra den.
Jag reste mig upp, hjärtat dunkade i trehundratjugofem i bröstet. Men inget stoppade mig.
När Eric och Eliz märkte att jag var bort hade jag redan sprungit några meter. Och det skulle inte längre kunna hindra mig från att springa därifrån.
Jag sprang, med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen mot platsen Kenny stod på. Han stod och pratade med någon som jag kände igen från Justin crew. Jag hade lite svårt för namn, men Justins snälla livvakt kände jag alltid igen!
När jag var några meter ifrån honom märkte han, tillsammans med den andra killen, mig. Hans ansikte var chockat. Det skit jag fullkomligt i när jag sprang fram till honom och slängde mig bakom honom. Med hjärtat i halsgropen och kroppen skakande.
Detta kanske var min räddning, eller?

MINST 8!

Kommer upp imorgon.<3 älskar alla era kommentarer!:D NI ÄR SÅ SÖÖÖTA!!!<3 ska försöka skriva på morgonen imorgon, får se hur de får hehe GOOOOOODNAAAAATT<3

14 dar. Snart 14 dar av rent helvete, Sapp hade kollat på mig och sagt ordagrant de 8 orden. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag nickade bara. Och sedan gick vi och la oss. Dagen efter vaknade jag av att Sapp viskade:
- 14 dagar. I mitt öra. Det kändes som om vi hade varit gifta 14 dar när hon sa så. Men hon hade inte varit gift.
Hon hade varit i ett helvete i 14 dar.

Jag pratade inte med de längre. Jag pratade inte med männen längre. Jag gick förbi de som om de var luft, eller en vägg. Jag brydde mig inte om de längre. De fick göra vad de ville, jag orkade inte bry mig. De hade misshandlat mig de senaste dagarna, inte mycket, och precis så att man inte såg om jag hade tröjan på mig. Justin hade inte sett det, tror jag. Det hade gått 15 dagar, och dagen jag fått mest slag och sparkar på var dag 14. Dagen jag mådde mest dåligt på psykiskt. Jag mådde verkligen inte bra, det blev sämre och sämre. Jag ville och orkade inte äta någonting, något som beskymrade Justin något fruktansvärt. Han satt bokstavligt och matade mig vid matbordet. Vi fick mat högst 2 gånger om dagen. Ibland bara en, och Justin, som fortfarande matade mig en hel del, kräkte nästan när han dammsugat upp all sin mat med munnen. Sedan matade han mig.
- Vad är det här? Jag hade inte märkt att han smekt upp tröjan och nu blottade hela min rygg, men när jag väl insåg det, var det redan för sent. Skärp slagen hade readn blottats för Justin djupa bruna ögon.
- Vad är detta? Jag tog ett djupt andetag och tankar galopperade fram genom huvudet, vad skulle jag säga? Sanningen eller ljuga? Det var värt ett försök.
- Jag snubblade i duschen förra....
- Lägg av, man kan inte få stora avlänga blåmärken av att trilla i duschen. Han lät inte hård, mer bestämd och illa till mods. Jag kände att han rörde händerna längre mot magen och upp mot revbenen. Inte nu igen.
Han kände om jag hade smalnat av. Det hade jag inte gjort. Men han fick för sig att jag hade blivit världens anorexia fall. Jag satt lutet frammåt med ryggen mot han, därmför spred sig rysningar upför ryggraden när jag lutade sig ner och kysste mig mjukt mot ryggraden. Blöta nästan slickande kyssar gav han efter sig. När han kysst mig en liten stund drog han med tungar över den. Jag kunde känna hur han kved till, det var inte någon njutande kvidning, det var för att han kände ryggens knotor. Jag bara visste det.
- Du behöver inte kyssa mig över allt om jag är så in i helvete smal och benig! Jag nästan skrek på honom, han ryggade snabbt tillbaka och jag drog tröjan över min onödigt beniga rygg.
- Sapp jag... började han men jag avbröt honom genom att fnysa.
- Jag vadå? Jag menar inte så? Så det är därför du TRYCKER i mig mat hela tiden, va? Du sitter ju fan vid matbordet och matar mig hela dagarna.

-

Jag reste mig raskt upp, det skimlade framför ögonen då jag rest mig för snabbt, men det struntade jag i. Jag ville bort härifrån. Jag orkade inte se Justins genomskinliga plågade medlidande ögon mer. Han gjorde mig irriterad. Justin reste sig efter mig och jag hörde att han var nära till tårarna när hon pratade med mig:
- Förlåt Sapp, jag menade inte s..
- Om jag är ett så jävla motbjudande fult benrangel kan du ju lika gärna dumpa mig här och nu! skrek jag. Jag kände att Justin var närvarande, han fick mig att reagera på ett specielt sätt. Hjärtat pumpade fortare, pulsen skenade och jag blev alldelses skakig och fnittrig. Töntigt, töntigt något in i helvete. Men jag kunde inte hjälpa det.
Justin stod bakom mig. Jag kände hans djupa andetag mot nacken. Jag kände en stark arm som slingrade sig runt mig och tog ett hårt och fast tag runt min midja.
- Förlåt Sapp. Jag lovar att jag aldrig mer ska tänka på det. Jag vill bara att du ska må bra.
- Jag mår bra. Svarade jag stelt och uttryckslöst. Jag klunde känna att Justin gungade till, chockad över att jag var så kall, jag som alltid brukade vara den söta rara snälla tjejen.
Jag hade förvanlats till någon annan för några minuter. Någon vacker tjej med långt blont hår och is blå ögon. Någon som gjorde allt han sa till honom, myste med honom på kvällarna och följde med honom vart han än gick. Jag ville inte vara den blå ögde tjejen. Jag hade förvanlats.
Iskall.
Var mitt nya smeknamn.

 -

- Sapp, han slöt långsamt upp med båda händerna om min midja och smekte mig mjukt under magen. Inte på något sexuellt sätt, bara mjukt och kärleksfullt. Han lutade hakan mot min axel och kysste mig mjukt och försiktigt i nacken. Jag smälte när han gjorde så och kom på mig själv med att luta huvudet mot andra hållet, så att han kom åt lättare.
- Gör det ont? Han slutade att kyssa mig men hade kvar huvudet mot min axel. Jag stannade till, detta gjorde absolut inte ont. Det var mysigt. Vad trodde han?
- Va?
- På ryggen. Jag ryckte till, jag hade nästan glömt det.
- Det svider. Svarade jag ärlig, jag hörde att han grymtade till.
- Jag kommer inte släppa dig ur sikte, aldrig. Jag fattar intehur de kan göra så här mot en vacker varelse som dig.
Och wops, så kände jag mig vacker.

Vad kommer hända här näst du? Kommer de komma ut? Kommer de bli fler skador? Kommer Justin märka något mer? Kommer Sapp fatta hur smal hon har blivit? 

Kapitel 95 uppe, herre gud! Tiden går snabbt! REDAN 95? SNART 100 JU! :D 

Puss på alla er där ute som kommenterar! Betyder allt!<3 Älskar er! 

SEEEEEN HAR JAG EN FRÅGA! 

Tycker ni att Sapp är finast i långt eller kort hår?

Vet ej när nästa kapitel kommer! De kommer ikväll, men vet ej vilken tid. Då jag sitter på en buss, och ska sedan til stallet :/<3 Love puss Ebba

- Sapphire. Jag älskar dig och vill inte släppa dig okej. Och jag ska säga det rakt ut. Jag KRUS-AVSKYR detta stället, jag avskyr allt. Jag skulle betala vad som helst för att få ut oss härifrån. Men de vill ju för fan inte ha några jävla pengar. De gör detta bara för att hämnas, han vill hämnas på din pappa. Bara snälla, förvinn inte från mig.

Jag är så jäkla rädd. Så jäkla rädd att hon ska försvinna, försvinna för alltid. Dö. Krimeras. Begravas.
Död.
Sedan försvinna föralltid. Hennes kompisar skulle gråta i veckor. Jag i år.

Jag dygnade nästan varje natt från tjaffs-dagen till dagen jag sa att jag älskade henne och att hon inte fick försvinna. Den natten låg hon med ansiktet mot mig, hennes varma andedräkt värmde min näsa och varje gång hon andades ut rös jag till, och fick en plötslig lust att kyssa henne. Det gjorde jag en gång också. Jag la mig halvt över henne och struntade i att hennes beniga mage skrämde vettet ur mig.
Hon vaknade och log smått innan hon besvarade kyssen. Jag hade lagt handen mot hennes kind och kysst henne näst intill dramatiskt och hon hade gap skrattat när jag nafsat henne ner mot halsen och öronsnibben. Hon hade dock bara fnissat när jag kysst henne ner mot axeln och dragit undan lite av hennes hår för att komma åt. Sedan dragit ner en bit av hennes tröja för att skåda den genomskinliga huden precis under axeln. Jag hade försökt strunta i att hon var så benig, tänkt på andra saker. Som hennes tjocka och ändast lite matta hår, hennes ljus rosa läppar, hennes smala men inte spinkiga händer, hennes smala ljusa fötter, hennes fina bleka vrister, hennes perfekta hals som man inte kunne göra annat än att kyssa, fingrarna,tårna, näsan, ögonen, öronen, kinderna, kindbenen.
Men jag hade ändå tänkt på revbenen som tydligt syntes under magens tunna hud.
- Justin, hade hon sagt. Hon hade viskat ut orden samtidigt som jag kysste henne på halsen igen.
- Ja? hade jag försiktigt viskat tillbaka i hennes öra. Hon hade ryst och kollade leende ner på mig.
- Jag vill klippa av mig håret när vi kommer hem, jag vill ta en piercing, jag vill sova i skogen i flera dagar, jag vill flytta till Ryssland, jag vill åka till Hawaii, jag vill åka till Paris på en kärleks semester, jag vill campa på Madagaskar, jag vill åka hem till mitt hus i dina armar och dansa på stranden i bara bikini. Jag vill att du ska smeka mig på ryggen samtidigt som vi kysser varanndra långt ute på en brygga, och att du sedan puttar ner mig. Och sedan när du ska hjälpa mig upp ska jag dra ner dig med, så ska vi ligga där i vattnet och dö av skratt samtidigt som vi kysser varanndra. Jag vill göra så mycket mer än jag hunnit med. Så kan du lova mig en sak. Att vi kommer hem. Tårar hade runnit ner på mina kinder när hon viskat klart. Hon hade lutat sig frammåt och kysst väck de. Hon hade kysst mig ner mot halsen och sedan bak mot nacken.
- Kan du lova mig det?
- Jag lovar.

-

14 dar. Snart 14 dar av rent helvete, Sapp hade kollat på mig och sagt ordagrant de 8 orden. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag nickade bara. Och sedan gick vi och la oss. Dagen efter vaknade jag av att Sapp viskade:
- 14 dagar. I mitt öra. Det kändes som om vi hade varit gifta 14 dar när hon sa så. Men hon hade inte varit gift.
Hon hade varit i ett helvete i 14 dar.

Oj bara igga förra inlägget;) Men en hade frågat hur länge de skulle va där:3 och det får förbli en gåta... Tyvärr ;) De kanske DÖR där inne!!:ooo

Im om my way to Skara sommarland :3 ska bli skojj! Lite besviken på mig själv då jag skrev 2 MIIINII kapitel på novellen :/-.-' aja, får skriva mmmkkktt på tisdag hehe. Har precis åkt genom göteborg, hoppas på att snart komma fram hehe

http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267a3e087c3635000195e.jpg">http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267a3e087c3635000195e.jpg" class="image">

http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267b49606ee6fb8006045.jpg">http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267b49606ee6fb8006045.jpg" class="image">

http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267bee087c354200012e3.jpg">http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267bee087c354200012e3.jpg" class="image">

http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267c89606ee7dcd000d19.jpg">http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267c89606ee7dcd000d19.jpg" class="image">

http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267fa9606ee6fb7005dcc.jpg" class="image">

http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_500267fe9606ee7cae0023db.jpg" class="image">

http://cdn.publishdev.se/cdn/8-1/3468848/images/2012/pic_50026807ddf2b347370023dd.jpg" class="image">

Det kanske bara var för att hon låg ner.
Det kanske hade med något annat att göra.
Men längst inne visste jag, revbenen stack ut på båda sidor.

Jag hade nog varit för stark, för stark för allting. Tre dagar efter kaffset orkade jag knappt resa mig upp. Jag kände mig tom, tom på liv och lust att göra någonting. Vi hade vartit här här i cirka 9 dagar nu, om fem dagar firade vi två veckors jubelium. Yay. Justin smekte mig på armen och andades lätt mot min hals. Det kändes orättvist att han aldrig fick sådanna fina stunder tillbaka, för jag orkade knappt röra ett finger längre.
- Hur är det gumman? viskade han mjukt. Jag suckade och skakade på huvudet, som för att försöka skaka väck allt dåligt som fanns inom mig. Justin försökte sätta sig upp med mig i famnen, men jag kved till när hans knä nuddade min rygg. Jag visste att Justin var orolig över min vikt, och jag kunde inte hejda honom. Jag visste inte vad det var med mig, jag orkade helt enkelt inte äta längre. Innan, för tre dagar sedan, efter kaffset kunde jag lugnt säga att jag inte var smal, men jag kunde inte säga det längre.
- Du måste äta.
- Det finns inget att äta, viskade jag tillbaka.
- Jag ropar på de.
- Nej, gör inte..
- Vi behöver mat! Vi svälter! Justins skrik för öron bedövande. Jag orkade inte med höga ljud heller, och allt som sas gick in genom det ena örat och ut genom det andra. Jag orkade inte bry mig om något. Justin var upp över öronen rädd för allt detta. Han dog av tanken på mina bara ben. De var inte så smala, men ben kotorna syntes genom det genomskinliga skinnet. Solen som hade värmt och gett mig en fin, inte gyllenbrun men ljus ljus brun färg hade jag inte sett på snart två veckor och hade blivit blek som ett lakan.

- Vad vill ni?
- Vi behöver mat. Ljusögat hade kommit fram till cellens dörr och lutade sig uttråkat mot en av de många tjocka stängerna.
- Varför behöver ni det?
- Vi kräker snart upp vår egen galla. Justin kollade surt på hon och han nickade och skrattade hånfullt till.
- Jaha, vad roligt då. Sedan försvann han. Justin reste sig försiktigt upp och började oroat gå runt i cellen.
- AAAAAAH. skrek han nästan viskande. Han hade blivit galen för han sprang runt i cellen och slog hårt mot väggarna. Blött, klibbigt rött blod började rinna nerför hans nävar efter en stunds bankande.
Jag hade sedan länge hållt för öronen och blundat för att inte höra hans djuriska vrål.
När blodet började rinna gav han upp och satte sig pladask ner på andra sidan cellen och la huvudet i händerna. Jag vågade äntligen kolla upp och skulle precis resa mig upp och gå fram till han när han kollade upp på mig. Hans bruna ögon var röda av gråt och kollade in i mina, det kändes som om jag blottade min själ för honom. Som om allt jag någonsin gjort blottades för hans ögon, jag undrade om han skulle komma tillbaka till mig då.
- Res dig inte. Jag vågade inte göra något när han sa det så. Jag vågade inte resa mig. Så jag satte mig ner i sängen igen. Men täcket hårt omvirat runt mig. Han reste sig upp och gick fram till mig. Hans joggingbyxor och t-shirt var blodiga. Han lutade sig ner och smekte mig över kinden med tummen. Jag kände att min hud blev full med Justins röda blod, kinden skulle vara spräcklig när han slutade smeka mig.
- Sapphire. Jag älskar dig och vill inte släppa dig okej. Och jag ska säga det rakt ut. Jag AVSKYR detta stället, jag avskyr allt. Jag skulle betala vad som helst för att få ut oss härifrån. Men de vill ju för fan inte ha några jävla pengar. De gör detta bara för att hämnas, han vill hämnas på din pappa. Bara snälla, förvinn inte från mig.

FÖÖÖÖÖÖÖRLÅT FÖR SÅ KOOOOORT!!<3<3

JAG ÄLSKAR ERA KOMMENTARER, KOMMENTERA MERA!

TIDINSTÄLLT

12.00 kommer nästa kapitel! Kommer ej riktigt ihåg vad de handlar om... Meeen de handlar väll om ngt ;)<3 Puss puss :3

Som rubriken lyder kommer kag nog FÖRSÖKA skriva två små!

- Juste det är det ju, jag har ju sett de själv. Jag stannade till igen, vände mig om och kollade på henne. Hon stod i cellöppningen. Hon hade ett lurigt leende på läpparna och hennes ena hand var placerad på midjan.
- Det är inte sant! Jag skulle göra vad som helst för att få ut henne härifrån, för att hon skulle få slippa ER. skrek jag, lite väl högt kanske, jag betonade också 'er' riktigt mycket.
- Inte för att skrämma dig. Men hon har gått ner mycket i vikt, tappat fett och blivit riktigt smal. Jag vände mig om och gick, försökte lämna hennes ord bakom mig, men de torterade mig i huvudet.
Hade hon blivit smal, FÖR smal?

Orden kröp närmre och plågade mig långsamt till döds i hjärnan. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var helt borta från omvärlden. Sapp försökte prata med henne, och jag visste att hon hade hört vad den brunögda kvinnan näst intill skrikit. Hon hade hört och försökte nu ignorera det, genom att prata om normala saker, nästan. Hon la handen på mitt ben och jag kollade emot henne med stora håliga ögon.
- Vad är det Justin? Jag skakade på huvudet som för att skaka bort orden inne i min hjärna. Inte för att skrämma dig. Men hon har gått ner mycket i vikt, tappat fett och blivit riktigt smal. Såklart att hon hade skrämt mig, hon hade bokstavligt skrämt halv ihjäl mig. När hon sa så kändes det som om världen skulle gå under. Jag ville inte att Sapp skulle svälta halvt ihjäl sig, och jag visste att det bara skull gå utför.
I alla fall i denna hålan.

Justin kunde inte koncentrera sig på något, jag fattade inte varför han tog de så hårt. Jag var inte smal? Han behövde verkligen ta det lite lugnare och chilla. Jag hatade detta stället lika mycket, eller mer än han gjorde. Jag hade varit här längre än honom. Han behövde verkligen lägga ner med den där överskyddade delen, visst hade jag gått ner lite i vikt. Men inte så mycket som han antog. Om han ville känna så fick han väll göra det, han behövde inte vara så överbeskyddande. Jag fattade att han bara ville mig väl, men att ignorera mig gjorde inte saken bättre. Han kollade bara ut i tomma intet, låtsades att jag inte fanns eller något.
När vi kommit in i cellen efter frukosten igen ställde jag han mot väggen. Men jag skulle inte ta upp min mage, den fick han ta upp själv.
- Varför är du helt borta Justin. Han hade lagt sig ner i sängen med huvudet mot väggen. Han blundade hårt och gjorde någon grimasch men munnen.
- Jag är bara trött.. viskade han sakta.
- Lägg av med det då!
- Kom hit. Han öppnade sin famn och kollade bedjande upp på mig. Jag skakade på huvudet och vände mig om för att gå till andra sidan rummet. Hon följde mig uppgivet med ögonen men la sig sedan till rätta i sängen.
Jag var sur på honom. Han behövde verkligen ta det lugnt! Överbeskyddande jävel. Helvete.

Jag hörde dörrgrinden öppnas och vaknade från min korta sömn. Jag kollade direkt mot dörren, där stod killen med de ljusa håret och blåa ögonen.
- Sapp, du kan följa med oss. Justin, som också hade vaknat reste sig upp och gick snabbt fram till honom.
- Vad ska ni göra med henne? Ljusöga log hånfullt och kollade underlugg på oss. En riktig peddo min.
- Det behöver inte du bry dig om. Justin kollade bönande på honom samtidigt som jag reste mig upp och gick fram till de. När jag kom fram slog Justin armarna om mig. Det kändes tryggt, samtidigt som jag ville trotsa honom och gå min väg.
- Justin, släpp mig.
- Aldrig. Jag krånglade mig ur hans grepp och kollade surt på honom.
- Du behöver mig inte här ändå, ellerhur? Ljusöga skrattade till och gick från cellen, så jag följde efter honom, Justin stod kvar. Handfallen.

- Ovänner? Ljusöga öppnade munnen hånleende när vi kommit ut från cellen.
- Jag hatar dig.

Han förde mig till badrummet. Att ta en dusch kändes inte som prioritet ett, men jag gjorde det ändå. Bara för att ha något att göra när jag väl var där inne, ingen visste dessutom när jag skulle få komma dit nästa gång.
Precis när jag gick in i badrummet sa jag:
- Ni har ingen aning om hur mycket jag hatar er. Sedan stängde och låste jag dörren.

Jag hade kommit tillbaka till badrummet runt en timme efter jag gått dit. Och Justin var inte där. Jag hade dåligt samvete för det jag sa till honom innan. Men jag kunde ju inte prata med honom om han inte var här.
Det kändes som timmar innan han kom tillbaka. Och när han gjorde det stannade han på trösklen och kollade på mig.
- Vad gjorde de med dig, säg sanningen. Mitt hår hade torkat och låg nu tort och eländigt på ryggen.
- Jag duschade. Han kollade häpet på mig. Kom sedan fram och tog tag i mitt hår för att föra det till näsan och lukta på det. Han trodde nog inte mig för han gnuggade håret sedan mellan tummen och pekfingret, och luktade på det ännu en gång.
- Du talar sanning.
- Vad trodde du? Att jag ljög? Jag blev upprörd. Istället för att käfsa imot kom han närmre och kramade om mig.
- Förlåt. Jag hörde att han grät, och valde att förlåta honom. Jag kunde nästan höra hans hjärtslag mot bröstet och började själv också gråta.
- Jag älskar dig.

Jag låg bredvid henne i den pinsmala sängen, med armarna om henne och huvudet mot hennes hals. Jag la höger handen mot hennes sida och började föra den innanför hennes tröja.
Jag borde egentligen inte göra detta.
Det är inte min mage.
Jag ska inte hålla koll på detta.
PRIVATOMRÅDE.
Men jag gjorde det ändå, la handen mot hennes bara hud. Hon ryckte till och jag fick börja om. Göra samma sak igen, jag började fundera på om jag verkligen ville veta, och det ville jag.

Det kanske bara var för att hon låg ner.
Det kanske hade med något annat att göra.
Men längst inne visste jag, revbenen stack ut på båda sidor.

___________________________

IM BACK!
Nu har jag dock ett till problem. Jag ska åka iväg imorgon och vara borta till måndag natt, så kommer inte kunna skriva något på två dar, efter denna! MEN. Nu har jag en fråga! 

* SKA JAG SKRIV ATVÅ KORTA IDAG OCH LÄGGA UPP DE IMORGON OCH PÅ MÅNDAG? TIDSINSTÄLLDA.

* ELLER SKA JAG FÖRSÖKA SKRIVA ETT LÅNGT OCH LÄGGA UPP IMORGON? 

Alla skriver vad de tycker, så tar jag det alternativet som fick flest röster! Snälla skriv inte *bestäm själv* ok? ;D<3

ÄLSKAR ER! 

RÖSTA! 

(ska btw börja skriva på dagens nu!)

Så ledsen:(((<3 vill inte åka iväg :(<3

Har mobilförbud så kommer inte kunna uppdatera ngt :(<3

Tack för alla kommentarer! DOCK, så kommer jag inte kunna uppdatera på 2-3-4 dagar :/ ska till mina kusiner, som jag igenligen inte vill Dx men kommer kunna uppdatera lite från mobilen, inte kapitel dock :/

- Jag svarar inte mer nu. Hon vände sig mot mig och log ett gulligt leende.
- Vet du en sak? viskade jag när hon kurat ner sig i min famn igen. Hon skakade på huvudet och viskade:
- Nej, vad?
- Jag älskar dig. Hon log stort mot mig. Och kollade upp i mina ögon.
- Jag älskar dig med. Jag hörde något enstaka 'beaver' när jag kurade mig ner bredvid Sapp, och somnade.

När jag vaknade kunde jag knappt tro det. Jag hörde djupa andetag bakom mig, men vågade inte kollade om han verkligen var där, eller om allt bara varit en dröm. Det var inte förens han började röra lite på sig som jag verkligen trodde på det. Killen jag älskade låg bakom mig. Vi var ju fortfarande här, men allt kändes ändå underbart när han bara var här och kunde hålla om mig.
Jag visste att jag var något fruktansvärt självisk. Men jag orkade verkligen inte bry mig. Ingen behövde ändå veta det. Men om Justin frågade något, skulle jag svara ärligt.
- Godmorgon babe.
- Godmorgon vet jag inte riktigt om det är. Jag rös till när han drog fingrarna mot min sida. HAn böjde sig ner mot min hals och kysste mig mjukt på halsen. Jag kände mig för ovanligheten skull riktigt trött, hade ont i huvudet kände mig tung och seg i kroppen och orkade knappt resa mig upp. Justin stelnade till mot min hals och höjde handen mot min panna.
- Sapp, hur mår du?
- Jag mår bra. Ljög jag. Han värkade tvekande och kände länge på min panna innan han böjde sig ner mot min hals igen. Jag fick rysningar av hans beröringar och vinklade huvudet så att han kom åt bättre. Det dunkade till i huvudet. Jag höjde snabbt handen mot panna och kved till. Jag kände Justins starka armar runt min midja, han drog mig närmre när jag kved till.
- Du mår inte bra Sapp.
- Jo.
- Det gör du inte. Jag suckade och skakade lugnt på huvudet.
- Nej, det gör jag inte.
- Vi får ta det lugnt idag.
- Det blir inte svårt, skrattade jag. Han log smått och himlade med ögonen.
- Jag brukar få. Han kollade menanades på mig och viskade sedan.
- Varför släppte de in mig i din cell tror du? De skulle få mer dramatik om de släppte in mig i Eddies. Jag suckade djupt och kollade djupt in i hans ögon. Jag låg med ryggen mot hans mage och vände mig om så att vi låg mage mot mage under den trassliga, håliga filten. Den värmde ingenting. Det var inte konstigt att jag var sjuk, när jag tänkte efter.
- De kommer antagligen sära oss snart. Då kommer vi sakna varann mer, de gör så för att du ska betala pengar för att få tillbaka mig. Pengar du INTE ska betala. Uppfattat?! Jag hytte ett finger mot honom, han sneglade mot fingret innan han kollade upp i mina ögon. Det tog en stund innan han svarade.
- Jag kommer betala. Jag suckade och skakade lite på honom, han rörde sig inte en cm. Jag orkade inte skaka mer så jag la mig bara ner på kudden och suckade.
- Du får inte betala.

-

Vi fick mat, någon skum gröt som smakade papper, med lite socker på. Männen kollade på Justin näst intill hela tiden. Följde han med blicken och kollade ner på våra ihopslingrade händer ibland. Jag kände mig utstirrad. Plötsligt kom kvinnan in, hon med brunt långt hår och näst intill svart hår. Jag kollade knappt på henne när hon kom in.
- Här sitter ni ju turturduvor, hon skrattade till åt sitt dåliga skämt och blinkade med ögat mot Justin.
- Jag ska bara prata lite med Justin, om det är okej? Jag kollade chockat upp på henne, och skakade på huvudet. Men hon kollade inte på mig, hon kollade på Justin. Han nickade, kramade om min hand hårt innan han reste sig upp. Jag försökte tafatt greppa tag om hans hand igen, men den var borta han hade lagt ner den i sin ficka. Jag reste mig upp och försökte såringa efter honom ut från rummet. Men när han var i dörröppningen stannade han och kollade bak mot mig. Han log lite, som för att visa att jag inte behövde vara orolig.
- Hon kommer inte skadas om jag går, ellerhur? Männen skakade på huvudet.
- Lovar ni. Alla sa dova ja. Sedan gick han ut. När jag precis skulle gå efter stoppade männen mig vid dörren, jag kollade upp på de och surade. Men de släppte inte greppet om mina armar, utan förde mig bara tillbaka mot de stora träbordet.

Jag följde efter tjejen genom hela byggnaden till Sapp och min cell igen. Jag suckade, cellen var trång och jobbig.
- Vad vill du? Jag knöt händerna framför bröstet och kollade surt på henne. Hon var minst ett och ett halvt huvud kortare än mig.
- Du kommer betala va? Jag hade inte reflekterat så mycket över vad Sapp sa innan, tänkt igenom det lite bara. Så det var verkligen pengar de ville ha. Dålig fantasi. De kunde ta vad de ville, och de tog ändå pengar.
- Jag betalar, om ni släpper Sapp fri.
- Du älskar henne verkligen va? Jag bet ihop och gjorde allt i min kraft för att inte smälla till henne rakt över kinden. Det lyckades.
- Skulle jag varit här annars? Jag drog handen i luften ut mot cellens inredning. Toaletten jag aldrig använt och den minimala sängen vi båda precis fick plats i om vi låg i princip på varann.
- Hennes pappa kanske mutat dig från början? Han visste ju att vi så småning om ville ha pengar av honom, han visste bara inte när. Så han kanske mutade dig med pengar för att du äns skulle dejta den där horan? Jag blev vansinnig när hon kallade henne det, men jag ville inte va med om något onödigt bråk med de andra männen, för det var väll de som jag skulle slås mot om jag gjorde något illa, knappast denna spinkiga kvinna. Och jag visste också att jag skulle förlora direkt om jag slogs mot de, de var betydligt starkare än mig. Och eftersom att jag visste att hennes påstående inte var sant kunde jag lugnt och försiktigt gå ut från cellen.
- Betyder det att de är sant eller? Jag stannade till. Men fortsatte sedan gå.
- Juste det är det ju, jag har ju sett de själv. Jag stannade till igen, vände mig om och kollade på henne. Hon stod i cellöppningen. Hon hade ett lurigt leende på läpparna och hennes ena hand var placerad på midjan.
- Det är inte sant! Jag skulle göra vad som helst för att få ut henne härifrån, för att hon skulle få slippa ER. skrek jag, lite väl högt kanske, jag betonade också 'er' riktigt mycket.
- Inte för att skrämma dig. Men hon har gått ner mycket i vikt, tappat fett och blivit riktigt smal. Jag vände mig om och gick, försökte lämna hennes ord bako mig, men de torterade mig i huvudet.
Hade hon blivit smal, FÖR smal?

Hade fullt upp igår! Men nu kommer ett kapitel, vad tycker ni? Bra eller dåligt! Vill höra!

KOMMENTERA

- STICK FÖRHELVETE DITT JÄVLA ARSLE! skrek jag och hoppade upp på benen. Jag sprang fram till honom och slog han på armarna några meningslösa slag. Innan benen vekte sig, han hånskrattade och gick iväg.
- Babe. Det var Justin som viskade. Jag kollade upp och kröp gråtande tillbaka till honom.
- Ja? Jag kollade ner i hans röd-bruna ögon, de hade tårar.
- Jag kommer bli bra. Jag log mellan tårarna.

Han tog ett djupt andetag och la sin hand mot min kind.
- Jag har saknat dig.
- Jag har saknat.. Jag hann inte säga klart meningen innan han avbröt mig.
- Jag måste säga en sak till dig.
Alla våra minnen rullade som en film i hjärnan, vad skulle han säga. Han lät för allvarlig för att det skulle vara något bra. Hade han varit otrogen? Jag kollade chockat på honom, skulle han vara otrogen mot mig? Jag kollade in i hans snälla ögon och såg att de glittrade till, ögonen vattnades men inga tårar fälldes.
- Har du... varit.. Jag kunde inte fortsätta, ögonen tårades och han smekte mig panikslaget på kinden. Min rädsla speglades i hans ögon. Om han varit otrogen skulle jag aldrig prata med han igen.
- Har du varit.. Panik speglades i hans ögon igen och han satte sig upp.
- Ja har inte varit otrogen Sapphire. Jag skulle aldrig göra något sådant mot dig. Jag lovar. En tung klump lyftes från hjärtat och jag andades ut.
- Jag trodde du hade de. Han skakade dramatiskt på huvudet.
- Aldrig.
- Vad är det då. Han skruvade lite på sig.
- När jag sov i skogen, jag skulle precis fråga han varför han gjort det när han satte upp en hans och log ett riktigt Justin-leende. De leendet jag saknat mest.
- Drömde jag en sak. Jag flög till dig. Vi pratade på flyget, och jag var inne i badrummet. Jag skrattade till innan han fortsatte. När vi lagt på och jag hade kommit fram till flygplatsen sa jag:

' - Jag vet att jag har sagt 'jag älskar dig' till dig många gånger, och jag har menat de alla gånger. Allt jag säger menar jag till dig. Men, om man säger 'jag älskar dig' till varann för många gånger, betyder de tillslut ingenting. Det blir uttjatat. Så jag ska försöka att inte säga det till dig så ofta. Vi är alldeles för unga för äktenskap, de vet jag. Och jag ska inte fria till dig på länge. Men jag vill ändå veta att du är min. Så därför säger jag: Jag älskar dig Sapp. '
Och jag menar varje ord. Okej?
Jag fick tunghäfta. Kunde inte få fram ett ord. Han kollade med ett leende mot mig. HAn satt dock fortfarande upp. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom, så istället kröp jag över till hans knä och satte mig med mitt ansikte mot hans. OCh innan jag kysste han viskade jag:
- Jag älskar dig också. Sedan förenades våra läppar. Det var den mest passionerade kyss jag varit med om, så mycket känslor. Smärta, längtan, kärlek, saknad. Han la sin ena han hand om min nacke och tryckte läpparna hårdare mot mina. Jag la min hand mot hans kind och smekte han mjukt med tummen. Han började luta sig bakåt och jag följde efter han ner, så att jag låg över han. Blodet på hans kinder hade nästan stelnat. Jag smekte han över det fasta blodet och han började kyssa mig på halsen istället. Jag började dra mig undan, för att tvätta av hans sår. Det var svårt. Jag ville så gärna kyssa han, men såren måste bli tvättade först. Han kollade besviket på mig och jag höll upp trasan, jag hade stoppat ner den i vattnet så att den redan var blöt.
- Jag måste tvätta dina sår. Han grimasherade lite innan han la sig utmattat ner på marken.

- Jag är sååå trött! Sapp skrattade till och nickade.
- Jag med. Hon la trasan mot min hud och drog den mot min kind. Det låter väldigt wierd, men sant.
- Blir det rent? Hon nickade men koncentrerade sig mycket på sitt arbete.
När hon, flera minuter efter, var klar med ansiktet och armarna skulle hon kolla om jag hade fått sår på magen. Hon drog upp tröjan så att hela min mage blottades innan hon drog ett djupt hastigt andetag och slog handen för munnen. Jag hade haft blicken fäst på Sapp under hela tiden, varje rörelse hon gjorde följde jag. Ibland hade hon kommit på mig och kollade mig rakt i ögonen, fnissat och blivit rosig om kinderna.
Men nu när han vart så chockad var jag tvungen att kolla efter, och det var inget kul jag fick se.
Det hade bildats tre stora blåmärken mitt på magen. Sapp sträckte fram handen och petade mjukt på de. Det var inte meningen av henne, men när hon tryckte till värkte det. Jag grimasherade till och drog åt sig fingret, för att sedan flytta handen till min kind och smeka mig mjukt fram och tillbaka med tummen. Hon la andra handen mot min sida och lutade sig ner för att kyssa mig i pannan.
- När fick du de? Hon lät hård. Jag kråmade lite på mig, ville inte berätta.
- Ehhm. började jag.
- När?
- Där ute innan. Hon nickade och bet ihop. Sedan drog hon ner tröjan över min mage igen.

-

- SAPPHIRE? Jag blev blickstilla, Sapphire som låg i min famn stannade också till och jag kollade ner mot henne. Jag tyckte mig känna igen rösten, men kunde inte höra vem det var.
- Vem var det? viskade jag i hennes öra. Vi låg i den lilla sängen, eller ska man kanske säga stenhårda madrassen? Den var liten och stenhård.
- Vem är det?
- Hallå vem är här med dig? Jag blev blickstilla igen.
- Seriöst Sapp, vem är här med dig? Hon kollade först chockat på mig, sedan slappnade hon av.
- EDDIE!
Vadfan?
- Du skrämde livet ur mig ju! Jag hörde ett mörkt skratt från andra sidan. Vi ropade rätt högt, hoppas männen var ute och rökte eller något. Så att de inte hörde oss när vi skrek till varann.
- Vad var det som hände innan? Sapp stelnade till över hans fråga.
- Ehhhm... Justin kom! Det blev tyst i andra änden.
- Va?
- Du hörde vad jag sa.
- Kom han? Hur fan hittade den jävlen hit. Det sårade mig inte så mycket. Det sårade mig bara lite, jag grimasherade till mot Sapp men gjorde en min om att hon inte skulle berätta att jag var här.
- Han följde efter mig Eddie. Kalla han inte jävel.
- BÖGJÄVEL, BÖGJÄVEL. BEAVER, BEAVER. Sapp röt till:
- Sluta för i helvete.
- Vill du inte att jag säger sanningen om din kille? Han lät bebis aktig.
- Det är det som är felet. Det är inte sanningen, det är LJUG.
- BEAVER.
- Jag svarar inte mer nu. Hon vände sig mot mig och log ett gulligt leende.
- Vet du en sak? viskade jag när hon kurat ner sig i min famn igen. Hon skakade på huvudet och viskade:
- Nej, vad?
- Jag älskar dig. Hon log stort mot mig. Och kollade upp i mina ögon.
- Jag älskar dig med. Jag hörde något enstaka 'beaver' när jag kurade mig ner bredvid Sapp, och somnade.

FÖÖÖÖÖÖRLÅÅT för sådan dålig uppdatering!!!<3<3

SRRY! Har haft så mkt att göra, men nu är jag tillbaka ;D

KOMMENTERA MYCKET

- Vem är Sapp? Hon hånlog. Och kollade bak mot den brunhåriga mannen, han hade också världens största leende på läpparna. Det var inte förens jag började rycka i händerna som jag märkte att de var fastbundna. Jag började rycka ännu mer. Men slutade när jag hörde höga men ändå svaga rop från den vänstra sidan av en stor dörr.
- Vem är där ute? Det var Sapp. Precis när jag skulle skrika tillbaka fick jag en knytnäve slagen på kinden. Istället för att skrika mitt namn skrek jag förvrängda svordommar blandat med skrik från smärta.

- Justin? Det var Sapp igen, jag ville svara men männen gjorde en min som betydde: jag-kommer-döda-dig-om-du-pratar. Jag kollade argsint på honom. Blodet sipprade ner för kinden och hela kinden sved och värkte. Den blonda killen kollad epå killen med brunt hår och han nickade. Den blonda kom fram till mig och kopplade av mina "handbojor". När de släppte mig smekte jag ömt mina handleder och grimascherade ömt.
Plötsligt fick jag en knytnäve i ansiktet. Jag skrek högt.
- JUSTIN? Jag kunde höra rädslan och ängsligheten i hennes röst när hon ropade på mig. Han kollade på mig med samma blick igen, och knäade mig sedan i magen. Jag trodde jag skulle spy upp galla. Men det kom bara uppstötningar och rygen krökte sig precis som om jag skulle spy. Jag hatade att spy.
- JUSTIN? Panik hade inte lagt sig och jag kunde höra att hon hulkade sig och skrek lågt, så som man brukade göra när man grät. Jag var tvungen att svara henne. Jag gav ifrån mig ett kort högt ljud och fick en hård smäll i ansiktet för det. Sedan en till och sedan en till. Det gjorde så ont, för ont. Tillslut orkade inte kroppen ta imot smällarna mer, och jag svimmade.

Ljuden var fruktansvärda. Jag försökte hålla för öronen. Men det gick inte. Jag hörde de upprepande skriken ändå. Jag visste inte vad de gjorde med honom. Om det nu var han. Det ända jag egentligen komunicerat med han var när han gett ifrån sig ett skrik som inte liknade de andra. Jag visste alltså inte om det var killen jag älskade eller en helt annan random kille som jag inte kände som blev misshandlad där ute. Great.
Jag hade inte hört några skrik där ute på en stund. Bara slag. Hade han dött? Vad hade hänt?! Jag fick panik och skulle precis resa mig upp från min plats nere i sängen, när grind-dörren öppnades. Min blick rördes snabbt dit och jag fick en chock vad mannen släpade på.
Det var Justin. Det bruna håret var kletit men jag såg ändå att det var han. Ansiktet var blodit och han hade precis öppnat ögonen igen. De stängdes, jag gissade på att han inte orkade hålla de öppna. Jag reste mig snabbt från sängen som jag ännu inte kommit upp från och kröp mot hans kropp. Männen hånlog mot mig och la sedan in Justins ben innan han gick iväg igen. Jag började gråta. Tårar rann nerfrån mina kinder och de droppade ner i Justins ansikte. Jag kollade bara ner på honom och skådade han en stund. Plötsligt öppnades dörren igen och mannen kom in med en spann och en trasa, det var som tur var rent. Allt var rent, och antagligen nytt.
- De är inte djupa, det ser värre ut än det är. Ta hand om din pojkvän bättre än du gjort ett tag nu, tack. Han blinkade och sliskade iväg ett fånigt leende mot mig.
- STICK FÖRHELVETE DITT JÄVLA ARSLE! skrek jag och hoppade upp på benen. Jag sprang fram till honom och slog han på armarna några meningslösa slag. Innan benen vekte sig, han hånskrattade och gick iväg.
- Babe. Det var Justin som viskade. Jag kollade upp och kröp gråtande tillbaka till honom.
- Ja? Jag kollade ner i hans röd-bruna ögon, de hade tårar.
- Jag kommer bli bra. Jag log mellan tårarna.

KORT KORT KORT ;D

Nästa kapitel kommer bli myskapitel tror jag ;D 

KOMMENTERA ANNARS KOMMER DET INTE MER

- Jag vet att jag har sagt 'jag älskar dig' till dig många gånger, och jag har menat de alla gånger. Allt jag säger menar jag till dig. Men, om man säger 'jag älskar dig' till varann för många gånger, betyder de tillslut ingenting. Det blir uttjatat. Så jag ska försöka att inte säga det till dig så ofta. Vi är alldeles för unga för äktenskap, de vet jag. Och jag ska inte fria till dig på länge. Men jag vill ändå veta att du är min. Så därför säger jag: Jag älskar dig Sapp.

*fortfarande dröm, bara så att alla är medvetna om det;=)*

Hon kollade upp i mina ögon och log stort.
- Ja, vi är för unga. Och ja, jag älskar dig. Ett stort leende växte fram fram på mina läppar och jag böjde mig ner mot henne. Jag kände hennes varma andedräkt mot mina läppar precis innan de nuddade mina i en lätt kyss. *

Jag vaknade med ett ryck. Varför skulle man alltid vakna när drömmen var som bäst? Jag suckade och skulle precis resa mig upp när jag hörde något från skogen. Det lät som en viskning. Men jag kunde ändå höra några otydliga ord.
- Där... hon. Jag ryckte till, vad kunde menas med det? Där var hon? Där kom hon?
Där är hon.
Jag vet inte varför, men ruset som spred sig i min kropp gick itne att hindra och jag började springa de snabbaste jag kunde in i skogen. Vem eller vad som än fanns där inne behövde hjälp. Jag kände mig som en superhjälte när jag sprang med snabba och säkra steg genom skogen. Jag sa inget, sprang bara snabbt och tyst. Plötsligt hörde jag ljud av knäckande grenar, grenar som bröts. Jag stack in bakom ett träd och gömde mig så nära stammen jag kunde. Jag kikade förbi stammen och fick en chock av vad jag såg.
Det var Sapp. Hennes långa toviga fladdrande hår åkte som en krona runt ansiktet. Jag kunde inte fatta det. Jag visste att det var hon, även fast jag inte såg hennes ansikte. Jag skulle känt igen Sapps ryggtavla bland tretusen andras. Hon såg kortare ut än vanligt. De smala benen skakade dramatiskt och hennes fötter var smutsiga. Hon hade, precis som hon sagt mina kläder på sig. Mina gråa mjukis och min svarta t-shirt. Det var kläderna jag hade haft på mig första gången i studion. När jag koncentrerade blicken ännu lite till på hennes bara armar kunde jag se klart och tydligt långa rivsår, inte djupa men långa. Jag kunde se att de sved. Något fruktansvärt. Sådanna små sår gjorde det.
Jag hade varit för upptagen med att koncentrera mig på varje rörelse och del av Sapps kropp för att märka mannen som stod framför henne. Han var flintskallig och var väldigt lång, av hans ansiksuttryck att dömma gillade han situationen, något innerligt. Han små log och kollade ner på Sapp som om han ägde henne. Frustrationen och agrisiviteten växte inom mig.
Snabbt bildades en plan i min skalle. Jag skulle vänta till de bar - eller kanske släpade iväg henne, jag rös av tanken. När de kommit en bit följde jag långsamt efter de. Tyst och långsamt.
- Och var tror du att du ska gå fröken Pierce? sa mannen med spelad tjejig röst och hånskrattande ansiktsuttryck. Hon mumlade något. Men jag vet inte vad hon sa. Mannen bärde upp henne som om hon var en liten bebis och det såg ut som om hon slappnade av i hans famn. Nu kunde jag skymta hennes ansikte. Håret hängde ner i luften, det hade blivit längre. Såg det ut som. Hon blundade och jag såg hur tårar trängde igenom under hennes ögonlock. Mitt hjärta skrek och skräcken spreds i kroppen. JAg började skaka, något fruktansvärt. Varför hände detta? Varför var den där jävla Stefan skyldig en jävel som de pengar? VARFÖR?
Hon öppnade plötsligt ögonen och mitt hjärta dunkade dubbelt så snabbt, jag blev knä svag av hennes vackra ansikte och allt annat runt henne. Hennes utseende var bara ett plus i kanten. Hennes inre var ännu bättre. Visst det var lättare att älska henne om hon hade ett fint utseende.
De började gå iväg från mig. Mannens ryggtavla syntes fortfarande men Sapp syntes inte så mycket, bara fötterna och håret.
Jag hörde en pinne knckas bakom mig och jag stelnade till. En hare kanske? Vad var det som var bako mig.
Jag hann inte tänka mer innan jag kände en hård smäll mot bakhuvudet och föll sedan hårt ner mot marken. Jag somnade snabbt.

- Ska inte bävern vana snart?
- Wakie Wakie! Jag blinkade några gånger och mötes av ett dåsigt ljus. Även fast det var dåsigt fick jag blinka några gånger för att vänja mig vid ljuset.
- Han vaknar ju. Jag blinkade och kollade upp på personerna som stod framför mig, som jag antog hade sagt de sista orden. Den som stod närmast var en kort man med stora isblå ögon och kort ljus blont hår. Av accenten att tänka kom han från USA. En av männen var från kanada också. Det hörde man på accenten. Jag mumlade något ohörbart och blinkade några gånger till. Sedan kom jag att tänka på Sapp. Då slog jag upp ögonen och kollade mig runt i rummet, eller salen kanske man kunde säga. Jag satt på en stol, en stor grov trästol som var placerad mitt i rummet. Jag kolalde bakom mig och såg en säng, jag rös till. Vad hade de gjort i den? Men Sapp hade ju lovat..
- Nejmen hello hottie. Rösten avbröt mina tankar och jag kollade fram. Där stod en kort kvinna med mörk mörk bruna ögon, nästan svarta, hon hade långt hår och av accenten att tänka kom hon från östra europa. Hon log stort och jag äcklades av hennes ansikte. Mannen som bärt Sapp kom fram mot henne och slog henne löst i rumpan innan han stälde sig framför henne och kysste henne mjukt på halsen. Hon stönade lätt och han lät sina händer glida fram och tillbaka på hennes sida, sedan flyttade han de mot hennes rumpa. Jag äcklades av hans sätt att ta och se på henne. Som om han ägde henne. Han la sin hand på hennes bara rygg innanför tröjan. Hon log stort och kollade upp på honom och ställde sig på tå så att hon kunde kyssa hans objudande läppar. Jag kollade bort och äcklades av tankarna. De var två personer som stod på var sida av de. Den blonda och en lång man med kort svart hår och gröna ögon. Jag kunde se de för att de var skrik gröna.
Tillslut släppte kvinnan killen med brunt hår och kom fram till mig.
- Vad ska vi göra med dig då?
- Var är Sapp?
- Vem är Sapp? Hon hånlog. Och kollade bak mot den brunhåriga mannen, han hade också världens största leende på läpparna. Det var inte förens jag började rycka i händerna som jag märkte att de var fastbundna. Jag började rycka ännu mer. Men slutade när jag hörde höga men ändå svaga rop från den vänstra sidan av en stor dörr.
- Vem är där ute? Det var Sapp. Precis när jag skulle skrika tillbaka fick jag en knytnäve slagen på kinden. Istället för att skrika mitt namn skrek jag förvrängda svordommar blandat med skrik från smärta.

Hade inte tänkt kollaget så ;/ Men gjorde det först och sedan sparades de inte, så fick göra om de nu lite snabbt ;/ jaja ;D

Vad kommer hända nu då? :D 

SÄG VAD NI TROR!

KOMMENTERA

De hade lagt på. Sedan lämnat mig, utan mobilen. Jag saknade Justin mer nu än någonsin. Jag hade trott de varit botten innan samtalet, att jag inte kunde sakna han mer. Det gjorde jag. Jag saknade han något fruktansvärt.

Jag vaknade av att vinden smekte min kind. Jag gäspade och sträckte på mig. Det var fortfarande mörkt och jag kollade upp och letade efter den verkliga anledningen till mitt plötsliga upp vaknande. Jag kunde inte hitta någon, igentligen hade jag ingen aning om vad jag letade efter när jag kollade ut i skogen, men jag kollade runt som om jag helt plötsligt skulle få se en stor skylt där det stod "Sapp är åt det hållet", och sedan att hon skulle komma ut bakom ett träd och skrika:
- TAADA! över hela skogen, det skulle nog eka mellan de stora höga träden.

Jag skakade på huvudet och reste mig upp. Utan att äns tänka började jag gå längre och längre in i skogen. Det blev bara mörkare och mörkare ju längre in jag kom i den mörka skogen. Det kändes som om jag levde i en skräckfilm. Att någon snart skulle hoppa fram och skrämma skiten ur mig. Sedan kidnappa mig och flyga till Ryssland med ett låtsas pass. Frågan är om de kommit så långt pågrund av vem jag är. Det skulle nog inte vara så lätt att förflytta mig osynligt. När jag gått en stund stannade jag och satte mig vid ett träd igen. Det dunkade i huvudet och tårarna jag fällt på kvällen kändes fortfarande klibbiga mot mina kinder. Jag lutade mig bak mot trädet och lät min kropp och själ falla in i sömn igen.

* Sapps söta ansikte prydde hela dislayen och jag tryckte snabbt på answer.
- Justin. Jag visste att jag igentligen inte behövde berätta vad jag hette för henne, jag gjorde det av gammal vana.
- Det vet jag redan dummer! Hon skrattade och jag log smått.
- Ha-ha. Hon skrattade till och jag hörde att hon log. Fjärilarna bubblade upp i magen och jag kände saknaden spridas i kroppen. Jag var tvungen att resa mig upp från flygplansstolen och gå en runda i planet för att inte få panik och skrika rakt ut av saknaden. Kenny, Scooter, Usher och mamma trodde att de fattade hur mycket jag saknade henne och hur mycket jag saknade henne när vi lämnade henne.
- The Biebs have to take it easy. Jag log fånigt stort.
- Jag saknar dig. Jag klev in på toaletten och satte mig ner på toalett locket, jag drog också upp fötterna och drog vänster handen runt benen för att hålla de uppe.
- Jag saknar dig med! Var är ni någon stans?
- Vi ska landa om ca 20 minuter tror jag. Han började fnissa.
- Åhh, gud vad jag längtar efter dig! Jag möter dig. Det var först då jag kunde höra de dämpade ljuden i bakrunden.
- Sapp.. Hon tog ett djupt andetag.
- Är du redan på flygplatsen? Precis när jag uttalat orden hörde jag i bakrunden:
- Flyg 25 från La landar om ca 20 minuter. Jag började skratta och jag kunde höra henne skratta lite osäkert också.
- Kanske?
- Bara erkänn.
- Ja.
- Jag kan iallafall klockan! Hon skrattade och sa sedan:
- Det var 20 minuter. Precis då började någon hysteriskt knacka på toadörren.
- Det finns faktiskt vissa som behöver använda den här. Och Justin, du kan inte lura mig. Jag vet att du är där inne!
Det var Kenny. Jag drog bort telefonen från örat och sa sedan, med spelad tjejig brittisk accent:
- Detta är inte Justin, jag heter Clair och kommer från Brittien. Jag har också saker att göra här inne!
- Det finns inget som heter Brittien. Han lät is kall. Jag suckade djupt och la telefonen mot örat igen.
- Jag kommer snart. Puss, Kenny behöver visst toan.
- Jo du, jag hörde det. Vi ses snart, puss. Sedan började hon skratta, men jag hann inte höra så mycket av hennes fantastiska skratt innan hon la på. Jag suckade och reste mig upp från toalettstolen. Precis när jag skulle läsa upp dörren knacka Kenny igen:
- JUSTIN, KOMMER DU INTE NU SÅ BLIR JAG GALEN.
- Vill du komma in?
- Ja!
- Vad säger man?
- Justin du är min bästa vän för alltid.
- Och?
- Jag älskar dig?
- Du har världens bästa tjejiga brittiska accent i världen?
- Du har världens bästa tjejiga brittiska accent i världen! Jag öppnade och gick nöjt ut.
- Jag kommer döda dig.
- Vill du döda världens kändaste tonåring? Han kollade surt på mig. Jag låtsades puffa till håret och log sedan nöjt.
- Skulle inte tro det va!

Det kändes som om det inte var hon som stod där en bit framför mig på flygplatsen. Hon kollade runt och letade efter mig med blicken. Men jag gick bakom Kenny och kollade på henne i smyg vid hans sida. Plötsligt fick hon syn på Kenny och log stort, när jag sedan gick fram så att jag gick framför Kenny log hon ännu mer och började gå mot mig. Hon ökade takten varje sekund och till slut sprang hon mot mig. Jag sprang mot henne med och plötsligt var hon bara där i min famn. Jag lutade mig mot hennes hår och burrade mitt ansikte mot hennes hals. Hon fnittrade till och strök mig mjukt över ryggen samtidigt som jag kysst ehenne mjukt på hjässan.
Jag hörde Kenny skratta bakom oss men det struntade jag fullkommligt i, i just de ögonblicket fanns bara jag och Sapp. Inget annat spelade någon roll.
Det var då jag viskade:
- Jag vet att jag har sagt 'jag älskar dig' till dig många gånger, och jag har menat de alla gånger. Allt jag säger menar jag till dig. Men, om man säger 'jag älskar dig' till varann för många gånger, betyder de tillslut ingenting. Det blir uttjatat. Så jag ska försöka att inte säga det till dig så ofta. Vi är alldeles för unga för äktenskap, de vet jag. Och jag ska inte fria till dig på länge. Men jag vill ändå veta att du är min. Så därför säger jag: Jag älskar dig Sapp.

__________

Halvlångt eller vad säger ni? ;)

MELLANKAPITEL, MELLANKAPITEL

KOMMENTERA