Jag visste inte hur mycket klockan blivit medans jag väntat. Varje muskel värkte och för några sekunder ville jag tillbaka till min cell, sedan upptäckte jag att det fanns ett ännu bättre ställe, sängen bakom stolen. Precis när jag skulle slänga blicken bak och kolla om den fortfarande var där öppnades dörren, blicken drogs snabbt dit och jag fick en chock när jag mötte de rädda blå ögonen.

Det blonda håret var rufsigt och såg inte borstat ut på flera dagar. Jag ville inte ens tänka på hur de fick hit honom, jag rös till av tanken när jag hörde hans spruckna röst.

- Sapp? Eddie hade öppnat sin torra mun och uttalat orden. Jag nickade, hade bara lust att resa mig upp och ge han en mjuk kram, dra handen på hans rygg och säga att allt skulle bli bra, men då skulle jag ljuga. Inget skulle bli bra.

- Vad har de.. han hann inte uttala fler ord innan han fick en hård smäll på smalbenet. Han öppnade munnen och fick ut ett kvavt skrik innan han föll handlöst ner på marken.

- Jävla lipsill! För helvete res dig upp. Mina ögon började vattnas när jag såg hur de behandlade min bästa vän. Jag försökte rycka händerna från de skavande repen med det var lönlöst. De skav bara in ännu mer i min hud och gjorde de djupa såren ännu djupare, och blödande. Jag blödde, rätt mycket. Men som tur var inte från stället på handleden som blödde mest, utan andra sidan. Uppe vid handens rygg.

- Släpp han! Röt jag, det tog i stort sätt slut på mina sista krafter. Jag hade sovit och var ändå så svag och trött. Den mörkhåriga killen skrattade bara.

- Beth! Ropade han, jag blev förvånad, de brukade inte tilltala varandra med namn. Tjejen från dagen före kom ut från en dörr jag aldrig sett innan, eller orkat bry mig om.

- Så du är här! Hon log ett hånleende och kollade på Eddie som grymtade till. Han satt fortfarande på marken. Jag var helt tyst. Sedan kollade hon på mig och leendet blev ännu större.

- Du ser förskräcklig ut!

- Tack detsamma.

- Det sved.

- Det var de som var meningen. Hon hånlog mot mig igen, jag försökte låta kall och oberörd av situationen, de gick hyfsat.  

- Vill du ha mat idag eller? Jag skulle först uttala en spydig kommentar men stängde munnen när hon pratade om mat. Som svar på hennes fråga lät min mage som om den inte fått mat på tre år, hon log stort mot mig, ett elakt leende. Jag log inte tillbaka kollade bara tomt på henne. Om jag kunnat skulle jag gett henne fingret, men mina händer var fastbundna. Jag kollade ner på Eddie, han mötte min blick, snabbt. Innan han bröt den och kollade ner i marken.

De andra killarna var också här. De höll fast Eddie, som hade likadant rep om handlederna som jag.

- Varför är han här?

- Varför inte?

- Jag vill ha svar på min fråga.

- Han är din kompis? Och det är han som sagt allt till oss, hur tror du vi kunde veta vilket riktnummer din lilla turturduva ”Justin” hade? Det kändes som ett slag i ansiktet när hon uttalade hans namn, jag bröt vår ögonkontakt och kollade ner i marken. Tårarna spred sig i ögonen och jag vägrade möta hennes blick, jag kände där imot Eddies blickar bränna mot min hud.

Sedan kom jag på vad hon hade sagt, hade Eddie varit läckan. Jag valde att konfrontera honom, så jag kollade ner på honom och mötte hans vattniga ögon.