Hennes ansiktsuttryck ändrades snabbt när hon öppnade sitt sista paket. Den största presenten hade funnits i det sista paketet, uträknat och klart.
Det var ju ändå jag som gjort det.

Biljetter. Två biljetter, till mitt dröm ställe.
HAWAII.
ÄR HAN GALEN ELLER?
Jag drog upp handen mot munnen och andades tungt ut.
Jag gjorde en halv hjärtad ansats att ge tillbaka biljetterna, lägga de i hans händer och låta han ta tillbaka de.
- Jag.. Jag kan inte ta imot de, sa jag långsamt och räckte han biljetterna, men han räckte bara tillbaka de.
- Du har inget val är jag rädd.
- Men det har väll kostat jätte mycket, jag kollade på honom och spärrade upp ögonen.
- Du är värd varenda krona, för vet du en sak? Jag hann inte svara. Jag älskar dig, avslutade han och tryckte sina läppar mot mina.
Plötsligt hörde jag alla jubbla, klappa händer och sådant. Jag kollade chockat upp och möttes av hela hans och min familjs stora glada ögon.
Biljetterna hade luggit i en liten låda, och jag skulle precis lägga ifrån mig den och le mot den andra när Justin hindrade min hand.
- Kolla i den. Jag kollade chockat mot honom och öppnade sedan locket på lådan ännu mer, jag hade missat ett hörn.
Och den lilla asken som låg där i fick mig att tappa andan. Jag andades tungt och la handen snabbt över munnen.
- Justin, kved jag och kände glädjetårarna tränga sig genom ögonlocken.
- Vill du gifta dig med mig, jag kollade upp på Justin och sedan ner på den lilla asken han hade i händerna.
- Ja, jag tog en liten paus, ja jag vill gifta mig med dig. Jag slänge armarna om hans hals och grät mot hans hals. De salta glädjetårarna blötte ner hans shortärm, men det orkade jag verkligen inte bry mig om.
Jag studerade ringen som satt på mitt vänstra ringfinger. Jag kunde inte sudda ut leendet som fanns på mina läppar.
Jag satt i Justins knä i soffan och hade ryggen lutad mot hans bröst.
Klockan hade slagit sen, den var snart halv 12 och jag ville inte att julafton skulle va över än.
- Du är sjuk Justin. Jag kollade upp mot honom och han kollade chockat upp från ringet som jag bar på mitt vänstra ringfinger.
Där den passade perfekt.
- Varför då? Han kollade chockat tillbaka mot mig.
- Jag känner mig grymt bortskämd, skrattade jag och kollade mot den stora påsen med mina grejer.
- Jazzy och Jaxo fick mer än dig.
- Ja, och jag fick nästan bara av dig också! visk-skrattade jag och pussade han mjukt på kinden.
- Du fick av Stefan också, och ett halsband av Pattie.
- Sluta, jag lutade mig mot hans bröst korg och slöt ögonen. Han började nynna på någon liten melodi och jag lyssnade noga på hans mjuka röst.

- Vi ska nog gå upp och sova nu, om det är okej? Jag kollade på mamma och hon nickade stort och snabbt.
- Det är helt okej, Sapp ser ganska trött ut också. Hon log stort och kollade ner på Sapp som låg och sov i min famn. Jag nickade och log stort. Mamma gick iväg ut mot köket, hon skulle antagligen slänga allt presentpapper. Hennes svarta klänning hade åkt upp en bit på låren så jag drog snabbt ner den igen, för att hålla kvar blicken när den åter igen drogs upp.
- Gah, suckade jag och reste mig upp från soffan men Sapp i mina armar. Hon andades djupt ut och putade sött med läpparna.
Jag stannade till, mitt i trappan för att kolla på henne, hennes mjuka läppar och henne smala fina hals.
Jag älskade henne verkligen, det var overkliget att man kunde älska någon så mycket.

- Jag glömde ge dig en sak innan. Jag suckade och satte mig upp i sängen.
- Va? Jag fick ju allt!
- Men detta är ju bara en EXTRA grej, log han.
- Som den sista var också, och då fick jag denna, jag pekade på ringen. Vad ska jag få denna gången då? ETT HUS? På Hawaii kanske? fortsatte jag skrattande. Justin skrattade och skakade på huvudet.
- Nej, det är inte ett hus på Hawaii, jag lovar. Han gick fram till mig och la ner ett halv tungt paket i mitt knä. Jag suckade men öppnade det.
Jag dog lite när jag höll fram flaskan jag fått i mina händer.
- Asså, jag såg att din var slut, så jag bara, ja du fattar. Jag fnissade till och nickade.
- Jag fattar.
Jag höll Justins nyaste parfym, GIRLFRIEND, i mina händer. Jag la den bredvid mig och sträkte ut händerna.
Han kom fram till mig och kysste mig mjukt på läpparna, jag flyttade mig bak mot väggen och skulle precis smeka han på kinden, när jag slog i huvudet, hårt i väggen.
Jag la mig platt ner i sängen och suckade tungt. Justin fnissade till och kröp upp bredvid mig i sängen. Han la sig över mig och flyttade sitt huvud närmre och närmre mitt, när det bara var en millimeter mellanrum, viskade han:
- I can be your hero baby, I can kiss away the pain.

DETTA VAR ALLTSÅ SLUTET FÖR "KISS AWAY THE PAIN" som jag döpt om den till, då den innan hade världens tråkigaste! Tyckte detta namnet passade bättre!  

 1. VAD HAR NI TYCKT OM NOVELLEN?

2. HUR MÅNGA STJÄRNOR FÅR DEN?

3. VAD HAR VARIT BÄST?

4. ÄR DET NÅGOT JAG KAN ÄNDRA TILL NÄSTA?

5. KOMMER NI STANNA KVAR OCH LÄSA?

ALLA SVARAR PÅ FRÅGORNA, ÄLSKAR ER!

- Jag vet, suckade jag och fick Justins blick på mig, han hade mat i munnen och tuggade förfullt. Jag hånlog lite mot honom och han skrattade till med munnen stängd.
- Och vad pratar ni om då? Jeremy spände blicken skrattande i oss och vi båda ryckte på axlarna och skrattade till.
- Hemligt! Han log stort och fortsatte äta, något som jag och Jazzy också gjorde.

Justin låg bakom mig och snusade sött i min nacke när jag vaknade. Julafton. ÄNTLIGEN! Ett leende spreds på mina läppar och jag kollade snabbt på klockradion som stod på nattyxbordet.
6, klockan var 6. Hur kunde jag vakna såhär tidigt? På julafton?
Det kanske var hyffsat normalt. Jag visste inte riktigt. Jag bestämde mig för att inte väcka Justin och försökte därför kravla mig ursängen utan att röra honom, vilket som visade sig att det var riktigt svårt, då han hade armarna om mig. Men till slut funkade det, jag klarade mig ur hans grepp.
Men jag skulle inte ropa hej direkt, för när jag skule hoppa ner på golvet snubblade jag och föll handlöst ner på golvet med en dov men hög smäll.
- Vad gör du älskling? Justin kollade ner från sängen med sömndruckna ögon och ruffsigt hår. Jag log stort.
- Jag trilla ner från sängen.
- Kom tillbaka. Han bankade mjukt på sängen och jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Om du vill ha mig, får du ta mig. Jag reste mig upp och drog på mig ett par shorts och ett linne innan jag snabbt gick ut från rummet. Jag hörde han sucka bakom mig, jag fnissade till och fortsatte gå mot toaletten.

Jag öppnade snabbt dörren från toaletten men gick in i någon, som snabbt la armarna om mig, och kysste mig på hjässan. Jag fnissade till och drog in den godaste doften föralltid, Justin-doften.
- Du sa att om jag ville ha dig, fick jag ta dig. Jag skrattade och nickade mot hans bröst korg.
- Det var vad jag sa. Frågan är bara, kommer du kunna ta mig? Jag vände mig om och krånglade mig ur hans grepp på två sekunder innan jag började springa runt i huset, med han två minuter bakom, jag hade fått två sekunder försprång, och jag behövde betydligt mer.

-

- När vaknade ni egentligen? Både jag och Justin ryckte till och spännde blicken i Jeremy som stod i dörröppningen.
- Typ 6, svarade Justin och smekte mig mjukt på ryggen med höger handen. Jag låg på honom i soffan i vardagsrummet, vi hade satt på någon halv tråkigt film. Jag hade inte hunnit kolla så mycket på den ännu, jag hade haft annat att göra...
- Herre gud. Ni var inte särkilt tysta heller, han suckade djupt, man kunde höra springande fötter ända till övervåningen.
- My house, my rules, skrattade Justin och drog handen genom håret. Jer suckade högt och nickade.
- Det klart. Han vände sig om och gick snabbt ut från rummet.
- Ska vi ta och äta frukost? frågade Justin. Jag nickade och reste mig upp.
- Jag fattar inget av denna filmen ändå, vi missade ju hela början! Han skrattade och nickade.
- Det var delvis mitt fel.

Kvällen kom och våra familjer satt samlade i vardagsrummet. Jag hade på mig ett par svarta jeans och en vit shorta, Jaxon hade ett par vita jeans och en svart t-shirt. Jazzy hade en vit klänning som hon envisades att ha på sig och min far hade vita jeans och en vit röd t-shirt, Stefan hade ett par svarta jeans och en vit t-shirt.
Och sist, men inte minst Sapp. Hon hade på sig en knä lång svart underbar klänning. Hon bar den sjukt bra och de bruna håret hängde vågit nerför hennes rygg. Jag kunde knappt kolla på henne utan att börja gråta, allt med henne var perfekt. Jag var inte värd henne, men jag var tillräckligt självisk för att behålla henne, och hålla henne hårt.
- Vad fin du är, viskade jag mjukt i hennes öra när hon kollade ner i sitt knä, blicken hade slagits ner av allas blickar.
Alla bokstavligt talat glodde på henne.
- Vad fin du är Sapp. viskade jag i hennes öra.
Ingen reaktion.
- Sluta glo på henne, jag la armarna om hennes axlar och drog henne mot mig.
- Ehmm, förlåt. sa alla och jag nickade.
Den gamla Sapp hade kommit fram, den tysta.

-

Hennes ansiktsuttryck ändrades snabbt när hon öppnade sitt sista paket. Den största presenten hade funnits i det sista paketet, uträknat och klart.
Det var ju ändå jag som gjort det.

- BIEBER! Jag reste mig snabbt upp och det pirrade i magen när jag försiktigt gick iväg mot hallen för att möta Justins syskon och pappa.
Jag ställde mig försiktigt bakom Justin och gömde mig nästan.
Jag hade alltid varit osäker på mig själv när det kom till saker, som på vad jag fick och inte, eller vad jag ville och inte.
Detta var ett sådant länge, jag visste inte om Justin ville att jag skulle komma fram eller inte.

Jag ställde mig snett bakom Justin och kollade fram mot hans små syskon som tultade runt på golvet. HAn hade pratat mycket om de, så jag visste precis vad de hette.
Jazmyn och Jaxon.
Han hade pratat mycket om sin far också, Jeremy.
Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag gjorde snedsteget att få ögonkontakt med Jeremy, och ett stort leende spreds på hans läppar samtidigt som jag kollade ner igen.
- Och vem är denna vackra dam? Han kollade mot Justin som kollade förvånat tillbaka, och sedan direkt till mig, där ett leende spreds på hans läppar också. Han hade tidigare böjt sig ner och dragit in Jazzy i en lång kram men reste sig nu upp och la höger armen om min midja.
- Detta är Sapphire Pierce, min flickvän. Det lät perfekt när han sa det. Flickvän. Stort och fint.
- Trevligt att träffas, Jeremy, Justins pappa, han sträckte fram handen och jag tog den vänligt tillbaka.
- Sapphire. Jag inståg mitt misstag precis när jag sagt det, Justin hade redan sagt mitt namn. Och nu sa jag det igen. Justin skrattade till och kysste mig mjukt på kinden. JAg kände Jeremys blickar mot oss, och hur han log.
- Jag vet, han log stort och kollade sedan mot Justin.
- Trevlig ung dam du har hittat, Justin skrattade och greppet om min midja hårdnade. Jag tror att jag blivit godkänd. Jeremy kollade ner mot marken och muttrade något i stil med:
- Och var tog de vägen nu då? Innan han gick iväg mot köket.
- Blev jag godkänd, viskade jag i Justins öra. Han log stort och nickade.
- Du blev helt klart godkänd, jag skrattade till och kysste honom mjukt på läpparna. Mjukt och snabbt. Så snabbt så att han inte hann besvara den.
- Nu måste jag bara bli godkänd av Jazzy och Jaxo, muttrade och och vände mig om för att börja gå tillbaka till köket. Men jag hindrades av två starka armar om min midja som drog mig tillbaka. Han böjde sig ner mot mitt öra och viskade tyst och sakta:
- De kommer godkänna dig, det kan jag lova, jag fnissade till och han började mjukt kyssa mig på halsen.
- Jag är hungrig Justin.
- Jag skulle kunna äta upp dig. HAn började bita mig mjukt och retsamt på halsen.
- Jag vill helst leva, skrattade jag och han släppte mig hals.
- Som du vill, jag skrattade och började släpa med han mot köket.

-

Jazzy var hur gullig som helst. Hon hade satt sig jämte mig och följde mig hela tiden med blicken. Men hon var riktigt söt och hade likadana ögon som Justin, bruna stora, och hur gulliga som helst.
- Jag kommer inte ihåg vad du heter, viskade hon mot mig, hon viskade det så tyst så att ingen annan skulle höra, direkt in i mitt öra.
- Jag heter Sapphire, men kalla mig Sapp, viskade jag tillbaka. Hon nickade och log stort.
- Sapphire, Sapp, hon smakade på namnet och log sedan belåtet.
- Jag gillar det, viskade hon och kollade leendes mot mig. Jag skrattade till och kollade tillbaka på henne.
- Du heter Jazmyn va? Hon nickade. Ska jag kalla dig Jazzy? frågade jag efter nickningen.
- Jazzy blir bra, gillar du min bror? Jag skrattade till och nickade innan jag började mig mot hennes öra och viskade:
- Jag älskar din bror. Hon skrattade lyckligt och log stort mot mig.
- Vad har du önskat dig för julklappar? viskade hon.
- Jag har inte önskat mig några, viskade jag tillbaka och hon kollade med stora ögon på mig.
- Har du inte önskat dig något? Jag fnissade till och skakade på huvudet.
- Jag vet inte vad jag vill ha.
- Justin kommer köpa något till dig ändå, jag sneglade lite på Justin som satt på Jazzys högra sida. Jag satt på hennes vänstra bredvid Pattie.
- Jag vet, suckade jag och fick Justins blick på mig, han hade mat i munnen och tuggade förfullt. Jag hånlog lite mot honom och han skrattade till med munnen stängd.
- Och vad pratar ni om då? Jeremy spände blicken skrattande i oss och vi båda ryckte på axlarna och skrattade till.
- Hemligt! Han log stort och fortsatte äta, något som jag och Jazzy också gjorde.

KORT KORT KORT KORT

MEN hinner inte nu, ska iväg till min sköthäst! 

Info om imon kommer ikväll, så checka in då

BYE BYE

KOMMENTERA 

- Okej okej. Han skrattade till, gick fram till tv:n, satte in filmen. När allt äntligen var klart kom han och satte sig bredvid mig i soffan.
Och ja. Justin kunde hela vårt hus i princip utan och innan, det var som att läsa en bildbok. Han visste allt.
Han drog ner mig mot sitt bröst och kysste mig mjukt på hjässan.
Sedan visades förtexterna på tv:n och båda satt spända och väntade på fortsättningen.

Filmen var sjuk. Jag satt och skakade mest hela tiden och Justin satt och höll om mig, när filmen äntligen var slut skönk jag ner i soffan mot Justins axel. Jag hade varit spänd hela tiden och att eftertexterna rullade på skärmen gjorde mig lugn och sansad.
Och trött.
- Skulle vi ha sett den eller ångrade du dig? Jag suckade och skakade på huvudet.
- Sluta hånle Justin. Han skrattade till, som svar på mitt sanna påstående.
Jag såg inte att han log, men jag kunde gissa det.
- Hur visste du det?
- Jag känner dig.
- Scary. Han sa det med skakig och låtsas-osäker röst. Jag skrattade till.
- Du ska va rädd, tro mig. Jag kan va elak. Jag lutade mig upp och kysste han mjukt på läpparna.
- Jag vet. Jag avslutade kyssen och låtsas-gapade mot honom.
- Har du sett mig arg? Han skrattade och skakade på huvudet.
- Nej, men jag kan gissa. Justin kysste mig mjukt på läpparna och jag besvarade snabbt kyssen. Han lyfte äver mitt ena ben över hans och gjorde så att jag satt gränsle över honom i soffan. Jag la mina båda händer på hans kinder och tryckte hans läppar närmre mina.
- Vi är hem... Jag avslutade genast kyssen och hoppade snabbt av Justins ben med blicken mot dörren. Pappa hade sitt huvud instucket och jag kunde höra någon hålla på med en påse eller något bakom honom.
- Hemma, log pappa och öppnade dörren helt så att jag såg personen som stod bakom honom.
Taylor.
- Åhh! Jag sprang raka vägen fram till henne och slängde armarna om henne.
- Hej Sapp! Hennes ljusa mjuka röst fyllde mitt hjärta med tomrummet som alltid fanns kvar där när hon gick.
- Jag har saknat dig så sjukt mycket, åhh tack för att du kom hit! Hon skrattade lite och kramade om mig.
- Ska ni sluta kramas snart eller? Pappa skrattade bakom oss och jag hörde världens finaste skratt bredvid honom.
- Nej, skrattade jag med armarna om Tay's midja, hon var rätt mycket längre än mig.
Jag kände två starka armar om mig som bärde upp mig i famnen, som en liten bebis.
- Justin! Släpp mig! skrattade jag medans han bar mig i famnen.
- Men Taylor måste ju få ta av sig skorna! Han viskade det i mitt öra och jag låg stilla i hans famn.
- Du kommer få ryggskott!
- Jag släpper dig inte!
- Du har hittat en gentleman! skrattade Tay och pappa i mun på varann. Jag log stort och la armarna om Justins hals samtidigt som jag pussade han mjukt på kinden, men kollade sedan på Tay igen.
- Jag fixar maten så får ni ungdommar prata lite! Han vände blicken mot mig och kollade mig djupt in i ögonen, sedan vände han blicken mot Justin och kollade lika allvarligt på honom. Jag kände att han stelnade till.
- Inte mys, PRATA med Taylor, va SOCIALA, som ni vet vad de betyder, han skrattade lite åt sig själv och blinkade sedan med ena ögat mot oss.
- Vi är faktiskt SOCIALA bland! skrattade jag. Vi kollade faktiskt på FILM innan, sociala! Pappa skrattade och skakade på huvudet.
- Jag fixar maten, det kan ta ett tag. Han gick in i köket och Taylor kollade på oss och log.
- Ni är söta tillsammans.
- Hon gör allt, hon kan i princip ha ett förhållande med sig själv, det skulle bli de perfekta paret. Jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Jag har dig. Jag kysste honom mjukt innan jag kollade på Taylor.
- Justin kan hjälpa pappa med maten sedan, så får vi prata ensamma. Jag skrattade till när Justin suckade djupt.
- Varför?
- Vi kan inte prata om privata saker med dig, du är en KILLE?
- Ska jag släppa dig? Jag kände att han började böra ut mig från sin kropp. Jag skakade snabbt på huvudet och håll hårdare om hans nacke.
- Du får betala golvet om det går sönder! skrek pappa från köket skämtsamt.
- Jag lovar!
- Justin! Jag kramade om hans hals hårdare och hårdare. Tay skrattade lite från sin plats vid dörren. Justin sänkte ryggen lite och hans ansikte kom närmre mitt.
- Du vet att jag aldrig skulle släppa dig va? Jag log, nickade och kramade om hans hals hårdare.
- Ta in på hotell, våra blickar riktades mot Tay som skrattade högt.
- Jag var bara tvungen att säga det! Vi skrattade och började sedan gå in mot mitt rum.

Jag och Justin satt tillsammans i min säng samtidigt som Tay satt i min fotölj lite längre bort i rummet. JAag satt mellan Justins ben med huvudet lutat mot hans bröstkorg. Själv lutade han sig på väggen bakom sig. Jag vände mig mot honom och kollade honom djupt i ögonen.
- Jag älskar dig, men pappa behöver kanske hjälp med maten? Han suckade och nickade samtidigt som hans händer slingrade sig hårdare runt min midja.
- Kanske det, han lutade sig ner och började kyssa min hals, men jag ville inte att han skulle göra det när Tay var här, i samma rum.
- Justin, han skrattade lite mot min hals.
- Jag ska. Flytta på dig lite bara. Jag flyttade på mig så att han kunde komma upp från sängen.
Han var tvungen att göra allt så dramatiskt genom att långsamt låta min hand glida ur hans, och han gjorde världens ledsnaste min när den släppte och låtsades torka bort tårar udner ögat.
- Du överdriver! skrattade jag och skakade på huvudet. Han skrattade till kysste mig en sista gång på kinden, vinkade tjejigt mot Taylor och gick sedan ut från dörren, och stängde den, vänlig som han var, tyst och fint.

-

- Jag har något till dig Sapp. Dörren öppnades och Justin klev in, han gömde något bakom ryggen och kollade hemlighetsfullt på mig.
- Vad?
- Puss först? Tay skrattade samtidigt som jag reste mig upp och gav han en puss på munnen. När jag avslutat den räkte han fram en rosa fin ros till mig.
- Åh tack! Jag kramade om honom och pussade han mjukt på kinden. När han gått ut igen reste sig Taylor upp och sa:
- Juste jag har också något till dig ju!

Vad får hon av Taylor? 

Taylor is back :D heh (a'

Iallafall MINST 6 KOMMENTARER! 

Detta är sjukt, jag har runt 20 unika besökare varje dag, och jag har bara 8 läsare, hur fan går det till? Haha ;D Ursäkta språker o.O 

KOMMENTERA

' Ring mig direkt när du ser detta. Puss. Justin '
Jag log stort, han ville verkligen få tag på mig. Jag slog vant hans nummer och förde mobilen till örat. Han svarade efter bara några sekunder.
- Justin.
- Hej det är Sapp, jag såg ditt nummer.
- Hej! Jag saknar dig! Han lät nervös! Som om det var något han håll hemligt. Eller något viktigt som han inte fick säga.

TEASER:

Jag vaknade upp i hans armar. Som jag brukade, för några månader sedan. Han snusade mig i nacken, ett tecken på att han fortfarande sov. Jag vände mig försiktigt i hans omfamning. Han hade armarna om mig, båda två. När jag låg med ansiktet mot honom kollade jag försiktigt upp i hans ansikte. Det pirrade försiktigt till i magen när jag såg honom sådär, maktlös, mjuk, sovande. Han snusade till och öppnade munnen lite, håret var ruffsigt och stod åt alla håll. Jag älskade att se honom sådär, sårbar, liten. Jag smekte väck lite hår som hamnat i hans ansikte, en söt liten rynka uppstod på hans näsa och ett leende spreds på mina läppar. Rynkan smekte ut sig. Jag kunde inte motstå att luta mig fram mot hans läppar och nuddade de mjukt med mina. De var fylliga, och smakade sött. De var inte torra men heller inte våta, perfekta helt enkelt. Det blev bara en liten liten kyss, hans läppar nuddade precis mina, men det räkte för att min mage skulle fyllas med fjärilar och ett leende skulle spridas på mina läppar.
- Jag har saknat dig, viskade jag mjukt innan jag lutade mig mot hans bara bröst korg.

-

Jag kände och hörde hans djupa andetag. Jag hade armen om honom och smekte han mjukt och långsamt på sidan. Jag kunde inte sova, ögonen var vidöppna och jag drog ständigt ner Justins friska doft i lungorna. Min Justin.
Min älskade Justin. Det var min födelsedag, jag trodde den skulle bli sämst, men jag hade fel. För allt blev räddat av en ända person.
Den bästa och vackraste personen i världen.
Justin. Personen som hjälpte mig egenom allt, med allt. Med allt om bortförarna. Med mamma, jag kom ihåg när han bärde runt mig som en liten bebis på begravningen, hur han gjorde saker för mig som ingen annan kunde, och ville.
Få mig att känna mig värdefull när jag är längst nere på botten. Jag skulle alltid älska honom för det, även om vi skulle göra slut. För det var av han jag hade lärt mig det av. Att älska någon som inte tillhörde familjen, på ett helt annat sätt.
Han var mitt liv.

-

Justin smekte mig innanför tröjan på den bara magen. Kunde jag inte bara få sova en liten stund till, känna hans lätta smekningar på magen lite till? Jag gjorde misstaget att röra på mig lite i hans omfamning, något jag inte skulle gjort.
Justin fortsatte smeka mig på magen men viskade:
- Godmorgon beauty, jag suckade knappt hörbart men svarade:
- Godmorgon.
- Grattis på födelsedagen babe. Jag svarade inte, ville inte förstöra stunden. Ville dra ut på de lite till.
- Sapp. viskade han nästan lite skräckslaget.
- Shh, jag slöt ögonen och andades in hans fantastiska Följde de lätta smekningarna.
- Va?
- Du förstör stunden, va tyst. Fnittrade jag fram. Han skrattade till men fortsatte smeka mig mjukt på magen, det var endast hans fingertoppar som rörde min hud. Ändå kändes det som om hela kroppen reagerade på ett helt annat sätt. Jag blev spänd och det knöt sig på ett behagligt sätt längst ner i magen.
- Hur har det varit de senaste månaderna. Jag svekade innan jag gav honom svaret, fortfarande med slutna ögon och smekningar som gjorde mig helt ur balans.
- Ska jag tala sanning eller ljuga? Hans svar gjorde mig förundrad:
- Ljug. Det tog en stund för mig att svälja svaret och att svara:
- Bra.
- Säg sanningen.
- Inte bra. Han grepp med högerarmen om mig stelnade.
- Vad har hänt?
- Inte mycket alls, och det är det som är problemet.
- Har du inga vänner?
- Jo, Belle.
- Och Eddie?
- Inte så mycket. Jag ljög, fan. Jag hade inte sagt ett ord till Eddie på hela terminen, och han ignorerade mig, jag kunde höra det viskas om mig i hans gäng på rasterna.
Det udda var att Taylor, en i hans gäng, hade stöt på mig flera gånger. Jag hade kollat på honom och vänt mig om, och han hade inte sprungit efter mig, än. Jag försökte förhindra att komma i samma korridor eller sätta mig jämte honom. Jag hade klarat mig.
Men jag fattade fortfarande inte varför han snackade om mig på rasterna, med gänget, och försökte impa på mig när han var själv.
Jag hade hört vad de kallade mig, det var saker som:
Justins slyna, Justins hora, Bögens kåta jävel. Jag fattade inte att de gjorde en så stor sak av de, jag var kär. WHATS THE DEAL?
Okej, jag hade kärat ner mig i världens största tonårs popsensation, men var jag en kåt jävel för det?
Nej.
- Du ljuger. Justins svar var kort, rakt och hårt. Han hade märkt det när jag var tyst så länge.
- Ja, jag ljuger.
- Vad är sanningen då? Han lät inte rakt och hårt längre. Det lät mjukt och snällt. Den riktiga Justin. Den bästa Justin.
- Jag älskar dig. Jag hoppades innerligt att han glömde samtalsämnet, jag hoppades i onödan.
- Jag älskar dig med, men vad är fel?
- Jag pratar inte med Eddie; okej, jag pratar knappt med någon längre. Jag gjorde ansats att resa mig, men det fick jag strunta i då Justin drog ner mig i sängen och höll mig hårt mot sitt bröst, han kysste mig mjutk på kinden och fjärilarna blev galna i magen.
- Lovar du att du har Belle?
- Ja, jag lovar.
- Du har ju ljugit innan. Det gjorde lite ont när han sa det.
- Jag ljuger inte nu.
- Lovar du?
- Ja.
- Bra. Meeeeen..?
- De pratar mycket om.... jag gjorde ett uppehåll och pekade mellan oss, oss. Han stelnade till.
- Vad säger de om dig?
- Mig? Jag blev lite chockad när de pekade ut sig själv direkt.
- Ja, dig. Han kollade oförstående på mig.
- De har sagt.. Jag fick helt plötsligt hjärnsläpp och kom inte på något att säga.
- De har sagt..?
- Saker om dig, viskade jag. Jag ville inte säga vad de sagt om mig, de kändes pinsamt och fel, som om jag tyckte de var hemskt och ville ha tröst. Det ville jag inte, jag reagerade mest på att de sa elaka saker om Justin.
- Om dig då.
- Jag försöker inte få tröst nu, jag säger bara vad de sagt okej? Jag kollade allvarligt på honom. Han nickade allvarligt.
- Ja.
- Typ slyna, hora, kåta jävel. Han kollade med stora ögon på mig.
- Har de sagt sådant om dig? Jag nickade.
- Vi har ju inte ens... Han sa aldrig de sista ordet, men jag visste ändå vad han skulle säga. Och det blev plötsligt väldigt pinsamt att ligga i sängen med bara en tröja och underkläder.
Efter en liten stund kunde jag bryta den pinsamma tysnaden med några små ord.
- Men nu pratar vi inte mer om det.
Och det gjorde vi faktiskt inte, inte för stunden i alla fall.

-

- Grattis gumman! Pappa kom ut i köket med ett stort leende på läpparna, om allt var som jag trodde det skulle bli, utan Justin, skulle jag inte le tillbaka. Men nu kunde jag det. Så jag log tillbaka.
- Tack!
- Den största presenten har ju redan kommit, han kollade på Justin och blinkade med ena ögat. Jag log stort, mina kinder skulle börja krampa.
De hade blivit vänner och kunde prata med varann om nästan vad som helst. NÄSTAN. De pratade dock sällan om mig och Justin, det tror jag Justin gillade, att inte prata om mig med min KRRUUUUUUS-PAPPA.
- Tack pappa, du är bäst. Jag la armen om Justin som satt jämte mig och drog mig mot honom, de var omöjligt för mig att dra Justin till mig. Så jag flyttade min egen stol mer mot hans. När jag kom tillräckligt nära la han armen om mig och kysste mig på hjässan.
- Jag trodde jag var bäst? viskade han, så att pappa, som stod vid kaffemaskinen inte skulle höra.
- Det är du, viskade jag och fnittrade till. Justin log stort mot min hjässa.
- Jag hörde det där! Vi alla skrattade till.

-

Det hade blivit mer mys än mat pvid matbordet. Inte konstigt, jag fick göra i princip vad som helst när jag fyllde år, det var en regel. En sjukt bra regel om man frågade mig.
Pappa hade bara sagt till oss att äta mer en gång. Och då hade jag bara hytt fingret mot honom.
- Det är min födelsedag! Hade jag sagt och han hade mumlat något och kollat ner mot den halvätna mackan igen. Jag hade fnittrat och Justin hade kysst mig på kinden.
- Vi ska iväg idag.
- Ska vi? Justin nickade, och log.
- Det ska vi, ta på dig halv tjocka kläder. Det är hyffsat bra väder idag. Han ryckte på axlarna.
- Bara för att det alltid är bra väder i La! skrattade jag. Han skrattade till och nickade kort.
- I princip, jag log och gick fram till garderoben för att hämta "hyffsat varma" kläder.

När joggingbyxor var på ochhåret uppsatt i en tofs gick jag ut till Justin som satt och pratade med min pappa vid matbordet, det tystnade genast när jag kom ut.
- Heeeeeeeeej..... skrattade jag. Jag drog ut på ordet så mycket som möjligt. Justin log, reste sig och kom fram till mig. Han la sina armar om mig och kysste mig mjukt på hjässan.
- Vi sa åka nu.
- Va bra. Jag skulle precis vända mig om när han viskade en sak till i mitt öra.
- Hoppa upp på min rygg. Jag kollade chockat på honom.
- Va? Varför? Han log.
- Du fyller år. Jag skrattade till men gjorde som han sa, hoppade snabbt men inte så smidigt upp på hans rygg.
- Nöjd? frågade jag när han höll mig hårt, och jag hade armarna om hans nacke. Han nickade och log. Jag hade glömt att pappa var i samma rum så jag började kyssa honom lite för angagerat i nacken.
- Inget hångel i matrummet. Jag ryckte till men skrattade lite åt det han sa, hade han glömt vad vi gjorde när vi skulle äta?
- TO LATE! Hoppla! skrek jag och Justin skrattade innan han började gå ut mot den stora svarta välbakanta bilen som stod på uppfarten.
Jag kunde höra pappas mörka skratt bakom oss.
Nu var jag lycklig, allt var perfekt.
För perfekt.

-

Justin startade bilen och körde iväg. Jag satt i framsätet bredvid honom, och han höll mig i handen hela tiden. Jag blev lite nervös när han gjorde det, rädd för att han skulle köra av vägen. Men det gjorde han inte.
Regnet hängde en aning i luften, och det var en kvav värme, men det va hyffsat bra för att vara höstlov.
- Jag älskar dig. Mina ord kom så plötsligt att han ryckte till och kollade på mig för några sekunder. Han log stort när han kollade på mig, men släppte inte min hand.
- Jag älskar dig mer. Jag kramade om hans hand hårdare och slöt ögonen. Just nu var allt perfekt och jag behövde ta vara på det, för att komma ihåg det och ha lite kvar när allt går nerför igen. För det visste jag att det skulle göra.
Gå neråt asså.
- Sapp vad gör du? Justin avbröt mina funderingar.
- Tänker.
- På vad?
- På hur allt är perfekt just nu. Jag kunde nästan höra hur ett leende spred sig på hans läppar.

-

Justin bredde ut en filt på de höga gräset som la sig ner under honom när han satte sig på filten. Han hade gått runt och burit en stor påse, eller kasse hela vägen. Han hade bärt den med ena handen och hållt min hand i andra.
Nu hade vi efter en lång stund kommit fram till en stor äng, det var fantastiskt när träden bara försvann och en stor äng bredde ut sig. Justin hade hjälpt mig fram till mitten av den, och spred nu ut filten. När han var klar och hade lagt ett ihopfällt paraply bredvid satte han sig ner och kollade upp på mig med ett leende.
- Kom och sätt dig, han slog på sina knän. Jag satte mig i hans famn.
Han hade på sig ett par svarta jeans, en vit t-shirt och en grå munkjacka. Och, SÅKLART ett par svarta supras. Jag lutade mig ner mot hans fötter och la handen på materialet.
- Jag älskar dina skor, var köper du de? Jag måste få köpa ett par.
- Det är killskor? Han log stort och skrattade till, men jag ryckte bara obeskymrat på axlarna.
- Och?
- Jag köper ett par till dig. Vilken storlek har du?
- 39-40.
- De är rätt stora storlekar så jag köper 39, okej? Jag nickade.
- Men jag betalar själv! Jag hytte fingret mot honom, men han skrattade bara och skakade på huvudet.
- Kommer inte på fråga.
Jag gav upp, som vanligt.

-

- Det är för mycket! Juuustin, för helvete. Jag brukade inte svära, men jag hatade att få för dyra presenter.
- Det är inte för mycket! Sätt på dig de nu! Han log stort mot mig. Jag hade flyttat på mig och satt nu istället mitt imot honom i skräddarställning på filten.
- Du kan inte ge mig såhär dyra presenter, Justin! Jag kollade ner på de alltför fina smycket i min hand. Det var de finaste armbandet jag sett i hela mitt liv. Rent guld och för fint för en kunglighet.
Alltså, alldeles alldeles för fint för mig.
Jag räckte han armbandet.
- Jag kan inte ta imot det, hur mycket kostade de? Jag trodde han skulle bli osäker av frågan, men han var lika rak i blicken om innan.
- Inte så mycket.
- Justin! Jga gjorde en grimasch.
- Vi kan byta, om du inte gillar det.
- Jag gillar det inte Justin, jag älskar det! Men de är alldeles för dyrt! Snälla.. Han tog armbandet ur mina händer och vände på det. Då såg jag de små siffrorna som var inskrivna.
J - 19 juni - S
Datumet vi träffades.
Jag förde handen snabbt över munnen och kved till. Det var för underbart.
- Justin, du behövde inte.
- Men jag ville. Han tog tag i min handled och la den imellan oss, sedan knäppte han säkert fast armbandet på min handled.
Jag slängde mig runt hans hals och kramade han krampaktigt.
- Åhh, tack. Jag älskar dig. Han skrattade till och drog handen mjukt på ryggen.
- Jag älskar dig också, viskade han.

-

Jag öppnade försiktigt den lilla asken. Jag kved till när jag såg de lilla smycket som låg inuti. Justin hade flyttat sig från att sitta framför mig, till att sitta bakom mig med händerna om min mage. Han la huvudet på min axel och andades i min nacke samtidigt som han gav mig små kyssar där lite då och då.
Smycket var förmat som ett litet hjärta, och jag visste vems det var.
Min mammas.
Jag kom i håg att hon alltid bar det, de var hennes lyckohalsband, sa hon alltid. Jag kunde inte fatta att min pappa gett mig de. Jag hade förträngt allt, det hade varit så rörigt i min hjärna den senaste tiden att jag i princip, det tog imot att säga det, glömt min mors bortgång.
Jag hade inte glömt den, jag hade tänkt på den varje dag och sörjt henne på mitt egna lilla vis. Men det gjorde ändå ont att få detta halsband, som var min mammas, som är min mammas.
- Din pappa tyckte du skulle få det, viskade Justin i mitt öra. Hans arm om min midja blev hårdare och hårdare, som för att hålla mig tillbaka, tillbaka från tårarna.
- Ska jag sätta på det? frågade han och jag nickade kort och räckte han det ömtåliga lilla halsbandet. Han tog smidigt tag i det och öppnade de lilla låset. Jag drog väck håret och höll fast det upp på huvudet så att han lättare kunde hjälpa mig på det. När han knäppt det släppte jag ner håret och lät det ligga på ryggen. Jag hade inte klippt av det, även fast jag tänkt göra det gång på gång, hade jag aldrig gjort det.
- Jag bad dig pappa att följa med.. började han och jag stelnade till.
- Men han sa att vi skulle va här ensamma. Jag mjuknade till igen, min pappa var smart ibland, och min pojkvän helt pantad.
- Det var väl bra att han sa så då, min pantade lilla pojkvän. Han kollade förvånat på mig när jag vände mig om i hans omfamning, med smycket perfekt hängades ner mot urringningen.
- Var.. Jag avbröt honom i meningen.
- För annars hade vi inte kunnat göra det här.. Jag lutade mig mot hans läppar och kysste han mjukt. Han avbröt den tvärt.
- Men jag har fler present... Jag avbröt honom igen.
- Skit i dem nu.. viskade jag långsamt mot hans läppar, och jag gjorde rätt, för han började hungrit kyssa mina läppar igen.

LÅNGT, HUUUUH?

KOMMENTERA NUU MYYYYYYCKKKET !

KOMMENTERA

' Ring mig direkt när du ser detta. Puss. Justin '
Jag log stort, han ville verkligen få tag på mig. Jag slog vant hans nummer och förde mobilen till örat. Han svarade efter bara några sekunder.
- Justin.
- Hej det är Sapp, jag såg ditt nummer.
- Hej! Jag saknar dig! Han lät nervös! Som om det var något han håll hemligt. Eller något viktigt som han inte fick säga.

Pappa ropade att jag behövde gå och lägga mig, att han skulle väcka mig tidigt imorgon.
" Det var ju faktiskt min födelsedag" Hade han sagt. Ha-ha, sure. Inte utan Justin.
Justin och jag hade pratat i en timme och han hade varit lite halvt darrig på rösten hela tiden, inte sådär rädd-darrig, spänd eller nervös mest.

- Jag ska sova nu, godnatt! Jag smällde igen dörren till mitt sovrum och hörde pappas dova skratt genom dörren. Jag suckade och gav ifrån mig ett surt läte innan jag sparkade foten i väggen och skrek surt.
Jag kände mig sjukt barnslig när jag gick tillbaka till sängen och satte mig frustrerat ner.
Justin hade sagt 'grattis på dagen innan födelse dagen' säkert tretusen gånger i telefonen, men jag önskade bara att jag skulle få träffa honom på årets näst största dag, julafton var ju faktiskt den största!
Jag la mig surt några minuter där efter, jag låg spänd i sängen. Spänd på vad som skulle hända på min födelsedag, om jag skulle vara sur hela dagen eller om allt skulle släppa när den väl var här.
Det skulle den inte.
Jag skulle ha tråkigt hela dagen.

Jag smög in i hennes rum, det hade varit stängt, men som tur va inte låst.
Jag hade fått extra nycklen till huset av Stefan, det var en av överaskningarna. Att hennes pappa sa nej när hon frågade om hon fick komma till mig var också en del i planen. Om han skulle sagt ja skulle de ju förstört allt. Som tur va hade inte Sapp kommit på något, det hade ju också varit en risk. Men den risken hade jag tagit.
Jag ställde mig i dörröppningen och kollade på henne. Hon låg med ryggen mot mig, det störde mig.
Jag gick sakta men säkert fram till henne, när jag var tillräckligt nära la jag mig försiktigt ner bakom henne. Jag slingrade höger armen om henne och kände känna den kalla huden under fingrarna. Hon hade knappt gått upp något, om hon hade var det lite. Hon ryckte till av min beröring. Eller min närhet. Jag visste att hon hade saknat mig, det hade hon sagt till mig, flera gånger, om och om igen.
Jag hade sagt det till henne med, men inte så många gånger, då jag visste att vi skulle träffas snart. Alldeles för snart. Jag hade så gott som varit påväg till henne när hon ringt. Jag var i bilen påväg till LAX, LA's flygplats. Och varit framme vid flygplatsen när vi avslutat samtalet.
Hon försökte vända på sig men jag stoppade henne genom att säga:
- Sov igen, jag är kvar imorgon. Jag kunde se ett litet leende på hennes läppar och hon la sig igen. Jag kysste henne på kinden innan hon föll i djup sömn igen.
- God natt min ängel, viskade jag i hennes öra. Jag visste inte om hon sov, men ett litet leende framträdde på hennes läppar.

DAGENS KAPITEL UPPE

DENNA NOVELL ÄR SNART KLAR MINA VÄNNER!

KOMMENTERA

Jag log stort på bilden, och min blonda mamma stod bakom mig med ett var shorts och ett gult linne, hon hade de korta håret uppsatt i en tofs i nacken och log stort mot kameran.
Inte förens då märkte jag hur mycket jag saknade henne.
För att inte väcka uppståndelse eller komma försent la jag tillbaka kortet i skåpet med tårfyllda ögon.

FORTFARANDE 20 AUGUSTI:

Eddie sa inte hej till mig när han gick förbi mig i korridoren mot första lektionen. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte gå mot lektionen.
Eddie hade inte fått så mycket uppmärksamhet, även fast han hade varit borta nästan lika länge som jag. Vi sa inte sanningen, eftersom att polisen inte var inblandad så djupt så kunde de inte säga något, eftersom att de inget visste. Pappa hade inte kommenterat de mer, jag tror han tyckte de var pinsamt. De var ju (även fast det tog imot att säga det) hans fel.
Det pirrade i hela kroppen när jag klev innanför lektionsalens dörrar.
Alla stirrade på mig.
Och när jag kollade bort och en liten rodnad spreds på mina kinder kollade alla på varandra och började skratta.
Det gjorde inte så ont som jag trodde att det skulle göra, det gjorde inte ont alls.
Efter bortförandet var jag van vid elaka ord, inte från efter. Men när jag var där kallade de mig saker som hora, bitch, äckelunge ibland, jag var liksom imun mot de. Om man nu kunde bli de.
- Ms. Pierce, var vänlig gå och sätt dig på din plats. Jag hade inte märkt att jag fortfarande stod kvar i dörröppningen. Det var inte förens Mrs. Bennett påminde mig som jag uppmärksammade det. Hennes ljusa stämma trängde sig in i öronen och fick mitt huvud att värka.
- Ja Mrs. Bennett, sa jag trevligt och gick iväg till min plats. Bredvid Belle, yey. Jag hade inte pratat med henne heller på hela sommaren eller efter bortförandet.
Jag hade inte haft tid eller ork.
När Mrs. Bennett eller Erin var inne i reglerna här på skolan, som jag redan visste, fick jag en liten lappi min hand. Jag kollade upp och mötte Belles varma spända blick. Jag kollade ner på lappen och läste vad som stod, och för att vara ärlig värmde innehållet mig på insidan.
' Jag finns här om du vill prata. Belle ' Jag tog upp min penna och skrev ett enformigt svarm hon borde förstå, vi hade varit kompisar länge.
' Efter skolan, hos mig? ' När hon läst det fnittrade hon till och slänge snabbt de ljusa håret som fallit ner för hennes axlar över till ryggen. Vissa kunde inte slita blicken från henne, aldra helst killar. De guldiga, nu bronsfärgade, håret och de gröna ögonen gjorde henne fruktansvärt vacker.
Jag hoppade bara inte Justin skulle få upp ögonen för henne någon gång i framtiden. Jag hoppades att jag fick behålla honom för mig själv, tillsammans med hans beliebers, föralltid.

28 OKTOBER 2012:

Lite mer än 3 månader, och nu var det höstlov, och dagen före min födelsedag. Och han hade inte kommit hem. Jag gick deppig runt i huset och gjorde allt och ingenting hela kvällen, jag åt inget ringde ingen. Pratade inte med Belle som jag blivit nästan bästis med på dessa två månader. Det ända jag kunde få för mig att göra var att gå runt i huset eller att sitta framför klockan och kolla på när sekunderna tickade långsamt förbi.
- För helvete Sapp, du kan inte sitta där hela dagen!
- Det är eftermiddag.
- Kvällen då? Du ska ju vara glad, det är dagen före din födelsedag, remember? Jag kollade stint på honom och han ryckte till när han kollade in i mina stränga sura ögon.
- Det är ditt fel att jag inte få tillbringa min födelsedag med personen jag VILL tillbringa den med. Jag kollade med stora ögon på honom.
Jag hade bett pappa på mina bara knän om han inte kunde boka en flygbiljett till Washington DC som Justin just nu befann sig i. Men han hade vägrat.
Jävla gubbe.
- Tjatar du fortfarande om det där?
- DET DÄR? Han log och nickade.
- Du får ju fira födelsedagen med mig, han slog ut armarna, din älskade pappa! Jag grymtade till och reste mig upp från platsen bredvid honom i soffan.
- Min "älskade" pappa som inte låter mig åka till min kille, TACK! utropade jag innan jag med bankande steg dundrade mot mitt rum, jag slängde hårt igen dörren efter mig.
Jag satte mig på sängen och drog upp mobilen från fickan, ett nytt sms och ett nytt samtal. Jag öppnade samtalet först, det var av Justin.
Jag öppnade snabbt smset, det stod:
' Ring mig direkt när du ser detta. Puss. Justin '
Jag log stort, han ville verkligen få tag på mig. Jag slog vant hans nummer och förde mobilen till örat. Han svarade efter bara några sekunder.
- Justin.
- Hej det är Sapp, jag såg ditt nummer.
- Hej! Jag saknar dig! Han lät nervös! Som om det var något han håll hemligt. Eller något viktigt som han inte fick säga.

Ganska kort :/ Sry för det :/ 

Men, sry om det står kruuuuuuuuus-'ord' någonstans! Jag ska krusa texten efter åt, också glömmer ag det xD<3 

KOMMENTERA

MINST 6

20 augusti 2012:

Allt hade blivit nästan normalt. Justin hade varit tvungen att gå tillbaka till sitt jobb efter ca 1 vecka, fansen behövde spelningar nu när han varit borta så länge. Jag fattade inte att de inte lämnade honom, han hade varit iväg i 15 dagar, minst! Och inte twittrat på minst 16. De var verkligen trogna, och jag ville och tänkte inte uppehålla han mer. Han hade ett eget liv, livet han påbörjade innan jag kom in i bilden. Jag gjorde allt för att inte komma imellan Justin och hans Beliebers.
Jag hade pratat med Taylor och hon hade också varit inom, jag hade saknat henne något fruktansvärt. Något jag inte märkt innan hon stod framför mig, söta lilla Taylor. Lilla och lilla, långa Taylor. Hon var väll runt 180, och jag var ca 165. Eller lite längre, jag var inte säker. När hon hade varit hemma hade vi bara varit spontana med varann, jag hade pratat om Justin och hon hade pratat om någon hemlig dejt som jag inte fick veta namnet på. Hon hade fnittrat så mycket när hon pratade om honom att jag trodde hon skulle fnittra ihjäl sig. Men det var kul att se henne så glad.
Hon hade frågat en hel del om de två veckorna i cellen, jag hade sagt halva sanningen. Inte talat om ärren som jag hade kvar på ryggen efter skärpen och de psykiska skadorna. Jag var folkrädd, och skulle antagligen alltid vara det!
Justins team hade ljugit, mot Justin vilja, de hade sagt att vi var på en privat semester, utan wifi. Okej, det lät sjukt. Men var sant, tekniskt sett var det ju vad vi hade gjort, men inte direkt en 'semester', mer en 'icke-semester-eller-något-som-liknade-semester-över-huvud-taget'. Men de sa jag aldrig till de.
Justin ringde mig minst 1 gång varje dag och jag höll på att bli galen av saknaden, han hade varit iväg i lite mer än en månad och jag höll på att bli galen.
Det skulle bli lättare nu när jag började skolan, läxor och andra viktiga arbeten skulle få mig på andra tankar. På sommarlovets trista dagar hade jag gjort i princip ingenting, jag hade inte ens badat även fast de fina vädret.
Polisen hade hittat Eddie, och fällt Eric och Elizabeth för misshandel och människohandel, även fast de inte var riktig människohandel. Rättegången hade inte varit än men satt som klister under fotknölarna. Jag ville komma bort från de, utan att röra de.
De hade fortfarande inte fått tag i de två andra männen, jag gick fortfarande runt rädd på gatorna, iallafall om jag gick själv. Om pappa eller Taylor var med gjorde de inget, de fanns ju där för mig om jag behövde de.

-

20 augusti, skolans första dag. Sommarspralliga elever återvände till klassrummen med full energi, taggade inför de nya läsåret.
Lärarna beskrev de iallafall alltid så.
Inte riktigt hur jag beskrev de, jag beskrev de mer som:
Trötta elever återvänder till helvetet efter ett kort lov som har används för att vila upp sig inför de två första veckorna i skolan.
Jag hade iallafall beskrivit de så. Det var annorlunda nu, efter olyckan.

Skorna klappade mot den asfalterade vägen. Bussen rullade in på busshållsplatsen och jag var tvungen att springa den sista biten för att hinna hoppa på den. De var snabba med att åka iväg. När jag väl kom in satte jag mig längst bak, jag kände allas blickar mot min kind men låtsades inte bry mig när jag satte in hörsnäckorna i öronen, när de väl var i satte jag på 'Blue jeans - Lana Del Rey' på nästan högsta volym.
Precis när jag lutade mig ner i sätet och slutit ögonen plingade min mobil till. Jag drog snabbt upp den och ett stort leende spreds på läpparna när jag såg avsändaren.
Justin.
Det stod:
' You make me happy when nobody else can. Love you, Justin '
Jag log stort och fnissade till, det kändes som om alla kollade på mig när jag kollade upp, men de var nog bara en känsla. Jag vågade inte kollade upp.
' You make me happy to Justin, to happy sometimes, love you, Sapp. ' Jag låste mobilen och lät den ligga kvar i knät. Efter en liten liten stund stannade bussen och jag klev av sist av alla, alla i hela staden visste om misshandlen, tidningen hade kommit hem till oss ungefär en dag efter Justin åkt. De hade fixat tid när Justin var borta, de kanske hade en aning om hur arg han kunde bli om någon frågade mig saker om det.
Jag visste. Pappa hade försökt fråga, Justin hade inte blivit arg men han hade kramat min hand så hårt att den domnat. Jag fattade inte att han var så stark. e
Jag hörde ännu en gång skosulorna klappa mot asfalten. Men denna gång mycket oskäkrare. Alla andras skor klappade också mot asfalten, undra om de var lika nervösa som jag. Lika nervösa över de nya skolåret. Antagligen inte.
Skorna som hördes mest var klackarskorna. De som bar dom var de var drottningarna i skolan, iallafall i princip. Jag visste inte om de gillade Justin, om de gjorde de var jag körd.
Men inget sådant kunde skrämma mig längre.
Inte lika mycket som innan.
Personerna som gick förbi mig kollade konstigt ner på mig, som om jag var ny. I självaverket hade jag bott här hela mitt liv, så varför stirrade de på mig?
Antagligen för att som stod i tidningarna, i stadstidningarna, men även i skvaller tidningarna. Jag kunde inte gå på en gata med Justin i sällskap utan att bli fotad. De tog ju såklart de klaraste och finaste bilderna.
På något konstigt sätt brukade de bli de som vi kysstes på.
Fast vi hade bara varit ute och gått en gång sedan kidnappningen, observera att jag nästan aldrig tänkt eller sagt de ordet. Jag gillade de inte, de lät så stort, så allvarligt. Och helst ville jag bara släppa kidnappningen och gå tillbaka till de vanliga, den hyffsat tysta tjejen som gick sista året på highschool.
Men jag var osäker på om det skulle bli så, någonsin. För det första var jag ihop med världens största tonårsidol, för det andra hade jag varit med om ett bortförande.
Människohandel? Kanske.

Jag gick innanför dörren i skolan, den var större än jag minns den. Människorna hade samlats i hopar på varje liten fri yta, så man fick tränga sig igenom mängderna. Vart jag än gick fanns det folk. När jag äntligen kom fram till mitt skåp hade vi nästan redan börjat. Jag slängde snabbt in min väska och den tunna sommarjackan, jag drog försiktigt ut mina pennor.
Men blicken fastnade på något som singlade ner mot marken, jag han fånga de precis innan de nuddade marken och håll upp de för att kolla på de.
Det var en bild som jag glömt för länge sedan. Värken tog plats innuti mig och jag andades djupt och tungt.
Det var jag och mamma på bilden. Det var en bild som togs för länge sedan, jag hade kort brunt hår, en vit t-shirt, som var fylld med glass och en längre jeans kjol. Ett var rosa sandaler prydde mina fötter och det var sommar. Solen sken i bakgrunden och jag hade ljusa sommarslingor i håret.
Jag log stort på bilden, och min blonda mamma stod bakom mig med ett var shorts och ett gult linne, hon hade de korta håret uppsatt i en tofs i nacken och log stort mot kameran.
Inte förens då märkte jag hur mycket jag saknade henne.
För att inte väcka uppståndelse eller komma försent la jag tillbaka kortet i skåpet med tårfyllda ögon.

 Minst 5 :)

Jag sprang, med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen mot platsen Kenny stod på. Han stod och pratade med någon som jag kände igen från Justin crew. Jag hade lite svårt för namn, men Justins snälla livvakt kände jag alltid igen!
När jag var några meter ifrån honom märkte han, tillsammans med den andra killen, mig. Hans ansikte var chockat. Det skit jag fullkomligt i när jag sprang fram till honom och slängde mig bakom honom. Med hjärtat i halsgropen och kroppen skakande.
Detta kanske var min räddning, eller?

Jag blundade och lyssnade på de dova rösterna, jag visste inte om jag inbillade mig eller om det var sanna. Jag blunade och stängde in mig själv i min egna bubbla. Jag hörde några olika ord och meningar.
- Är... Sapp?
- Ja.
- Sapp.. du mig?
- Vad..
- .. Vet inte.
Jag kände två starka armar om mig. Det var inte Kennys. Jag kände inte värmen från hans plats längre, hade han ställt sig upp? Kanske.
Armarna kramade om mig hårdare och stötte mig när vi reste oss upp, som om vi satt fast. Han hade armarna om hela min kropp medans mina hängde lite löst mot hans höfter. Han luktade gott, inte lika gott som Justin. Men det fanns något i det, han luktade lite, lite som Justin.
Saknaden blev större och större.
- Vad fan håller ni på med? Släpp min dotter.
- Hon är inte er dotter.
- Och hur fan vet du det?
- Har ni bevis?
- Vi har pass!
- Det säger väll inte så mycket?
- Och vem är ni då? Jag kunde höra Erics hesa mörka stämma mullra. Även fast de näst intill viskade, för att inte väcka uppståndelse. Snart skulle de väll gå iväg och köpa en glass som gamla polare, sedan sätta sig på en bänk och diskutera detta på ett annorlunda sett, med det hände inte.
- Kenny Hamilton, livvakt. Det blev tyst en stund.
- För vem?
- Justin Bieber. Det blev knäpp tyst. Om bara vi fanns i rummet skulle jag kunde höra en knappnål falla, det kunde jag dock inte då det var fullt med folk.
Jag skulle nog alltid vara folkskygg efter detta, om det inte var slut här.
- Ni har inte hållt koll på han så bra va?
- Det har varit lite svårt sedan han träffade Sapp. Jag log genom tårarna. Ett litet genomskinligt leende. Jag hade knappt märkt att jag fortfarande grät. Men det gjorde jag, som en galning. Jag hulkade mig inte tårarna bara rann, hur jag än försökte skulle jag aldrig sluta gråta. Inte innan jag var hemma, skyddad av två starka armar, som inte tillhörde den Justin-luktande killen.
De skulle tillhöra Justin, annars gav de ingen värkan. Annars blev jag inte lugn av de.
- Vad tror du ska hända nu då? Vi har killen. Han skrattade till.
- Ni kommer inte kunna ta honom någonstans. Även fast det värker att säga det kommer fler märka att Justin är borta.
- Haha, som om jag inte fattat det. Fast de har märkt att Justins tjej är borta med. Hon är inte anonym längre, de finns säkert paparazzis här, som tar fotto på henne när hon sitter där och gråter. Han började skratta lite. Ingen annan.
- De har inte reagerat över henne så än, de fotar henne bara när Justin är med. De pratade om mig som om jag inte var i samma rum.
- Är hon för ful för annat?
Plötsligt hörde jag en annan röst, en som var mycket närmre.
- Jag heter Alfredo, och du kommer åka hem snart. Alfredo kom jag ju ihåg!
- Justin då? Han svarade inte på några sekunder.
- Han med.
- Jag saknar honom.
- Jag saknar han med. Han vände huvudet mot vänster och kollade mot en kö som började röra sig, kanske flyget de skulle med.
- Ska ni ta ett flyg?
- Vi skulle till LA. Men inte nu längre.
- Tack, jag viskade det tyst. Fredo började backa några steg och jag följde automatiskt efter. Han satte sig ner och jag satte mig automatiskt ner bredvid honom.
Jag visste inte vad de sa. De kanske bråkade om mig, de kanske bråkade om någon annan. Jag visste inte, de kanske pratade om Justin.
Men jag hörde Fredo prata i telefon. Han sa:
- Ja hon är här. Jag har henne.
- Hon mår bra. När han sa det la han en av mina armar i sitt knä och drog upp tröjärmen, när han såg blåmärkena kollade han mig i ögonen, han såg smärtfull ut.
Han skulle bara se min mage, min rygg och ansiktet som de egentligen såg ut. Då skulle han se ännu mer smärtsam ut.
Och Justin.
- Ja, kom hit, ring polisen med.
Vem fan pratade han med?

Vem pratade Fredo med? 

FÖÖÖÖÖRLÅT FÖR DE SUUUUPERDÅLIGA OCH TRISTA KAPITLET ;/ Ingen insperation! ;/ Vet ej hur jag ska fortsätta nu, men jag gör det bästa av situationen! I PROMISE ;D<3

Förlåt för att det blev sent, stallet och livet kom imellan ;( Och nu ska jag iväg, sa iväg imon med ;( Hela dagen tror jag... BAJS. Är förkyld också, kan det bli bättre? KNAPPAST! 

KOMMENTERA! MYCKET! SOM IGÅR!

NIIIII ÄGEEEER PÅÅÅ ATTTTTT KOMMENTERAAAA!! :D IM HAPPY FOR That... HAHA, bra england ;D

Det var uppskrivet i min hjärna, men de flesta delarna var svarta.
Jag vaknade då och då. Av skakningar, eller ljud. Olika skrik, jag vet inte vems skrik det var. Och hann inte reflektera över det innan jag somnade om.

Jag hörde regnet smattra. Jag hade vaknat helt. Men inget hade hänt. Bilen hade dock stannat, men jag kände mig inte ett dugg tryggare, bara räddare och räddare.
Jag kom inte ihåg något. Allt var suddigt. Jag visste att jag varit inlåst, att de ville ha pengar. Av Justin. Det högg till i mitt hjärta. Jag tänkte inte på honom. Jag fick inte. Det gjorde för ont. Det sved och det kändes som om jag skulle svälja min egna tunga, och sedan spy upp den igen. Den skulle vara sönderbiten och jag skulle aldrig kunna prata igen. Det kanske skulle vara ett bra alternativ?
Jag började lite tafatt bita på tungan men blev avbruten när jag hörde att någon försökte öppna bakluckan. Jag skakade av rädsla.
- Men för helvete! Det rycktes ännu mer i låset, och med ryckningarna började jag skaka ännu mer. Ryckningarna avtog och jag sluta tvärt skaka, men började igen när personen utanför skrek.
- Elizabeth, ÖPPNA för helvete.
- Jaja, hörde jag någon mumla, sedan klickade det till i låset och mannen kunde öppna.
Den var den brunhåriga. Vem annars, den jävlen. Han hånlog mot mig och la handen om kvinnan med de långa bruna håret. Hon kollade med svarta ögon på mig, och hånlog hon med. Hon kollade upp på mannen.
- Jag vill veta vad ni heter? jag sa det kallt och hårt.
- Ska vi säga det Elizabeth? Hon skrattade till och kollade ner på mig.
- Elizabeth heter jag, men det vet du ju redan. Hon log vänligt.
- Jag heter Eric, och jag kommer från Canada, precis som din lilla bög. Det högg till i hjärtat på mig och jag kollade ner i marken.
- Håll käft, viskade jag, men han hörde då jag fick en hård kall handflata på kinden. Jag var van vid värre, och kunde stå ut med det.
- Eric, lägg av, det blir bara mer att täcka över. Elizabeth hade lagt en hand på Erics arm och höll det hårt och stadigt där nu.
- Just det. Eric hånlog mot mig och tog sedan ett hårt tag under mina armar, han bar sedan upp mig och lät mig hänga på axeln.
- Vad ska ni göra med mig?
Inget svar.
- Vad ska ni ta mig?
- Vart ska vi?
- Varför kan ni inte bara låta mig va, jag är inte ens 18 ännu. Den sista sa jag med tyst ledsam röst.
- Vi kan inte släppa dig nu, då skulle du berätta. Vi måste få väck dig först. Till ett land där ingen skulle tro dig. Jag stelnade till. Skulle de flytta mig? Till ett annat LAND?
- Ni kan inte göra så.
- Kan vi inte? Jag började slå med händerna på mannens rygg, och han gav igen genom att slå till mig på rumpan. Jag slog hårdare och försökte bita ihop. Jag kom sedan på att Elizabeth gick bakom mig. Jag kollade upp mot henne och försökte se så sårbar ut som möjligt, det var inte svårt- jag hade redan nått min gräns.
Jag var livrädd.
- Du vet hur det är att vara kär. Hon kollade på mig och såg uppriktigt ledsen ut.
- Du vet hur det känns att kunna göra allt för den man älskar.
Ingen reaktion.
- Ellerhur? Hon kollade upp på mig och jag hade knappt märkt att vi stannat för en lång stund sedan. Jag hade inte märkt det innan Eric, som hans namn var, bokstavligt slängt ner på mig på marken.
- Jag kommer inte ändra mig, Elizabeth log ett hånleende mot mig och skrattade till.
- Jag är inte en sådan mes som du. Jag låg där på marken med skadat knä och kollade surt upp på henne.
- Din jävel. Hennes blick flyttades snabbt till Eric.
- SLÅ HENNE INTE. Hennes röst var hård och kall.

-

De ville att jag skulle sätta på mig andra kläder. Att jag skulle göra det i skogen med Elizabth som sällskap. Jag hade först låtsats att jag inte hörde vad han sa. Men det hade han gett mig en flata för. Inte för att jag brydde mig särkilt mycket, men jag visste inte hur jag skulle stå ut med de alla blåmärkena. Jag hatade att ha blåmärken.
De hade sagt att jag skulle få bo tillsammans med andra mäns döttrar. Andra män betydde män som var skyldiga de pengar.
De hade sagt att Justin skulle glömma mig efter ett tag. Hitta en annan bättre tjej, snyggare, sexigare, sötare. Roligare.
De hade sagt att jag skulle glömma allt. Att de hade droger på de nya stället. Att de hade knark.
De hade sagt att tjejerna var snälla. Att det bara fanns några få som älskade slagsmål.
Jag hade kollat ut i tomma intet och låtsats som om att jag inte brydde mig. Jag tänkte på bra saker. Som Justin, Justin, Justin, Justin, Justin och pappa.
De hade räckt över mina kläder och jag hade tagit imot de samtidigt som jag vänt mig om och gått ut i skogen, med Elizabeth i släptåg. De hade sagt att de skulle sminka över mitt fula ansikte med massor med puder och annat skit. Jag hade låtsats att inte lyssna på det med, för att ta åt mig så lite som möjligt. Jag hade fått massor av kläder att ha på mig med, så att mina revben och magen inte syntes. Jag tror de ville förendra mig. Så att jag inte skulle kännas igen över huvudtaget. Så att alla som trodde de sett mig i stan, i skolan, i badhuset, skulle ändra sig.

-

Kvistar knäcktes när jag drog på mig ett par tights. Jag hade aldrig riktigt gillat tights. Men vad hade jag för val? Elizabeth hade kollat bort när jag dragit av mig tröjan och byxorna. Det var jag tacksam för. Jag hade dragit på mig lager efter lager och var äntligen klar för att ta på mig skorna. Ett par vanliga fake-converse. Vita. Jag drog på de och kollade ner på mig själv. Jag såg mer normal ut. Jag hade på mig säkert 5 tights och över det ett par tighta jeans. På överkroppen hade jag tre t-shirtar och en kofta över. Det kändes skumt och varmt att ha så mycket kläder.
Vi gick tillbaka mot bilen, nu skulle jag bli sminkad.

Hyffsat lång?

MINST 6 KOMMENTARER!

KOMMENTERA

- På ryggen. Jag ryckte till, jag hade nästan glömt det.
- Det svider. Svarade jag ärlig, jag hörde att han grymtade till.
- Jag kommer inte släppa dig ur sikte, aldrig. Jag fattar intehur de kan göra så här mot en vacker varelse som dig.
Och vops, så kände jag mig vacker.

Justin hade bärt upp mig i famnen och satt sig i sängen med huvudet lutat mot väggen. Jag satt mellan hans ben och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Jag kände hans mjuka djupa andetag mot nacken, det fick mig att rysa och håren på armarna reste sig.
- Vad kommer hända med oss nu? jag viskade nästan för mig själv, men eftersom att han satt så nära hörde han varenda ord jag sade.
- Jag vet inte Sapp. Vi kommer komma hem och flytta till Paris, han var ironisk, det visste jag. Men ändå tändes en liten envis gnista i mitt huvud. Jag hade alltid viljat åka till Paris och skulle göra i stort sätt vad som helst för att få åka dit. Utforska 'Kärlekens stad' men Justin skulle vara som en dröm.
- Och jag betalar. Skrattade jag. Han skrattade till och lutade sig ner mot min hals och skakade dramatiskt på huvudet.
- Aldrig. Jag fnissade till och kravlade mig ur hans grepp för att sätta mig på andra hållet. Med ansiktet mot honom. Han la båda händerna på min rygg och t

og stöd så att jag inte skulle trilla baklänges. Han lutade sig frammåt och mötte mina läppar med hans. Han la händerna om nacken på mig och jag la mina på hans sidor. Han började fälla mig baklänges och jag föll mjukt ner på den tunna madrassen. Jag kved till när ryggraden stötte hårt mot marken, madrassen tog bara imot lite. Justin slutade kvickt och drog upp mig in i sin famn. Han hade slingrat sina armar runt min kropp och höll mig hårt mot sitt bröst. Det var så skönt att ligga där helt livlöst, låta han smeka mig mjukt över den beniga ryggen, höra Justins snusande andetag mot min nacke och höra hans dunkande hjärtslag mot bröstet.
- Förlåt.. Jag hade inte reflekterat över hur han låtit innan, men nu gjorde jag det. Han snyftade till. Han grät. Jag svarade inte, visste inte vad jag skulle säga. Att han var förlåten, han hade ju inte gjort något.
- Förlåt Sapp.. Jag försökte lirka mig ur hans grepp men de var stenhårt runt min kropp.
- Justin släpp mig, viskade jag kallt.
- Lova att inte gå. Han hade börjat blöta ner min tröja och de jumma tårarna gjorde mig ledsnare än någonsin.
- Jag lovar. Han släppte mig och gömde ansiktet i händerna. Jag sträkte fram min hand och smekte han mjukt på kinden innan jag försökte bända loss hand händer från ansiktet.
- Juuustin. Jag drog ut på det. Han vägrade släppa.
- Sluta nu. Jag lät hård och kall igen, han vågade inte säga imot mig och släppte händerna från ansiktet. Men kollade mot ett annat håll. Jag såg när tårarna vällde över i hans ögon och föll nerför kinderna.
- Justin kolla på mig.
- Jag är så ful när gråter. Han hulkade till och flyttade blicken mot toaletten, som jag gått på enast ett antal gånger.
- Du ljuger. Han skakade på huvudet. Jag kände att tårarna började fylla mina ögon.
- Kolla på mig, jag sneglade lite på mig, så jag lutade mig fram och kysste honom mjukt på läpparna. Han besvarade snabbt kyssen. Efter en stund avslutade han den och kollade mig djupt in i ögonen.
- Jag älskar dig, så sjukt mycket, viskade han.

Det var alldeles för kallt i sängen, så inte i helvetes kallt. Jag flög upp ur sängen och vände blicken mot sängen, toaletten, taket, och överallt annat i rummet. Hon låg inte i sängen, hon satt inte på toaletten, och sov inte i taket, hon var ingenstans.
Hon var borta.

Jag hade inte märkt något. Allt var svart, nästan. Jag kunde se vissa saker.
-
Galler.
Golv.
Tak.
Dörr.
Grus.
Jord.
Gega.
Känga.
Hår.
Blåa ögon.
Bil dörr.
Smäll.
Svart.
-
Det var uppskrivet i min hjärna, men de flesta delarna var svarta.
Jag vaknade då och då. Av skakningar, eller ljud. Olika skrik, jag vet inte vems skrik det var. Och hann inte reflektera över det innan jag somnade om.

Nu händer det grejer! Vad tror ni kommer hända???? :D

KOMMENTERA

(kommer inget mer idag, då jag ska va med en kompis! :D )

MINST 5 KOMMENTARER

MEN KOMMENTERA ÄNDÅ