20 augusti 2012:

Allt hade blivit nästan normalt. Justin hade varit tvungen att gå tillbaka till sitt jobb efter ca 1 vecka, fansen behövde spelningar nu när han varit borta så länge. Jag fattade inte att de inte lämnade honom, han hade varit iväg i 15 dagar, minst! Och inte twittrat på minst 16. De var verkligen trogna, och jag ville och tänkte inte uppehålla han mer. Han hade ett eget liv, livet han påbörjade innan jag kom in i bilden. Jag gjorde allt för att inte komma imellan Justin och hans Beliebers.
Jag hade pratat med Taylor och hon hade också varit inom, jag hade saknat henne något fruktansvärt. Något jag inte märkt innan hon stod framför mig, söta lilla Taylor. Lilla och lilla, långa Taylor. Hon var väll runt 180, och jag var ca 165. Eller lite längre, jag var inte säker. När hon hade varit hemma hade vi bara varit spontana med varann, jag hade pratat om Justin och hon hade pratat om någon hemlig dejt som jag inte fick veta namnet på. Hon hade fnittrat så mycket när hon pratade om honom att jag trodde hon skulle fnittra ihjäl sig. Men det var kul att se henne så glad.
Hon hade frågat en hel del om de två veckorna i cellen, jag hade sagt halva sanningen. Inte talat om ärren som jag hade kvar på ryggen efter skärpen och de psykiska skadorna. Jag var folkrädd, och skulle antagligen alltid vara det!
Justins team hade ljugit, mot Justin vilja, de hade sagt att vi var på en privat semester, utan wifi. Okej, det lät sjukt. Men var sant, tekniskt sett var det ju vad vi hade gjort, men inte direkt en 'semester', mer en 'icke-semester-eller-något-som-liknade-semester-över-huvud-taget'. Men de sa jag aldrig till de.
Justin ringde mig minst 1 gång varje dag och jag höll på att bli galen av saknaden, han hade varit iväg i lite mer än en månad och jag höll på att bli galen.
Det skulle bli lättare nu när jag började skolan, läxor och andra viktiga arbeten skulle få mig på andra tankar. På sommarlovets trista dagar hade jag gjort i princip ingenting, jag hade inte ens badat även fast de fina vädret.
Polisen hade hittat Eddie, och fällt Eric och Elizabeth för misshandel och människohandel, även fast de inte var riktig människohandel. Rättegången hade inte varit än men satt som klister under fotknölarna. Jag ville komma bort från de, utan att röra de.
De hade fortfarande inte fått tag i de två andra männen, jag gick fortfarande runt rädd på gatorna, iallafall om jag gick själv. Om pappa eller Taylor var med gjorde de inget, de fanns ju där för mig om jag behövde de.

-

20 augusti, skolans första dag. Sommarspralliga elever återvände till klassrummen med full energi, taggade inför de nya läsåret.
Lärarna beskrev de iallafall alltid så.
Inte riktigt hur jag beskrev de, jag beskrev de mer som:
Trötta elever återvänder till helvetet efter ett kort lov som har används för att vila upp sig inför de två första veckorna i skolan.
Jag hade iallafall beskrivit de så. Det var annorlunda nu, efter olyckan.

Skorna klappade mot den asfalterade vägen. Bussen rullade in på busshållsplatsen och jag var tvungen att springa den sista biten för att hinna hoppa på den. De var snabba med att åka iväg. När jag väl kom in satte jag mig längst bak, jag kände allas blickar mot min kind men låtsades inte bry mig när jag satte in hörsnäckorna i öronen, när de väl var i satte jag på 'Blue jeans - Lana Del Rey' på nästan högsta volym.
Precis när jag lutade mig ner i sätet och slutit ögonen plingade min mobil till. Jag drog snabbt upp den och ett stort leende spreds på läpparna när jag såg avsändaren.
Justin.
Det stod:
' You make me happy when nobody else can. Love you, Justin '
Jag log stort och fnissade till, det kändes som om alla kollade på mig när jag kollade upp, men de var nog bara en känsla. Jag vågade inte kollade upp.
' You make me happy to Justin, to happy sometimes, love you, Sapp. ' Jag låste mobilen och lät den ligga kvar i knät. Efter en liten liten stund stannade bussen och jag klev av sist av alla, alla i hela staden visste om misshandlen, tidningen hade kommit hem till oss ungefär en dag efter Justin åkt. De hade fixat tid när Justin var borta, de kanske hade en aning om hur arg han kunde bli om någon frågade mig saker om det.
Jag visste. Pappa hade försökt fråga, Justin hade inte blivit arg men han hade kramat min hand så hårt att den domnat. Jag fattade inte att han var så stark. e
Jag hörde ännu en gång skosulorna klappa mot asfalten. Men denna gång mycket oskäkrare. Alla andras skor klappade också mot asfalten, undra om de var lika nervösa som jag. Lika nervösa över de nya skolåret. Antagligen inte.
Skorna som hördes mest var klackarskorna. De som bar dom var de var drottningarna i skolan, iallafall i princip. Jag visste inte om de gillade Justin, om de gjorde de var jag körd.
Men inget sådant kunde skrämma mig längre.
Inte lika mycket som innan.
Personerna som gick förbi mig kollade konstigt ner på mig, som om jag var ny. I självaverket hade jag bott här hela mitt liv, så varför stirrade de på mig?
Antagligen för att som stod i tidningarna, i stadstidningarna, men även i skvaller tidningarna. Jag kunde inte gå på en gata med Justin i sällskap utan att bli fotad. De tog ju såklart de klaraste och finaste bilderna.
På något konstigt sätt brukade de bli de som vi kysstes på.
Fast vi hade bara varit ute och gått en gång sedan kidnappningen, observera att jag nästan aldrig tänkt eller sagt de ordet. Jag gillade de inte, de lät så stort, så allvarligt. Och helst ville jag bara släppa kidnappningen och gå tillbaka till de vanliga, den hyffsat tysta tjejen som gick sista året på highschool.
Men jag var osäker på om det skulle bli så, någonsin. För det första var jag ihop med världens största tonårsidol, för det andra hade jag varit med om ett bortförande.
Människohandel? Kanske.

Jag gick innanför dörren i skolan, den var större än jag minns den. Människorna hade samlats i hopar på varje liten fri yta, så man fick tränga sig igenom mängderna. Vart jag än gick fanns det folk. När jag äntligen kom fram till mitt skåp hade vi nästan redan börjat. Jag slängde snabbt in min väska och den tunna sommarjackan, jag drog försiktigt ut mina pennor.
Men blicken fastnade på något som singlade ner mot marken, jag han fånga de precis innan de nuddade marken och håll upp de för att kolla på de.
Det var en bild som jag glömt för länge sedan. Värken tog plats innuti mig och jag andades djupt och tungt.
Det var jag och mamma på bilden. Det var en bild som togs för länge sedan, jag hade kort brunt hår, en vit t-shirt, som var fylld med glass och en längre jeans kjol. Ett var rosa sandaler prydde mina fötter och det var sommar. Solen sken i bakgrunden och jag hade ljusa sommarslingor i håret.
Jag log stort på bilden, och min blonda mamma stod bakom mig med ett var shorts och ett gult linne, hon hade de korta håret uppsatt i en tofs i nacken och log stort mot kameran.
Inte förens då märkte jag hur mycket jag saknade henne.
För att inte väcka uppståndelse eller komma försent la jag tillbaka kortet i skåpet med tårfyllda ögon.

 Minst 5 :)