' Ring mig direkt när du ser detta. Puss. Justin '
Jag log stort, han ville verkligen få tag på mig. Jag slog vant hans nummer och förde mobilen till örat. Han svarade efter bara några sekunder.
- Justin.
- Hej det är Sapp, jag såg ditt nummer.
- Hej! Jag saknar dig! Han lät nervös! Som om det var något han håll hemligt. Eller något viktigt som han inte fick säga.

TEASER:

Jag vaknade upp i hans armar. Som jag brukade, för några månader sedan. Han snusade mig i nacken, ett tecken på att han fortfarande sov. Jag vände mig försiktigt i hans omfamning. Han hade armarna om mig, båda två. När jag låg med ansiktet mot honom kollade jag försiktigt upp i hans ansikte. Det pirrade försiktigt till i magen när jag såg honom sådär, maktlös, mjuk, sovande. Han snusade till och öppnade munnen lite, håret var ruffsigt och stod åt alla håll. Jag älskade att se honom sådär, sårbar, liten. Jag smekte väck lite hår som hamnat i hans ansikte, en söt liten rynka uppstod på hans näsa och ett leende spreds på mina läppar. Rynkan smekte ut sig. Jag kunde inte motstå att luta mig fram mot hans läppar och nuddade de mjukt med mina. De var fylliga, och smakade sött. De var inte torra men heller inte våta, perfekta helt enkelt. Det blev bara en liten liten kyss, hans läppar nuddade precis mina, men det räkte för att min mage skulle fyllas med fjärilar och ett leende skulle spridas på mina läppar.
- Jag har saknat dig, viskade jag mjukt innan jag lutade mig mot hans bara bröst korg.

-

Jag kände och hörde hans djupa andetag. Jag hade armen om honom och smekte han mjukt och långsamt på sidan. Jag kunde inte sova, ögonen var vidöppna och jag drog ständigt ner Justins friska doft i lungorna. Min Justin.
Min älskade Justin. Det var min födelsedag, jag trodde den skulle bli sämst, men jag hade fel. För allt blev räddat av en ända person.
Den bästa och vackraste personen i världen.
Justin. Personen som hjälpte mig egenom allt, med allt. Med allt om bortförarna. Med mamma, jag kom ihåg när han bärde runt mig som en liten bebis på begravningen, hur han gjorde saker för mig som ingen annan kunde, och ville.
Få mig att känna mig värdefull när jag är längst nere på botten. Jag skulle alltid älska honom för det, även om vi skulle göra slut. För det var av han jag hade lärt mig det av. Att älska någon som inte tillhörde familjen, på ett helt annat sätt.
Han var mitt liv.

-

Justin smekte mig innanför tröjan på den bara magen. Kunde jag inte bara få sova en liten stund till, känna hans lätta smekningar på magen lite till? Jag gjorde misstaget att röra på mig lite i hans omfamning, något jag inte skulle gjort.
Justin fortsatte smeka mig på magen men viskade:
- Godmorgon beauty, jag suckade knappt hörbart men svarade:
- Godmorgon.
- Grattis på födelsedagen babe. Jag svarade inte, ville inte förstöra stunden. Ville dra ut på de lite till.
- Sapp. viskade han nästan lite skräckslaget.
- Shh, jag slöt ögonen och andades in hans fantastiska Följde de lätta smekningarna.
- Va?
- Du förstör stunden, va tyst. Fnittrade jag fram. Han skrattade till men fortsatte smeka mig mjukt på magen, det var endast hans fingertoppar som rörde min hud. Ändå kändes det som om hela kroppen reagerade på ett helt annat sätt. Jag blev spänd och det knöt sig på ett behagligt sätt längst ner i magen.
- Hur har det varit de senaste månaderna. Jag svekade innan jag gav honom svaret, fortfarande med slutna ögon och smekningar som gjorde mig helt ur balans.
- Ska jag tala sanning eller ljuga? Hans svar gjorde mig förundrad:
- Ljug. Det tog en stund för mig att svälja svaret och att svara:
- Bra.
- Säg sanningen.
- Inte bra. Han grepp med högerarmen om mig stelnade.
- Vad har hänt?
- Inte mycket alls, och det är det som är problemet.
- Har du inga vänner?
- Jo, Belle.
- Och Eddie?
- Inte så mycket. Jag ljög, fan. Jag hade inte sagt ett ord till Eddie på hela terminen, och han ignorerade mig, jag kunde höra det viskas om mig i hans gäng på rasterna.
Det udda var att Taylor, en i hans gäng, hade stöt på mig flera gånger. Jag hade kollat på honom och vänt mig om, och han hade inte sprungit efter mig, än. Jag försökte förhindra att komma i samma korridor eller sätta mig jämte honom. Jag hade klarat mig.
Men jag fattade fortfarande inte varför han snackade om mig på rasterna, med gänget, och försökte impa på mig när han var själv.
Jag hade hört vad de kallade mig, det var saker som:
Justins slyna, Justins hora, Bögens kåta jävel. Jag fattade inte att de gjorde en så stor sak av de, jag var kär. WHATS THE DEAL?
Okej, jag hade kärat ner mig i världens största tonårs popsensation, men var jag en kåt jävel för det?
Nej.
- Du ljuger. Justins svar var kort, rakt och hårt. Han hade märkt det när jag var tyst så länge.
- Ja, jag ljuger.
- Vad är sanningen då? Han lät inte rakt och hårt längre. Det lät mjukt och snällt. Den riktiga Justin. Den bästa Justin.
- Jag älskar dig. Jag hoppades innerligt att han glömde samtalsämnet, jag hoppades i onödan.
- Jag älskar dig med, men vad är fel?
- Jag pratar inte med Eddie; okej, jag pratar knappt med någon längre. Jag gjorde ansats att resa mig, men det fick jag strunta i då Justin drog ner mig i sängen och höll mig hårt mot sitt bröst, han kysste mig mjutk på kinden och fjärilarna blev galna i magen.
- Lovar du att du har Belle?
- Ja, jag lovar.
- Du har ju ljugit innan. Det gjorde lite ont när han sa det.
- Jag ljuger inte nu.
- Lovar du?
- Ja.
- Bra. Meeeeen..?
- De pratar mycket om.... jag gjorde ett uppehåll och pekade mellan oss, oss. Han stelnade till.
- Vad säger de om dig?
- Mig? Jag blev lite chockad när de pekade ut sig själv direkt.
- Ja, dig. Han kollade oförstående på mig.
- De har sagt.. Jag fick helt plötsligt hjärnsläpp och kom inte på något att säga.
- De har sagt..?
- Saker om dig, viskade jag. Jag ville inte säga vad de sagt om mig, de kändes pinsamt och fel, som om jag tyckte de var hemskt och ville ha tröst. Det ville jag inte, jag reagerade mest på att de sa elaka saker om Justin.
- Om dig då.
- Jag försöker inte få tröst nu, jag säger bara vad de sagt okej? Jag kollade allvarligt på honom. Han nickade allvarligt.
- Ja.
- Typ slyna, hora, kåta jävel. Han kollade med stora ögon på mig.
- Har de sagt sådant om dig? Jag nickade.
- Vi har ju inte ens... Han sa aldrig de sista ordet, men jag visste ändå vad han skulle säga. Och det blev plötsligt väldigt pinsamt att ligga i sängen med bara en tröja och underkläder.
Efter en liten stund kunde jag bryta den pinsamma tysnaden med några små ord.
- Men nu pratar vi inte mer om det.
Och det gjorde vi faktiskt inte, inte för stunden i alla fall.

-

- Grattis gumman! Pappa kom ut i köket med ett stort leende på läpparna, om allt var som jag trodde det skulle bli, utan Justin, skulle jag inte le tillbaka. Men nu kunde jag det. Så jag log tillbaka.
- Tack!
- Den största presenten har ju redan kommit, han kollade på Justin och blinkade med ena ögat. Jag log stort, mina kinder skulle börja krampa.
De hade blivit vänner och kunde prata med varann om nästan vad som helst. NÄSTAN. De pratade dock sällan om mig och Justin, det tror jag Justin gillade, att inte prata om mig med min KRRUUUUUUS-PAPPA.
- Tack pappa, du är bäst. Jag la armen om Justin som satt jämte mig och drog mig mot honom, de var omöjligt för mig att dra Justin till mig. Så jag flyttade min egen stol mer mot hans. När jag kom tillräckligt nära la han armen om mig och kysste mig på hjässan.
- Jag trodde jag var bäst? viskade han, så att pappa, som stod vid kaffemaskinen inte skulle höra.
- Det är du, viskade jag och fnittrade till. Justin log stort mot min hjässa.
- Jag hörde det där! Vi alla skrattade till.

-

Det hade blivit mer mys än mat pvid matbordet. Inte konstigt, jag fick göra i princip vad som helst när jag fyllde år, det var en regel. En sjukt bra regel om man frågade mig.
Pappa hade bara sagt till oss att äta mer en gång. Och då hade jag bara hytt fingret mot honom.
- Det är min födelsedag! Hade jag sagt och han hade mumlat något och kollat ner mot den halvätna mackan igen. Jag hade fnittrat och Justin hade kysst mig på kinden.
- Vi ska iväg idag.
- Ska vi? Justin nickade, och log.
- Det ska vi, ta på dig halv tjocka kläder. Det är hyffsat bra väder idag. Han ryckte på axlarna.
- Bara för att det alltid är bra väder i La! skrattade jag. Han skrattade till och nickade kort.
- I princip, jag log och gick fram till garderoben för att hämta "hyffsat varma" kläder.

När joggingbyxor var på ochhåret uppsatt i en tofs gick jag ut till Justin som satt och pratade med min pappa vid matbordet, det tystnade genast när jag kom ut.
- Heeeeeeeeej..... skrattade jag. Jag drog ut på ordet så mycket som möjligt. Justin log, reste sig och kom fram till mig. Han la sina armar om mig och kysste mig mjukt på hjässan.
- Vi sa åka nu.
- Va bra. Jag skulle precis vända mig om när han viskade en sak till i mitt öra.
- Hoppa upp på min rygg. Jag kollade chockat på honom.
- Va? Varför? Han log.
- Du fyller år. Jag skrattade till men gjorde som han sa, hoppade snabbt men inte så smidigt upp på hans rygg.
- Nöjd? frågade jag när han höll mig hårt, och jag hade armarna om hans nacke. Han nickade och log. Jag hade glömt att pappa var i samma rum så jag började kyssa honom lite för angagerat i nacken.
- Inget hångel i matrummet. Jag ryckte till men skrattade lite åt det han sa, hade han glömt vad vi gjorde när vi skulle äta?
- TO LATE! Hoppla! skrek jag och Justin skrattade innan han började gå ut mot den stora svarta välbakanta bilen som stod på uppfarten.
Jag kunde höra pappas mörka skratt bakom oss.
Nu var jag lycklig, allt var perfekt.
För perfekt.

-

Justin startade bilen och körde iväg. Jag satt i framsätet bredvid honom, och han höll mig i handen hela tiden. Jag blev lite nervös när han gjorde det, rädd för att han skulle köra av vägen. Men det gjorde han inte.
Regnet hängde en aning i luften, och det var en kvav värme, men det va hyffsat bra för att vara höstlov.
- Jag älskar dig. Mina ord kom så plötsligt att han ryckte till och kollade på mig för några sekunder. Han log stort när han kollade på mig, men släppte inte min hand.
- Jag älskar dig mer. Jag kramade om hans hand hårdare och slöt ögonen. Just nu var allt perfekt och jag behövde ta vara på det, för att komma ihåg det och ha lite kvar när allt går nerför igen. För det visste jag att det skulle göra.
Gå neråt asså.
- Sapp vad gör du? Justin avbröt mina funderingar.
- Tänker.
- På vad?
- På hur allt är perfekt just nu. Jag kunde nästan höra hur ett leende spred sig på hans läppar.

-

Justin bredde ut en filt på de höga gräset som la sig ner under honom när han satte sig på filten. Han hade gått runt och burit en stor påse, eller kasse hela vägen. Han hade bärt den med ena handen och hållt min hand i andra.
Nu hade vi efter en lång stund kommit fram till en stor äng, det var fantastiskt när träden bara försvann och en stor äng bredde ut sig. Justin hade hjälpt mig fram till mitten av den, och spred nu ut filten. När han var klar och hade lagt ett ihopfällt paraply bredvid satte han sig ner och kollade upp på mig med ett leende.
- Kom och sätt dig, han slog på sina knän. Jag satte mig i hans famn.
Han hade på sig ett par svarta jeans, en vit t-shirt och en grå munkjacka. Och, SÅKLART ett par svarta supras. Jag lutade mig ner mot hans fötter och la handen på materialet.
- Jag älskar dina skor, var köper du de? Jag måste få köpa ett par.
- Det är killskor? Han log stort och skrattade till, men jag ryckte bara obeskymrat på axlarna.
- Och?
- Jag köper ett par till dig. Vilken storlek har du?
- 39-40.
- De är rätt stora storlekar så jag köper 39, okej? Jag nickade.
- Men jag betalar själv! Jag hytte fingret mot honom, men han skrattade bara och skakade på huvudet.
- Kommer inte på fråga.
Jag gav upp, som vanligt.

-

- Det är för mycket! Juuustin, för helvete. Jag brukade inte svära, men jag hatade att få för dyra presenter.
- Det är inte för mycket! Sätt på dig de nu! Han log stort mot mig. Jag hade flyttat på mig och satt nu istället mitt imot honom i skräddarställning på filten.
- Du kan inte ge mig såhär dyra presenter, Justin! Jag kollade ner på de alltför fina smycket i min hand. Det var de finaste armbandet jag sett i hela mitt liv. Rent guld och för fint för en kunglighet.
Alltså, alldeles alldeles för fint för mig.
Jag räckte han armbandet.
- Jag kan inte ta imot det, hur mycket kostade de? Jag trodde han skulle bli osäker av frågan, men han var lika rak i blicken om innan.
- Inte så mycket.
- Justin! Jga gjorde en grimasch.
- Vi kan byta, om du inte gillar det.
- Jag gillar det inte Justin, jag älskar det! Men de är alldeles för dyrt! Snälla.. Han tog armbandet ur mina händer och vände på det. Då såg jag de små siffrorna som var inskrivna.
J - 19 juni - S
Datumet vi träffades.
Jag förde handen snabbt över munnen och kved till. Det var för underbart.
- Justin, du behövde inte.
- Men jag ville. Han tog tag i min handled och la den imellan oss, sedan knäppte han säkert fast armbandet på min handled.
Jag slängde mig runt hans hals och kramade han krampaktigt.
- Åhh, tack. Jag älskar dig. Han skrattade till och drog handen mjukt på ryggen.
- Jag älskar dig också, viskade han.

-

Jag öppnade försiktigt den lilla asken. Jag kved till när jag såg de lilla smycket som låg inuti. Justin hade flyttat sig från att sitta framför mig, till att sitta bakom mig med händerna om min mage. Han la huvudet på min axel och andades i min nacke samtidigt som han gav mig små kyssar där lite då och då.
Smycket var förmat som ett litet hjärta, och jag visste vems det var.
Min mammas.
Jag kom i håg att hon alltid bar det, de var hennes lyckohalsband, sa hon alltid. Jag kunde inte fatta att min pappa gett mig de. Jag hade förträngt allt, det hade varit så rörigt i min hjärna den senaste tiden att jag i princip, det tog imot att säga det, glömt min mors bortgång.
Jag hade inte glömt den, jag hade tänkt på den varje dag och sörjt henne på mitt egna lilla vis. Men det gjorde ändå ont att få detta halsband, som var min mammas, som är min mammas.
- Din pappa tyckte du skulle få det, viskade Justin i mitt öra. Hans arm om min midja blev hårdare och hårdare, som för att hålla mig tillbaka, tillbaka från tårarna.
- Ska jag sätta på det? frågade han och jag nickade kort och räckte han det ömtåliga lilla halsbandet. Han tog smidigt tag i det och öppnade de lilla låset. Jag drog väck håret och höll fast det upp på huvudet så att han lättare kunde hjälpa mig på det. När han knäppt det släppte jag ner håret och lät det ligga på ryggen. Jag hade inte klippt av det, även fast jag tänkt göra det gång på gång, hade jag aldrig gjort det.
- Jag bad dig pappa att följa med.. började han och jag stelnade till.
- Men han sa att vi skulle va här ensamma. Jag mjuknade till igen, min pappa var smart ibland, och min pojkvän helt pantad.
- Det var väl bra att han sa så då, min pantade lilla pojkvän. Han kollade förvånat på mig när jag vände mig om i hans omfamning, med smycket perfekt hängades ner mot urringningen.
- Var.. Jag avbröt honom i meningen.
- För annars hade vi inte kunnat göra det här.. Jag lutade mig mot hans läppar och kysste han mjukt. Han avbröt den tvärt.
- Men jag har fler present... Jag avbröt honom igen.
- Skit i dem nu.. viskade jag långsamt mot hans läppar, och jag gjorde rätt, för han började hungrit kyssa mina läppar igen.

LÅNGT, HUUUUH?

KOMMENTERA NUU MYYYYYYCKKKET !

KOMMENTERA