Jag log stort på bilden, och min blonda mamma stod bakom mig med ett var shorts och ett gult linne, hon hade de korta håret uppsatt i en tofs i nacken och log stort mot kameran.
Inte förens då märkte jag hur mycket jag saknade henne.
För att inte väcka uppståndelse eller komma försent la jag tillbaka kortet i skåpet med tårfyllda ögon.

FORTFARANDE 20 AUGUSTI:

Eddie sa inte hej till mig när han gick förbi mig i korridoren mot första lektionen. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte gå mot lektionen.
Eddie hade inte fått så mycket uppmärksamhet, även fast han hade varit borta nästan lika länge som jag. Vi sa inte sanningen, eftersom att polisen inte var inblandad så djupt så kunde de inte säga något, eftersom att de inget visste. Pappa hade inte kommenterat de mer, jag tror han tyckte de var pinsamt. De var ju (även fast det tog imot att säga det) hans fel.
Det pirrade i hela kroppen när jag klev innanför lektionsalens dörrar.
Alla stirrade på mig.
Och när jag kollade bort och en liten rodnad spreds på mina kinder kollade alla på varandra och började skratta.
Det gjorde inte så ont som jag trodde att det skulle göra, det gjorde inte ont alls.
Efter bortförandet var jag van vid elaka ord, inte från efter. Men när jag var där kallade de mig saker som hora, bitch, äckelunge ibland, jag var liksom imun mot de. Om man nu kunde bli de.
- Ms. Pierce, var vänlig gå och sätt dig på din plats. Jag hade inte märkt att jag fortfarande stod kvar i dörröppningen. Det var inte förens Mrs. Bennett påminde mig som jag uppmärksammade det. Hennes ljusa stämma trängde sig in i öronen och fick mitt huvud att värka.
- Ja Mrs. Bennett, sa jag trevligt och gick iväg till min plats. Bredvid Belle, yey. Jag hade inte pratat med henne heller på hela sommaren eller efter bortförandet.
Jag hade inte haft tid eller ork.
När Mrs. Bennett eller Erin var inne i reglerna här på skolan, som jag redan visste, fick jag en liten lappi min hand. Jag kollade upp och mötte Belles varma spända blick. Jag kollade ner på lappen och läste vad som stod, och för att vara ärlig värmde innehållet mig på insidan.
' Jag finns här om du vill prata. Belle ' Jag tog upp min penna och skrev ett enformigt svarm hon borde förstå, vi hade varit kompisar länge.
' Efter skolan, hos mig? ' När hon läst det fnittrade hon till och slänge snabbt de ljusa håret som fallit ner för hennes axlar över till ryggen. Vissa kunde inte slita blicken från henne, aldra helst killar. De guldiga, nu bronsfärgade, håret och de gröna ögonen gjorde henne fruktansvärt vacker.
Jag hoppade bara inte Justin skulle få upp ögonen för henne någon gång i framtiden. Jag hoppades att jag fick behålla honom för mig själv, tillsammans med hans beliebers, föralltid.

28 OKTOBER 2012:

Lite mer än 3 månader, och nu var det höstlov, och dagen före min födelsedag. Och han hade inte kommit hem. Jag gick deppig runt i huset och gjorde allt och ingenting hela kvällen, jag åt inget ringde ingen. Pratade inte med Belle som jag blivit nästan bästis med på dessa två månader. Det ända jag kunde få för mig att göra var att gå runt i huset eller att sitta framför klockan och kolla på när sekunderna tickade långsamt förbi.
- För helvete Sapp, du kan inte sitta där hela dagen!
- Det är eftermiddag.
- Kvällen då? Du ska ju vara glad, det är dagen före din födelsedag, remember? Jag kollade stint på honom och han ryckte till när han kollade in i mina stränga sura ögon.
- Det är ditt fel att jag inte få tillbringa min födelsedag med personen jag VILL tillbringa den med. Jag kollade med stora ögon på honom.
Jag hade bett pappa på mina bara knän om han inte kunde boka en flygbiljett till Washington DC som Justin just nu befann sig i. Men han hade vägrat.
Jävla gubbe.
- Tjatar du fortfarande om det där?
- DET DÄR? Han log och nickade.
- Du får ju fira födelsedagen med mig, han slog ut armarna, din älskade pappa! Jag grymtade till och reste mig upp från platsen bredvid honom i soffan.
- Min "älskade" pappa som inte låter mig åka till min kille, TACK! utropade jag innan jag med bankande steg dundrade mot mitt rum, jag slängde hårt igen dörren efter mig.
Jag satte mig på sängen och drog upp mobilen från fickan, ett nytt sms och ett nytt samtal. Jag öppnade samtalet först, det var av Justin.
Jag öppnade snabbt smset, det stod:
' Ring mig direkt när du ser detta. Puss. Justin '
Jag log stort, han ville verkligen få tag på mig. Jag slog vant hans nummer och förde mobilen till örat. Han svarade efter bara några sekunder.
- Justin.
- Hej det är Sapp, jag såg ditt nummer.
- Hej! Jag saknar dig! Han lät nervös! Som om det var något han håll hemligt. Eller något viktigt som han inte fick säga.

Ganska kort :/ Sry för det :/ 

Men, sry om det står kruuuuuuuuus-'ord' någonstans! Jag ska krusa texten efter åt, också glömmer ag det xD<3 

KOMMENTERA

MINST 6