14 dar. Snart 14 dar av rent helvete, Sapp hade kollat på mig och sagt ordagrant de 8 orden. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag nickade bara. Och sedan gick vi och la oss. Dagen efter vaknade jag av att Sapp viskade:
- 14 dagar. I mitt öra. Det kändes som om vi hade varit gifta 14 dar när hon sa så. Men hon hade inte varit gift.
Hon hade varit i ett helvete i 14 dar.

Jag pratade inte med de längre. Jag pratade inte med männen längre. Jag gick förbi de som om de var luft, eller en vägg. Jag brydde mig inte om de längre. De fick göra vad de ville, jag orkade inte bry mig. De hade misshandlat mig de senaste dagarna, inte mycket, och precis så att man inte såg om jag hade tröjan på mig. Justin hade inte sett det, tror jag. Det hade gått 15 dagar, och dagen jag fått mest slag och sparkar på var dag 14. Dagen jag mådde mest dåligt på psykiskt. Jag mådde verkligen inte bra, det blev sämre och sämre. Jag ville och orkade inte äta någonting, något som beskymrade Justin något fruktansvärt. Han satt bokstavligt och matade mig vid matbordet. Vi fick mat högst 2 gånger om dagen. Ibland bara en, och Justin, som fortfarande matade mig en hel del, kräkte nästan när han dammsugat upp all sin mat med munnen. Sedan matade han mig.
- Vad är det här? Jag hade inte märkt att han smekt upp tröjan och nu blottade hela min rygg, men när jag väl insåg det, var det redan för sent. Skärp slagen hade readn blottats för Justin djupa bruna ögon.
- Vad är detta? Jag tog ett djupt andetag och tankar galopperade fram genom huvudet, vad skulle jag säga? Sanningen eller ljuga? Det var värt ett försök.
- Jag snubblade i duschen förra....
- Lägg av, man kan inte få stora avlänga blåmärken av att trilla i duschen. Han lät inte hård, mer bestämd och illa till mods. Jag kände att han rörde händerna längre mot magen och upp mot revbenen. Inte nu igen.
Han kände om jag hade smalnat av. Det hade jag inte gjort. Men han fick för sig att jag hade blivit världens anorexia fall. Jag satt lutet frammåt med ryggen mot han, därmför spred sig rysningar upför ryggraden när jag lutade sig ner och kysste mig mjukt mot ryggraden. Blöta nästan slickande kyssar gav han efter sig. När han kysst mig en liten stund drog han med tungar över den. Jag kunde känna hur han kved till, det var inte någon njutande kvidning, det var för att han kände ryggens knotor. Jag bara visste det.
- Du behöver inte kyssa mig över allt om jag är så in i helvete smal och benig! Jag nästan skrek på honom, han ryggade snabbt tillbaka och jag drog tröjan över min onödigt beniga rygg.
- Sapp jag... började han men jag avbröt honom genom att fnysa.
- Jag vadå? Jag menar inte så? Så det är därför du TRYCKER i mig mat hela tiden, va? Du sitter ju fan vid matbordet och matar mig hela dagarna.

-

Jag reste mig raskt upp, det skimlade framför ögonen då jag rest mig för snabbt, men det struntade jag i. Jag ville bort härifrån. Jag orkade inte se Justins genomskinliga plågade medlidande ögon mer. Han gjorde mig irriterad. Justin reste sig efter mig och jag hörde att han var nära till tårarna när hon pratade med mig:
- Förlåt Sapp, jag menade inte s..
- Om jag är ett så jävla motbjudande fult benrangel kan du ju lika gärna dumpa mig här och nu! skrek jag. Jag kände att Justin var närvarande, han fick mig att reagera på ett specielt sätt. Hjärtat pumpade fortare, pulsen skenade och jag blev alldelses skakig och fnittrig. Töntigt, töntigt något in i helvete. Men jag kunde inte hjälpa det.
Justin stod bakom mig. Jag kände hans djupa andetag mot nacken. Jag kände en stark arm som slingrade sig runt mig och tog ett hårt och fast tag runt min midja.
- Förlåt Sapp. Jag lovar att jag aldrig mer ska tänka på det. Jag vill bara att du ska må bra.
- Jag mår bra. Svarade jag stelt och uttryckslöst. Jag klunde känna att Justin gungade till, chockad över att jag var så kall, jag som alltid brukade vara den söta rara snälla tjejen.
Jag hade förvanlats till någon annan för några minuter. Någon vacker tjej med långt blont hår och is blå ögon. Någon som gjorde allt han sa till honom, myste med honom på kvällarna och följde med honom vart han än gick. Jag ville inte vara den blå ögde tjejen. Jag hade förvanlats.
Iskall.
Var mitt nya smeknamn.

 -

- Sapp, han slöt långsamt upp med båda händerna om min midja och smekte mig mjukt under magen. Inte på något sexuellt sätt, bara mjukt och kärleksfullt. Han lutade hakan mot min axel och kysste mig mjukt och försiktigt i nacken. Jag smälte när han gjorde så och kom på mig själv med att luta huvudet mot andra hållet, så att han kom åt lättare.
- Gör det ont? Han slutade att kyssa mig men hade kvar huvudet mot min axel. Jag stannade till, detta gjorde absolut inte ont. Det var mysigt. Vad trodde han?
- Va?
- På ryggen. Jag ryckte till, jag hade nästan glömt det.
- Det svider. Svarade jag ärlig, jag hörde att han grymtade till.
- Jag kommer inte släppa dig ur sikte, aldrig. Jag fattar intehur de kan göra så här mot en vacker varelse som dig.
Och wops, så kände jag mig vacker.

Vad kommer hända här näst du? Kommer de komma ut? Kommer de bli fler skador? Kommer Justin märka något mer? Kommer Sapp fatta hur smal hon har blivit? 

Kapitel 95 uppe, herre gud! Tiden går snabbt! REDAN 95? SNART 100 JU! :D 

Puss på alla er där ute som kommenterar! Betyder allt!<3 Älskar er! 

SEEEEEN HAR JAG EN FRÅGA! 

Tycker ni att Sapp är finast i långt eller kort hår?