Jag sprang, med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen mot platsen Kenny stod på. Han stod och pratade med någon som jag kände igen från Justin crew. Jag hade lite svårt för namn, men Justins snälla livvakt kände jag alltid igen!
När jag var några meter ifrån honom märkte han, tillsammans med den andra killen, mig. Hans ansikte var chockat. Det skit jag fullkomligt i när jag sprang fram till honom och slängde mig bakom honom. Med hjärtat i halsgropen och kroppen skakande.
Detta kanske var min räddning, eller?

Jag blundade och lyssnade på de dova rösterna, jag visste inte om jag inbillade mig eller om det var sanna. Jag blunade och stängde in mig själv i min egna bubbla. Jag hörde några olika ord och meningar.
- Är... Sapp?
- Ja.
- Sapp.. du mig?
- Vad..
- .. Vet inte.
Jag kände två starka armar om mig. Det var inte Kennys. Jag kände inte värmen från hans plats längre, hade han ställt sig upp? Kanske.
Armarna kramade om mig hårdare och stötte mig när vi reste oss upp, som om vi satt fast. Han hade armarna om hela min kropp medans mina hängde lite löst mot hans höfter. Han luktade gott, inte lika gott som Justin. Men det fanns något i det, han luktade lite, lite som Justin.
Saknaden blev större och större.
- Vad fan håller ni på med? Släpp min dotter.
- Hon är inte er dotter.
- Och hur fan vet du det?
- Har ni bevis?
- Vi har pass!
- Det säger väll inte så mycket?
- Och vem är ni då? Jag kunde höra Erics hesa mörka stämma mullra. Även fast de näst intill viskade, för att inte väcka uppståndelse. Snart skulle de väll gå iväg och köpa en glass som gamla polare, sedan sätta sig på en bänk och diskutera detta på ett annorlunda sett, med det hände inte.
- Kenny Hamilton, livvakt. Det blev tyst en stund.
- För vem?
- Justin Bieber. Det blev knäpp tyst. Om bara vi fanns i rummet skulle jag kunde höra en knappnål falla, det kunde jag dock inte då det var fullt med folk.
Jag skulle nog alltid vara folkskygg efter detta, om det inte var slut här.
- Ni har inte hållt koll på han så bra va?
- Det har varit lite svårt sedan han träffade Sapp. Jag log genom tårarna. Ett litet genomskinligt leende. Jag hade knappt märkt att jag fortfarande grät. Men det gjorde jag, som en galning. Jag hulkade mig inte tårarna bara rann, hur jag än försökte skulle jag aldrig sluta gråta. Inte innan jag var hemma, skyddad av två starka armar, som inte tillhörde den Justin-luktande killen.
De skulle tillhöra Justin, annars gav de ingen värkan. Annars blev jag inte lugn av de.
- Vad tror du ska hända nu då? Vi har killen. Han skrattade till.
- Ni kommer inte kunna ta honom någonstans. Även fast det värker att säga det kommer fler märka att Justin är borta.
- Haha, som om jag inte fattat det. Fast de har märkt att Justins tjej är borta med. Hon är inte anonym längre, de finns säkert paparazzis här, som tar fotto på henne när hon sitter där och gråter. Han började skratta lite. Ingen annan.
- De har inte reagerat över henne så än, de fotar henne bara när Justin är med. De pratade om mig som om jag inte var i samma rum.
- Är hon för ful för annat?
Plötsligt hörde jag en annan röst, en som var mycket närmre.
- Jag heter Alfredo, och du kommer åka hem snart. Alfredo kom jag ju ihåg!
- Justin då? Han svarade inte på några sekunder.
- Han med.
- Jag saknar honom.
- Jag saknar han med. Han vände huvudet mot vänster och kollade mot en kö som började röra sig, kanske flyget de skulle med.
- Ska ni ta ett flyg?
- Vi skulle till LA. Men inte nu längre.
- Tack, jag viskade det tyst. Fredo började backa några steg och jag följde automatiskt efter. Han satte sig ner och jag satte mig automatiskt ner bredvid honom.
Jag visste inte vad de sa. De kanske bråkade om mig, de kanske bråkade om någon annan. Jag visste inte, de kanske pratade om Justin.
Men jag hörde Fredo prata i telefon. Han sa:
- Ja hon är här. Jag har henne.
- Hon mår bra. När han sa det la han en av mina armar i sitt knä och drog upp tröjärmen, när han såg blåmärkena kollade han mig i ögonen, han såg smärtfull ut.
Han skulle bara se min mage, min rygg och ansiktet som de egentligen såg ut. Då skulle han se ännu mer smärtsam ut.
Och Justin.
- Ja, kom hit, ring polisen med.
Vem fan pratade han med?

Vem pratade Fredo med? 

FÖÖÖÖÖRLÅT FÖR DE SUUUUPERDÅLIGA OCH TRISTA KAPITLET ;/ Ingen insperation! ;/ Vet ej hur jag ska fortsätta nu, men jag gör det bästa av situationen! I PROMISE ;D<3

Förlåt för att det blev sent, stallet och livet kom imellan ;( Och nu ska jag iväg, sa iväg imon med ;( Hela dagen tror jag... BAJS. Är förkyld också, kan det bli bättre? KNAPPAST! 

KOMMENTERA! MYCKET! SOM IGÅR!

NIIIII ÄGEEEER PÅÅÅ ATTTTTT KOMMENTERAAAA!! :D IM HAPPY FOR That... HAHA, bra england ;D