- Hon mår bra. När han sa det la han en av mina armar i sitt knä och drog upp tröjärmen, när han såg blåmärkena kollade han mig i ögonen, han såg smärtfull ut. 
Han skulle bara se min mage, min rygg och ansiktet som de egentligen såg ut. Då skulle han se ännu mer smärtsam ut. 
Och Justin. 
- Ja, kom hit, ring polisen med. 
Vem fan pratade han med?

---

Jag kom inte ihåg någonting av de som hade hänt, inte från att Fredo pratat med min pappa tills nu. Jag kände något mjukt under mig. Det var för mjukt för att vara den hårda madrassen i cellen, när jag kände doften av mig själv och lakan fattade jag vart jag var.

Hemma.

Men det var en doft jag kände igen alltför väl, som också var intryckt mellan lakanet och madrassen.

Justin.

Jag fattade ingenting. Hade Justin sovit hemma hos mig, i min säng när jag varit i cellen? Hade han fått det för Kenny? Hade han fått det för pappa? Hade han fått det för Pattie? Fast Pattie kanske inte följt med honom hit. Frågorna cirkulerade unt i mitt huvud och jag fick snabbt ont i huvudet av de. Jag fick ont i magen strax där på också. Jag kom att tänka på Justin, att hans ständiga kroppsvärme inte var bredvid mig. Att inte jag pratat med någon och att ett tredje världskrig skulle kunna utbrista utanför dörrarna utan att jag märkte det, att Justin skulle kunna var död, utan att jag visste det.

Jag reste mig upp ur sängen och ignorerade den dunkande huvudvärken och sprang ut ur rummet och mot köket, efter som att vi bara hade en våning och källare i vårt hus kändes köket närmre än någonsin. Jag visste inte varför jag sprang just till köket, kanske för att vi hade ett rätt stort fönster där, så att man hade första parkett ifall det kom en bil. Rätt praktiskt ibland faktiskt.

När jag kommit ut i köket sprang jag direkt fram till bänken och hängde mig över den och kollade ut genom fönstret.

Inget tredje världskrig.

Men det var något annat som hänt, jag kände en papperslapp under handen, en okänd bil stod på parkeringen och när jag vände mig om stod en mycket välkänd figur i dörröppningen.

Jag hade fått gå, jag tror de gett upp eller något. För de hade stuckit, och lämnat allt efter sig. Jag fattade inte någonting. De hade till och med lämnat en mobil framför dörren. Jag fattade inte vad de tänkte på. Trodde de inte jag skulle skvallra om jag fick gå? Trodde de inte jag skulle säga till alla om vad de gjort, om vad de sagt och att de svält oss, mest Sapp. Det var hon som hade tagit mest stryk. Det lät hemskt. Men var sant.

Jag klev utanför cellen och bara väntade på att något alarm eller något skulle började ringa. De hade säkert kopplat in det under den hemskaste natten i mitt liv. Ännu en natt utan Sapp. De hade inte sagt var hon var, även fast jag frågat trehundra tusen gånger. Jag hade skrikit nästan hela dagen, från ungefär 4 till nu. Sedan hade de åkt. Jag var hes och det lät som om jag var inne i värsta målbrottet när jag pratade, rösten var skrovlig och jag lät som en förkyld åsna. Men det kunde vara värre, trodde jag.

Med hjärtat i halsgropen sprang jag fram till dörren och tog upp iphonen som låg där, när jag öppnade den förstod jag vems mobil det var, Sapps. Bakgrundsbilden var på oss, jag hade gett henne en lång kindpuss, jag älskade hennes kinder. De var så kyssbara!

Jag skakade på huvudet lite och kom tillbaka till verkligheten. Den hemska verkligheten. Jag låste upp den, som tur var det inget lås. Tack gud! När jag kommit in tryckte jag upp appen –telefon och tryckte in Sapps pappas nummer, som var på snabb nummer.

Han svarade efter några signaler, under de signalerna hade jag tagit ett djupt andetag och gått ut i den varma luften. Det var säkert 35 grader vid detta läge. Jag kunde knappt andas utan att svettas.

- Stefan.

- Hej det är Justin. Jag ångrade vad jag sa precis när jag sagt det. Jag lät ju helt normal, som om det var en helt normal dag. Vilket det inte var.

- JUSTIN?

- Justin.

- Herre gud! Hur är det med dig? Vi har varit sjukt oroliga! Jag hörde röster bakom honom. Vem var där? När han tog en paus kollade jag hur mycket klockan var, den var ungefär kvart över 2.

- Vem är där med dig? Han skrattade till.

- Kenny och Alfredo. Jag tog ett djupt andetag.

- Vet du var Sapp är? Jag lät spänd.

- Ja, hon är i säkerhet. En stor tung bly sten föll från mitt hjärta. Jag slog handen för hjärtat och pustade lättat ut. Herre gud. De där sekunderna hade tagit kol på mig.

- Åh herre gud, jag har oroat ihjäl mig! De lämnade mig ensam, så jag stack, jag tror det var meningen att jag skulle sticka. Var är Sapp?

- Haha, jo, jag tror också det var meningen, vi får se hur detta följs. Hon är inne, hon sovde när vi åkte iväg. Vi vet inte riktigt hur vi ska kunna fälla den där stora och tjejen, något tips. Kenny betalde in de lite, men de kommer inte funka för alltid!

- Jag kan tänka när jag kommer hem, inte nu. Vad ni än fäller de för, säg inte att jag är inblandad. Jag orkar inte med paparazzisarna frågor, du vet inte vad de kan få för sig.

- Jag förstår. Var är du? Ska vi hämta dig? Vi berättat hur allt gick till när du kommer hem.

- Jag vill veta allt. Hämta mig vid stranden. Jag tror jag kan gå dit utan att bli igenkänd.

-

Jag hade kommit till stranden utan att bli igenkänd. Det hade inte varit svårt att dra upp luvan över huvudet och låtsas vara någon annan. Ingen Belieber hade gått förbi, som tur var. Jag älskade mina beliebers, men i skicket jag såg ut just nu skulle jag helst inte vilja att de såg mig. Och jag hade för en gång skull tur!

De var skönt att se Alfredo igen. Kenny hade stannat hemma hos Sapp, som jag längtade ihjäl mig efter. Fredo hade berättat hela historien om hur mannen och kvinnan tagit Sapp till flygplatsen precis när de skulle kliva på planet. Det hade varit världens största snedsteg från männens sida, men jag älskade det. Just nu oroade jag mig bara om hur Sapp mådde och att de andra männen fortfarande var fria. Men jag orkade inte tänka på det just nu, allt jag ville och skulle tänka på någon vecka nu var Sapp, beliebers, Sapp och mina beliebers.

Den blonda mannen stod framför mig med ett stort hånleende på läpparna. Han hade inte tagit ett ända steg sedan han kom in. Jag knycklade ihop lappen som legat på köksbordet och stoppade snabbt och oupptäckbart ner den i jogging byxornas ficka. Mannen tog ett djupt andetag och gick fram mot köksbordet för att luta sig mot det.

- Hej Sapphire. Han sa det med snirkliga ord och hånlog mot mig hela tiden.

- Stick. Viskade jag knappt hörbart, men han hörde mig, för han hånlog.

- Detta spel kanske är slut för tillfället, men vi kommer tillbaka.

SPEL?

- Ni kommer inte komma tillbaka, och om ni gör det kommer ni inte få tag på mig.

- Inte? Jag skakade trotsigt på huvudet.

- Vi får väll se, vi får väll se. Jag hann blinka en gång innan han försvann. Kvar stod jag, trött och mörbultad. Vart skulle jag ta vägen nu då?

-

Jag vaknade med ett ryck. Hade allt varit en dröm? Kanske. Jag hörde dörren smällas igen och Kenny kom in i mitt rum.

 - Hej, viskade han och log stort mot mig. Jag log tillbaka.

- Hej.

- Hur mår du?

- Jag mår så bra jag kan just nu. Jag ljög, jag mådde piss.

- Justin är på väg. Jag la handen framför munnen och log stort, med hela ansiktet.

- Hur fick de tag på honom? Och var är Pattie.

- De hade släppt han, lämnat allt öppet. Jag vet inte riktigt säkert, vi får höra när han kommer. Jag nickade entusiastiskt, och log stort.

- Men nu ska jag lämna dig ifred. Hejdå.

- Hejdå. Svarade jag lite sent, då han redan stängt dörren. Jag satte mig raskt upp i sängen och lutade mig bak mot väggen som var bakom sängen. Jag pustade ut och tänkte tillbaka på drömmen, om det var en dröm.

Lappen.

Varför hade jag inte kommit på det tidigare? Det var knappt jag vågade dra ner handen i fickan och fiska upp något som såg ut som en lapp.

Det var inte en dröm.

Allt var sant.

Jag vecklade upp lappen och kollade vad det stod. Och jag skrämdes av innehållet.

’Vi kommer hitta dig, vänta bara’