Ett par vanliga fake-converse. Vita. Jag drog på de och kollade ner på mig själv. Jag såg mer normal ut. Jag hade på mig säkert 5 tights och över det ett par tighta jeans. På överkroppen hade jag tre t-shirtar och en kofta över. Det kändes skumt och varmt att ha så mycket kläder.
Vi gick tillbaka mot bilen, nu skulle jag bli sminkad.

När vi kom tillbaka till bilen sa Elizabeth åt mig att jag skulle sätta mig i baksätet med benen hängande mot marken, på snedden helt enkelt.
Bilen var stor och fruktansvärt ny. Den var svart och hade stort utrymme överallt.
Ville de verkligen frakta lik i den? De hade väl inget val, ha-ha.
- Nu ser du friskare ut. Konstigt att den spydiga kommentaren kom från Eric? Inte alls.
- Tack det samma. Han hånlog ett snabbt leende innan han gick runt bilen och plockade fram något som sog ut som en stor låda. En sån man hade till häst borstar kanske? Jag hade ridigt som liten, det var därför jag kom ihåg det. Jag log av tänken. Mannen kom över till "min" sida och öppnade lådan, jag hade haft rätt, det var en ryktlåda. Men ryktlådan var inte fylld med borstar, den var fylld med smink, smink av alla sorter! Jag fattade inte ens om hälften av de fick plats i mitt ansikte! Men jag orkade inte bry mig.
- Vad kommer hända med Justin när jag kommer till de där andra landet? Elizabeth log stort och elakt mot mig.
- Det kommer du aldrig få reda på.
- Han är känd, de kommer hitta honom.
- Det är i princip de som är meningen. Hon kollade lite på Eric som stod och smålog. Leendet smittade även till hennes klara röda läppar.
- SKA de hitta honom?
- Ja? Han kommer leva med detta hela livet ändå. I alla fall tills han hittar en ny. Hon blinkade med ena ögat mot mig och log ett stort sliskigt leende.
Jag försökte tänka att Justin skulle glömma mig. Leva sitt vanliga liv, eller vanliga och vanliga. Det var inte så vanligt. Han kunde dra en fakad story om att han hade varit utomlands och jobbat på den nya skivan, eller spelat in en musikvideo. Han kunde ljuga, för sitt eget bästa. Jag visste att han hatade att ljuga, mest för sina fans. Och mig. Tror jag.
Pappa kunde träffa en ny kvinna och precis som Justin, glömma mig. Det skulle vara bäst. Han var runt 40 och kunde nog fortfarande få barn om han ville. Han kunde prata telefon med Justin en dag om året, bara för att lätta samvetet. Inte ha så dåligt samvete för att han lämnade mig så lätt. Han kunde ta väck alla bilder på mig i huset och låtsas att jag var död. Han kunde stänga dörren till mitt rum och aldrig gå in där igen.
Och om den långa brunhåriga söta kvinnan som han träffade stannade till i hallen och pekade på de ändå kortet i hela huset som var på mig kunde han förklara bort sig med att jag var en död kusin eller en tjej han träffat som liten. Han skulle sedan lägga ner kortet i en av lådorna på samma byrå. Sedan skulle han glömma de där, leva sitt eget liv. Kanske flytta till LA. Eller till någon grannstad. Köpa ett störra hus.
Även fast jag trodde att jag ville att de skulle glömma mig. Ljög jag.
Jag ville att de skulle komma ihåg mig, även fast jag var död.

- Nu ska vi började sminkningen! Elizabeth satte sig på knä framför mig med knäet hårt mot den sandade och regninga asfalten. Jag kollade mig runt. Det var träd överallt. Syd, norr,nordost, nordväst. Allt var träd, förutom himlen och den långa asfalterade vägen. Hon räkte mig en spegel och sa att jag skulle hålla den sålänge. När jag kollade ner i den råkade jag få se en skymt av mig själv. Jag stannade chockat till och kollar lite närmre. Utan att de märks på utsidan. Jag ser förskräcklig ut! Ögonen är svullna av tårar, läpparna fyllda med små små rivsår, ett stort blåmärke bredvid höger öga och fullt med små rivsår på hela halsen. Jag tittar ner på mina armar och drar försiktigt upp tröjans ärmar. Jag märker små rivsår, bland ett långt som sträcker sig nästan över hela armen.

-

Jag visste inte hur länge hon hade sminkat mig, men det hade gått en lång stund.
- Nu kan du kolla dig i speglen. Jag kollade mig i speglen och blev förvånad över vad jag såg. Jag fattade inte hur hon kunde sminka över allt det. Mitt blåmärke bredvid ögat var borta, ögonen såg stora och välmående ut och jag såg ut som jag gjorde i normala fall, men detta var inte ett normalt fall.
Jag hade mycket maskara, mycket foundation och rätt mycket puder. Allt för att skydda de icke välmående ansiktet under den massiva sminkningen. Läpparna var röda som blod, det kändes som om jag skulle nudda de skulle de spricka som ett stort tuggummi. De skulle de antaligen inte.
- Blev det fint? Hon hade ett lurigt leende på läpparna och jag kollade surt på henne och reste mig upp.
- Ska vi åka någon gång, jag vill komma iväg från er.
- Sätt dig i bilen bara. Jag satte mig i bilen och funderade på varför de satte mig i bilen och inte i baksätet.
Antagligen för att det inte skulle upptäckas av folk runt omkring.

-

Vägen till flygplatsen var hyffsat tyst. Eric hade berättat för mig vad jag skulle göra när vi kom fram redan innan vi åkt iväg. Jag skulle:
* Vara tyst.
* Stå vid Elizabeths högra sida och Erics vänstra.
* Inte göra uppståndelse.
* Inte kommentera någonting.
* Tekniskt sätt inte göra någonting alls, vara genomskinlig.
Jag kollade ut genom fönstret och fick syn på den stora flygplatsbyggnaden. Folket fick mig att skygga bort från fönstret. Jag var inte van vid så här mycket folk. När vi parkerat bilen gick vi in mot flygplatsen. Jag skyggade för allt folk och gick precis som de sagt åt mig. Jag var tyst och kollade ner på marken för att inte snubbla över någon fötter eller göra för mycket intryck. Elizabeth kollade på mig och log ett litet litet litet leende. Jag såg henne bara i ögonvrån. Men jag såg de lilla leendet.
Vi skulle checka in våra ägodelar. De hade sagt att jag hade en väska, med ingenting med mig. Jag behövde inget med mig. Det fanns kläder på stället jag skulle till.
När jag bredvid fattade jag vart jag var påväg.
Detta skulle bli min DÖD. Jag skulle DÖ på det stället. Jag skulle aldrig få se JUSTIN igen. ALDRIG. Jag stannade till. Eric och Elizabeth kollade bak mot mig.
Om blickar kunde döda skulle jag vara stendöd.
Jag började plötsligt gråta. Det lät inte, men stora blöta droppar rann ner för mina kinder. Elizabeth kom fram till mig och la armarna om mig.
- Kommer du sakna dina kompisar? sa hon, sedan la hon till:
- Juuuuustin, med tyst väsande röst.
- Vi ska ju bara till våra kusiner. Vi kommer tillbaka. Hon la sedan till:
- Aldrig. Med väsande röst. Hon gjorde den så viskande att ingen annan förutom hon och jag visste vad hon sa. Skulle de gå på det? Skulle alla gå på deT? Jag var inte ens lik Eric eller Elizabeth. Absolut inte en blandning. Detta var sjukt! Jag fattade det inte.
- Kom nu går vi. sa hon och la sedan till.
- Bort från Justin. Jag följde efter, även fast jag inte ville. Jag ville inte.

Där man skulle vänta på flyget fanns det flera affärer man kunde gå i. Det gjorde vi inte. Vi satte oss ner på ett par stolar och kollade runt. Jag kollade mot folket som stod lite längre bort med packning och allt. De stod där och skulle utomlands. Vissa skulle kanske på semester med sin familj? Normal semester, kanske med jobbet eller med sambon.
Plötsligt nr jag satt där och tittade såg jag ett bekant ansikte.
Jag kände igen det direkt.
Ett rus flög igenom kroppen och jag kollade närmre på ansiktet.
Det var verkligen han.
Skulle han vara min räddning?
KENNY.
Eliz hade rest sig upp och satt sig i Erics knä, med ansiktet lutat mot hans. De hade läpparna sammanpressade och skulle inte märka om jag reste mig upp? Eller? Det var värt ett försök. Hur skulle jag synas minst? Gå eller springa?
Gå.
Men jag valde att springa.
När jag tänkt ut en liten plan i hjärnan valde jag att utföra den.
Jag reste mig upp, hjärtat dunkade i trehundratjugofem i bröstet. Men inget stoppade mig.
När Eric och Eliz märkte att jag var bort hade jag redan sprungit några meter. Och det skulle inte längre kunna hindra mig från att springa därifrån.
Jag sprang, med tårar i ögonen och hjärtat i halsgropen mot platsen Kenny stod på. Han stod och pratade med någon som jag kände igen från Justin crew. Jag hade lite svårt för namn, men Justins snälla livvakt kände jag alltid igen!
När jag var några meter ifrån honom märkte han, tillsammans med den andra killen, mig. Hans ansikte var chockat. Det skit jag fullkomligt i när jag sprang fram till honom och slängde mig bakom honom. Med hjärtat i halsgropen och kroppen skakande.
Detta kanske var min räddning, eller?

MINST 8!