- Jag svarar inte mer nu. Hon vände sig mot mig och log ett gulligt leende.
- Vet du en sak? viskade jag när hon kurat ner sig i min famn igen. Hon skakade på huvudet och viskade:
- Nej, vad?
- Jag älskar dig. Hon log stort mot mig. Och kollade upp i mina ögon.
- Jag älskar dig med. Jag hörde något enstaka 'beaver' när jag kurade mig ner bredvid Sapp, och somnade.

När jag vaknade kunde jag knappt tro det. Jag hörde djupa andetag bakom mig, men vågade inte kollade om han verkligen var där, eller om allt bara varit en dröm. Det var inte förens han började röra lite på sig som jag verkligen trodde på det. Killen jag älskade låg bakom mig. Vi var ju fortfarande här, men allt kändes ändå underbart när han bara var här och kunde hålla om mig.
Jag visste att jag var något fruktansvärt självisk. Men jag orkade verkligen inte bry mig. Ingen behövde ändå veta det. Men om Justin frågade något, skulle jag svara ärligt.
- Godmorgon babe.
- Godmorgon vet jag inte riktigt om det är. Jag rös till när han drog fingrarna mot min sida. HAn böjde sig ner mot min hals och kysste mig mjukt på halsen. Jag kände mig för ovanligheten skull riktigt trött, hade ont i huvudet kände mig tung och seg i kroppen och orkade knappt resa mig upp. Justin stelnade till mot min hals och höjde handen mot min panna.
- Sapp, hur mår du?
- Jag mår bra. Ljög jag. Han värkade tvekande och kände länge på min panna innan han böjde sig ner mot min hals igen. Jag fick rysningar av hans beröringar och vinklade huvudet så att han kom åt bättre. Det dunkade till i huvudet. Jag höjde snabbt handen mot panna och kved till. Jag kände Justins starka armar runt min midja, han drog mig närmre när jag kved till.
- Du mår inte bra Sapp.
- Jo.
- Det gör du inte. Jag suckade och skakade lugnt på huvudet.
- Nej, det gör jag inte.
- Vi får ta det lugnt idag.
- Det blir inte svårt, skrattade jag. Han log smått och himlade med ögonen.
- Jag brukar få. Han kollade menanades på mig och viskade sedan.
- Varför släppte de in mig i din cell tror du? De skulle få mer dramatik om de släppte in mig i Eddies. Jag suckade djupt och kollade djupt in i hans ögon. Jag låg med ryggen mot hans mage och vände mig om så att vi låg mage mot mage under den trassliga, håliga filten. Den värmde ingenting. Det var inte konstigt att jag var sjuk, när jag tänkte efter.
- De kommer antagligen sära oss snart. Då kommer vi sakna varann mer, de gör så för att du ska betala pengar för att få tillbaka mig. Pengar du INTE ska betala. Uppfattat?! Jag hytte ett finger mot honom, han sneglade mot fingret innan han kollade upp i mina ögon. Det tog en stund innan han svarade.
- Jag kommer betala. Jag suckade och skakade lite på honom, han rörde sig inte en cm. Jag orkade inte skaka mer så jag la mig bara ner på kudden och suckade.
- Du får inte betala.

-

Vi fick mat, någon skum gröt som smakade papper, med lite socker på. Männen kollade på Justin näst intill hela tiden. Följde han med blicken och kollade ner på våra ihopslingrade händer ibland. Jag kände mig utstirrad. Plötsligt kom kvinnan in, hon med brunt långt hår och näst intill svart hår. Jag kollade knappt på henne när hon kom in.
- Här sitter ni ju turturduvor, hon skrattade till åt sitt dåliga skämt och blinkade med ögat mot Justin.
- Jag ska bara prata lite med Justin, om det är okej? Jag kollade chockat upp på henne, och skakade på huvudet. Men hon kollade inte på mig, hon kollade på Justin. Han nickade, kramade om min hand hårt innan han reste sig upp. Jag försökte tafatt greppa tag om hans hand igen, men den var borta han hade lagt ner den i sin ficka. Jag reste mig upp och försökte såringa efter honom ut från rummet. Men när han var i dörröppningen stannade han och kollade bak mot mig. Han log lite, som för att visa att jag inte behövde vara orolig.
- Hon kommer inte skadas om jag går, ellerhur? Männen skakade på huvudet.
- Lovar ni. Alla sa dova ja. Sedan gick han ut. När jag precis skulle gå efter stoppade männen mig vid dörren, jag kollade upp på de och surade. Men de släppte inte greppet om mina armar, utan förde mig bara tillbaka mot de stora träbordet.

Jag följde efter tjejen genom hela byggnaden till Sapp och min cell igen. Jag suckade, cellen var trång och jobbig.
- Vad vill du? Jag knöt händerna framför bröstet och kollade surt på henne. Hon var minst ett och ett halvt huvud kortare än mig.
- Du kommer betala va? Jag hade inte reflekterat så mycket över vad Sapp sa innan, tänkt igenom det lite bara. Så det var verkligen pengar de ville ha. Dålig fantasi. De kunde ta vad de ville, och de tog ändå pengar.
- Jag betalar, om ni släpper Sapp fri.
- Du älskar henne verkligen va? Jag bet ihop och gjorde allt i min kraft för att inte smälla till henne rakt över kinden. Det lyckades.
- Skulle jag varit här annars? Jag drog handen i luften ut mot cellens inredning. Toaletten jag aldrig använt och den minimala sängen vi båda precis fick plats i om vi låg i princip på varann.
- Hennes pappa kanske mutat dig från början? Han visste ju att vi så småning om ville ha pengar av honom, han visste bara inte när. Så han kanske mutade dig med pengar för att du äns skulle dejta den där horan? Jag blev vansinnig när hon kallade henne det, men jag ville inte va med om något onödigt bråk med de andra männen, för det var väll de som jag skulle slås mot om jag gjorde något illa, knappast denna spinkiga kvinna. Och jag visste också att jag skulle förlora direkt om jag slogs mot de, de var betydligt starkare än mig. Och eftersom att jag visste att hennes påstående inte var sant kunde jag lugnt och försiktigt gå ut från cellen.
- Betyder det att de är sant eller? Jag stannade till. Men fortsatte sedan gå.
- Juste det är det ju, jag har ju sett de själv. Jag stannade till igen, vände mig om och kollade på henne. Hon stod i cellöppningen. Hon hade ett lurigt leende på läpparna och hennes ena hand var placerad på midjan.
- Det är inte sant! Jag skulle göra vad som helst för att få ut henne härifrån, för att hon skulle få slippa ER. skrek jag, lite väl högt kanske, jag betonade också 'er' riktigt mycket.
- Inte för att skrämma dig. Men hon har gått ner mycket i vikt, tappat fett och blivit riktigt smal. Jag vände mig om och gick, försökte lämna hennes ord bako mig, men de torterade mig i huvudet.
Hade hon blivit smal, FÖR smal?

Hade fullt upp igår! Men nu kommer ett kapitel, vad tycker ni? Bra eller dåligt! Vill höra!

KOMMENTERA

- STICK FÖRHELVETE DITT JÄVLA ARSLE! skrek jag och hoppade upp på benen. Jag sprang fram till honom och slog han på armarna några meningslösa slag. Innan benen vekte sig, han hånskrattade och gick iväg.
- Babe. Det var Justin som viskade. Jag kollade upp och kröp gråtande tillbaka till honom.
- Ja? Jag kollade ner i hans röd-bruna ögon, de hade tårar.
- Jag kommer bli bra. Jag log mellan tårarna.

Han tog ett djupt andetag och la sin hand mot min kind.
- Jag har saknat dig.
- Jag har saknat.. Jag hann inte säga klart meningen innan han avbröt mig.
- Jag måste säga en sak till dig.
Alla våra minnen rullade som en film i hjärnan, vad skulle han säga. Han lät för allvarlig för att det skulle vara något bra. Hade han varit otrogen? Jag kollade chockat på honom, skulle han vara otrogen mot mig? Jag kollade in i hans snälla ögon och såg att de glittrade till, ögonen vattnades men inga tårar fälldes.
- Har du... varit.. Jag kunde inte fortsätta, ögonen tårades och han smekte mig panikslaget på kinden. Min rädsla speglades i hans ögon. Om han varit otrogen skulle jag aldrig prata med han igen.
- Har du varit.. Panik speglades i hans ögon igen och han satte sig upp.
- Ja har inte varit otrogen Sapphire. Jag skulle aldrig göra något sådant mot dig. Jag lovar. En tung klump lyftes från hjärtat och jag andades ut.
- Jag trodde du hade de. Han skakade dramatiskt på huvudet.
- Aldrig.
- Vad är det då. Han skruvade lite på sig.
- När jag sov i skogen, jag skulle precis fråga han varför han gjort det när han satte upp en hans och log ett riktigt Justin-leende. De leendet jag saknat mest.
- Drömde jag en sak. Jag flög till dig. Vi pratade på flyget, och jag var inne i badrummet. Jag skrattade till innan han fortsatte. När vi lagt på och jag hade kommit fram till flygplatsen sa jag:

' - Jag vet att jag har sagt 'jag älskar dig' till dig många gånger, och jag har menat de alla gånger. Allt jag säger menar jag till dig. Men, om man säger 'jag älskar dig' till varann för många gånger, betyder de tillslut ingenting. Det blir uttjatat. Så jag ska försöka att inte säga det till dig så ofta. Vi är alldeles för unga för äktenskap, de vet jag. Och jag ska inte fria till dig på länge. Men jag vill ändå veta att du är min. Så därför säger jag: Jag älskar dig Sapp. '
Och jag menar varje ord. Okej?
Jag fick tunghäfta. Kunde inte få fram ett ord. Han kollade med ett leende mot mig. HAn satt dock fortfarande upp. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom, så istället kröp jag över till hans knä och satte mig med mitt ansikte mot hans. OCh innan jag kysste han viskade jag:
- Jag älskar dig också. Sedan förenades våra läppar. Det var den mest passionerade kyss jag varit med om, så mycket känslor. Smärta, längtan, kärlek, saknad. Han la sin ena han hand om min nacke och tryckte läpparna hårdare mot mina. Jag la min hand mot hans kind och smekte han mjukt med tummen. Han började luta sig bakåt och jag följde efter han ner, så att jag låg över han. Blodet på hans kinder hade nästan stelnat. Jag smekte han över det fasta blodet och han började kyssa mig på halsen istället. Jag började dra mig undan, för att tvätta av hans sår. Det var svårt. Jag ville så gärna kyssa han, men såren måste bli tvättade först. Han kollade besviket på mig och jag höll upp trasan, jag hade stoppat ner den i vattnet så att den redan var blöt.
- Jag måste tvätta dina sår. Han grimasherade lite innan han la sig utmattat ner på marken.

- Jag är sååå trött! Sapp skrattade till och nickade.
- Jag med. Hon la trasan mot min hud och drog den mot min kind. Det låter väldigt wierd, men sant.
- Blir det rent? Hon nickade men koncentrerade sig mycket på sitt arbete.
När hon, flera minuter efter, var klar med ansiktet och armarna skulle hon kolla om jag hade fått sår på magen. Hon drog upp tröjan så att hela min mage blottades innan hon drog ett djupt hastigt andetag och slog handen för munnen. Jag hade haft blicken fäst på Sapp under hela tiden, varje rörelse hon gjorde följde jag. Ibland hade hon kommit på mig och kollade mig rakt i ögonen, fnissat och blivit rosig om kinderna.
Men nu när han vart så chockad var jag tvungen att kolla efter, och det var inget kul jag fick se.
Det hade bildats tre stora blåmärken mitt på magen. Sapp sträckte fram handen och petade mjukt på de. Det var inte meningen av henne, men när hon tryckte till värkte det. Jag grimasherade till och drog åt sig fingret, för att sedan flytta handen till min kind och smeka mig mjukt fram och tillbaka med tummen. Hon la andra handen mot min sida och lutade sig ner för att kyssa mig i pannan.
- När fick du de? Hon lät hård. Jag kråmade lite på mig, ville inte berätta.
- Ehhm. började jag.
- När?
- Där ute innan. Hon nickade och bet ihop. Sedan drog hon ner tröjan över min mage igen.

-

- SAPPHIRE? Jag blev blickstilla, Sapphire som låg i min famn stannade också till och jag kollade ner mot henne. Jag tyckte mig känna igen rösten, men kunde inte höra vem det var.
- Vem var det? viskade jag i hennes öra. Vi låg i den lilla sängen, eller ska man kanske säga stenhårda madrassen? Den var liten och stenhård.
- Vem är det?
- Hallå vem är här med dig? Jag blev blickstilla igen.
- Seriöst Sapp, vem är här med dig? Hon kollade först chockat på mig, sedan slappnade hon av.
- EDDIE!
Vadfan?
- Du skrämde livet ur mig ju! Jag hörde ett mörkt skratt från andra sidan. Vi ropade rätt högt, hoppas männen var ute och rökte eller något. Så att de inte hörde oss när vi skrek till varann.
- Vad var det som hände innan? Sapp stelnade till över hans fråga.
- Ehhhm... Justin kom! Det blev tyst i andra änden.
- Va?
- Du hörde vad jag sa.
- Kom han? Hur fan hittade den jävlen hit. Det sårade mig inte så mycket. Det sårade mig bara lite, jag grimasherade till mot Sapp men gjorde en min om att hon inte skulle berätta att jag var här.
- Han följde efter mig Eddie. Kalla han inte jävel.
- BÖGJÄVEL, BÖGJÄVEL. BEAVER, BEAVER. Sapp röt till:
- Sluta för i helvete.
- Vill du inte att jag säger sanningen om din kille? Han lät bebis aktig.
- Det är det som är felet. Det är inte sanningen, det är LJUG.
- BEAVER.
- Jag svarar inte mer nu. Hon vände sig mot mig och log ett gulligt leende.
- Vet du en sak? viskade jag när hon kurat ner sig i min famn igen. Hon skakade på huvudet och viskade:
- Nej, vad?
- Jag älskar dig. Hon log stort mot mig. Och kollade upp i mina ögon.
- Jag älskar dig med. Jag hörde något enstaka 'beaver' när jag kurade mig ner bredvid Sapp, och somnade.

FÖÖÖÖÖÖRLÅÅT för sådan dålig uppdatering!!!<3<3

SRRY! Har haft så mkt att göra, men nu är jag tillbaka ;D

KOMMENTERA MYCKET

- Vem är Sapp? Hon hånlog. Och kollade bak mot den brunhåriga mannen, han hade också världens största leende på läpparna. Det var inte förens jag började rycka i händerna som jag märkte att de var fastbundna. Jag började rycka ännu mer. Men slutade när jag hörde höga men ändå svaga rop från den vänstra sidan av en stor dörr.
- Vem är där ute? Det var Sapp. Precis när jag skulle skrika tillbaka fick jag en knytnäve slagen på kinden. Istället för att skrika mitt namn skrek jag förvrängda svordommar blandat med skrik från smärta.

- Justin? Det var Sapp igen, jag ville svara men männen gjorde en min som betydde: jag-kommer-döda-dig-om-du-pratar. Jag kollade argsint på honom. Blodet sipprade ner för kinden och hela kinden sved och värkte. Den blonda killen kollad epå killen med brunt hår och han nickade. Den blonda kom fram till mig och kopplade av mina "handbojor". När de släppte mig smekte jag ömt mina handleder och grimascherade ömt.
Plötsligt fick jag en knytnäve i ansiktet. Jag skrek högt.
- JUSTIN? Jag kunde höra rädslan och ängsligheten i hennes röst när hon ropade på mig. Han kollade på mig med samma blick igen, och knäade mig sedan i magen. Jag trodde jag skulle spy upp galla. Men det kom bara uppstötningar och rygen krökte sig precis som om jag skulle spy. Jag hatade att spy.
- JUSTIN? Panik hade inte lagt sig och jag kunde höra att hon hulkade sig och skrek lågt, så som man brukade göra när man grät. Jag var tvungen att svara henne. Jag gav ifrån mig ett kort högt ljud och fick en hård smäll i ansiktet för det. Sedan en till och sedan en till. Det gjorde så ont, för ont. Tillslut orkade inte kroppen ta imot smällarna mer, och jag svimmade.

Ljuden var fruktansvärda. Jag försökte hålla för öronen. Men det gick inte. Jag hörde de upprepande skriken ändå. Jag visste inte vad de gjorde med honom. Om det nu var han. Det ända jag egentligen komunicerat med han var när han gett ifrån sig ett skrik som inte liknade de andra. Jag visste alltså inte om det var killen jag älskade eller en helt annan random kille som jag inte kände som blev misshandlad där ute. Great.
Jag hade inte hört några skrik där ute på en stund. Bara slag. Hade han dött? Vad hade hänt?! Jag fick panik och skulle precis resa mig upp från min plats nere i sängen, när grind-dörren öppnades. Min blick rördes snabbt dit och jag fick en chock vad mannen släpade på.
Det var Justin. Det bruna håret var kletit men jag såg ändå att det var han. Ansiktet var blodit och han hade precis öppnat ögonen igen. De stängdes, jag gissade på att han inte orkade hålla de öppna. Jag reste mig snabbt från sängen som jag ännu inte kommit upp från och kröp mot hans kropp. Männen hånlog mot mig och la sedan in Justins ben innan han gick iväg igen. Jag började gråta. Tårar rann nerfrån mina kinder och de droppade ner i Justins ansikte. Jag kollade bara ner på honom och skådade han en stund. Plötsligt öppnades dörren igen och mannen kom in med en spann och en trasa, det var som tur var rent. Allt var rent, och antagligen nytt.
- De är inte djupa, det ser värre ut än det är. Ta hand om din pojkvän bättre än du gjort ett tag nu, tack. Han blinkade och sliskade iväg ett fånigt leende mot mig.
- STICK FÖRHELVETE DITT JÄVLA ARSLE! skrek jag och hoppade upp på benen. Jag sprang fram till honom och slog han på armarna några meningslösa slag. Innan benen vekte sig, han hånskrattade och gick iväg.
- Babe. Det var Justin som viskade. Jag kollade upp och kröp gråtande tillbaka till honom.
- Ja? Jag kollade ner i hans röd-bruna ögon, de hade tårar.
- Jag kommer bli bra. Jag log mellan tårarna.

KORT KORT KORT ;D

Nästa kapitel kommer bli myskapitel tror jag ;D 

KOMMENTERA ANNARS KOMMER DET INTE MER

- Jag vet att jag har sagt 'jag älskar dig' till dig många gånger, och jag har menat de alla gånger. Allt jag säger menar jag till dig. Men, om man säger 'jag älskar dig' till varann för många gånger, betyder de tillslut ingenting. Det blir uttjatat. Så jag ska försöka att inte säga det till dig så ofta. Vi är alldeles för unga för äktenskap, de vet jag. Och jag ska inte fria till dig på länge. Men jag vill ändå veta att du är min. Så därför säger jag: Jag älskar dig Sapp.

*fortfarande dröm, bara så att alla är medvetna om det;=)*

Hon kollade upp i mina ögon och log stort.
- Ja, vi är för unga. Och ja, jag älskar dig. Ett stort leende växte fram fram på mina läppar och jag böjde mig ner mot henne. Jag kände hennes varma andedräkt mot mina läppar precis innan de nuddade mina i en lätt kyss. *

Jag vaknade med ett ryck. Varför skulle man alltid vakna när drömmen var som bäst? Jag suckade och skulle precis resa mig upp när jag hörde något från skogen. Det lät som en viskning. Men jag kunde ändå höra några otydliga ord.
- Där... hon. Jag ryckte till, vad kunde menas med det? Där var hon? Där kom hon?
Där är hon.
Jag vet inte varför, men ruset som spred sig i min kropp gick itne att hindra och jag började springa de snabbaste jag kunde in i skogen. Vem eller vad som än fanns där inne behövde hjälp. Jag kände mig som en superhjälte när jag sprang med snabba och säkra steg genom skogen. Jag sa inget, sprang bara snabbt och tyst. Plötsligt hörde jag ljud av knäckande grenar, grenar som bröts. Jag stack in bakom ett träd och gömde mig så nära stammen jag kunde. Jag kikade förbi stammen och fick en chock av vad jag såg.
Det var Sapp. Hennes långa toviga fladdrande hår åkte som en krona runt ansiktet. Jag kunde inte fatta det. Jag visste att det var hon, även fast jag inte såg hennes ansikte. Jag skulle känt igen Sapps ryggtavla bland tretusen andras. Hon såg kortare ut än vanligt. De smala benen skakade dramatiskt och hennes fötter var smutsiga. Hon hade, precis som hon sagt mina kläder på sig. Mina gråa mjukis och min svarta t-shirt. Det var kläderna jag hade haft på mig första gången i studion. När jag koncentrerade blicken ännu lite till på hennes bara armar kunde jag se klart och tydligt långa rivsår, inte djupa men långa. Jag kunde se att de sved. Något fruktansvärt. Sådanna små sår gjorde det.
Jag hade varit för upptagen med att koncentrera mig på varje rörelse och del av Sapps kropp för att märka mannen som stod framför henne. Han var flintskallig och var väldigt lång, av hans ansiksuttryck att dömma gillade han situationen, något innerligt. Han små log och kollade ner på Sapp som om han ägde henne. Frustrationen och agrisiviteten växte inom mig.
Snabbt bildades en plan i min skalle. Jag skulle vänta till de bar - eller kanske släpade iväg henne, jag rös av tanken. När de kommit en bit följde jag långsamt efter de. Tyst och långsamt.
- Och var tror du att du ska gå fröken Pierce? sa mannen med spelad tjejig röst och hånskrattande ansiktsuttryck. Hon mumlade något. Men jag vet inte vad hon sa. Mannen bärde upp henne som om hon var en liten bebis och det såg ut som om hon slappnade av i hans famn. Nu kunde jag skymta hennes ansikte. Håret hängde ner i luften, det hade blivit längre. Såg det ut som. Hon blundade och jag såg hur tårar trängde igenom under hennes ögonlock. Mitt hjärta skrek och skräcken spreds i kroppen. JAg började skaka, något fruktansvärt. Varför hände detta? Varför var den där jävla Stefan skyldig en jävel som de pengar? VARFÖR?
Hon öppnade plötsligt ögonen och mitt hjärta dunkade dubbelt så snabbt, jag blev knä svag av hennes vackra ansikte och allt annat runt henne. Hennes utseende var bara ett plus i kanten. Hennes inre var ännu bättre. Visst det var lättare att älska henne om hon hade ett fint utseende.
De började gå iväg från mig. Mannens ryggtavla syntes fortfarande men Sapp syntes inte så mycket, bara fötterna och håret.
Jag hörde en pinne knckas bakom mig och jag stelnade till. En hare kanske? Vad var det som var bako mig.
Jag hann inte tänka mer innan jag kände en hård smäll mot bakhuvudet och föll sedan hårt ner mot marken. Jag somnade snabbt.

- Ska inte bävern vana snart?
- Wakie Wakie! Jag blinkade några gånger och mötes av ett dåsigt ljus. Även fast det var dåsigt fick jag blinka några gånger för att vänja mig vid ljuset.
- Han vaknar ju. Jag blinkade och kollade upp på personerna som stod framför mig, som jag antog hade sagt de sista orden. Den som stod närmast var en kort man med stora isblå ögon och kort ljus blont hår. Av accenten att tänka kom han från USA. En av männen var från kanada också. Det hörde man på accenten. Jag mumlade något ohörbart och blinkade några gånger till. Sedan kom jag att tänka på Sapp. Då slog jag upp ögonen och kollade mig runt i rummet, eller salen kanske man kunde säga. Jag satt på en stol, en stor grov trästol som var placerad mitt i rummet. Jag kolalde bakom mig och såg en säng, jag rös till. Vad hade de gjort i den? Men Sapp hade ju lovat..
- Nejmen hello hottie. Rösten avbröt mina tankar och jag kollade fram. Där stod en kort kvinna med mörk mörk bruna ögon, nästan svarta, hon hade långt hår och av accenten att tänka kom hon från östra europa. Hon log stort och jag äcklades av hennes ansikte. Mannen som bärt Sapp kom fram mot henne och slog henne löst i rumpan innan han stälde sig framför henne och kysste henne mjukt på halsen. Hon stönade lätt och han lät sina händer glida fram och tillbaka på hennes sida, sedan flyttade han de mot hennes rumpa. Jag äcklades av hans sätt att ta och se på henne. Som om han ägde henne. Han la sin hand på hennes bara rygg innanför tröjan. Hon log stort och kollade upp på honom och ställde sig på tå så att hon kunde kyssa hans objudande läppar. Jag kollade bort och äcklades av tankarna. De var två personer som stod på var sida av de. Den blonda och en lång man med kort svart hår och gröna ögon. Jag kunde se de för att de var skrik gröna.
Tillslut släppte kvinnan killen med brunt hår och kom fram till mig.
- Vad ska vi göra med dig då?
- Var är Sapp?
- Vem är Sapp? Hon hånlog. Och kollade bak mot den brunhåriga mannen, han hade också världens största leende på läpparna. Det var inte förens jag började rycka i händerna som jag märkte att de var fastbundna. Jag började rycka ännu mer. Men slutade när jag hörde höga men ändå svaga rop från den vänstra sidan av en stor dörr.
- Vem är där ute? Det var Sapp. Precis när jag skulle skrika tillbaka fick jag en knytnäve slagen på kinden. Istället för att skrika mitt namn skrek jag förvrängda svordommar blandat med skrik från smärta.

Hade inte tänkt kollaget så ;/ Men gjorde det först och sedan sparades de inte, så fick göra om de nu lite snabbt ;/ jaja ;D

Vad kommer hända nu då? :D 

SÄG VAD NI TROR!

KOMMENTERA

De hade lagt på. Sedan lämnat mig, utan mobilen. Jag saknade Justin mer nu än någonsin. Jag hade trott de varit botten innan samtalet, att jag inte kunde sakna han mer. Det gjorde jag. Jag saknade han något fruktansvärt.

Jag vaknade av att vinden smekte min kind. Jag gäspade och sträckte på mig. Det var fortfarande mörkt och jag kollade upp och letade efter den verkliga anledningen till mitt plötsliga upp vaknande. Jag kunde inte hitta någon, igentligen hade jag ingen aning om vad jag letade efter när jag kollade ut i skogen, men jag kollade runt som om jag helt plötsligt skulle få se en stor skylt där det stod "Sapp är åt det hållet", och sedan att hon skulle komma ut bakom ett träd och skrika:
- TAADA! över hela skogen, det skulle nog eka mellan de stora höga träden.

Jag skakade på huvudet och reste mig upp. Utan att äns tänka började jag gå längre och längre in i skogen. Det blev bara mörkare och mörkare ju längre in jag kom i den mörka skogen. Det kändes som om jag levde i en skräckfilm. Att någon snart skulle hoppa fram och skrämma skiten ur mig. Sedan kidnappa mig och flyga till Ryssland med ett låtsas pass. Frågan är om de kommit så långt pågrund av vem jag är. Det skulle nog inte vara så lätt att förflytta mig osynligt. När jag gått en stund stannade jag och satte mig vid ett träd igen. Det dunkade i huvudet och tårarna jag fällt på kvällen kändes fortfarande klibbiga mot mina kinder. Jag lutade mig bak mot trädet och lät min kropp och själ falla in i sömn igen.

* Sapps söta ansikte prydde hela dislayen och jag tryckte snabbt på answer.
- Justin. Jag visste att jag igentligen inte behövde berätta vad jag hette för henne, jag gjorde det av gammal vana.
- Det vet jag redan dummer! Hon skrattade och jag log smått.
- Ha-ha. Hon skrattade till och jag hörde att hon log. Fjärilarna bubblade upp i magen och jag kände saknaden spridas i kroppen. Jag var tvungen att resa mig upp från flygplansstolen och gå en runda i planet för att inte få panik och skrika rakt ut av saknaden. Kenny, Scooter, Usher och mamma trodde att de fattade hur mycket jag saknade henne och hur mycket jag saknade henne när vi lämnade henne.
- The Biebs have to take it easy. Jag log fånigt stort.
- Jag saknar dig. Jag klev in på toaletten och satte mig ner på toalett locket, jag drog också upp fötterna och drog vänster handen runt benen för att hålla de uppe.
- Jag saknar dig med! Var är ni någon stans?
- Vi ska landa om ca 20 minuter tror jag. Han började fnissa.
- Åhh, gud vad jag längtar efter dig! Jag möter dig. Det var först då jag kunde höra de dämpade ljuden i bakrunden.
- Sapp.. Hon tog ett djupt andetag.
- Är du redan på flygplatsen? Precis när jag uttalat orden hörde jag i bakrunden:
- Flyg 25 från La landar om ca 20 minuter. Jag började skratta och jag kunde höra henne skratta lite osäkert också.
- Kanske?
- Bara erkänn.
- Ja.
- Jag kan iallafall klockan! Hon skrattade och sa sedan:
- Det var 20 minuter. Precis då började någon hysteriskt knacka på toadörren.
- Det finns faktiskt vissa som behöver använda den här. Och Justin, du kan inte lura mig. Jag vet att du är där inne!
Det var Kenny. Jag drog bort telefonen från örat och sa sedan, med spelad tjejig brittisk accent:
- Detta är inte Justin, jag heter Clair och kommer från Brittien. Jag har också saker att göra här inne!
- Det finns inget som heter Brittien. Han lät is kall. Jag suckade djupt och la telefonen mot örat igen.
- Jag kommer snart. Puss, Kenny behöver visst toan.
- Jo du, jag hörde det. Vi ses snart, puss. Sedan började hon skratta, men jag hann inte höra så mycket av hennes fantastiska skratt innan hon la på. Jag suckade och reste mig upp från toalettstolen. Precis när jag skulle läsa upp dörren knacka Kenny igen:
- JUSTIN, KOMMER DU INTE NU SÅ BLIR JAG GALEN.
- Vill du komma in?
- Ja!
- Vad säger man?
- Justin du är min bästa vän för alltid.
- Och?
- Jag älskar dig?
- Du har världens bästa tjejiga brittiska accent i världen?
- Du har världens bästa tjejiga brittiska accent i världen! Jag öppnade och gick nöjt ut.
- Jag kommer döda dig.
- Vill du döda världens kändaste tonåring? Han kollade surt på mig. Jag låtsades puffa till håret och log sedan nöjt.
- Skulle inte tro det va!

Det kändes som om det inte var hon som stod där en bit framför mig på flygplatsen. Hon kollade runt och letade efter mig med blicken. Men jag gick bakom Kenny och kollade på henne i smyg vid hans sida. Plötsligt fick hon syn på Kenny och log stort, när jag sedan gick fram så att jag gick framför Kenny log hon ännu mer och började gå mot mig. Hon ökade takten varje sekund och till slut sprang hon mot mig. Jag sprang mot henne med och plötsligt var hon bara där i min famn. Jag lutade mig mot hennes hår och burrade mitt ansikte mot hennes hals. Hon fnittrade till och strök mig mjukt över ryggen samtidigt som jag kysst ehenne mjukt på hjässan.
Jag hörde Kenny skratta bakom oss men det struntade jag fullkommligt i, i just de ögonblicket fanns bara jag och Sapp. Inget annat spelade någon roll.
Det var då jag viskade:
- Jag vet att jag har sagt 'jag älskar dig' till dig många gånger, och jag har menat de alla gånger. Allt jag säger menar jag till dig. Men, om man säger 'jag älskar dig' till varann för många gånger, betyder de tillslut ingenting. Det blir uttjatat. Så jag ska försöka att inte säga det till dig så ofta. Vi är alldeles för unga för äktenskap, de vet jag. Och jag ska inte fria till dig på länge. Men jag vill ändå veta att du är min. Så därför säger jag: Jag älskar dig Sapp.

__________

Halvlångt eller vad säger ni? ;)

MELLANKAPITEL, MELLANKAPITEL

KOMMENTERA

De hade lagt på. Sedan lämnat mig, utan mobilen. Jag saknade Justin mer nu än någonsin. Jag hade trott de varit botten innan samtalet, att jag inte kunde sakna han mer. Det gjorde jag. Jag saknade han något fruktansvärt.

Jag visste att allt kunde vara en fälla. Skulle man bara "glömma" att stänga dörren till "cellen"? Sällan. Man kunde inte ha sådan tur. De kanske bara ville ha ett tillfälle att tortera mig mer, med Justin bilder och kalla sms. Men jag kunde inte missa denna chansen, det kanske var den ända jag hade. Kanske det sista jag gjorde som iallafall lät rätt vettigt och rätt. Jag vet inte. Lät 'rymma från en cell för att kanske kanske hitta någon som kan hjälpa en"- vettigt? Inte direkt.
Men ändå smög jag tyst, att jag inte hade skor hjälpte en hel del. Dörren var ju precis höger om celldörren så jag såg den igenom gallret. Mitt hjärta dunkade i 190 och det kändes som om hjärtat skulle sprängas. Jag skakade när jag la handen på handetaget och var nära att dra tillbaka den när jag hörde den mullrande rösten bakom mig.
- VAD FAN GÖR DU?! Jag drog snabbt ner handtaget och sprang ut från de lilla garaget. När jag kom ut sprang jag. Jag började springa direkt.
- STANNA! jag hörde den mullrande rösten bakom mig. Det var kyligt. Jag gissade på att det var kväll, då solen höll på att gå ner i horisonten, eller upp. Jag sprang de snabbaste jag kunde på en stig mitt ute i en skog. För det var en stor skog jag var fångad i, träden omringade mig och jag hindrade de höga skriken när jag hörde de mullrande dunken i marken bakom mig.
Fötterna ömmade och det kändes som om jag skulle tappa de vilken minut som helst. Håret fladdrade i vinden och tårarna rann nerför kinderna. Jag hade gråtit mycket de senaste dagarna. Mest hela tiden grät jag, det kändes löjligt. Varför grät jag så mycket?
Efter en lång stunds av springande hörde jag inte stegen bakom mig, jag vågade mig själv att kolla bak. När jag gjort det var det tomt bakom mig. Så jag stannade. Benen värkte och huvudet värkte ikapp med benen. Jag struntade för tillfället i om jag syntes eller inte. Benen vek sig och jag föll handlöst ner på marken. Jag kröp ihop i en liten boll och la benen högt uppe vid huvudet. Tårarna forsade ner för kinderna och jag var så sjukt rädd. Jag skakade, tänderna skallrade mot varann och jag försökte blunda och glömma den oroande värken i magen, det gick inte. Den oroande känslan speglades i varje ryck jag gjorde.
Efter en liten stund somnade jag, med skallrande tänder.

- DÄR ÄR HON. Jag hoppade upp på fötter och kollade mig runt. Det tog några sekunder för mig att förstå att de var bakom mig. De hånlog log och visade med armarna att jag skulle komma fram. Jag vände mig om och såg de endast några meter från mig, jag sprang även denna gång iväg med dunkande hjärta. Det var mörkt ute, men jag hade ingen aning om hur länge jag sovit.
Denna gången hann jag dock inte så långt innan ljuden bakom mig dämpades. Jag kollade bak och pustade ut när jag inte såg några.
Jag skulle precis sakta in när jag sprang in i något,- eller någon. Jag vågade inte kollade upp, håret flög runt mitt huvud och marken under mig var fuktig och kladdig. Jag vågade inte kolla upp på berget som stod framför mig. Sedan hörde jag de höga hånskrattet och jag ville bara försvinna, dö.

Jag hade kommit fram till en skog, den var stor och tog säkert flera timmar att gå igenom. Jag gick en bit och satte mig sedan ner bakom ett träd. Jag hade en keps nerdragen på huvudet och luva över huvudet. Mest för att skydda mot mygg och knott, men också flr att inte visa så mycket av mitt ansikte. Vilket jag ändå gjorde. Jag lutade mig ner mot trädstammen och lät vindarna smeka mina kinder. Det började bli rätt kallt, vinden flög rakt igenom joggingbyxorna. Jag somnade efter en stund, med oroliga drömmar.

_________________

Lite I know ;(<3

KOMMENTERA :D

Jag satt i min "säng" med ryggen mot dörr/grinden. Den mörk- och ljushåriga stod där och kollade på när jag höll samtalet med Justin. Jag grät, våldsamt, men hade ändå ett leende lekandes på läpparna.
- Duschade. Jag hörde att han började gråta mer än innan.
- Babe... Han dröjde ut på de. Jag älskade när han sa så, babe. Om han skulle sagt 'seexy', 'hottie' eller något liknande skulle det bevisas att han tänkte mest på utseendet. Men han sa babe. En av mina favorit ord, och Justin.
- Dina kläder luktar underbart Justin.
____________________

Varför var hon tvungen att säga sådanna saker? Orden gjorde så att jag mådde illa. Inte lite, mycket. Jag slängde mobilen i sängen och sprang mot toaletten på nedevåningen. Jag sprang förbi vardagsrummet där min mamma och Stefan satt. Jag hann mumla:
- Sapp, och peka bakåt innan jag sprang in på toan och spydde i toalettstolen. Jag torkade mig runt munnen och spolade ner spyan innan jag höll mig för magen som för att försöka trycka bort smärtan.
Jag visste inte hur det kändes att ha mensverk, men jag kunde nog föreställa mig.
Jag tog ett djupt andetag och kollade in i mina svarta hål som ögon i speglen. Jag såg helt död ut. Jag kollade mot dörren och började jogga tillbaka till Sapps sovrum. När jag kom dit satt Stefan och Pattie i sängen med min telefon i handen. De höll den nere i knät, de hade lagt på.
- Hur fan kunde ni lägga på!? röt jag och sprang fram till de för att dra åt mig telefonen.
- Vi la inte på, de gjorde hon.
- Skulle hon lägga på?!
- Det var inte vi, vi lovar. Stefan kollade dött på mig. Mamma reste sig och gick ut från sovrummet. Jag höll ögonkontakt med Stefan hela tiden.
- De gör det för att provocera er. Att ni ska sakna varann mer och mer. Fattar du? Det är deras plan. Låtsas att detta inte hänt. Han reste sig och tänkte gå ut från rummet när jag röt.
- Jag försvinner och letar efter henne själv om inte du hjälper mig. Han stannade upp men fortsatte sedan gå. Det var droppen. Om han inte ville hjälpa mig att hitta sin dotter skulle jag göra det på egen hand. Jag hade bara boxershorts på mig, så jag reste mig upp från sängen och sprang fram till min resväska. Jag drog ut ett par svarta joggingbyxor och en svart t-shirt, samt en munkjacka som jag skulle ha över. Det var ju fortfarande sommar, så jag skulle inte frysa med den. Jag drog på mig kläderna och la sedan den trasiga mobilen i fickan på joggingbyxorna. Jag letade upp en av Sapps ryggsäckar och packade den med en macka och en vatten flaska, med vatten. Jag gjorde allt tyst, då alla gått och lagt sig. Jag ville ju inte väcka de och avslöja mig själv, det skulle ju inte bli så bra. När jag hade packat allt letade jag upp en lapp och en penna sedan skrev jag:

' Hej. Ni ville inte hjälpa mig, så jag hjälper mig själv. Jag sticker nu iväg och letar efter Sapp, själv. Hör av mig. Justin. '

Jag la den på Sapps huvudkudde och bäddade snabbt sängen. Jag släckte rummet efter mig och gick sedan mot dörren. Jag låste upp och låste efter mig när jag kommit ut. Kvällsluften var kylig och jag rös till. Det var riktigt mörkt, klockan var halv 12 på kvällen. Jag började gå. Jag visste inte vart jag skulle, jag gick bara.

De hade lagt på. Sedan lämnat mig, utan mobilen. Jag saknade Justin mer nu än någonsin. Jag hade trott de varit botten innan samtalet, att jag inte kunde sakna han mer. Det gjorde jag. Jag saknade han något fruktansvärt.

_______

 Kommer ett litet nu, även fast de var tre kommentarer på förra ;D

KOMMENTERA ANNARS KOMMER DET INGET MER, ALLS.

- Jag är 18, så jag får bestämma själv.
- Inte sådana här beslut. Jag tog ett till steg mot henne och gick sedan ut från rummet och in i köket. Jag öppnade kylskåpet och tog ut lite smör. Sedan tog jag ut några mackor från frysen och värmde upp de i mikron. Jag satte mig ner i en av köksstolarna och väntade på att de skulle bli klara. När de var de bredde jag de och började äta, jag tog ut lite mjölk från kylen som dricka.

När jag satte mig ner i stolen med mackorna och mjölken färdigt framför mig kom mamma ut i köket. Hon såg rasande ut. Jag försökte se oberörd ut, men jag var näst intill livrädd. Inte för henne, utan för att hon skulle tvinga mig att stanna här. Men jag hade bestämt mig, jag skulle inte stanna här.
- Du är Justin BIEBER, Justin. Hon uttalade Bieber som om det skulle vara pest eller cancer. Jag kollade på henne medans jag tog en tugga av mackan.
- Och?
- Du kan inte göra såhär mot mig Justin! Hon lät bekymrad, rädd och bestämd.
- Jag måste.
- Varför?
- Hon betyder ALLT för mig. Hon suckade.
- Jag har pratat med Stefan, han gillar inte heller detta. Jag vill kontakta polisen, men han säger att det inte funkar. Varför? Hon ryckte på axlarna och slog ut med armarna som för att stryka under det hon just sagt.
- De kommer döda henne mamma. De funkar inte så. Vi kan inte kontakta någon, alldra minst polisen. Hon suckade och lämnade mig ensam i köket.

Jag tog den varmaste duschen jag någonsin tagit. De varma vattnet strömade ner från min kropp och jag kände mig plötsligt fri. Fri från alla problem, fri från allt. Jag schamponerade mitt hår och själde ut det, sedan schamponerade jag kroppen och tog sedan massor med balsam i håret. Jag kollade ner på min kropp, revbenen syntes inte. Jag hade inte blivit smalare, som tur va.
Jag kände mig äntligen ren! Efter 4 dagar utan dusch var det underbart att äntligen duscha! Badrummet var underbart! Stort, mycket plats. Badkaret på ena sidan av duschen verkade lockande men jag avböjde. Jag orkade inte bada också, även fast det var underbart. När jag duschat klart var jag dödstrött. Jag kunde knappt öppna ögonen. Det fanns en klocka på väggen, den skvallrade om att jag vart där 2 timmar. Herre gud. Detta kändes nästan som hemma. Justin skulle kunna komma in genom den stängda dörren när som helst, springa fram till mig och kyssa mig passionerat på läpparna. Sedan retfullt på näsan och sedan på kinden.

Jag skulle bara skratta och krama om honom, försöka hinna kyssa tillbaka innan han flyttade läpparna från mina läppar till näsan. Från näsan till kinden, från kinden till munnen och om igen. Jag visste nästan att han skulle göra så. När jag fick se han igen, om jag fick se han igen.

Jag skakade snabbt på huvudet och försökte hindra tårarna som ville rinna nerför mina kinder. Jag drog handduken tätare om mig och torkade mig lite snabbt innan jag gick fram till skåpet. Jag öppnade de och mitt hjärta började dunka i öronen, pulsen var plötsligt uppe i 190 och jag började smått skaka. Inte synligt. Men jag kände det.
Det var Justins kläder som låg där inne. Ett par joggingbyxor och en vit tröja. Hur jag kunde veta att det var Justins kläder var för att han hade haft på sig kläderna en gång. När vi varit i studion. Jag stod där en stund. Det låg ett par svarta trosor och en svart bh i min storlek bredvid. Jag drog först tag i de och fixade till handduken så att den torkade håret. Sedan tog jag försiktigt tag i trosorna och tog på mig de. Jag satte sedan på mig den uppenbart bekväma bh:n. Jag drog sedan försiktigt som för att inte ta sönder kläderna, på mig Justins kläder. Det kändes konstigt, det var mycket för stort tillexempel. Byxorna skulle stanna vid knäna om jag inte spände snörena i midjan. När jag gjort de satt de perfekt, förutom att de var minst 10 cm för långa. Jag drog upp nedredelen på tröjan och luktade på tröjan, den luktade precis som han. Om man la huvudet på hans axel och drog in hans doft doftade de precis så. Underbart.

Jag skvätte vatten i ansiktet på mig själv och försökte få tårarna att sluta rinna. Det gick sådär, de vägrade. Jag tog några djupa andetag och gjorde ett sista försök. De stripigt blöta håret hängde ner för axlarna och ögonen var röda av tårar. Jag kollade tomt på mig själv, de känns som om jag kollar rakt igenom mig själv. Som om jag var ett spöke eller något. Det lät fånigt, det lät ur fånigt. Men det känndes så.
Jag tog ett sista andetag och la handen mot handtaget. Men ångrade mig. Jag gick tillbaka mot skåpet och kollade längre in i det. Det fanns en svart kofta där inne också, jag drog på mig den snabbt och gick sedan och öppnade dörren. Bestämt, med tårar i ögonen. Mesigt. Jag vet.

Jag fick ett samtal strax innan jag skulle gå och lägga mig. Av dolt nummer, det kunde va ett fan. Då var jag tvungen att byta nummer, igen. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna knappen. Jag drog handen mot örat och hörde något jag aldrig ville uppleva igen.
Någon grät i andra luren. Och det var bara en person som lät så när hon grät. Sapphire Pierce.
- Sapp? viskade jag med gråten i halsen. Hon hulkade sig och sa sedan svagt.
- Ja, Justin. Mitt hjärta hoppade olägligt ett extra steg.
- Jag kommer hitta dig Sapp. Du tror mig va? Jag lät svag, jag ville vara stark, men jag kunde inte. Hon började hyperventilera.
- Leta inte efter mig Justin. Jag drog efter andan, men lugnade mig sedan.
- Varför? viskade jag.
- Jag vill inte att du kommer hit.
- V.. Jag hann inte säga mer innan hon avbröt mig. Hennes brustna stämma var som sorglig musik i mina öron, en låt jag grät till.
- Jag vill komma till dig.
- Vems mobil ringer du från? Jag försökte byta samtalsämne.
- Jag har dina kläder på mig. Det brast, jag började stor böla. Hur kunde hon ha fått mina kläder, vad gjorde de med henne. Tvingade de henne att ha på sig mina kläder? Vad var de där för sjuka människor?
- Va-a?
- Jag får se bilder på sig hela tiden. De finns minst tre bilder på dig på min vägg. Jag fick inte fram något, men det behövdes inte, för hon fortsatte.
- De gjorde ingenting med mig. Ett stor klump försvann från mitt bröst. De gjorde inget med henne, åh gud. Hon fortsatte igen.
- De vill bara lura dig. Vet du var jag fick göra innan? Hon lät gladare, som om hon var på ett kampingläger, inte ett ställe med vrickade puckon.
- Ne? Vad gjorde du babe?
- Duschade. Jag började gråta igen. Men försökte inte visa det.

Jag satt i min "säng" med ryggen mot dörr/grinden. Den mörk- och ljushåriga stod där och kollade på när jag höll samtalet med Justin. Jag grät, våldsamt, men hade ändå ett leende lekandes på läpparna.
- Duschade. Jag hörde att han började gråta mer än innan.
- Babe... Han dröjde ut på de. Jag älskade när han sa så, babe. Om han skulle sagt 'seexy', 'hottie' eller något liknande skulle det bevisas att han tänkte mest på utseendet. Men han sa babe. En av mina favorit ord, och Justin.
- Dina kläder luktar underbart Justin.

_________________________________________________________________________________________

HUR KOMMER DETTA GÅ? Hur tror ni det kommer sluta? >.< 0.0  <3

NU VILL JAG HA MKT RESPONS! Detta kapitel har tagit lång tid att skriva!<3

KOMMENTERA

- Handdukar finns i skåpen, där i ligger också kläder. Du får vara här så länge du vill, nästan. Det finns inga fönster, så du kan inte rymma. Ha de så skoj. Han stängde dörren när jag gått in och låste efter mig. Jag brydde mig inte om detta var någon fälla. Allt jag brydde mig om var att jag var i det finaste badrummet jag någonsin skådat. Förutom de Justin visat mig, på stranden i LA. 

Bilden gjorde mig livrädd. Båda bilderna gjorde mig livrädda. När jag fick den en timme efter den första började jag skaka, inte något våldsamt. Men ändå synligt. Varför var det så mycket män runt omkring henne? Hon kollade in i kameralinsen och jag såg att det var blöta sträck på hennes kinder. Ögonen var också fyllda med tårar. Vad gjorde männen med henne, vad gjorde de med henne just nu?

Vad gjorde de?

Jag var livrädd för sanningen, men ville ändå veta den. Jag ville veta vad de gjorde. Med henne just nu. Jag slängde mig i sängen. Mobilen slogs med ett förskräckligt ljud mot marken och jag höll för öronen samtidigt som jag började skrika och gråta. Sanningen gjorde mig galen. Jag kunde gissa vad de gjorde. Men man kunde inte vara säker, inte om man inte såg det med egna ögon.

Mobilen pep till igen, ett sms. Skärmen hade spruckit, om möjligt ännu mer än innan. Skärmen låg uppåt så jag kunde skymta bokstäverna. Det stod

”Vet du vad vi vill ha? Kan du gissa?”

Vad fan skulle jag gissa på? Pengar. Skulle jag ge pengar till de, men vart var de? De kunde ju vara på andra sidan jorden just nu, i Kina, Japan eller kanske Norge? Jag hade ingen aning, och hade inte lust att åka halva jorden runt i detta skick. Jag skulle ta med Sapp vart som helst när hon kom tillbaka, om hon kom tillbaka. Till Hawaii, hon hade väll alltid viljat åka dit? Jag kunde se henne springa i bikini på den varma sandstranden ut i det turkosa vattnet. Jag kunde se det på näthinnan. Och jag kunde slå vad om att bilden skulle vara kvar ett bra tag.

- Hur är det gubben? Jag hade inte hört dörren öppnas, men när sängens ena sida trycktes ner gissade jag på att mamma hade satt sig där, och jag hade rätt. Mammas lilla hand tog tag i täcket och lyfte de från mitt ansikte.

- Skicka hit Stefan. Hon kollade chockat på mig. Hon undrade väll vad jag ville honom i boxershorts nergrävd i sängen.

- Va?

- Jag vill prata med Stefan.

- Jag hämtar han.

- Bra. När mamma lämnat rummet reste jag mig och gick fram till Sapps garderob. Jag letade efter ett par byxor jag lagt här för någon vecka sedan, på Sapps mors begravning. Jag drog upp de, ett par svarta jeans. Mina favorit byxor närmre bestämt. Jag hade nästan glömt att jag lagt de där. Jag drog på mig de, och letade sedan vidare. Jag hittade den vita t-shirten med. Jag hade gömt den samtidigt.

- Vad ville du? Jag vände mig mot Stefan som stod i dörröppningen. Jag försökte att se hård och bestämd ut. Jag vet inte hur det gick, men inuti höll min själ på att falla sönder.

- Jag älskar din dotter, det har du fattat va? Han nickade spänt.

- Ja, det har jag fattat.

- Bra. Jag kommer göra vad som krävs för att få henne tillbaka. Jag kände mig som någon slags agent eller något liknande. Det kändes, konstigt.

- Det hoppas jag att du också kommer. Han nickade bestämt.

- Jag kommer göra vad som helst.

- Så vi kommer få tillbaka henne. Jag kände mig fånig, som om vi var två barn som skulle göra ett uppror mot en granne som tagit ens leksaksbil.

- Ja.

- I got a plan.

- Låt höra.

- Vi försöker få ut de var de håller henne, säger att jag tar hennes plats. När vi väl kommit dit tar jag hennes plats och försöker rymma. Typ så?

- De kommer aldrig gå på de.

- Jag tar mig in. Vi har ingen tid på oss. Vi måste ge oss av nu. Jag messar de direkt. Jag går ensam in. Jag tar mig in, sedan är jag med Sapp. Okej?

- Detta funkar inte! Vi hade varit för inne i vårt samtal för att märka att mamma kom in i rummet. Hon hade ställt sig i dörröppningen med armarna i kors, och skakade nu på huvudet.

- Jag låter inte dig ta hennes plats, tyvärr. Jag tog ett steg mot henne och kollade irriterat henne i ögonen.

- Hon är min flickvän mamma!

- Ska du offra ditt liv för henne?

- Ja.

- Jag tillåter inte dig!

- Jag är 18, så jag får bestämma själv.

- Inte sådana här beslut. Jag tog ett till steg mot henne och gick sedan ut från rummet och in i köket. Jag öppnade kylskåpet och tog ut lite smör. Sedan tog jag ut några mackor från frysen och värmde upp de i mikron. Jag satte mig ner i en av köksstolarna och väntade på att de skulle bli klara. När de var de bredde jag de och började äta, jag tog ut lite mjölk från kylen som dricka.

 _____________

Tror tyvärr inte de kommer upp något mer idag, för att jag kanske ska sova äver med en vän :) Men imorgon kommer det! :D

KOMMENTERA

- Av samma anledning som vi gör detta mot dig, pengar.

- Kommer ni få pengar av någon om ni plågar oss såhär, släpp mig! Snälla! Han hånlog mot mig, jag hade nästan glömt de andra männen i rummet när jag hörde en av de skratta hånfullt.

Den brunögda skrattade också till.

- I princip. Jag fnös. Mobilen plingade plötsligt till och jag kollade uppmärksamt på den. Jag hann se vad det stod, innan brunöga drog bort mobilen och kollade uppmärksammat på smset.

Det var av Justin.

Det stod: ”Var har ni henne?”

- Vill du veta vad de stod? Brunögat hån log mot mig, jag hade lust att slå in det där jävla flinet i hjärnan, in i skallen på honom. Jag skakade på huvudet. Jag visste ju redan. Men när jag skakade på huvudet eggade de honom ännu mer, nu ville han verkligen visa det. Eller säga det.

Han sträckte fram mobilen och lät mig läsa smset i minst en minut, jag läste det en gång, sedan kollade jag ner i mitt knä istället.

- Det står ”Var har ni henne?” Inte lite känslolös där eller? Jag fnös och kollade upp på honom.

- Inte igenförelse med er! Jag kollade runt i rummet. Männen hade stannat upp i sitt babbel och kollade nu irriterat på mig.

- JAG HATAR ER! BARA SÅ NI VET, JAG HAT.. sedan hann jag inte skrika mer innan jag fick en flata i ansiktet.

- SLUTA SLÅ MIG, ett till slag.

- MEN SLUTA DÅ FÖR HELVETE, ett till slag. Tårarna som upphört började rinna igen, det sved. Jag försökte låta arg. Det gick bra, i början. Sedan sket allt sig och jag lät som en liten barn unge som skrek efter godis. Jag började hulka mig och skrek dovt, i min hjärna hoppades jag. Plötsligt kopplade någon bort repen från mina handleder och skrek.

- RES DIG, i mitt öra. Jag vågade inte annat än att resa mig sakta upp på mina skakiga ben. När jag rest mig upp fick jag ett knä i magen, den brunögda mannen knäade mig i magen. Jag böjde mig ner och höll armarna nära magen, för att hindra smärtan som blommade upp där. Jag ångrade att jag inte lärt mig självförsvar som pappa alltid sagt till mig att jag skulle gå på. Han kanske hade en baktanke? Vad var det egentligen jag inte visste om vår familj, och vårt liv. Var allt bara fantasi? Pappa kanske levde under skyddad identitet. Nej, det skulle väll inte vara möjligt. Jag hade ingen aning. Och vågade inte gissa längre. Det kunde gå illa, riktigt illa. Justin kunde dö. Min mamma var ju redan död. Tänk så skulle de utrota oss? Tänk skulle drömmen bli sann?

Jag fick ett hårt knä mot revbenen och skrek rakt ut.

Plötsligt kände jag något vasst mot över armen. Sedan kände jag något varmt och klibbigt rinna ner för armen. Blod.

Blodet rann ner för min arm. Jag vågade inte kolla efter, ville inte heller för den delen.

- SÄTT DIG NER. Jag föll bakåt av en knuff. Satte mig hårt ner på stolen och slog till rumpan på stolen. Jag kände plötsligt något vasst mot min hals och satte mig blixtstilla.

- Fattar du vad som kan hända om du inte lyssnar på vad vi säger? Fattar du? Det vassa ströks mot min hals, det var inte så vasst, då hade det blivit hål på skinnet direkt.

Det var fel sida på kniven. Kanske med mening, kanske inte.

- Fattar du? Jag nickade svagt. Trycket från kniven försvann och jag kunde pusta ut. Men jag gjorde det inte, inte än.

- Ge henne något att äta, sedan de hemliga rummet.

- Okej herrn. Jag kände att någon tog tag i min arm och jag gjorde en lönlös ansats att resa mig upp.

- Nej, vänta, fotot först. Je, står du vid hennes sida? Nudda hennes kind med dina läppar, inget mer! Lovar du? Killen som rört mina läppar med sin hand kom upp vid hans sida och kollade på mig med ett hånleende innan han nickade. Han kom fram till mig och satte sig vid min sida, på knä tror jag.

- Ni andra. Ni kan ställa er bakom, se oberörda, men ändå med, okej? Ett mummel utbröt i salen och alla gick och ställde sig bakom mig. Jag blev rädd.

Brunögat klickade in något på mobilen innan han hånlog mot mig och sa:

- Din lilla ”pojkvän” vill verkligen ha dig, vet du var han skrev? Jag hann inte svara innan han fortsatte.

- ”För helvete, jag kommer hitta henne, och det vet du! Ger mig en adress, jag tar hennes plats”, han började skratta och det gjorde alla andra i salen med, alla förutom jag. För jag visste att det var sant. Jag ville inte vara självisk. Men det var sant. Justin skulle göra vad som helst för mig. Även fast jag inte ville det själv. Jag skulle aldrig låta han ta min plats, ALDRIG.

- Ställ er rätt nu! Mannen som satt jämte mig började röra huvudet mot min kind och jag vågade inte röra mig. Det gjorde fortfarande ont i magen, något som påminde mig om vad de kunde göra mot mig.

När hans läppar nuddade min hud ryckte jag till och rös sedan, av obehag. Om Justin skulle gjort samma sak skulle jag ryst av behag.

Brunögat tog fram min mobil och tryckte av ett foto. Mannen som pussat mig på kinden släppte min kind och reste sig upp.

-

Maten var den äckligaste jag ätit, men jag åt upp allt ändå, och jag var för hungrig för att orka klaga. När jag ätit upp var jag så mätt att det kändes som om jag rullade fram.

- Kom. En av männen stod vid en stängd dörr. Han kallade på mig och jag reste mig motvilligt upp. Jag gick sedan långsamt fram till mannen och ställde mig en bit vid sidan om honom. Han log ett litet leende, som var halvt snällt, halvt hånleende. Jag besvarade det, glad för att någon var hyfsat snäll mot mig.

- Vill du veta vad som finns innanför dörren? Frågade han och jag nickade.

Han öppnade dörren och jag fick en chock. Det var ett badrum. Det fanns en dusch lite längre fram och en toalett vid sidan om. Handfatet stod bredvid toan.

- Åh herre gud!

Sedan kom jag på vad hon hade sagt, hade Eddie varit läckan. Jag valde att konfrontera honom, så jag kollade ner på honom och mötte hans vattniga ögon.

- Är det sant? ÄR DET DU SOM SAGT ALLT?

- Sapp.. började han, jag avbröt honom.

- Inte gullig gullande nu, va det du? Jag kollade hårt på honom, han kollade ner i marken och vågade inte möta min blick.

- Jag hade inget val!

- Visst! Hon kollade upp och mötte motvilligt min blick.

- Vad skulle jag ha gjort när de hotade med min syster och.. han avbröt sig själv och kollade ner på sina fötter. Jag hade nästan glömt att männen och kvinnan befann sig i samma rum när hon harklade sig, jag spände blicken i henne och försökte psyka henne, det gick inte. Hon gjorde det tillbaka, men 100 gånger värre. Jag kollade tillbaka på Eddie istället. Han kollade fortfarande inte upp på mig.

- Och, sa jag kallt.

- Dig, han kollade in i mina ögon och jag såg att han var fullt ärlig. Det gjorde ont att se han säga sanningen så rakt och ärligt.

- Vadå mig?

- Det ljög, de sa att de inte skulle ta dig hit om jag gjorde som de… De avbröt honom, eller rättare sagt, HON avbröt honom.

- Och du gick på de, hon skrattade hjärtlöst, och humorlöst. Eddie kollade ner i marken igen och jag kunde se hur tårarna började speglas i hans ögon. Jag fortsatte rycka väck händerna igen, det var lön löst. Jag ville bara hem. Hem till personen som betydde mest på hela jorden för mig. Justin.

- Bara släpp oss! Jag lovar att aldrig i hela mitt liv ta upp detta, jag tänker inte berätta det för en enda person! Bara ni släpper oss, jag började plötsligt gråta. Tårarna rann ner för mina kinder och jag kände Eddies blickar bränna mot min hud.

- Dream on baby, hon gick fram till mig och la högerhandens pekfingers nageln mot min hud i nacken, de reste sig som de brukade göra när Justin kysste mig där. Men då brukade de handla om att jag njöt, nu gjorde det ont. Hon drog bort håret från min högra axel och lutade sig ner mot mig. Männen stod bara och kollade på henne, jag tror de gillade henne. Hon drog vänster handen genom håret och flyttade även sitt hår till sin andra sida. Männen kollade med blödiga ögon mot henne, den brun håriga mannen var värst. Det kände som om han skulle hoppa fram och äta upp henne vilken sekund som helst. Om jag inte hade varit fast bunden hade jag slått till henne med handflatan. Men jag kunde inte röra mig. Jag försökte flytta nacken, men hon höll fast mig med vänster handen, under min käke. Jag rös igen, av obehag.

- Jag vet att killen framför dig älskar dig. Viskade hon, jag blev helt stel. Hur fan visste hon det? Hon kanske bara hittade på? Jag kollade mot Eddie, men mötte inte hans blick. Älskade han mig?

- Men killen du tror älskar dig, älskar han dig verkligen?

-

Jag var tillbaka i min cell, vilket var riktigt skönt! Eller min cell kanske var till överdrift, när Eddie också var här inne. Beth, som alla kallade henne hade sagt att vi behövde ”prata med varandra”, sure.

- Du gillar Justin väldigt mycket va? Det vad han som bröt tystnaden, så jag kollade på honom chockat. Han hade först kollat på mig men kollade sedan bort och vägrade möta min blick.

- Jag gillar Justin väldigt mycket, ja.

- Så du utnyttjar inte honom? Jag blev stel av frågan, stel och irriterad. Vad trodde han att jag var för någon egentligen, en player? Jag hade haft ett hyfsat seriöst förhållande i hela mitt liv, och han hade så låga förväntningar som om jag var en player?

- Är du seriös? Jag sa det kort och kallt.

- Ja, jag är seriös. Hon kollade mig trotsigt i ögonen.

- Jag utnyttjar honom INTE. Vad tror du om mig egentligen?

- Jag vet inte.

- Vad sa du till de?

- Va? Han verkade förvånad över min fråga.

- Vad sa du till de? Sa du vart vi skulle och våra telefonnummer eller?! Jag blev arg, och ledsen.

- Jag sa riktnumret och vart ni skulle, ja. Han kollade ner på sina händer som vilade i hans knä.

- Varför?

- Det har jag ju redan berättat! Jag höll på att slita av mig håret för det här.

-

- Vad är det där? Eddie pekade snabbt på något som låg på golvet, sten golvet. Det såg ut som papper. Jag tvekade innan jag reste mig upp och gick fram till den, det var ett foto. Killen på bilden log, hans rufsiga hår fick mig att sakna honom ännu mer än jag redan gjorde. Tårarna samlades i ögonen och jag kunde inte hindra de från att tillslut rinna över. Det var Justin på bilden. Jag tappade bilden på golvet och sprang mot min lilla säng, om man kunde kalla den det. Jag la mig tät under lakanen och hörde bakom min lilla bubbla Eddie som reste sig och gick fram till bilden.

Plötsligt kände jag en hand mot höften, Eddie.

- Rör mig inte.

- Vi är kompi..

- Men inget mer. Jag vill vara ifred, sätt dig på toa eller något. Han tog ett djupt andetag och jag hörde steg bort från sängen.

Jag visste egentligen inte varför jag blev så sur hela tiden. Jag bara blev det. Jag orkade inte vara glad när inte Justin var här, det lät patetiskt. Men det var dessvärre sant. Helt sant.

Jag hade legat i sängen en hel dag, det var eftermiddag. Klockan hade precis slagit kvart över 3. Jag åt inget, och drack bara när jag var i riktigt behov av det. Mamma hade kommit upp och försökt prata med mig några gånger under dagen, men hade gett upp rätt snabbt. Det gick inte att prata med mig, jag ville inte att någon skulle prata med mig. Jag ville prata med Sapp och ingen annan, men Sapp var inte här, och jag var inte med henne. Jag hade dåligt samvete över att jag inte var med henne. Att jag kanske aldrig skulle få vara med henne igen. Jag skakade på huvudet och började sedan smått skaka över hela kroppen. Tårarna rann, de hade jag inte märkt.

Plötsligt pep mobilen till, jag orkade först inte resa mig upp men fick sedan tillbaka tankarna om att det var Sapp som skrev att hon mådde bra och snart skulle komma hem, ja jag hade fortfarande de förhoppningarna. Även fast jag visste att det var fullkomligt OMÖJLIGT.

Jag sträckte mig mot mobilen och drog den till mig, jag låg i boxershorts i sängen och grät. Jag kände mig väldigt fräsch. Jag tryckte på hemknappen och såg ett meddelande från dolt nummer. Det stod:

” Hur tror du hon mår? ;) ” Jag skymtade en bild, på en tjej med brunt långt hår och tårar rinnande ner för kinderna, en bild på min tjej.

MIN SAPP. 

_______________________________________________________________________

HOPPAS NI GILLAR DETTA KAPITEL OCH KOMMENTERAR MYCKET

KOMMENTERA

Vad menade de med det? 
* Vet du vad vi vill ha? *

Den tredje dagen hände ingenting, och när jag säger det. Menar ag det, bokstavligt. Jag fick inte mat, inte vatten inte något. Men jag kunde gå på toa, jag hade en liten illaluktande toalett i de ena hörnet på cellen. Jag hörde ljud utifrån, inte helt utifrån, men från utanför cellen. Jag försökte sova bort hela dagen. Men det gick inte så bra. Jag låg i sängen hela dagen även fast jag inte kunde sova. Jag fick vänta på maten till eftermiddagen då den mörkhåriga killen kom och hämtade mig. Han sa inget, något som gjorde mig rädd. Rädd för honom och vad han hade i tankarna. Det kändes konstigt när han följde mig bort och satte mig på stolen, han band fast mig med de åtsittande repen igen. Jag började skaka.

- Vad ska du göra? Frågade jag skärrat. Hon kollade bara tomt på mig. Han sa inget, gick bara tillbaka med att snurra de skavande repen mot mina handleder. När de brände till försökte jag rycka till mig handen, av reflex. Han smällde till mig med handen på benet. Bara handflatan. Men det sved ändå. Varje rörelse han gjorde var hackig och självsäker, varje rörelse jag gjorde var skakig. Jag tog ett djupt andetag och sa:

- Vad vill ni? Jag gör vad som helst, bara jag får komma härifrån, snälla. viskade jag. Jag fick inte fram något mer. Han hånlog bara mot mig.

- Vi kommer snart tillbaka, vi ska bara hämta någon du kanske känner. Jag stelnade till, någon jag kanske känner? Justin, var de första jag tänkte på, men de kunde väll inte vara han? Samtidigt som jag hoppades att det inte var honom, hoppades jag att de var han. Jag ville ha honom här hos mig, men jag ville inte ha han här, på stället jag var fångad. Han reste sig upp och kollade ner på mig.

Sedan gjorde han något jag hoppades på att jag aldrig skulle behöva uppleva. De jag trodde allt detta handlade om, men i större format. Han böjde sig ner och kysste mig på pannan. Det var bara en kyss på pannan, och en hand på mitt lår, och jag trodde jag skulle spy. Han reste sig upp och gick ut från rummet. Jag lämnades ensam, igen.

Jag hade säckat ihop rätt hårt på den tjocka trästolen. Jag visste inte hur mycket klockan blivit medans jag väntat. Varje muskel värkte och för några sekunder ville jag tillbaka till min cell, sedan upptäckte jag att det fanns ett ännu bättre ställe, sängen bakom stolen. Precis när jag skulle slänga blicken bak och kolla om den fortfarande var där öppnades dörren, blicken drogs snabbt dit och jag fick en chock när jag mötte de rädda blå ögonen.

_______________

VEM VAR DET SOM DE HADE TAGIT MED SIG?
Mellan kapitel folks ;D

KOMMENTERA  SÅ KOMMER RESTEN IDAG