Och när kommer jag få träffa Justin igen?

Det Sapps pappa hade sagt hade gjort mig chockad och upprörd. Hade Sapp blivit kidnappad av personer som Stefan hade varit i bråk med innan? Det verkade helt sjukt! Vad skulle de göra med henne då? De hade sagt att de ville ha något, han visste att de skulle ge mig ledtrådar. Det borde ju vara pengar? Men det är ju rätt lätt att gissa. Det är väll det som man gissar på först? Allt handlade ju om pengar nu förtiden. Money money money.

När jag ringt och någon svarat hade jag fått hjärtstillestånd, tankar som

- Hon kanske bara tappat sin mobil?

- Hon kanske bara är hos Bella, tre nätter. Men när den ljusa stämman, som inte tillhörde Sapp svarade höll jag på att sprängas, tårarna började nästan rinna ner för kinderna. Men jag höll tillbaka det, det gick till hon sträckte Sapp telefonen, då rasade allt. Jag hade svårt att andas när jag hörde hennes rädda röst.

När vi hade pratat klart hade hon i stort sätt bara lagt på, inte Sapp, den där tjejen. Jag hade ståt med mobilen i handen och bara glott på den, som om Sapps röst skulle höras där ifrån.

- Justin, Justin? Och allt var en dröm, det hade inte hänt. Jag hade fallit ner på golvet, som en fjäder. Sedan hade jag börjat gråta, floder av tårar. Jag visste inte vad som hände, jag hade ingen koll alls.

Senare när jag skulle gå och lägga mig kröp jag ner mellan lakanen i Sapps säng, sedan grät jag floder. Tårarna ville verkligen inte sluta rinna. När jag kollade på klockan för minst 20 gången hade det gått fyra timmar sedan jag gick och la mig. Jag kunde inte känna Sapps doft i näsan hela natten, jag skulle bryta ihop ännu mer, om det var möjligt då. Så jag reste mig upp, gick fram till hennes fåtölj som hon hade i ett hörn i rummet och drog en filt om mig, sedan la jag mig ner i fåtöljen och somnade efter en stund.

-

- Justin? Jag vaknade med ett ryck. Det var mamma. Hon kollade med sina stora kloka bruna ögon på mig och det kändes som om hon såg rakt igenom mig, som om jag var en öppen bok.

- Hur mår du gubben? Jag blinkade några gånger för att vänja mig vid ljuset innan jag kunde kolla in i hennes ögon igen.

- Skit. Om någon annan hade frågat hade jag slängt ut en snobbig självklar kommentar som:

- Hur fan tror du att jag mår? Men det var min mamma, och hon skulle bara bli sur om jag sa något, så det gjorde jag inte. Jag drog filten närmre om mig, det var kallt och jag frös. Hon satte sig på pallen framför som man kunde ha benen på och la sedan handen mot min kind.

- Vad är det som hänt?

- Sapp är borta, jag berättade allt för henne. Att vi inte kunde ringa polisen, att de hade hotat Stefan att om vi ringde de skulle de döda henne, på fläcken. Att de ville ha något, som de inte fått av Stefan och att de inte sa vad de ville ha. Att de hade Sapp någonstans, jag visste inte var. Men jag ville veta, och jag skulle få veta. Tids nog.

Och då skulle personerna som höll Sapp som gisslan vara döda, på fläcken.

Jag vaknade av att någon skrattade, skrek-skrattade mer. Jag sträckte på mig, det spände i hela ryggen, jag hade luggigt för obekvämt helt enkelt. När jag varit vaken en stund gick jag fram till väggen över sängen och drog med naglarna mot stenen, märket var knappt synbart, men jag såg det. Jag ritade 2 sträck, jag hade varit här två dagar nu, jag hoppades att de inte skulle bli fler dagar, men jag visste att jag hade helt fel.

Jag hade rätt, helt fel.

* Sapp satte sig över mig och log stort. Hennes leenden gjorde mina dagar, jag älskade henne fina leende.

- Är du kittlig? Hon log lurigt, så jag skakade på huvudet. Men kunde inte undgå att le. Då log hon lurigt tillbaka och började kittla mig, jag var kittlig. Riktigt kittlig. Jag skrattade högt.

- SAPP! Du dödar mig! Hackade jag fram. Hon slutade och la sina händer på mina sidor, jag tog andan och försökte andas normalt, utan att hyperventilera.  När hon kollat in i mina ögon en stund, för att bara kolla på de och skifta ögon ett antal gånger böjde hon sig ner mot mina läppar. Men stannade strax innan hennes läppar nuddade mina. Sedan hånlog hon busigt och drog bak sitt huvud längre ifrån mitt, jag suckade när hon reste sig och jag låg ensam kvar i hennes fåtölj. Hon ställde sig framför mig och putade med underläppen.

- Blev Mr. Bieber ledsen nu? Jag nickade och putade med underläppen, hon fnissade bara. Jag reste mig snabbt upp och flög på henne. Ett välbekant ljud hördes när hon föll ner på sängen, hon skrattade högt. Jag försökte inte tynga henne så mycket, så att hon inte fick min vikt över sig det vill säga. Jag böjde mig ner och nuddade hennes mjuka läppar. *

- Justin, är du med? Jag ryckte till och kollade upp på Sapps pappa. Vi satt vid matbordet och åt frukost. 
- Dagdrömmare, skrattade min mamma fram, jag kollade bara kallt på henne. Hon betedde sig som om hon inte förstod allvaret. Som om allt var en lek, en lek på liv och död. 
- Förlåt, hon kollade bedjande på mig. Jag nickade och kollade tillbaka på Sapps pappa. 
- Så vad ska vi göra nu då? 
- Vi skulle precis prata om det. Vad tycker du? 
- Jag letar efter henne. De kanske tar mig istället? Min mamma reste sig upp och skakade på huvudet. 
- Det är inte acceptabelt! Jag reste mig också upp och kollade surt på henne.
 - Jag måste, hon är min tjej! utbrast jag, men hon skakade bara på huvudet. 
- Du är Justin BIEBER Justin! Jag skakade på huvudet, och smällde handen i bordet. 
- Inte just nu, nu är jag Justin, BARA Justin. Jag sprang ut från köket och in i Sapps rum, slängde mig i sängen under lakanden och tårarna sprängde under mina ögonlock, jag orkade inte hålla de tillbaka, så jag lät de rinna.

-

- Vill du inte ha något att äta? Jag låg kvar i sängen och luktade på kudden. Den luktade jordgubb och vanilj, som Sapps hår, underbart!
- Du måste äta något Justin.
- Aldrig, svarade jag tyket.
- Inte sådan ton Justin! utbrast hon. Jag vände mig om mot henne och hon mötte mina rödsprängda ögon.  
- Jag måste tyvärr lägga mitt jobb åt sidan ett tag mamma. Hon nickade. 
- Jag förstår. 
- Jag letar efter henne. 
- Du kommer inte hitta henne Justin. 
- Jag måste. 
- Du kommer inte. 
- Mamma hon är min flickvän! Tårarna började tränga sig på igen, jag kunde inte heller denna gången hålla de tillbaka. 
- Har du någon aning om var hon är? 
- Kan man inte få reda på var telefonen befinner sig? De ringde ju från den! Hon skakade på huvudet med ett ledset uttryck. 
- Inte utan att polisen får veta. Och vad ska man säga utan att försäga sig? Jag skakade på huvudet och la huvudet i händerna. Mamma försökte trösta mig men jag sa bara att hon skulle gå, jag ville vara ensam med Sapps kudde och lakan. 
Mobilen som låg på nattyxbordet plingade till, till och början med ville jag inte svara, men när det kom fler och fler reste jag mig tillslut upp på armbågen och tog tag i den. 
Det var ett sms. Från Sapps nummer. Mitt hjärta slog dubbla slag och jag öppnade smset snabbt. 
*Vet du vad vi vill ha?*
Det stod samma sak på varje, jag kollade inte egenom alla. Jag raderade de alla, förutom alla. 
Vad menade de med det? 
* Vet du vad vi vill ha?*

_______________________________________

HOPPAS NI GILLAR DET!;)