De hade lagt på. Sedan lämnat mig, utan mobilen. Jag saknade Justin mer nu än någonsin. Jag hade trott de varit botten innan samtalet, att jag inte kunde sakna han mer. Det gjorde jag. Jag saknade han något fruktansvärt.

Jag visste att allt kunde vara en fälla. Skulle man bara "glömma" att stänga dörren till "cellen"? Sällan. Man kunde inte ha sådan tur. De kanske bara ville ha ett tillfälle att tortera mig mer, med Justin bilder och kalla sms. Men jag kunde inte missa denna chansen, det kanske var den ända jag hade. Kanske det sista jag gjorde som iallafall lät rätt vettigt och rätt. Jag vet inte. Lät 'rymma från en cell för att kanske kanske hitta någon som kan hjälpa en"- vettigt? Inte direkt.
Men ändå smög jag tyst, att jag inte hade skor hjälpte en hel del. Dörren var ju precis höger om celldörren så jag såg den igenom gallret. Mitt hjärta dunkade i 190 och det kändes som om hjärtat skulle sprängas. Jag skakade när jag la handen på handetaget och var nära att dra tillbaka den när jag hörde den mullrande rösten bakom mig.
- VAD FAN GÖR DU?! Jag drog snabbt ner handtaget och sprang ut från de lilla garaget. När jag kom ut sprang jag. Jag började springa direkt.
- STANNA! jag hörde den mullrande rösten bakom mig. Det var kyligt. Jag gissade på att det var kväll, då solen höll på att gå ner i horisonten, eller upp. Jag sprang de snabbaste jag kunde på en stig mitt ute i en skog. För det var en stor skog jag var fångad i, träden omringade mig och jag hindrade de höga skriken när jag hörde de mullrande dunken i marken bakom mig.
Fötterna ömmade och det kändes som om jag skulle tappa de vilken minut som helst. Håret fladdrade i vinden och tårarna rann nerför kinderna. Jag hade gråtit mycket de senaste dagarna. Mest hela tiden grät jag, det kändes löjligt. Varför grät jag så mycket?
Efter en lång stunds av springande hörde jag inte stegen bakom mig, jag vågade mig själv att kolla bak. När jag gjort det var det tomt bakom mig. Så jag stannade. Benen värkte och huvudet värkte ikapp med benen. Jag struntade för tillfället i om jag syntes eller inte. Benen vek sig och jag föll handlöst ner på marken. Jag kröp ihop i en liten boll och la benen högt uppe vid huvudet. Tårarna forsade ner för kinderna och jag var så sjukt rädd. Jag skakade, tänderna skallrade mot varann och jag försökte blunda och glömma den oroande värken i magen, det gick inte. Den oroande känslan speglades i varje ryck jag gjorde.
Efter en liten stund somnade jag, med skallrande tänder.

- DÄR ÄR HON. Jag hoppade upp på fötter och kollade mig runt. Det tog några sekunder för mig att förstå att de var bakom mig. De hånlog log och visade med armarna att jag skulle komma fram. Jag vände mig om och såg de endast några meter från mig, jag sprang även denna gång iväg med dunkande hjärta. Det var mörkt ute, men jag hade ingen aning om hur länge jag sovit.
Denna gången hann jag dock inte så långt innan ljuden bakom mig dämpades. Jag kollade bak och pustade ut när jag inte såg några.
Jag skulle precis sakta in när jag sprang in i något,- eller någon. Jag vågade inte kollade upp, håret flög runt mitt huvud och marken under mig var fuktig och kladdig. Jag vågade inte kolla upp på berget som stod framför mig. Sedan hörde jag de höga hånskrattet och jag ville bara försvinna, dö.

Jag hade kommit fram till en skog, den var stor och tog säkert flera timmar att gå igenom. Jag gick en bit och satte mig sedan ner bakom ett träd. Jag hade en keps nerdragen på huvudet och luva över huvudet. Mest för att skydda mot mygg och knott, men också flr att inte visa så mycket av mitt ansikte. Vilket jag ändå gjorde. Jag lutade mig ner mot trädstammen och lät vindarna smeka mina kinder. Det började bli rätt kallt, vinden flög rakt igenom joggingbyxorna. Jag somnade efter en stund, med oroliga drömmar.

_________________

Lite I know ;(<3

KOMMENTERA :D

Jag satt i min "säng" med ryggen mot dörr/grinden. Den mörk- och ljushåriga stod där och kollade på när jag höll samtalet med Justin. Jag grät, våldsamt, men hade ändå ett leende lekandes på läpparna.
- Duschade. Jag hörde att han började gråta mer än innan.
- Babe... Han dröjde ut på de. Jag älskade när han sa så, babe. Om han skulle sagt 'seexy', 'hottie' eller något liknande skulle det bevisas att han tänkte mest på utseendet. Men han sa babe. En av mina favorit ord, och Justin.
- Dina kläder luktar underbart Justin.
____________________

Varför var hon tvungen att säga sådanna saker? Orden gjorde så att jag mådde illa. Inte lite, mycket. Jag slängde mobilen i sängen och sprang mot toaletten på nedevåningen. Jag sprang förbi vardagsrummet där min mamma och Stefan satt. Jag hann mumla:
- Sapp, och peka bakåt innan jag sprang in på toan och spydde i toalettstolen. Jag torkade mig runt munnen och spolade ner spyan innan jag höll mig för magen som för att försöka trycka bort smärtan.
Jag visste inte hur det kändes att ha mensverk, men jag kunde nog föreställa mig.
Jag tog ett djupt andetag och kollade in i mina svarta hål som ögon i speglen. Jag såg helt död ut. Jag kollade mot dörren och började jogga tillbaka till Sapps sovrum. När jag kom dit satt Stefan och Pattie i sängen med min telefon i handen. De höll den nere i knät, de hade lagt på.
- Hur fan kunde ni lägga på!? röt jag och sprang fram till de för att dra åt mig telefonen.
- Vi la inte på, de gjorde hon.
- Skulle hon lägga på?!
- Det var inte vi, vi lovar. Stefan kollade dött på mig. Mamma reste sig och gick ut från sovrummet. Jag höll ögonkontakt med Stefan hela tiden.
- De gör det för att provocera er. Att ni ska sakna varann mer och mer. Fattar du? Det är deras plan. Låtsas att detta inte hänt. Han reste sig och tänkte gå ut från rummet när jag röt.
- Jag försvinner och letar efter henne själv om inte du hjälper mig. Han stannade upp men fortsatte sedan gå. Det var droppen. Om han inte ville hjälpa mig att hitta sin dotter skulle jag göra det på egen hand. Jag hade bara boxershorts på mig, så jag reste mig upp från sängen och sprang fram till min resväska. Jag drog ut ett par svarta joggingbyxor och en svart t-shirt, samt en munkjacka som jag skulle ha över. Det var ju fortfarande sommar, så jag skulle inte frysa med den. Jag drog på mig kläderna och la sedan den trasiga mobilen i fickan på joggingbyxorna. Jag letade upp en av Sapps ryggsäckar och packade den med en macka och en vatten flaska, med vatten. Jag gjorde allt tyst, då alla gått och lagt sig. Jag ville ju inte väcka de och avslöja mig själv, det skulle ju inte bli så bra. När jag hade packat allt letade jag upp en lapp och en penna sedan skrev jag:

' Hej. Ni ville inte hjälpa mig, så jag hjälper mig själv. Jag sticker nu iväg och letar efter Sapp, själv. Hör av mig. Justin. '

Jag la den på Sapps huvudkudde och bäddade snabbt sängen. Jag släckte rummet efter mig och gick sedan mot dörren. Jag låste upp och låste efter mig när jag kommit ut. Kvällsluften var kylig och jag rös till. Det var riktigt mörkt, klockan var halv 12 på kvällen. Jag började gå. Jag visste inte vart jag skulle, jag gick bara.

De hade lagt på. Sedan lämnat mig, utan mobilen. Jag saknade Justin mer nu än någonsin. Jag hade trott de varit botten innan samtalet, att jag inte kunde sakna han mer. Det gjorde jag. Jag saknade han något fruktansvärt.

_______

 Kommer ett litet nu, även fast de var tre kommentarer på förra ;D

KOMMENTERA ANNARS KOMMER DET INGET MER, ALLS.

- Jag är 18, så jag får bestämma själv.
- Inte sådana här beslut. Jag tog ett till steg mot henne och gick sedan ut från rummet och in i köket. Jag öppnade kylskåpet och tog ut lite smör. Sedan tog jag ut några mackor från frysen och värmde upp de i mikron. Jag satte mig ner i en av köksstolarna och väntade på att de skulle bli klara. När de var de bredde jag de och började äta, jag tog ut lite mjölk från kylen som dricka.

När jag satte mig ner i stolen med mackorna och mjölken färdigt framför mig kom mamma ut i köket. Hon såg rasande ut. Jag försökte se oberörd ut, men jag var näst intill livrädd. Inte för henne, utan för att hon skulle tvinga mig att stanna här. Men jag hade bestämt mig, jag skulle inte stanna här.
- Du är Justin BIEBER, Justin. Hon uttalade Bieber som om det skulle vara pest eller cancer. Jag kollade på henne medans jag tog en tugga av mackan.
- Och?
- Du kan inte göra såhär mot mig Justin! Hon lät bekymrad, rädd och bestämd.
- Jag måste.
- Varför?
- Hon betyder ALLT för mig. Hon suckade.
- Jag har pratat med Stefan, han gillar inte heller detta. Jag vill kontakta polisen, men han säger att det inte funkar. Varför? Hon ryckte på axlarna och slog ut med armarna som för att stryka under det hon just sagt.
- De kommer döda henne mamma. De funkar inte så. Vi kan inte kontakta någon, alldra minst polisen. Hon suckade och lämnade mig ensam i köket.

Jag tog den varmaste duschen jag någonsin tagit. De varma vattnet strömade ner från min kropp och jag kände mig plötsligt fri. Fri från alla problem, fri från allt. Jag schamponerade mitt hår och själde ut det, sedan schamponerade jag kroppen och tog sedan massor med balsam i håret. Jag kollade ner på min kropp, revbenen syntes inte. Jag hade inte blivit smalare, som tur va.
Jag kände mig äntligen ren! Efter 4 dagar utan dusch var det underbart att äntligen duscha! Badrummet var underbart! Stort, mycket plats. Badkaret på ena sidan av duschen verkade lockande men jag avböjde. Jag orkade inte bada också, även fast det var underbart. När jag duschat klart var jag dödstrött. Jag kunde knappt öppna ögonen. Det fanns en klocka på väggen, den skvallrade om att jag vart där 2 timmar. Herre gud. Detta kändes nästan som hemma. Justin skulle kunna komma in genom den stängda dörren när som helst, springa fram till mig och kyssa mig passionerat på läpparna. Sedan retfullt på näsan och sedan på kinden.

Jag skulle bara skratta och krama om honom, försöka hinna kyssa tillbaka innan han flyttade läpparna från mina läppar till näsan. Från näsan till kinden, från kinden till munnen och om igen. Jag visste nästan att han skulle göra så. När jag fick se han igen, om jag fick se han igen.

Jag skakade snabbt på huvudet och försökte hindra tårarna som ville rinna nerför mina kinder. Jag drog handduken tätare om mig och torkade mig lite snabbt innan jag gick fram till skåpet. Jag öppnade de och mitt hjärta började dunka i öronen, pulsen var plötsligt uppe i 190 och jag började smått skaka. Inte synligt. Men jag kände det.
Det var Justins kläder som låg där inne. Ett par joggingbyxor och en vit tröja. Hur jag kunde veta att det var Justins kläder var för att han hade haft på sig kläderna en gång. När vi varit i studion. Jag stod där en stund. Det låg ett par svarta trosor och en svart bh i min storlek bredvid. Jag drog först tag i de och fixade till handduken så att den torkade håret. Sedan tog jag försiktigt tag i trosorna och tog på mig de. Jag satte sedan på mig den uppenbart bekväma bh:n. Jag drog sedan försiktigt som för att inte ta sönder kläderna, på mig Justins kläder. Det kändes konstigt, det var mycket för stort tillexempel. Byxorna skulle stanna vid knäna om jag inte spände snörena i midjan. När jag gjort de satt de perfekt, förutom att de var minst 10 cm för långa. Jag drog upp nedredelen på tröjan och luktade på tröjan, den luktade precis som han. Om man la huvudet på hans axel och drog in hans doft doftade de precis så. Underbart.

Jag skvätte vatten i ansiktet på mig själv och försökte få tårarna att sluta rinna. Det gick sådär, de vägrade. Jag tog några djupa andetag och gjorde ett sista försök. De stripigt blöta håret hängde ner för axlarna och ögonen var röda av tårar. Jag kollade tomt på mig själv, de känns som om jag kollar rakt igenom mig själv. Som om jag var ett spöke eller något. Det lät fånigt, det lät ur fånigt. Men det känndes så.
Jag tog ett sista andetag och la handen mot handtaget. Men ångrade mig. Jag gick tillbaka mot skåpet och kollade längre in i det. Det fanns en svart kofta där inne också, jag drog på mig den snabbt och gick sedan och öppnade dörren. Bestämt, med tårar i ögonen. Mesigt. Jag vet.

Jag fick ett samtal strax innan jag skulle gå och lägga mig. Av dolt nummer, det kunde va ett fan. Då var jag tvungen att byta nummer, igen. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna knappen. Jag drog handen mot örat och hörde något jag aldrig ville uppleva igen.
Någon grät i andra luren. Och det var bara en person som lät så när hon grät. Sapphire Pierce.
- Sapp? viskade jag med gråten i halsen. Hon hulkade sig och sa sedan svagt.
- Ja, Justin. Mitt hjärta hoppade olägligt ett extra steg.
- Jag kommer hitta dig Sapp. Du tror mig va? Jag lät svag, jag ville vara stark, men jag kunde inte. Hon började hyperventilera.
- Leta inte efter mig Justin. Jag drog efter andan, men lugnade mig sedan.
- Varför? viskade jag.
- Jag vill inte att du kommer hit.
- V.. Jag hann inte säga mer innan hon avbröt mig. Hennes brustna stämma var som sorglig musik i mina öron, en låt jag grät till.
- Jag vill komma till dig.
- Vems mobil ringer du från? Jag försökte byta samtalsämne.
- Jag har dina kläder på mig. Det brast, jag började stor böla. Hur kunde hon ha fått mina kläder, vad gjorde de med henne. Tvingade de henne att ha på sig mina kläder? Vad var de där för sjuka människor?
- Va-a?
- Jag får se bilder på sig hela tiden. De finns minst tre bilder på dig på min vägg. Jag fick inte fram något, men det behövdes inte, för hon fortsatte.
- De gjorde ingenting med mig. Ett stor klump försvann från mitt bröst. De gjorde inget med henne, åh gud. Hon fortsatte igen.
- De vill bara lura dig. Vet du var jag fick göra innan? Hon lät gladare, som om hon var på ett kampingläger, inte ett ställe med vrickade puckon.
- Ne? Vad gjorde du babe?
- Duschade. Jag började gråta igen. Men försökte inte visa det.

Jag satt i min "säng" med ryggen mot dörr/grinden. Den mörk- och ljushåriga stod där och kollade på när jag höll samtalet med Justin. Jag grät, våldsamt, men hade ändå ett leende lekandes på läpparna.
- Duschade. Jag hörde att han började gråta mer än innan.
- Babe... Han dröjde ut på de. Jag älskade när han sa så, babe. Om han skulle sagt 'seexy', 'hottie' eller något liknande skulle det bevisas att han tänkte mest på utseendet. Men han sa babe. En av mina favorit ord, och Justin.
- Dina kläder luktar underbart Justin.

_________________________________________________________________________________________

HUR KOMMER DETTA GÅ? Hur tror ni det kommer sluta? >.< 0.0  <3

NU VILL JAG HA MKT RESPONS! Detta kapitel har tagit lång tid att skriva!<3

KOMMENTERA

- Handdukar finns i skåpen, där i ligger också kläder. Du får vara här så länge du vill, nästan. Det finns inga fönster, så du kan inte rymma. Ha de så skoj. Han stängde dörren när jag gått in och låste efter mig. Jag brydde mig inte om detta var någon fälla. Allt jag brydde mig om var att jag var i det finaste badrummet jag någonsin skådat. Förutom de Justin visat mig, på stranden i LA. 

Bilden gjorde mig livrädd. Båda bilderna gjorde mig livrädda. När jag fick den en timme efter den första började jag skaka, inte något våldsamt. Men ändå synligt. Varför var det så mycket män runt omkring henne? Hon kollade in i kameralinsen och jag såg att det var blöta sträck på hennes kinder. Ögonen var också fyllda med tårar. Vad gjorde männen med henne, vad gjorde de med henne just nu?

Vad gjorde de?

Jag var livrädd för sanningen, men ville ändå veta den. Jag ville veta vad de gjorde. Med henne just nu. Jag slängde mig i sängen. Mobilen slogs med ett förskräckligt ljud mot marken och jag höll för öronen samtidigt som jag började skrika och gråta. Sanningen gjorde mig galen. Jag kunde gissa vad de gjorde. Men man kunde inte vara säker, inte om man inte såg det med egna ögon.

Mobilen pep till igen, ett sms. Skärmen hade spruckit, om möjligt ännu mer än innan. Skärmen låg uppåt så jag kunde skymta bokstäverna. Det stod

”Vet du vad vi vill ha? Kan du gissa?”

Vad fan skulle jag gissa på? Pengar. Skulle jag ge pengar till de, men vart var de? De kunde ju vara på andra sidan jorden just nu, i Kina, Japan eller kanske Norge? Jag hade ingen aning, och hade inte lust att åka halva jorden runt i detta skick. Jag skulle ta med Sapp vart som helst när hon kom tillbaka, om hon kom tillbaka. Till Hawaii, hon hade väll alltid viljat åka dit? Jag kunde se henne springa i bikini på den varma sandstranden ut i det turkosa vattnet. Jag kunde se det på näthinnan. Och jag kunde slå vad om att bilden skulle vara kvar ett bra tag.

- Hur är det gubben? Jag hade inte hört dörren öppnas, men när sängens ena sida trycktes ner gissade jag på att mamma hade satt sig där, och jag hade rätt. Mammas lilla hand tog tag i täcket och lyfte de från mitt ansikte.

- Skicka hit Stefan. Hon kollade chockat på mig. Hon undrade väll vad jag ville honom i boxershorts nergrävd i sängen.

- Va?

- Jag vill prata med Stefan.

- Jag hämtar han.

- Bra. När mamma lämnat rummet reste jag mig och gick fram till Sapps garderob. Jag letade efter ett par byxor jag lagt här för någon vecka sedan, på Sapps mors begravning. Jag drog upp de, ett par svarta jeans. Mina favorit byxor närmre bestämt. Jag hade nästan glömt att jag lagt de där. Jag drog på mig de, och letade sedan vidare. Jag hittade den vita t-shirten med. Jag hade gömt den samtidigt.

- Vad ville du? Jag vände mig mot Stefan som stod i dörröppningen. Jag försökte att se hård och bestämd ut. Jag vet inte hur det gick, men inuti höll min själ på att falla sönder.

- Jag älskar din dotter, det har du fattat va? Han nickade spänt.

- Ja, det har jag fattat.

- Bra. Jag kommer göra vad som krävs för att få henne tillbaka. Jag kände mig som någon slags agent eller något liknande. Det kändes, konstigt.

- Det hoppas jag att du också kommer. Han nickade bestämt.

- Jag kommer göra vad som helst.

- Så vi kommer få tillbaka henne. Jag kände mig fånig, som om vi var två barn som skulle göra ett uppror mot en granne som tagit ens leksaksbil.

- Ja.

- I got a plan.

- Låt höra.

- Vi försöker få ut de var de håller henne, säger att jag tar hennes plats. När vi väl kommit dit tar jag hennes plats och försöker rymma. Typ så?

- De kommer aldrig gå på de.

- Jag tar mig in. Vi har ingen tid på oss. Vi måste ge oss av nu. Jag messar de direkt. Jag går ensam in. Jag tar mig in, sedan är jag med Sapp. Okej?

- Detta funkar inte! Vi hade varit för inne i vårt samtal för att märka att mamma kom in i rummet. Hon hade ställt sig i dörröppningen med armarna i kors, och skakade nu på huvudet.

- Jag låter inte dig ta hennes plats, tyvärr. Jag tog ett steg mot henne och kollade irriterat henne i ögonen.

- Hon är min flickvän mamma!

- Ska du offra ditt liv för henne?

- Ja.

- Jag tillåter inte dig!

- Jag är 18, så jag får bestämma själv.

- Inte sådana här beslut. Jag tog ett till steg mot henne och gick sedan ut från rummet och in i köket. Jag öppnade kylskåpet och tog ut lite smör. Sedan tog jag ut några mackor från frysen och värmde upp de i mikron. Jag satte mig ner i en av köksstolarna och väntade på att de skulle bli klara. När de var de bredde jag de och började äta, jag tog ut lite mjölk från kylen som dricka.

 _____________

Tror tyvärr inte de kommer upp något mer idag, för att jag kanske ska sova äver med en vän :) Men imorgon kommer det! :D

KOMMENTERA

- Av samma anledning som vi gör detta mot dig, pengar.

- Kommer ni få pengar av någon om ni plågar oss såhär, släpp mig! Snälla! Han hånlog mot mig, jag hade nästan glömt de andra männen i rummet när jag hörde en av de skratta hånfullt.

Den brunögda skrattade också till.

- I princip. Jag fnös. Mobilen plingade plötsligt till och jag kollade uppmärksamt på den. Jag hann se vad det stod, innan brunöga drog bort mobilen och kollade uppmärksammat på smset.

Det var av Justin.

Det stod: ”Var har ni henne?”

- Vill du veta vad de stod? Brunögat hån log mot mig, jag hade lust att slå in det där jävla flinet i hjärnan, in i skallen på honom. Jag skakade på huvudet. Jag visste ju redan. Men när jag skakade på huvudet eggade de honom ännu mer, nu ville han verkligen visa det. Eller säga det.

Han sträckte fram mobilen och lät mig läsa smset i minst en minut, jag läste det en gång, sedan kollade jag ner i mitt knä istället.

- Det står ”Var har ni henne?” Inte lite känslolös där eller? Jag fnös och kollade upp på honom.

- Inte igenförelse med er! Jag kollade runt i rummet. Männen hade stannat upp i sitt babbel och kollade nu irriterat på mig.

- JAG HATAR ER! BARA SÅ NI VET, JAG HAT.. sedan hann jag inte skrika mer innan jag fick en flata i ansiktet.

- SLUTA SLÅ MIG, ett till slag.

- MEN SLUTA DÅ FÖR HELVETE, ett till slag. Tårarna som upphört började rinna igen, det sved. Jag försökte låta arg. Det gick bra, i början. Sedan sket allt sig och jag lät som en liten barn unge som skrek efter godis. Jag började hulka mig och skrek dovt, i min hjärna hoppades jag. Plötsligt kopplade någon bort repen från mina handleder och skrek.

- RES DIG, i mitt öra. Jag vågade inte annat än att resa mig sakta upp på mina skakiga ben. När jag rest mig upp fick jag ett knä i magen, den brunögda mannen knäade mig i magen. Jag böjde mig ner och höll armarna nära magen, för att hindra smärtan som blommade upp där. Jag ångrade att jag inte lärt mig självförsvar som pappa alltid sagt till mig att jag skulle gå på. Han kanske hade en baktanke? Vad var det egentligen jag inte visste om vår familj, och vårt liv. Var allt bara fantasi? Pappa kanske levde under skyddad identitet. Nej, det skulle väll inte vara möjligt. Jag hade ingen aning. Och vågade inte gissa längre. Det kunde gå illa, riktigt illa. Justin kunde dö. Min mamma var ju redan död. Tänk så skulle de utrota oss? Tänk skulle drömmen bli sann?

Jag fick ett hårt knä mot revbenen och skrek rakt ut.

Plötsligt kände jag något vasst mot över armen. Sedan kände jag något varmt och klibbigt rinna ner för armen. Blod.

Blodet rann ner för min arm. Jag vågade inte kolla efter, ville inte heller för den delen.

- SÄTT DIG NER. Jag föll bakåt av en knuff. Satte mig hårt ner på stolen och slog till rumpan på stolen. Jag kände plötsligt något vasst mot min hals och satte mig blixtstilla.

- Fattar du vad som kan hända om du inte lyssnar på vad vi säger? Fattar du? Det vassa ströks mot min hals, det var inte så vasst, då hade det blivit hål på skinnet direkt.

Det var fel sida på kniven. Kanske med mening, kanske inte.

- Fattar du? Jag nickade svagt. Trycket från kniven försvann och jag kunde pusta ut. Men jag gjorde det inte, inte än.

- Ge henne något att äta, sedan de hemliga rummet.

- Okej herrn. Jag kände att någon tog tag i min arm och jag gjorde en lönlös ansats att resa mig upp.

- Nej, vänta, fotot först. Je, står du vid hennes sida? Nudda hennes kind med dina läppar, inget mer! Lovar du? Killen som rört mina läppar med sin hand kom upp vid hans sida och kollade på mig med ett hånleende innan han nickade. Han kom fram till mig och satte sig vid min sida, på knä tror jag.

- Ni andra. Ni kan ställa er bakom, se oberörda, men ändå med, okej? Ett mummel utbröt i salen och alla gick och ställde sig bakom mig. Jag blev rädd.

Brunögat klickade in något på mobilen innan han hånlog mot mig och sa:

- Din lilla ”pojkvän” vill verkligen ha dig, vet du var han skrev? Jag hann inte svara innan han fortsatte.

- ”För helvete, jag kommer hitta henne, och det vet du! Ger mig en adress, jag tar hennes plats”, han började skratta och det gjorde alla andra i salen med, alla förutom jag. För jag visste att det var sant. Jag ville inte vara självisk. Men det var sant. Justin skulle göra vad som helst för mig. Även fast jag inte ville det själv. Jag skulle aldrig låta han ta min plats, ALDRIG.

- Ställ er rätt nu! Mannen som satt jämte mig började röra huvudet mot min kind och jag vågade inte röra mig. Det gjorde fortfarande ont i magen, något som påminde mig om vad de kunde göra mot mig.

När hans läppar nuddade min hud ryckte jag till och rös sedan, av obehag. Om Justin skulle gjort samma sak skulle jag ryst av behag.

Brunögat tog fram min mobil och tryckte av ett foto. Mannen som pussat mig på kinden släppte min kind och reste sig upp.

-

Maten var den äckligaste jag ätit, men jag åt upp allt ändå, och jag var för hungrig för att orka klaga. När jag ätit upp var jag så mätt att det kändes som om jag rullade fram.

- Kom. En av männen stod vid en stängd dörr. Han kallade på mig och jag reste mig motvilligt upp. Jag gick sedan långsamt fram till mannen och ställde mig en bit vid sidan om honom. Han log ett litet leende, som var halvt snällt, halvt hånleende. Jag besvarade det, glad för att någon var hyfsat snäll mot mig.

- Vill du veta vad som finns innanför dörren? Frågade han och jag nickade.

Han öppnade dörren och jag fick en chock. Det var ett badrum. Det fanns en dusch lite längre fram och en toalett vid sidan om. Handfatet stod bredvid toan.

- Åh herre gud!

Sedan kom jag på vad hon hade sagt, hade Eddie varit läckan. Jag valde att konfrontera honom, så jag kollade ner på honom och mötte hans vattniga ögon.

- Är det sant? ÄR DET DU SOM SAGT ALLT?

- Sapp.. började han, jag avbröt honom.

- Inte gullig gullande nu, va det du? Jag kollade hårt på honom, han kollade ner i marken och vågade inte möta min blick.

- Jag hade inget val!

- Visst! Hon kollade upp och mötte motvilligt min blick.

- Vad skulle jag ha gjort när de hotade med min syster och.. han avbröt sig själv och kollade ner på sina fötter. Jag hade nästan glömt att männen och kvinnan befann sig i samma rum när hon harklade sig, jag spände blicken i henne och försökte psyka henne, det gick inte. Hon gjorde det tillbaka, men 100 gånger värre. Jag kollade tillbaka på Eddie istället. Han kollade fortfarande inte upp på mig.

- Och, sa jag kallt.

- Dig, han kollade in i mina ögon och jag såg att han var fullt ärlig. Det gjorde ont att se han säga sanningen så rakt och ärligt.

- Vadå mig?

- Det ljög, de sa att de inte skulle ta dig hit om jag gjorde som de… De avbröt honom, eller rättare sagt, HON avbröt honom.

- Och du gick på de, hon skrattade hjärtlöst, och humorlöst. Eddie kollade ner i marken igen och jag kunde se hur tårarna började speglas i hans ögon. Jag fortsatte rycka väck händerna igen, det var lön löst. Jag ville bara hem. Hem till personen som betydde mest på hela jorden för mig. Justin.

- Bara släpp oss! Jag lovar att aldrig i hela mitt liv ta upp detta, jag tänker inte berätta det för en enda person! Bara ni släpper oss, jag började plötsligt gråta. Tårarna rann ner för mina kinder och jag kände Eddies blickar bränna mot min hud.

- Dream on baby, hon gick fram till mig och la högerhandens pekfingers nageln mot min hud i nacken, de reste sig som de brukade göra när Justin kysste mig där. Men då brukade de handla om att jag njöt, nu gjorde det ont. Hon drog bort håret från min högra axel och lutade sig ner mot mig. Männen stod bara och kollade på henne, jag tror de gillade henne. Hon drog vänster handen genom håret och flyttade även sitt hår till sin andra sida. Männen kollade med blödiga ögon mot henne, den brun håriga mannen var värst. Det kände som om han skulle hoppa fram och äta upp henne vilken sekund som helst. Om jag inte hade varit fast bunden hade jag slått till henne med handflatan. Men jag kunde inte röra mig. Jag försökte flytta nacken, men hon höll fast mig med vänster handen, under min käke. Jag rös igen, av obehag.

- Jag vet att killen framför dig älskar dig. Viskade hon, jag blev helt stel. Hur fan visste hon det? Hon kanske bara hittade på? Jag kollade mot Eddie, men mötte inte hans blick. Älskade han mig?

- Men killen du tror älskar dig, älskar han dig verkligen?

-

Jag var tillbaka i min cell, vilket var riktigt skönt! Eller min cell kanske var till överdrift, när Eddie också var här inne. Beth, som alla kallade henne hade sagt att vi behövde ”prata med varandra”, sure.

- Du gillar Justin väldigt mycket va? Det vad han som bröt tystnaden, så jag kollade på honom chockat. Han hade först kollat på mig men kollade sedan bort och vägrade möta min blick.

- Jag gillar Justin väldigt mycket, ja.

- Så du utnyttjar inte honom? Jag blev stel av frågan, stel och irriterad. Vad trodde han att jag var för någon egentligen, en player? Jag hade haft ett hyfsat seriöst förhållande i hela mitt liv, och han hade så låga förväntningar som om jag var en player?

- Är du seriös? Jag sa det kort och kallt.

- Ja, jag är seriös. Hon kollade mig trotsigt i ögonen.

- Jag utnyttjar honom INTE. Vad tror du om mig egentligen?

- Jag vet inte.

- Vad sa du till de?

- Va? Han verkade förvånad över min fråga.

- Vad sa du till de? Sa du vart vi skulle och våra telefonnummer eller?! Jag blev arg, och ledsen.

- Jag sa riktnumret och vart ni skulle, ja. Han kollade ner på sina händer som vilade i hans knä.

- Varför?

- Det har jag ju redan berättat! Jag höll på att slita av mig håret för det här.

-

- Vad är det där? Eddie pekade snabbt på något som låg på golvet, sten golvet. Det såg ut som papper. Jag tvekade innan jag reste mig upp och gick fram till den, det var ett foto. Killen på bilden log, hans rufsiga hår fick mig att sakna honom ännu mer än jag redan gjorde. Tårarna samlades i ögonen och jag kunde inte hindra de från att tillslut rinna över. Det var Justin på bilden. Jag tappade bilden på golvet och sprang mot min lilla säng, om man kunde kalla den det. Jag la mig tät under lakanen och hörde bakom min lilla bubbla Eddie som reste sig och gick fram till bilden.

Plötsligt kände jag en hand mot höften, Eddie.

- Rör mig inte.

- Vi är kompi..

- Men inget mer. Jag vill vara ifred, sätt dig på toa eller något. Han tog ett djupt andetag och jag hörde steg bort från sängen.

Jag visste egentligen inte varför jag blev så sur hela tiden. Jag bara blev det. Jag orkade inte vara glad när inte Justin var här, det lät patetiskt. Men det var dessvärre sant. Helt sant.

Jag hade legat i sängen en hel dag, det var eftermiddag. Klockan hade precis slagit kvart över 3. Jag åt inget, och drack bara när jag var i riktigt behov av det. Mamma hade kommit upp och försökt prata med mig några gånger under dagen, men hade gett upp rätt snabbt. Det gick inte att prata med mig, jag ville inte att någon skulle prata med mig. Jag ville prata med Sapp och ingen annan, men Sapp var inte här, och jag var inte med henne. Jag hade dåligt samvete över att jag inte var med henne. Att jag kanske aldrig skulle få vara med henne igen. Jag skakade på huvudet och började sedan smått skaka över hela kroppen. Tårarna rann, de hade jag inte märkt.

Plötsligt pep mobilen till, jag orkade först inte resa mig upp men fick sedan tillbaka tankarna om att det var Sapp som skrev att hon mådde bra och snart skulle komma hem, ja jag hade fortfarande de förhoppningarna. Även fast jag visste att det var fullkomligt OMÖJLIGT.

Jag sträckte mig mot mobilen och drog den till mig, jag låg i boxershorts i sängen och grät. Jag kände mig väldigt fräsch. Jag tryckte på hemknappen och såg ett meddelande från dolt nummer. Det stod:

” Hur tror du hon mår? ;) ” Jag skymtade en bild, på en tjej med brunt långt hår och tårar rinnande ner för kinderna, en bild på min tjej.

MIN SAPP. 

_______________________________________________________________________

HOPPAS NI GILLAR DETTA KAPITEL OCH KOMMENTERAR MYCKET

KOMMENTERA

Jag visste inte hur mycket klockan blivit medans jag väntat. Varje muskel värkte och för några sekunder ville jag tillbaka till min cell, sedan upptäckte jag att det fanns ett ännu bättre ställe, sängen bakom stolen. Precis när jag skulle slänga blicken bak och kolla om den fortfarande var där öppnades dörren, blicken drogs snabbt dit och jag fick en chock när jag mötte de rädda blå ögonen.

Det blonda håret var rufsigt och såg inte borstat ut på flera dagar. Jag ville inte ens tänka på hur de fick hit honom, jag rös till av tanken när jag hörde hans spruckna röst.

- Sapp? Eddie hade öppnat sin torra mun och uttalat orden. Jag nickade, hade bara lust att resa mig upp och ge han en mjuk kram, dra handen på hans rygg och säga att allt skulle bli bra, men då skulle jag ljuga. Inget skulle bli bra.

- Vad har de.. han hann inte uttala fler ord innan han fick en hård smäll på smalbenet. Han öppnade munnen och fick ut ett kvavt skrik innan han föll handlöst ner på marken.

- Jävla lipsill! För helvete res dig upp. Mina ögon började vattnas när jag såg hur de behandlade min bästa vän. Jag försökte rycka händerna från de skavande repen med det var lönlöst. De skav bara in ännu mer i min hud och gjorde de djupa såren ännu djupare, och blödande. Jag blödde, rätt mycket. Men som tur var inte från stället på handleden som blödde mest, utan andra sidan. Uppe vid handens rygg.

- Släpp han! Röt jag, det tog i stort sätt slut på mina sista krafter. Jag hade sovit och var ändå så svag och trött. Den mörkhåriga killen skrattade bara.

- Beth! Ropade han, jag blev förvånad, de brukade inte tilltala varandra med namn. Tjejen från dagen före kom ut från en dörr jag aldrig sett innan, eller orkat bry mig om.

- Så du är här! Hon log ett hånleende och kollade på Eddie som grymtade till. Han satt fortfarande på marken. Jag var helt tyst. Sedan kollade hon på mig och leendet blev ännu större.

- Du ser förskräcklig ut!

- Tack detsamma.

- Det sved.

- Det var de som var meningen. Hon hånlog mot mig igen, jag försökte låta kall och oberörd av situationen, de gick hyfsat.  

- Vill du ha mat idag eller? Jag skulle först uttala en spydig kommentar men stängde munnen när hon pratade om mat. Som svar på hennes fråga lät min mage som om den inte fått mat på tre år, hon log stort mot mig, ett elakt leende. Jag log inte tillbaka kollade bara tomt på henne. Om jag kunnat skulle jag gett henne fingret, men mina händer var fastbundna. Jag kollade ner på Eddie, han mötte min blick, snabbt. Innan han bröt den och kollade ner i marken.

De andra killarna var också här. De höll fast Eddie, som hade likadant rep om handlederna som jag.

- Varför är han här?

- Varför inte?

- Jag vill ha svar på min fråga.

- Han är din kompis? Och det är han som sagt allt till oss, hur tror du vi kunde veta vilket riktnummer din lilla turturduva ”Justin” hade? Det kändes som ett slag i ansiktet när hon uttalade hans namn, jag bröt vår ögonkontakt och kollade ner i marken. Tårarna spred sig i ögonen och jag vägrade möta hennes blick, jag kände där imot Eddies blickar bränna mot min hud.

Sedan kom jag på vad hon hade sagt, hade Eddie varit läckan. Jag valde att konfrontera honom, så jag kollade ner på honom och mötte hans vattniga ögon.

Vad menade de med det? 
* Vet du vad vi vill ha? *

Den tredje dagen hände ingenting, och när jag säger det. Menar ag det, bokstavligt. Jag fick inte mat, inte vatten inte något. Men jag kunde gå på toa, jag hade en liten illaluktande toalett i de ena hörnet på cellen. Jag hörde ljud utifrån, inte helt utifrån, men från utanför cellen. Jag försökte sova bort hela dagen. Men det gick inte så bra. Jag låg i sängen hela dagen även fast jag inte kunde sova. Jag fick vänta på maten till eftermiddagen då den mörkhåriga killen kom och hämtade mig. Han sa inget, något som gjorde mig rädd. Rädd för honom och vad han hade i tankarna. Det kändes konstigt när han följde mig bort och satte mig på stolen, han band fast mig med de åtsittande repen igen. Jag började skaka.

- Vad ska du göra? Frågade jag skärrat. Hon kollade bara tomt på mig. Han sa inget, gick bara tillbaka med att snurra de skavande repen mot mina handleder. När de brände till försökte jag rycka till mig handen, av reflex. Han smällde till mig med handen på benet. Bara handflatan. Men det sved ändå. Varje rörelse han gjorde var hackig och självsäker, varje rörelse jag gjorde var skakig. Jag tog ett djupt andetag och sa:

- Vad vill ni? Jag gör vad som helst, bara jag får komma härifrån, snälla. viskade jag. Jag fick inte fram något mer. Han hånlog bara mot mig.

- Vi kommer snart tillbaka, vi ska bara hämta någon du kanske känner. Jag stelnade till, någon jag kanske känner? Justin, var de första jag tänkte på, men de kunde väll inte vara han? Samtidigt som jag hoppades att det inte var honom, hoppades jag att de var han. Jag ville ha honom här hos mig, men jag ville inte ha han här, på stället jag var fångad. Han reste sig upp och kollade ner på mig.

Sedan gjorde han något jag hoppades på att jag aldrig skulle behöva uppleva. De jag trodde allt detta handlade om, men i större format. Han böjde sig ner och kysste mig på pannan. Det var bara en kyss på pannan, och en hand på mitt lår, och jag trodde jag skulle spy. Han reste sig upp och gick ut från rummet. Jag lämnades ensam, igen.

Jag hade säckat ihop rätt hårt på den tjocka trästolen. Jag visste inte hur mycket klockan blivit medans jag väntat. Varje muskel värkte och för några sekunder ville jag tillbaka till min cell, sedan upptäckte jag att det fanns ett ännu bättre ställe, sängen bakom stolen. Precis när jag skulle slänga blicken bak och kolla om den fortfarande var där öppnades dörren, blicken drogs snabbt dit och jag fick en chock när jag mötte de rädda blå ögonen.

_______________

VEM VAR DET SOM DE HADE TAGIT MED SIG?
Mellan kapitel folks ;D

KOMMENTERA  SÅ KOMMER RESTEN IDAG

Dålig nyhet:
Kommer nog inget idag:/ tyvärr ://<33
MEN. Kommer mycket imorgon istället :'//<333

Kommer inget mer idag:/ kommer inte få
Sitta nära datan eller mobilen för mamma (ja hon överdriver) ;)<33

En fråga vad som hände:)
Det kommer ni få reda på snart :3

Bara två kommentarer på förra kapitlet! Vill ni ha mer???<3