Denna gång hördes mer ljud än från förra. Musiken hade stängts av och alla, kunde jag gissa, hade samlats här ute. Det var inte förens tystnade hade lagt sig igen som jag hörde de smattrande ljudet. Som av eld, brasan som jag och Justin tänt på stranden någon gång lät precis lika dant. Bilen, det var bilen som brann.

- RING AMBULANS FÖR HELVETE! skrek någon. Jag ryckte till och märkte då att det spändes runt ringfingret på högerhand, det var ringen jag fått av Justin.

____________________________

SAPP

Jag hade brutit armen när jag var yngre. Jag hade cyklat omkull, det hade gjort så ont att jag börjat skrika. Jag hade blundat och försökt andas normalt, det hade gått sådär. Efter en stund hade jag hört dörren öppnas och någon som flämtade till, sedan steg mot mig. Det var min mamma. Benen i min arm hade stuckit ut och det gjorde något fruktansvärt ont. Jag hade bara viljat skrika och gråta.

Men smärtan jag kände för tillfället var värre, med hästlängder. De hade ringt på ambulans. Ambulansen hade sagt att de inte fick gå fram till oss, att de skulle stanna på sin kant. Först fattade jag inte varför, fanns det ingenting de kunde göra för att dämpa smärtan? Jag kunde inte prata, kunde knappt andas. Jag kände fortfarande Justins tunga andetag mot min hals, varje sekund var jag rädd att han skulle sluta. Att jag inte skulle känna de där tunga andetagen mot halsebn. Att han skulle dö, och att jag inte kunde göra något.

Efter att jag börjat känna ringen hade jag fått tillbaka känslen i armen, jag kunde röra den igen! Jag började då strycka Justin upp och ner för ryggen, så mycket som jag kom åt.

Det hade gått tre minuter sedan de ringt efter ambulans när ambulansens ljud äntligen. Jag hade räknat sekunderna. Ett, två, tre, fyra. Varje sekund hade jag räknat, för för tillfället räknades varje sekund. Varje sekund spelade roll.

Ambulansen stannade tre meter från oss. Rätt långt ifrån den brinnande bilen. Jag kände röken från den, små gnistror hade farit ut och bildat mönster i luften.

Brandmän kom också, men jag orkade inte bry mig, jag förde bara handen lugnande mot Justins rygg.

En ambulansman man kom fram till oss. De försökte prata lugnande till mig.

- Detta kommer gå bra.

- Ni kommer klara er, bla la. Jag orkade inte lyssna, så jag stängde av. De enda jag kunde koncentrera mig på var Justin. De "bärde" upp honom först. De fick knappt röra honom, för att inte skada han mer än han redan var. När jag fick se hans kropp, alla sår, kollade jag bort och började gråta. Jag vågade inte kolla på honom mer. De la en bår bredvid mig och hjälpte sedan varann att lägga mig på den. Jag rörde inte en min, de pratade och sa att jag var vaken. De pratade som om jag inte var där. Som om jag var någon annanstans. I något annat rum, på någon annan planet.

- Hur mår du? frågade en ambulansman. Hur fan tror du att jag mår? Hade jag lust att skrika. Men det kom inte ut ett ord.

JUSTIN

Jag slog upp ögonen och kände smärtan spridas i kroppen. Vad fan hade hänt? Var var Sapp? Det ända jag kom ihåg var att jag hört en öronbedövande smäll, sedan var allt svart.

- Han är vaken! Jag upp repar, Bieber har vaknat! Ambulansmanen log stort. Jag log inte, rörde inte en min. Det spände till i armen. Jag kollade runt i bilen. Det var en ambulans, vad fan hade hänt? VAR VAR SAPP?

- Sapp.....? frågade jag sakta.

- Den andra tjejen? Jag nickade. Vad fan, den andra tjejen, kunde man inte säga något mer? Hon var min TJEJ, inte den andra TJEJEN.

- Hon mår bra, hon stannade upp, tror jag, sa hon sedan.

- T..ror? sa jag sakta.

- Ska jag fråga? Jag nickade. Jag kunde inte röra mig.

- Jag.. älsk.. henn.. hackade jag fram.

- Det räcker, ssscch Bieber. Hon log igen. Vad var det med henne? Hon drog upp en walkie-talkie och höll in en knapp. Sedan sa hon.

- Justin frågar hur Sapp mår, kom. Det började prassla i högtalaren och sedan hörde man.

- Hon mår sådär, kan inte prata, kom. Jag stelnade till. Vadå kunde inte prata.

- Han vill att ni ska hälsa: Jag älskar dig, till henne, kom.

- Uppfattat, ses där, kom. Hon stängde av den.

- Hon mår sådär, jag nickade och lutade mig bak mot sätet. Jag kunde bara röra nacken, inte armarna eller benen, massor av slangar var kopplade till mig och jag hade en gasmask hängandes över mig. Det blev plötsligt svårt att andas, sjuksköterskan hjälpte mig att andas i gasmasken.

-

Jag hade inte träffat Sapp på tre timmar. Tre fruktansvärt långa timmar, de gick inte att beskriva. Timmarna hade känts som tre långa år. Jag kunde fortfarande inte prata så mycket, men betydligt mer än innan. De trodde att jag hade fått en smärre chock. Jag hade inte fått veta vad som hade hänt, de skulle en psykolog ta med mig senare.

Plötsligt öppnades en dörr och Kenny kom in. Jag blev glad över att se honom, allt folk som jag inte kände igen gjorde mig galen!

- Hey bro! sa jag hest och han kom fram till mig, mot min förvånad kramade han om mig. När jag kollade upp i hans ansikte igen log han stort.

- Hur är det.

- Hur ser det ut som om det är! Jag vet inte ens vad som har hänt! Eller vad som hände. Ett ben är iallafall brutet, ett revben är också brutet. OCh många öppna sår på benen och ryggen, också på armarna. När jag radade upp de kände de mycket mer än vad de först hade känts som.

- Och så har jag inte fått träffa Sapp på tre timmar.

- Torterad? Jag skrattade till och nickade.

- Jag saknar henne.

- Jag har träffat henne, mitt ansiksuttryck förendrades. Från glatt till chockat.

- Va? Också har inte jag fått de! Gud så orättvist! sa jag gnälligt. Han skrattade bara.

- Hon sa att jag skulle hälsa.

- Vad?

- Jag älskar dig. När han uttalat orden öppnades dörren. Den öppnades på glent och jag log stort när jag såg Sapp sitta i en rullslut utanför.

__________________________________

Denna gång hördes mer ljud än från förra. Musiken hade stängts av och alla, kunde jag gissa, hade samlats här ute. Det var inte förens tystnade hade lagt sig igen som jag hörde de smattrande ljudet. Som av eld, brasan som jag och Justin tänt på stranden någon gång lät precis lika dant. Bilen, det var bilen som brann.

- RING AMBULANS FÖR HELVETE! skrek någon. Jag ryckte till och märkte då att det spändes runt ringfingret på högerhand, det var ringen jag fått av Justin.

bild kommer sedan ;)

Jag hade brutit armen när jag var yngre. Jag hade cyklat omkull, det hade gjort så ont att jag börjat skrika. Jag hade blundat och försökt andas normalt, det hade gått sådär. Efter en stund hade jag hört dörren öppnas och någon som flämtade till, sedan steg mot mig. Det var min mamma. Benen i min arm hade stuckit ut och det gjorde något fruktansvärt ont. Jag hade bara viljat skrika och gråta.

Men smärtan jag kände för tillfället var värre, med hästlängder. De hade ringt på ambulans. Ambulansen hade sagt att de inte fick gå fram till oss, att de skulle stanna på sin kant. Först fattade jag inte varför, fanns det ingenting de kunde göra för att dämpa smärtan? Jag kunde inte prata, kunde knappt andas. Jag kände fortfarande Justins tunga andetag mot min hals, varje sekund var jag rädd att han skulle sluta. Att jag inte skulle känna de där tunga andetagen mot halsebn. Att han skulle dö, och att jag inte kunde göra något.

Efter att jag börjat känna ringen hade jag fått tillbaka känslen i armen, jag kunde röra den igen! Jag började då strycka Justin upp och ner för ryggen, så mycket som jag kom åt.

Det hade gått tre minuter sedan de ringt efter ambulans när ambulansens ljud äntligen. Jag hade räknat sekunderna. Ett, två, tre, fyra. Varje sekund hade jag räknat, för för tillfället räknades varje sekund. Varje sekund spelade roll.

Ambulansen stannade tre meter från oss. Rätt långt ifrån den brinnande bilen. Jag kände röken från den, små gnistror hade farit ut och bildat mönster i luften.

Brandmän kom också, men jag orkade inte bry mig, jag förde bara handen lugnande mot Justins rygg.

En ambulansman man kom fram till oss. De försökte prata lugnande till mig.

- Detta kommer gå bra.

- Ni kommer klara er, bla la. Jag orkade inte lyssna, så jag stängde av. De enda jag kunde koncentrera mig på var Justin. De "bärde" upp honom först. De fick knappt röra honom, för att inte skada han mer än han redan var. När jag fick se hans kropp, alla sår, kollade jag bort och började gråta. Jag vågade inte kolla på honom mer. De la en bår bredvid mig och hjälpte sedan varann att lägga mig på den. Jag rörde inte en min, de pratade och sa att jag var vaken. De pratade som om jag inte var där. Som om jag var någon annanstans. I något annat rum, på någon annan planet.

- Hur mår du? frågade en ambulansman. Hur fan tror du att jag mår? Hade jag lust att skrika. Men det kom inte ut ett ord.

Jag slog upp ögonen och kände smärtan spridas i kroppen. Vad fan hade hänt? Var var Sapp? Det ända jag kom ihåg var att jag hört en öronbedövande smäll, sedan var allt svart.

- Han är vaken! Jag upp repar, Bieber har vaknat! Ambulansmanen log stort. Jag log inte, rörde inte en min. Det spände till i armen. Jag kollade runt i bilen. Det var en ambulans, vad fan hade hänt? VAR VAR SAPP?

- Sapp.....? frågade jag sakta.

- Den andra tjejen? Jag nickade. Vad fan, den andra tjejen, kunde man inte säga något mer? Hon var min TJEJ, inte den andra TJEJEN.

- Hon mår bra, hon stannade upp, tror jag, sa hon sedan.

- T..ror? sa jag sakta.

- Ska jag fråga? Jag nickade. Jag kunde inte röra mig.

- Jag.. älsk.. henn.. hackade jag fram.

- Det räcker, ssscch Bieber. Hon log igen. Vad var det med henne? Hon drog upp en walkie-talkie och höll in en knapp. Sedan sa hon.

- Justin frågar hur Sapp mår, kom. Det började prassla i högtalaren och sedan hörde man.

- Hon mår sådär, kan inte prata, kom. Jag stelnade till. Vadå kunde inte prata.

- Han vill att ni ska hälsa: Jag älskar dig, till henne, kom.

- Uppfattat, ses där, kom. Hon stängde av den.

- Hon mår sådär, jag nickade och lutade mig bak mot sätet. Jag kunde bara röra nacken, inte armarna eller benen, massor av slangar var kopplade till mig och jag hade en gasmask hängandes över mig. Det blev plötsligt svårt att andas, sjuksköterskan hjälpte mig att andas i gasmasken.

-

Jag hade inte träffat Sapp på tre timmar. Tre fruktansvärt långa timmar, de gick inte att beskriva. Timmarna hade känts som tre långa år. Jag kunde fortfarande inte prata så mycket, men betydligt mer än innan. De trodde att jag hade fått en smärre chock. Jag hade inte fått veta vad som hade hänt, de skulle en psykolog ta med mig senare.

Plötsligt öppnades en dörr och Kenny kom in. Jag blev glad över att se honom, allt folk som jag inte kände igen gjorde mig galen!

- Hey bro! sa jag hest och han kom fram till mig, mot min förvånad kramade han om mig. När jag kollade upp i hans ansikte igen log han stort.

- Hur är det.

- Hur ser det ut som om det är! Jag vet inte ens vad som har hänt! Eller vad som hände. Ett ben är iallafall brutet, ett revben är också brutet. OCh många öppna sår på benen och ryggen, också på armarna. När jag radade upp de kände de mycket mer än vad de först hade känts som.

- Och så har jag inte fått träffa Sapp på tre timmar.

- Torterad? Jag skrattade till och nickade.

- Jag saknar henne.

- Jag har träffat henne, mitt ansiksuttryck förendrades. Från glatt till chockat.

- Va? Också har inte jag fått de! Gud så orättvist! sa jag gnälligt. Han skrattade bara.

- Hon sa att jag skulle hälsa.

- Vad?

- Jag älskar dig. När han uttalat orden öppnades dörren. Den öppnades på glent och jag log stort när jag såg Sapp sitta i en rullslut utanför.

__________________________________

KOMMENTERA ;D<3

meeeeeer :D

Mer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

MER!

Hahah! Det känns som om jag stalkar din blogg just nu ^^)

Skriv mer nuuuuuuuuuuuuuuuu!!!! :D<3

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeerrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaa snälllaaaaaaaaa :)

SNÄLLA ETT TILL IKVÄLL?

SNÄLLAAA! JAG BER AV HELA MITT HJÄRTA!! ♥

Mer jätte bra :D börjar bli väldigt spännande :)

MEEEEER , fast fattar inte vad som hände..? Blev de påkörda eller vad? :O

grymt :D

Grymt!!! Meeeeeeeeeeer<33 när kommer de mer?<33333