Previosly:

- Privatjet? Då går det inte ett förens imorgon kvä.. började han, men jag avbröt honom.

- Jag behöver inget jävla privatjet, ett plan, punkt. Kenny nickade och jag reste mig upp, gnuggade tinningarna och gick fram och tillbaka på vardagsrums golvet.

-

bild

-

SAPP:

Allt som hände i sista drömmen hände efter att mannen bärde upp mig. De sa samma saker:

- Ska hon vara här? Jag grät hejdlöst floder, jag frös så att jag skakade om benen och överallt, ännu värre blev det när vi kom in i någon håla, möjligtvis källare. Jag frös så att jag skakade, mannens muskulösa bröstkorg var iskall, som sten. Men jag fantiserade att det var Justin, och att vi var på väg till den där lilla stugan i LA. Att han bar mig på vägen, att jag hörde hans bara fötter trampa mot kvistar och löv istället för mannens kängor mot gegga eller sten.

Jag försökte kämpa imot när han skulle släppa ner mig någonstans, men då släppte han mig tvärt, och jag föll handlöst ner på marken, och slog i svanskotan något innerligt. Jag ville bara dö. Jag skrek högt, det ekade mellan väggarna. Mannen som släppt ner mig hånskrattade och vände sedan på klacken för att sedan stänga en dörr, det gnisslade så att det pep i öronen efteråt. Tårarna rann nerför kinderna och jag frös något kopiöst. Jag släpade mig fram till ett av hörnen och satte mig med ryggen mot hörnet och benen hårt mot bröstet.  Jag la sedan armarna om benen och tryckte de mot mig så hårt jag kunde. Allt hade varit som i den sista drömmen. Inte punkt och pricka. Inte förens jag reste mig upp och sprang mot gallret, med de sista krafterna jag hade kvar, blev de näst intill som i drömmen. Skillnaden var att jag inte sprang in i gallret denna gången, jag var ju förvarnad.

-

Jag frös någon innerligt den natten, jag skrek så mycket frös jag. Fast jag hörde inte om jag verkligen skrek, eller om jag bara fick ut några slags stön, som man gör när man är kall, håller andan och sedan andas ut genom näsan.

- Fryser du? hånskrattade mannen som jag pratat med först av allt.

- Släpp ut mig.

- Och varför skulle vi göra det? Kunde skräck, rädsla, sorg, saknad och aggresivition göra en galen? För det blev jag. Jag reste mig upp och slängde mig mot gallret.

- Släpp ut mig för i helvete, jag fryser ihjäl här inne! Han hånflinade bara åt mig, då förvandlades ilskan till tårar och tårar strömmade ner för mina kinder. Man kunde inte ta någon med tårar i ögonen på allvar, så jag struntade i diskussionen och gick och satte mig i hörnet igen. De ilskna tårarna spred sig som vattenfall på mina kinder och jag orkade inte kämpa imot längre, jag ville inte vara vaken, men jag ville inte sova. Jag hade ingen aning om dessa män var psykiskt störda och ville mig något, jag visste ingenting om de eller deras bakgrund.

Tyg mot bar hud, det var så jag vaknade. När jag hörde de gnisslande ljudet igen förstod jag att de öppnat gnissel-dörren, slängt in något till mig och sedan gått ut igen, utan att glömma stänga, så att jag kan rymma ut.  Jag tog upp den mysiga tröjan och kollade närmre på den, jag luktade även på den, de kanske sprayat den med något giftigt så att jag skulle dö, huden kanske skulle frätas sönder.

Men medans jag luktade på den kom jag på en annan sak, som hade med doften att göra.

Den luktade friskt, gott och välbekant. Jag stannade till i en rörelse när jag förstod vems tröja det var.

Justins.

________________________

Allt som hände i sista drömmen hände efter att mannen bärde upp mig. De sa samma saker:

- Ska hon vara här? Jag grät hejdlöst floder, jag frös så att jag skakade om benen och överallt, ännu värre blev det när vi kom in i någon håla, möjligtvis källare. Jag frös så att jag skakade, mannens muskulösa bröstkorg var iskall, som sten. Men jag fantiserade att det var Justin, och att vi var på väg till den där lilla stugan i LA. Att han bar mig på vägen, att jag hörde hans bara fötter trampa mot kvistar och löv istället för mannens kängor mot gegga eller sten.

Jag försökte kämpa imot när han skulle släppa ner mig någonstans, men då släppte han mig tvärt, och jag föll handlöst ner på marken, och slog i svanskotan något innerligt. Jag ville bara dö. Jag skrek högt, det ekade mellan väggarna. Mannen som släppt ner mig hånskrattade och vände sedan på klacken för att sedan stänga en dörr, det gnisslade så att det pep i öronen efteråt. Tårarna rann nerför kinderna och jag frös något kopiöst. Jag släpade mig fram till ett av hörnen och satte mig med ryggen mot hörnet och benen hårt mot bröstet.  Jag la sedan armarna om benen och tryckte de mot mig så hårt jag kunde. Allt hade varit som i den sista drömmen. Inte punkt och pricka. Inte förens jag reste mig upp och sprang mot gallret, med de sista krafterna jag hade kvar, blev de näst intill som i drömmen. Skillnaden var att jag inte sprang in i gallret denna gången, jag var ju förvarnad.

-

Jag frös någon innerligt den natten, jag skrek så mycket frös jag. Fast jag hörde inte om jag verkligen skrek, eller om jag bara fick ut några slags stön, som man gör när man är kall, håller andan och sedan andas ut genom näsan.

- Fryser du? hånskrattade mannen som jag pratat med först av allt.

- Släpp ut mig.

- Och varför skulle vi göra det? Kunde skräck, rädsla, sorg, saknad och aggresivition göra en galen? För det blev jag. Jag reste mig upp och slängde mig mot gallret.

- Släpp ut mig för i helvete, jag fryser ihjäl här inne! Han hånflinade bara åt mig, då förvandlades ilskan till tårar och tårar strömmade ner för mina kinder. Man kunde inte ta någon med tårar i ögonen på allvar, så jag struntade i diskussionen och gick och satte mig i hörnet igen. De ilskna tårarna spred sig som vattenfall på mina kinder och jag orkade inte kämpa imot längre, jag ville inte vara vaken, men jag ville inte sova. Jag hade ingen aning om dessa män var psykiskt störda och ville mig något, jag visste ingenting om de eller deras bakgrund.

Tyg mot bar hud, det var så jag vaknade. När jag hörde de gnisslande ljudet igen förstod jag att de öppnat gnissel-dörren, slängt in något till mig och sedan gått ut igen, utan att glömma stänga, så att jag kan rymma ut.  Jag tog upp den mysiga tröjan och kollade närmre på den, jag luktade även på den, de kanske sprayat den med något giftigt så att jag skulle dö, huden kanske skulle frätas sönder.

Men medans jag luktade på den kom jag på en annan sak, som hade med doften att göra.

Den luktade friskt, gott och välbekant. Jag stannade till i en rörelse när jag förstod vems tröja det var.

Justins.

________________________