Vad menade de med det? 
* Vet du vad vi vill ha? *

Den tredje dagen hände ingenting, och när jag säger det. Menar ag det, bokstavligt. Jag fick inte mat, inte vatten inte något. Men jag kunde gå på toa, jag hade en liten illaluktande toalett i de ena hörnet på cellen. Jag hörde ljud utifrån, inte helt utifrån, men från utanför cellen. Jag försökte sova bort hela dagen. Men det gick inte så bra. Jag låg i sängen hela dagen även fast jag inte kunde sova. Jag fick vänta på maten till eftermiddagen då den mörkhåriga killen kom och hämtade mig. Han sa inget, något som gjorde mig rädd. Rädd för honom och vad han hade i tankarna. Det kändes konstigt när han följde mig bort och satte mig på stolen, han band fast mig med de åtsittande repen igen. Jag började skaka.

- Vad ska du göra? Frågade jag skärrat. Hon kollade bara tomt på mig. Han sa inget, gick bara tillbaka med att snurra de skavande repen mot mina handleder. När de brände till försökte jag rycka till mig handen, av reflex. Han smällde till mig med handen på benet. Bara handflatan. Men det sved ändå. Varje rörelse han gjorde var hackig och självsäker, varje rörelse jag gjorde var skakig. Jag tog ett djupt andetag och sa:

- Vad vill ni? Jag gör vad som helst, bara jag får komma härifrån, snälla. viskade jag. Jag fick inte fram något mer. Han hånlog bara mot mig.

- Vi kommer snart tillbaka, vi ska bara hämta någon du kanske känner. Jag stelnade till, någon jag kanske känner? Justin, var de första jag tänkte på, men de kunde väll inte vara han? Samtidigt som jag hoppades att det inte var honom, hoppades jag att de var han. Jag ville ha honom här hos mig, men jag ville inte ha han här, på stället jag var fångad. Han reste sig upp och kollade ner på mig.

Sedan gjorde han något jag hoppades på att jag aldrig skulle behöva uppleva. De jag trodde allt detta handlade om, men i större format. Han böjde sig ner och kysste mig på pannan. Det var bara en kyss på pannan, och en hand på mitt lår, och jag trodde jag skulle spy. Han reste sig upp och gick ut från rummet. Jag lämnades ensam, igen.

Jag hade säckat ihop rätt hårt på den tjocka trästolen. Jag visste inte hur mycket klockan blivit medans jag väntat. Varje muskel värkte och för några sekunder ville jag tillbaka till min cell, sedan upptäckte jag att det fanns ett ännu bättre ställe, sängen bakom stolen. Precis när jag skulle slänga blicken bak och kolla om den fortfarande var där öppnades dörren, blicken drogs snabbt dit och jag fick en chock när jag mötte de rädda blå ögonen.

_______________

VEM VAR DET SOM DE HADE TAGIT MED SIG?
Mellan kapitel folks ;D

KOMMENTERA  SÅ KOMMER RESTEN IDAG