Jag sträckte mig mot mobilen och drog den till mig, jag låg i boxershorts i sängen och grät. Jag kände mig väldigt ofräsch. Jag tryckte på hemknappen och såg ett meddelande från dolt nummer. Det stod:

” Hur tror du hon mår? ;) ” Jag skymtade en bild, på en tjej med brunt långt hår och tårar rinnande ner för kinderna, en bild på min tjej. 

MIN SAPP.

 

 

 

Jag blev som förändrad, galen, galen av kärlek. Jag reste mig upp och skrek rakt ut innan tårarna började rinna nerför mina kinder. Om bilden inte varit i min mobil hade jag rivit sönder och stampat på den. Inte för att jag såg Sapp, utan för att det var hon på bilden, och hon grät. Jag ville få bort tårarna, men hon var inte här. Så det var omöjligt. Om hon var här skulle jag lägga mig bakom henne i sängen och lägga armarna om henne, försöka trösta henne. 

Jag kunde inte riva sönder bilden, så istället slängde jag mobilen i väggen, på andra sidan rummet. Sedan började jag hyperventilera och skrika de högsta jag kunde. Jag började dra mig i själv i håret och springa runt i rummet. 

Jag hade hört dörren smällas igen där nere och hoppades för gud att alla lämnat huset. Att jag var ensam i det stora huset. Jag hoppade upp i sängen och skrek de högsta jag kunde, försökte bara får ut alla känslor jag hade i mitt huvud. Tillslut orkade jag inte springa runt i sängen mer, så jag föll rakt ner och drog täcket över mig. Tårarna rann snabbt nerför kinderna. Jag vet inte varför, men jag struntade i att de rann. Plötsligt reste jag mig upp och sprang fram till telefonen. Skärmen hade spruckit, men jag orkade inte bry mig. Mobilen hade låst sig och när jag låste upp var fortfarande smset uppe. Jag började skrika igen, men denna gång inne i mig själv, min själ skrek. Jag började skriva, men ville inte skriva en hel novell, så jag raderade de gång på gång. Ville få ut mina känslor rätt med ord, jag gav upp tillslut och skrev: 

”Var har ni henne?” Inga känslor, jag visade inga känslor i smset. Jag väntade på ett svar i något som kändes som år. Och tillslut kom det också. 

”Vill du verkligen veta det?” 

”Vad tror du?” Det dröjde ännu några minuter innan jag fick svar. 

”Nej?” 

”För helvete, jag kommer hitta henne, och det vet du! Ger mig en adress, jag tar hennes plats” Jag visste att jag var ute på djupt vatten just nu. Jag skulle inte hitta henne, det visste jag nästan. Men jag skulle kämpa för det föralltid om det behövdes. Jag skulle dö för henne. 

”Är du så säker på det själv?” Vad menade han med det?

”Jag kommer hitta henne.” 

”Och hur vet du det?” 

”Vi är gjorde för varann”

”Vill du veta var hon befinner sig?” Mitt hjärta började dunka i 500 k/h. 

”Ja”

”Glöm det” Det kändes rätt töntigt när jag satt där i min ensamhet och grät. Men det var värt det, Sapp var värt det. 

 

 

Eddie hade tillslut fått lämna ”min” cell. Jag pustade ut när han gjorde det. Men blev inte så mycket lugnare när den blå ögda, ljushåriga killen kom och hämtade mig. Han gav mig kort svarta blickar, frågan är hur man kunde ge så svarta blickar när man hade så is-blå ögon. 

- Vart för ni mig? Jag kände mig så gammeldags när jag uttalade orden, men jag struntade i det. Jag ville veta vart jag skulle, jag kunde gissa. Trä stolen.

 

____________________ 

ÄNDA FÖR IDAG OCH IMON, INTE GLAD FÖR DE, MEN SKA TIE MINA KUSINER ;(((<3<3