Previosly:

- 20 miljoner är inte lite pengar, fortsatte han, och vi har inte fått tillbaka de än. Han har inte pengarna, så vi började med att mörda din mamma. Tårarna rann ner för kinderna.

- Sedan fick vi reda på din lilla ”hemlighet”, det var den första killen, med de bruna ögonen som avbröt. Han hånlog igen.

Vilken hemlighet? Snurrade runt i mitt huvud.

- Du är ju ihop med Justin Bieber.

-

bild

-

Jag fattade det inte, och vad hade det med Justin att göra?

- Ja, det är jag. Och? Jag försökte vara stadig på rösten, det gick sådär, jag lät sprucken.

- Har han inte pengar? Han hånlog och det klickade till i mitt huvud, jag försökte slita loss händerna ut de vassa repen som skar in i min hud.

- Ska ni ta hans pengar?!

- Tror du han vill ha sin flickvän tillbaka? Jag skrek, det gav dock inte den effekten jag ville att de skulle då de skrattade istället för backade.  Jag försökte vara stark men tillslut gav jag upp och säckade ihop på den hårda trästolen. Männen skrattade åt mig igen. Jag kollade upp igen.

- Kan ni inte bara släppa mig?

- Varför skulle vi göra det lilla flicka? Jag ryckte till när jag hörde den sträva ljusa rösten. Jag hade inte hört dörren öppnas, inte stängas heller. Men detta var helt klart en ny röst, detta var en kvinna. Jag ryste till när hon pillade mig i håret, hon hade långa naglar som drog mot min hud i nacken. Justin hade gjort så några gånger, men hans beröring var mycket lättare och mysigare, av hennes fick jag bara rysningar, dåliga rysningar.

Hon log stort när hon kom in i min synvinkel. Hon hade långt mörk mörk brunt hår, nästintill svarta ögon. Hon kollade på mig som om hon ägde mig. Jag var tvungen att kollade bort, jag kollade ner på hennes kropp istället. Den var späd och hon hade långa smala ben och en tunn midja. Hon bar ett par ankeljeans och en vit halv magtröja, så att man såg lite av den solbrända magen. När jag kollade upp i hennes ansikte igen kunde jag slå fast att hon var runt 20-25. Det gjorde mig illa mående. Hon var nästan i min ålder, hon visste antagligen vad ”real love” var och kunde nog förställa sig hur mycket jag saknade Justin.

Hon gick fram till den första killen, han med bruna ögon.

- Hej älskling, hon la handen på hans nacke och sträckte på sig för att nå hans läppar. Jag ville bokstavligtalat spy rakt på dem. De stod rakt framför mig och grovhånglade. Deras läppar masserade varandras och jag slog ner blicken mot marken. Efter en stund när de äntligen släppt varandra gick hon fram till mig, hon hånlog fortfarande, jag ville bara slå bort leendet från hennes läppar.

- Så hur mår du? hon försökte låta moderlig, hon misslyckades.

- Hur tror du jag mår?

- Saknar du Justin? Hon hade pipig röst, som om jag var en liten hundvalp man skulle gulla med.

- Vad tror du?

- Vill du prata med honom? Mitt hjärta stannade och hoppade över minst 3 slag, jag var helt chockad, stirrade på henne. Hon tog det på ett annat sätt och putade med underläppen.

- Vill du inte? Hon rörde handen mot sin rumpa och drog upp något ur backfickan, min mobil.

- Ge mig den! Hon höjde sin andra hand och slog mig hårt över kinden.

- Säg inte åt mig vad jag ska göra, då drar jag, med mobilen och Justins samtal. Som på kommando började telefonen ringa. Hon gjorde en förvånad gest och skakade telefonen lite. Jag bet mig hårt i tungan och kunde efter bara några sekunder känna järnsmaken spridas i munnen. Hon tryckte extra långsamt på svara knappen och la mobilen mot örat.

- Hej, vem pratar jag med?

- Vem pratar jag med? Jag kunde höra Justins spruckna röst svagt och tårarna började rinna igen.

- Jaså, känner du Sapphire Pierce?

- Ja var är hon?

- Äh, hon sitter här och lipar, ska jag ta ett meddelande? Jag ville bara slå väck de där fula överlägsna flinet.

- Jag vill prata med henne. Jag hörde, även om jag inte höll i telefonen, att han försökte tränga undan tårarna.

- Ni får en minut. Hon tog ett steg till mig och la telefonen mot min kind.

- Sapp! Är du där?

- Justin! Jag hörde hur det brast för honom, han kunde inte hålla undan tårarna längre.

- Var är du?

- Jag har ingen aning, men jag är rädd.

- Jag älskar dig!

- Jag älskar dig med! Vi skrek nästan till varann samtidigt som kvinnan drog mobilen längre och längre ifrån mig. Hon hånlog fortfarande.

- Släpp mig! skrek jag och ryckte med händer, i ett tappert försök att dra mig loss, repen skar bara längre och längre in i mina handleder och jag kände det klibbiga varma blodet rinna mot stolen.

-

Jag förstod allt, att få prata med Justin var bara något jag skulle få göra för att sakna honom mer, för när jag hörde hans röst bildades en stor klump i min mage, saknad. Saknaden var oändlig.

Kvinnans kille, som hon grovhånglat med, hade knutit loss repen och sedan följt mig mot ett ”kök”. Jag skulle i alla fall få mat. Jag kollade surt upp mot honom där han stod framför kylen, med ryggen mot den.

- Hur länge kommer jag få stanna här?

- Så länge det behövs. Jag höll på att spy upp den äckliga maten, det var någon slags geggig gröt som mest såg ut som spya i mina ögon. Jag puttade tallriken ifrån mig och var nära på att resa mig upp när han drog tag i mig. Hon tog ett fast tag om min överarm och förde mig sedan mot en stor dörr.

- Jag fryser, sa jag tyst. Håret hade rest sig på benen och jag rös av att känna det kalla golvet mot mina bara fötter. Jag drog Justins kofta närmre mig och luktade på den i smyg, fortfarande samma doft.

- Jaså.

- Har ni inte några kläder jag kan få låna? Hon kollade på mig och hånlog igen.

- Varför skulle vi ha det?

- Ni hade denna. Jag pekade menande mot tröjan och han nickar med ett lurigt leende. Sedan slängde han in mig cellen och drämde snabbt igen dörren. Jag ställde mig vid gallret och skrek.

- Jag fryser, jag fryser! Efter en stund kom samma kille och kastade in ett par byxor. Dessa var dock inte Justins, tur det. Annars skulle jag bryta ihop ännu en gång.

Den obekväma sängen stack in i min rygg och jag vände och vred på mig, utan att kunna somna. Täcket bestod av en hålig filt, och kudden av en lika dan filt. Jag tänkte på Justin när jag till slut somnade, och några tårar rann nerför min kind.

Hur länge kommer jag få stanna här? Vad vill de? Varför tar de mig?

Och när kommer jag få träffa Justin igen?

___________________________________________

- 20 miljoner är inte lite pengar, fortsatte han, och vi har inte fått tillbaka de än. Han har inte pengarna, så vi började med att mörda din mamma. Tårarna rann ner för kinderna.

- Sedan fick vi reda på din lilla ”hemlighet”, det var den första killen, med de bruna ögonen som avbröt. Han hånlog igen.

Vilken hemlighet? Snurrade runt i mitt huvud.

- Du är ju ihop med Justin Bieber.

---

-hinner inte med ett kollage ;/

------

Jag fattade det inte, och vad hade det med Justin att göra?

- Ja, det är jag. Och? Jag försökte vara stadig på rösten, det gick sådär, jag lät sprucken.

- Har han inte pengar? Han hånlog och det klickade till i mitt huvud, jag försökte slita loss händerna ut de vassa repen som skar in i min hud.

- Ska ni ta hans pengar?!

- Tror du han vill ha sin flickvän tillbaka? Jag skrek, det gav dock inte den effekten jag ville att de skulle då de skrattade istället för backade.  Jag försökte vara stark men tillslut gav jag upp och säckade ihop på den hårda trästolen. Männen skrattade åt mig igen. Jag kollade upp igen.

- Kan ni inte bara släppa mig?

- Varför skulle vi göra det lilla flicka? Jag ryckte till när jag hörde den sträva ljusa rösten. Jag hade inte hört dörren öppnas, inte stängas heller. Men detta var helt klart en ny röst, detta var en kvinna. Jag ryste till när hon pillade mig i håret, hon hade långa naglar som drog mot min hud i nacken. Justin hade gjort så några gånger, men hans beröring var mycket lättare och mysigare, av hennes fick jag bara rysningar, dåliga rysningar.

Hon log stort när hon kom in i min synvinkel. Hon hade långt mörk mörk brunt hår, nästintill svarta ögon. Hon kollade på mig som om hon ägde mig. Jag var tvungen att kollade bort, jag kollade ner på hennes kropp istället. Den var späd och hon hade långa smala ben och en tunn midja. Hon bar ett par ankeljeans och en vit halv magtröja, så att man såg lite av den solbrända magen. När jag kollade upp i hennes ansikte igen kunde jag slå fast att hon var runt 20-25. Det gjorde mig illa mående. Hon var nästan i min ålder, hon visste antagligen vad ”real love” var och kunde nog förställa sig hur mycket jag saknade Justin.

Hon gick fram till den första killen, han med bruna ögon.

- Hej älskling, hon la handen på hans nacke och sträckte på sig för att nå hans läppar. Jag ville bokstavligtalat spy rakt på dem. De stod rakt framför mig och grovhånglade. Deras läppar masserade varandras och jag slog ner blicken mot marken. Efter en stund när de äntligen släppt varandra gick hon fram till mig, hon hånlog fortfarande, jag ville bara slå bort leendet från hennes läppar.

- Så hur mår du? hon försökte låta moderlig, hon misslyckades.

- Hur tror du jag mår?

- Saknar du Justin? Hon hade pipig röst, som om jag var en liten hundvalp man skulle gulla med.

- Vad tror du?

- Vill du prata med honom? Mitt hjärta stannade och hoppade över minst 3 slag, jag var helt chockad, stirrade på henne. Hon tog det på ett annat sätt och putade med underläppen.

- Vill du inte? Hon rörde handen mot sin rumpa och drog upp något ur backfickan, min mobil.

- Ge mig den! Hon höjde sin andra hand och slog mig hårt över kinden.

- Säg inte åt mig vad jag ska göra, då drar jag, med mobilen och Justins samtal. Som på kommando började telefonen ringa. Hon gjorde en förvånad gest och skakade telefonen lite. Jag bet mig hårt i tungan och kunde efter bara några sekunder känna järnsmaken spridas i munnen. Hon tryckte extra långsamt på svara knappen och la mobilen mot örat.

- Hej, vem pratar jag med?

- Vem pratar jag med? Jag kunde höra Justins spruckna röst svagt och tårarna började rinna igen.

- Jaså, känner du Sapphire Pierce?

- Ja var är hon?

- Äh, hon sitter här och lipar, ska jag ta ett meddelande? Jag ville bara slå väck de där fula överlägsna flinet.

- Jag vill prata med henne. Jag hörde, även om jag inte höll i telefonen, att han försökte tränga undan tårarna.

- Ni får en minut. Hon tog ett steg till mig och la telefonen mot min kind.

- Sapp! Är du där?

- Justin! Jag hörde hur det brast för honom, han kunde inte hålla undan tårarna längre.

- Var är du?

- Jag har ingen aning, men jag är rädd.

- Jag älskar dig!

- Jag älskar dig med! Vi skrek nästan till varann samtidigt som kvinnan drog mobilen längre och längre ifrån mig. Hon hånlog fortfarande.

- Släpp mig! skrek jag och ryckte med händer, i ett tappert försök att dra mig loss, repen skar bara längre och längre in i mina handleder och jag kände det klibbiga varma blodet rinna mot stolen.

-

Jag förstod allt, att få prata med Justin var bara något jag skulle få göra för att sakna honom mer, för när jag hörde hans röst bildades en stor klump i min mage, saknad. Saknaden var oändlig.

Kvinnans kille, som hon grovhånglat med, hade knutit loss repen och sedan följt mig mot ett ”kök”. Jag skulle i alla fall få mat. Jag kollade surt upp mot honom där han stod framför kylen, med ryggen mot den.

- Hur länge kommer jag få stanna här?

- Så länge det behövs. Jag höll på att spy upp den äckliga maten, det var någon slags geggig gröt som mest såg ut som spya i mina ögon. Jag puttade tallriken ifrån mig och var nära på att resa mig upp när han drog tag i mig. Hon tog ett fast tag om min överarm och förde mig sedan mot en stor dörr.

- Jag fryser, sa jag tyst. Håret hade rest sig på benen och jag rös av att känna det kalla golvet mot mina bara fötter. Jag drog Justins kofta närmre mig och luktade på den i smyg, fortfarande samma doft.

- Jaså.

- Har ni inte några kläder jag kan få låna? Hon kollade på mig och hånlog igen.

- Varför skulle vi ha det?

- Ni hade denna. Jag pekade menande mot tröjan och han nickar med ett lurigt leende. Sedan slängde han in mig cellen och drämde snabbt igen dörren. Jag ställde mig vid gallret och skrek.

- Jag fryser, jag fryser! Efter en stund kom samma kille och kastade in ett par byxor. Dessa var dock inte Justins, tur det. Annars skulle jag bryta ihop ännu en gång.

Den obekväma sängen stack in i min rygg och jag vände och vred på mig, utan att kunna somna. Täcket bestod av en hålig filt, och kudden av en lika dan filt. Jag tänkte på Justin när jag till slut somnade, och några tårar rann nerför min kind.

Hur länge kommer jag få stanna här? Vad vill de? Varför tar de mig?

Och när kommer jag få träffa Justin igen?

___________________________________________