- Vart för ni mig? Jag kände mig så gammeldags när jag uttalade orden, men jag struntade i det. Jag ville veta vart jag skulle, jag kunde gissa. Trä stolen.

Jag hade rätt, de satte mig ner i trästolen och band fast mina händer och fötter. Jag orkade inte bry mig om vad de gjorde. Jag orkade inte, magen dunkade och jag behövde verkligen något att äta. Men de verkade inte fatta det.

- Jag behöver mat! Utbrast jag. Min mage kurrade till som på beställning och jag tänkte tillbaka på de choklad doppade jordgubbarna jag fått av Justin på stranden i LA. Jag sköt dock snabbt bort ämnet, det gjorde för ont.

- Du får mat, efter detta.      

- Vad ska ni göra? Jag pratade som i trans. Orkade inte bry mig om vad jag sa. Allt bara kom.

- Det får du se, mannen hånlog åt mig, om jag varit mitt ”normala” jag skulle jag slått till honom, men bara för att jag hade så lågt blodsocker.

- När får jag träffa Justin igen? Sa jag snabbt, han ryckte till och kollade, fortfarande hånleendes mot mig.

- Kanske aldrig. Jag kollade frustrerat in i hans ögon.

- Kanske?

- Ditt öde är inte bestämt ännu lilla vän. Nu fick jag en impuls av att slå han igen. Det var mitt inre som spelade mig ett spratt, jag skyllde det på det låga blodsockret.

-

Jag vet inte hur länge jag satt som på nålar och kollade på dörren. Mannen hade sagt att de snart skulle komma. Jag vet inte vilka, jag antog att det var kvinnan och de andra männen. Men jag visste inte riktigt.

Jag fick en chock när dörren öppnades. In i rummet kom runt 10 män i olika åldrar. Vissa var inte äldre än mig. Okej, något år. Men inte fler än 5. Vissa av männen var äldre än min pappa, vissa lika gamla och vissa hade nog precis gått i pension, om de nu hade haft något jobb. Jag kände mig riktigt obekväm i situationen, rädd också för den delen. Jag började skaka och kollade neri mitt knä. Kunde inte fästa blicken någon stans utan att möta svarta elaka, blickar.

- Sapphire. Jag ryckte till när jag hörde mitt namn. Jag kände igen rösten, men det var ingen jag kände. Det var mannen med de bruna ögonen. Den första. Jag kollade försiktigt upp och mötte de bruna ögonen. Han kollade hånleendes mot mig. Föraktfull och ond. Jag började skaka, nästan som om jag fått ett epileptiskt anfall. Jag hade inte epilepsi, men jag skakade ändå. Jag kollade runt i rummet och mötte allt från elaka till motbjudande sliskiga blickar. Jag kollade ner i mitt knä igen, som en undanflykt. Från livet.

- Jag vet inte riktigt hur jag ska säga de här. Men du måste gråta. Jag kollade chockat upp på honom. Varför skulle jag gråta?

- Varför?

- Vad tror du? Han lirkade fram min mobil från jeans fickan. Jag började darra igen.

- Vad ska du göra? Han viftade lite med mobilen och klickade sedan upp kameran.

- Ni kommer inte få mig att gråta.

- Kommer vi inte? Jag hade aldrig hört den rösten innan, det fick sig förklarat när en medelålders man med brunt kort hår och gröna ögon kom fram och ställde sig framför mig. Han la sitt finger mot min kind och strök den över mitt ansikte och mina läppar. Han stannade upp vid mina läppar och följde konturerna. Jag skakade men försökte sitta så stilla jag kunde, så att han inte rörde mig mer än behövligt.

- Släpp mig. Något hårt träffade mitt smalben och jag skrek av smärta. Greppet hårdnade och trycktes mot min hals istället. Jag kunde knappt andas och det blev värre när mannen tryckte ett finger mot halsstrupen, mellan strupen och musklen bredvid Han satte sig ner på huk framför mig, fortfarande med strypgrepp. Jeansen stretade tight mot hans feta lår, om han inte skulle haft strypgrepp på mig hade jag skrattat. Och om Justin var här.

- Släpp mig, stam stönade jag fram.

- Varför? Tårarna samlades i ögonen, han såg det då han tryckte hårdare. Han log ett hånleende mot mig. Jag började rycka i händerna men det var lönlöst.

Den brunhåriga killen stod och tog foto på mig varje sekund där han stod, det blev tätare mellan fotona när tårarna började rinna nerför kinderna. Tillslut när jag säkert var helt jävla blå i ansiktet puttade den brunögda killen till den grönögda så att han släppte mig. Jag tog ett djupt andetag, men tårarna rann ner för kinderna och jag andades djupt och snabbt. För att få in så mycket syre i lungorna. När jag andats en stund, men fortfarande grät satte sig mannen ner på knä och tog ett foto på mig.

Jag gjorde misslyckandet med att kolla rakt in i kameran. Fan. Jag drog in några sista djupa andetag och mannen med de gröna ögonen hånlog mot mig igen. Jag kollade bara dött in i hans ögon. Dött, orkade inte något mer.

- Vad gör ni med bilderna? Jag kollade tillbaka på mannen med det bruna håret och kollade djupt in i hans ögon. Han kollade upp på mig och hånlog. Sedan viftade han med mobilen och sträckte fram min mobil mot mig. Jag försökte koncentrera mig på skärmen men det var inte det lättaste. Tillslut fick jag fram det. Det gjorde ont när jag såg vilket namn de skickat ett sms till.

’ Justin Bieber ♥ ’

Hade jag döpt han till på min mobil. Och det var just det namnet han skickat bilden på mig till. Jag kollade på bilden, den var ovanligt skarp och det skulle vara en fin bild, om jag log, och inte hade tårar ner för kinderna.

Det fanns en text också, en retsam text som löd:

’ Hur tror du hon mår ;) ’

- Varför gör du så mot honom? Justin skulle få panik när han såg bilden och läste texten. Jag började gråta igen, våldsamt, för Justin.

- Av samma anledning som vi gör detta mot dig, pengar.

- Kommer ni få pengar av någon om ni plågar oss såhär, släpp mig! Snälla! Han hånlog mot mig, jag hade nästan glömt de andra männen i rummet när jag hörde en av de skratta hånfullt.

________________________________________________________________

Vad tycker ni om dagens kapitel?

Kommenterar ni mycket kommer det ett imon ;D 

KOMMENTERA NU MKT!