Jag hade inte blivit lika skadad som Justin. Han hade öppna sår på benen och armarna. Ett brutet ben och något revben brutet också. Men han skulle bli bra, och han skulle få åka iväg på tisdag. Men han skulle bara stanna i LA någon dag. Någon gala skulle han gå på, MTW kanske?

Justin log stort när jag rullade in i hans rum, han var blek och håret var ruffsigt. Hans ögon var livlösa, men ändå så levande. Sjuksköterskan  hade tvingat ner mig i rullstolen, jag skulle föredragit att gå. MEn hon sa att om jag skulle få träffa skulle jag åka dit, inte gå. Hon höll också i droppet, jag behövde de ifall jag skulle behöva akutopereras, så jag fick inte äta. De ville inte öppna mig med mat i magen. Och jag kunde ju inte spy om jag var medvetslös.

- Hej... jag dröjde ut på det rätt länge.

- Heej.. sa han hackigt. Sjuksköterskan rullade fram mig till Justin och lämnade oss sedan ifred. Jag reste mig försiktigt upp och satte mig sedan på Justin sängkant. Jag hade världens största vita klänning på mig, en sådan sjukhusklänning. Den var stel och hade knappar bak i ryggen. Täta knappar, så att inget syntes. Jag hade bara underkläder och ett vitt linne under. Justin tog tag i min hand och kramade hårt om den. Justin rum var större och finare än mitt. Det var ljust och hade ett stort fönster som hade utsikt över den lilla staden. Rummet låg på högsta våningen, precis som mitt. Men det var betydligt större.

Jag släppte blicken från fönstret och mötte Justins blick. Han kollade intensivt på mig.

- Jag lovar, viskade jag. Han rynkade pannan.

- Vad?

- Att jag inte kysste tillbaka.

En doktor kom in i rummet. Han kollade beskymrat på oss.

- Mr. Bieber och, vad var det nu du hette igen? frågade han Sapp.

- Pierce, sa hon tillbaka.

- Jaha, juste, han log ett stelt leende, Vill ni va tillsammans när ni pratar med psykolgonen? Jag nickade, det gjorde Sapp också. Doktorn nickade och gick sedan ut ur rummet igen.

- Jaha... skrattade Sapp. Undra vad pskykologen vill, sa hon sedan. Jag kollade med stora ögon på henne.

- Bilen brann Sapp. Hon nickade.

- Jag vet undra vad som hände, jag skulle precis säga något i stil med. "Det kommer vi få veta" när dörren öppnades och en ung kvinna med håretuppstatt i en prydlig knut i nacken kom in. Hon hade jeans och en t-shirt med något som liknade en kavaj över. Hon såg snäll men bestämd ut.

- Hej jag heter Mrs. Syrkes och ska prata med er ett antal gånger medans ni är inlagda på sjukhuset, kanske efter också efter om det behövs. Hon log ett stelt leende.

- Vad heter ni då? Hon kollade på mig, hon visste säkert vad jag hette, ville bara vara vänlig och fråga. Så att jag fick känna mig anonym en stund.

- Justin Bieber, svarade jag och hon log stort och kollade med Sapp istället.

- Du då lille vän? Vadå lillevän? Hon var 17. Jag gillade inte denna psykologen, hon var jobbig.

- Sapphire Pierce, svarade Sapp och log stelt.

- Okej Mr. Bieber och Mrs. Pierce, har ni några frågor. Jag tänkte precis svara när Sapp stal mina ord.

- Varför, när och hur hände detta? Mrs. Syrkes kollade förvånat på henne, henna blick hade varit riktad mot mig.

- Rättsläkarna tror att detta är ett mordförsök. Mitt hjärta stannade och Sapp blev helt stel. Mordförsök, på vem?

- Va? hackade Sapp fram. Mrs. Syrkes, eller Elizabeth som det stog på en namnbricka på hennes kavaj.

- Mordförsök, någon försökte mörda någon av er. De försökte döda mig, de var min bil. Kenny som stog i hörnet av rummet drog ett djupt andetag.

- Mig.

- Vi är inte så säkra på det, svarade Elizabeth. Hon vände blicken mot Sapp som satt fastfrusen med handen i min. Jag kramade om den lite.

- Men.. hackade hon fram. Elizabeth nickade.

- Tyvärr, branden uppstog av en bomb under bilen, trycket skadade er båda. Mest dig, hon vände sig mot mig.

- Du skyddade Mrs. Pierce lite eftersom att du stod närmast bilen.

- Men varför!? utbrast Sapp, hon var nära tårgränsen. Det hade börjat tåras i ögonen.

- Vi vet ingenting, sa Elizabeth ärligt. En tår rann ner för Sapps kind.

- Hur mår pappa?

- Han är chockad, det är vi alla. Ah sure, tänkte jag surt i min hjärna. Hon sa det bara för att, inte för att jag ville va motstridig och sur, jag var bara trött på henne.

Efter en stund när Elizabeth gått kröp jag ner bredvid Sapp i sängen, det hade börjat bli morgon, snacka om att vända på dygnet.

__________