De hade lagt på. Sedan lämnat mig, utan mobilen. Jag saknade Justin mer nu än någonsin. Jag hade trott de varit botten innan samtalet, att jag inte kunde sakna han mer. Det gjorde jag. Jag saknade han något fruktansvärt.

Jag visste att allt kunde vara en fälla. Skulle man bara "glömma" att stänga dörren till "cellen"? Sällan. Man kunde inte ha sådan tur. De kanske bara ville ha ett tillfälle att tortera mig mer, med Justin bilder och kalla sms. Men jag kunde inte missa denna chansen, det kanske var den ända jag hade. Kanske det sista jag gjorde som iallafall lät rätt vettigt och rätt. Jag vet inte. Lät 'rymma från en cell för att kanske kanske hitta någon som kan hjälpa en"- vettigt? Inte direkt.
Men ändå smög jag tyst, att jag inte hade skor hjälpte en hel del. Dörren var ju precis höger om celldörren så jag såg den igenom gallret. Mitt hjärta dunkade i 190 och det kändes som om hjärtat skulle sprängas. Jag skakade när jag la handen på handetaget och var nära att dra tillbaka den när jag hörde den mullrande rösten bakom mig.
- VAD FAN GÖR DU?! Jag drog snabbt ner handtaget och sprang ut från de lilla garaget. När jag kom ut sprang jag. Jag började springa direkt.
- STANNA! jag hörde den mullrande rösten bakom mig. Det var kyligt. Jag gissade på att det var kväll, då solen höll på att gå ner i horisonten, eller upp. Jag sprang de snabbaste jag kunde på en stig mitt ute i en skog. För det var en stor skog jag var fångad i, träden omringade mig och jag hindrade de höga skriken när jag hörde de mullrande dunken i marken bakom mig.
Fötterna ömmade och det kändes som om jag skulle tappa de vilken minut som helst. Håret fladdrade i vinden och tårarna rann nerför kinderna. Jag hade gråtit mycket de senaste dagarna. Mest hela tiden grät jag, det kändes löjligt. Varför grät jag så mycket?
Efter en lång stunds av springande hörde jag inte stegen bakom mig, jag vågade mig själv att kolla bak. När jag gjort det var det tomt bakom mig. Så jag stannade. Benen värkte och huvudet värkte ikapp med benen. Jag struntade för tillfället i om jag syntes eller inte. Benen vek sig och jag föll handlöst ner på marken. Jag kröp ihop i en liten boll och la benen högt uppe vid huvudet. Tårarna forsade ner för kinderna och jag var så sjukt rädd. Jag skakade, tänderna skallrade mot varann och jag försökte blunda och glömma den oroande värken i magen, det gick inte. Den oroande känslan speglades i varje ryck jag gjorde.
Efter en liten stund somnade jag, med skallrande tänder.

- DÄR ÄR HON. Jag hoppade upp på fötter och kollade mig runt. Det tog några sekunder för mig att förstå att de var bakom mig. De hånlog log och visade med armarna att jag skulle komma fram. Jag vände mig om och såg de endast några meter från mig, jag sprang även denna gång iväg med dunkande hjärta. Det var mörkt ute, men jag hade ingen aning om hur länge jag sovit.
Denna gången hann jag dock inte så långt innan ljuden bakom mig dämpades. Jag kollade bak och pustade ut när jag inte såg några.
Jag skulle precis sakta in när jag sprang in i något,- eller någon. Jag vågade inte kollade upp, håret flög runt mitt huvud och marken under mig var fuktig och kladdig. Jag vågade inte kolla upp på berget som stod framför mig. Sedan hörde jag de höga hånskrattet och jag ville bara försvinna, dö.

Jag hade kommit fram till en skog, den var stor och tog säkert flera timmar att gå igenom. Jag gick en bit och satte mig sedan ner bakom ett träd. Jag hade en keps nerdragen på huvudet och luva över huvudet. Mest för att skydda mot mygg och knott, men också flr att inte visa så mycket av mitt ansikte. Vilket jag ändå gjorde. Jag lutade mig ner mot trädstammen och lät vindarna smeka mina kinder. Det började bli rätt kallt, vinden flög rakt igenom joggingbyxorna. Jag somnade efter en stund, med oroliga drömmar.

_________________

Lite I know ;(<3

KOMMENTERA :D