- Jag vet att jag har sagt 'jag älskar dig' till dig många gånger, och jag har menat de alla gånger. Allt jag säger menar jag till dig. Men, om man säger 'jag älskar dig' till varann för många gånger, betyder de tillslut ingenting. Det blir uttjatat. Så jag ska försöka att inte säga det till dig så ofta. Vi är alldeles för unga för äktenskap, de vet jag. Och jag ska inte fria till dig på länge. Men jag vill ändå veta att du är min. Så därför säger jag: Jag älskar dig Sapp.

*fortfarande dröm, bara så att alla är medvetna om det;=)*

Hon kollade upp i mina ögon och log stort.
- Ja, vi är för unga. Och ja, jag älskar dig. Ett stort leende växte fram fram på mina läppar och jag böjde mig ner mot henne. Jag kände hennes varma andedräkt mot mina läppar precis innan de nuddade mina i en lätt kyss. *

Jag vaknade med ett ryck. Varför skulle man alltid vakna när drömmen var som bäst? Jag suckade och skulle precis resa mig upp när jag hörde något från skogen. Det lät som en viskning. Men jag kunde ändå höra några otydliga ord.
- Där... hon. Jag ryckte till, vad kunde menas med det? Där var hon? Där kom hon?
Där är hon.
Jag vet inte varför, men ruset som spred sig i min kropp gick itne att hindra och jag började springa de snabbaste jag kunde in i skogen. Vem eller vad som än fanns där inne behövde hjälp. Jag kände mig som en superhjälte när jag sprang med snabba och säkra steg genom skogen. Jag sa inget, sprang bara snabbt och tyst. Plötsligt hörde jag ljud av knäckande grenar, grenar som bröts. Jag stack in bakom ett träd och gömde mig så nära stammen jag kunde. Jag kikade förbi stammen och fick en chock av vad jag såg.
Det var Sapp. Hennes långa toviga fladdrande hår åkte som en krona runt ansiktet. Jag kunde inte fatta det. Jag visste att det var hon, även fast jag inte såg hennes ansikte. Jag skulle känt igen Sapps ryggtavla bland tretusen andras. Hon såg kortare ut än vanligt. De smala benen skakade dramatiskt och hennes fötter var smutsiga. Hon hade, precis som hon sagt mina kläder på sig. Mina gråa mjukis och min svarta t-shirt. Det var kläderna jag hade haft på mig första gången i studion. När jag koncentrerade blicken ännu lite till på hennes bara armar kunde jag se klart och tydligt långa rivsår, inte djupa men långa. Jag kunde se att de sved. Något fruktansvärt. Sådanna små sår gjorde det.
Jag hade varit för upptagen med att koncentrera mig på varje rörelse och del av Sapps kropp för att märka mannen som stod framför henne. Han var flintskallig och var väldigt lång, av hans ansiksuttryck att dömma gillade han situationen, något innerligt. Han små log och kollade ner på Sapp som om han ägde henne. Frustrationen och agrisiviteten växte inom mig.
Snabbt bildades en plan i min skalle. Jag skulle vänta till de bar - eller kanske släpade iväg henne, jag rös av tanken. När de kommit en bit följde jag långsamt efter de. Tyst och långsamt.
- Och var tror du att du ska gå fröken Pierce? sa mannen med spelad tjejig röst och hånskrattande ansiktsuttryck. Hon mumlade något. Men jag vet inte vad hon sa. Mannen bärde upp henne som om hon var en liten bebis och det såg ut som om hon slappnade av i hans famn. Nu kunde jag skymta hennes ansikte. Håret hängde ner i luften, det hade blivit längre. Såg det ut som. Hon blundade och jag såg hur tårar trängde igenom under hennes ögonlock. Mitt hjärta skrek och skräcken spreds i kroppen. JAg började skaka, något fruktansvärt. Varför hände detta? Varför var den där jävla Stefan skyldig en jävel som de pengar? VARFÖR?
Hon öppnade plötsligt ögonen och mitt hjärta dunkade dubbelt så snabbt, jag blev knä svag av hennes vackra ansikte och allt annat runt henne. Hennes utseende var bara ett plus i kanten. Hennes inre var ännu bättre. Visst det var lättare att älska henne om hon hade ett fint utseende.
De började gå iväg från mig. Mannens ryggtavla syntes fortfarande men Sapp syntes inte så mycket, bara fötterna och håret.
Jag hörde en pinne knckas bakom mig och jag stelnade till. En hare kanske? Vad var det som var bako mig.
Jag hann inte tänka mer innan jag kände en hård smäll mot bakhuvudet och föll sedan hårt ner mot marken. Jag somnade snabbt.

- Ska inte bävern vana snart?
- Wakie Wakie! Jag blinkade några gånger och mötes av ett dåsigt ljus. Även fast det var dåsigt fick jag blinka några gånger för att vänja mig vid ljuset.
- Han vaknar ju. Jag blinkade och kollade upp på personerna som stod framför mig, som jag antog hade sagt de sista orden. Den som stod närmast var en kort man med stora isblå ögon och kort ljus blont hår. Av accenten att tänka kom han från USA. En av männen var från kanada också. Det hörde man på accenten. Jag mumlade något ohörbart och blinkade några gånger till. Sedan kom jag att tänka på Sapp. Då slog jag upp ögonen och kollade mig runt i rummet, eller salen kanske man kunde säga. Jag satt på en stol, en stor grov trästol som var placerad mitt i rummet. Jag kolalde bakom mig och såg en säng, jag rös till. Vad hade de gjort i den? Men Sapp hade ju lovat..
- Nejmen hello hottie. Rösten avbröt mina tankar och jag kollade fram. Där stod en kort kvinna med mörk mörk bruna ögon, nästan svarta, hon hade långt hår och av accenten att tänka kom hon från östra europa. Hon log stort och jag äcklades av hennes ansikte. Mannen som bärt Sapp kom fram mot henne och slog henne löst i rumpan innan han stälde sig framför henne och kysste henne mjukt på halsen. Hon stönade lätt och han lät sina händer glida fram och tillbaka på hennes sida, sedan flyttade han de mot hennes rumpa. Jag äcklades av hans sätt att ta och se på henne. Som om han ägde henne. Han la sin hand på hennes bara rygg innanför tröjan. Hon log stort och kollade upp på honom och ställde sig på tå så att hon kunde kyssa hans objudande läppar. Jag kollade bort och äcklades av tankarna. De var två personer som stod på var sida av de. Den blonda och en lång man med kort svart hår och gröna ögon. Jag kunde se de för att de var skrik gröna.
Tillslut släppte kvinnan killen med brunt hår och kom fram till mig.
- Vad ska vi göra med dig då?
- Var är Sapp?
- Vem är Sapp? Hon hånlog. Och kollade bak mot den brunhåriga mannen, han hade också världens största leende på läpparna. Det var inte förens jag började rycka i händerna som jag märkte att de var fastbundna. Jag började rycka ännu mer. Men slutade när jag hörde höga men ändå svaga rop från den vänstra sidan av en stor dörr.
- Vem är där ute? Det var Sapp. Precis när jag skulle skrika tillbaka fick jag en knytnäve slagen på kinden. Istället för att skrika mitt namn skrek jag förvrängda svordommar blandat med skrik från smärta.

Hade inte tänkt kollaget så ;/ Men gjorde det först och sedan sparades de inte, så fick göra om de nu lite snabbt ;/ jaja ;D

Vad kommer hända nu då? :D 

SÄG VAD NI TROR!

KOMMENTERA