- Jag svarar inte mer nu. Hon vände sig mot mig och log ett gulligt leende.
- Vet du en sak? viskade jag när hon kurat ner sig i min famn igen. Hon skakade på huvudet och viskade:
- Nej, vad?
- Jag älskar dig. Hon log stort mot mig. Och kollade upp i mina ögon.
- Jag älskar dig med. Jag hörde något enstaka 'beaver' när jag kurade mig ner bredvid Sapp, och somnade.

När jag vaknade kunde jag knappt tro det. Jag hörde djupa andetag bakom mig, men vågade inte kollade om han verkligen var där, eller om allt bara varit en dröm. Det var inte förens han började röra lite på sig som jag verkligen trodde på det. Killen jag älskade låg bakom mig. Vi var ju fortfarande här, men allt kändes ändå underbart när han bara var här och kunde hålla om mig.
Jag visste att jag var något fruktansvärt självisk. Men jag orkade verkligen inte bry mig. Ingen behövde ändå veta det. Men om Justin frågade något, skulle jag svara ärligt.
- Godmorgon babe.
- Godmorgon vet jag inte riktigt om det är. Jag rös till när han drog fingrarna mot min sida. HAn böjde sig ner mot min hals och kysste mig mjukt på halsen. Jag kände mig för ovanligheten skull riktigt trött, hade ont i huvudet kände mig tung och seg i kroppen och orkade knappt resa mig upp. Justin stelnade till mot min hals och höjde handen mot min panna.
- Sapp, hur mår du?
- Jag mår bra. Ljög jag. Han värkade tvekande och kände länge på min panna innan han böjde sig ner mot min hals igen. Jag fick rysningar av hans beröringar och vinklade huvudet så att han kom åt bättre. Det dunkade till i huvudet. Jag höjde snabbt handen mot panna och kved till. Jag kände Justins starka armar runt min midja, han drog mig närmre när jag kved till.
- Du mår inte bra Sapp.
- Jo.
- Det gör du inte. Jag suckade och skakade lugnt på huvudet.
- Nej, det gör jag inte.
- Vi får ta det lugnt idag.
- Det blir inte svårt, skrattade jag. Han log smått och himlade med ögonen.
- Jag brukar få. Han kollade menanades på mig och viskade sedan.
- Varför släppte de in mig i din cell tror du? De skulle få mer dramatik om de släppte in mig i Eddies. Jag suckade djupt och kollade djupt in i hans ögon. Jag låg med ryggen mot hans mage och vände mig om så att vi låg mage mot mage under den trassliga, håliga filten. Den värmde ingenting. Det var inte konstigt att jag var sjuk, när jag tänkte efter.
- De kommer antagligen sära oss snart. Då kommer vi sakna varann mer, de gör så för att du ska betala pengar för att få tillbaka mig. Pengar du INTE ska betala. Uppfattat?! Jag hytte ett finger mot honom, han sneglade mot fingret innan han kollade upp i mina ögon. Det tog en stund innan han svarade.
- Jag kommer betala. Jag suckade och skakade lite på honom, han rörde sig inte en cm. Jag orkade inte skaka mer så jag la mig bara ner på kudden och suckade.
- Du får inte betala.

-

Vi fick mat, någon skum gröt som smakade papper, med lite socker på. Männen kollade på Justin näst intill hela tiden. Följde han med blicken och kollade ner på våra ihopslingrade händer ibland. Jag kände mig utstirrad. Plötsligt kom kvinnan in, hon med brunt långt hår och näst intill svart hår. Jag kollade knappt på henne när hon kom in.
- Här sitter ni ju turturduvor, hon skrattade till åt sitt dåliga skämt och blinkade med ögat mot Justin.
- Jag ska bara prata lite med Justin, om det är okej? Jag kollade chockat upp på henne, och skakade på huvudet. Men hon kollade inte på mig, hon kollade på Justin. Han nickade, kramade om min hand hårt innan han reste sig upp. Jag försökte tafatt greppa tag om hans hand igen, men den var borta han hade lagt ner den i sin ficka. Jag reste mig upp och försökte såringa efter honom ut från rummet. Men när han var i dörröppningen stannade han och kollade bak mot mig. Han log lite, som för att visa att jag inte behövde vara orolig.
- Hon kommer inte skadas om jag går, ellerhur? Männen skakade på huvudet.
- Lovar ni. Alla sa dova ja. Sedan gick han ut. När jag precis skulle gå efter stoppade männen mig vid dörren, jag kollade upp på de och surade. Men de släppte inte greppet om mina armar, utan förde mig bara tillbaka mot de stora träbordet.

Jag följde efter tjejen genom hela byggnaden till Sapp och min cell igen. Jag suckade, cellen var trång och jobbig.
- Vad vill du? Jag knöt händerna framför bröstet och kollade surt på henne. Hon var minst ett och ett halvt huvud kortare än mig.
- Du kommer betala va? Jag hade inte reflekterat så mycket över vad Sapp sa innan, tänkt igenom det lite bara. Så det var verkligen pengar de ville ha. Dålig fantasi. De kunde ta vad de ville, och de tog ändå pengar.
- Jag betalar, om ni släpper Sapp fri.
- Du älskar henne verkligen va? Jag bet ihop och gjorde allt i min kraft för att inte smälla till henne rakt över kinden. Det lyckades.
- Skulle jag varit här annars? Jag drog handen i luften ut mot cellens inredning. Toaletten jag aldrig använt och den minimala sängen vi båda precis fick plats i om vi låg i princip på varann.
- Hennes pappa kanske mutat dig från början? Han visste ju att vi så småning om ville ha pengar av honom, han visste bara inte när. Så han kanske mutade dig med pengar för att du äns skulle dejta den där horan? Jag blev vansinnig när hon kallade henne det, men jag ville inte va med om något onödigt bråk med de andra männen, för det var väll de som jag skulle slås mot om jag gjorde något illa, knappast denna spinkiga kvinna. Och jag visste också att jag skulle förlora direkt om jag slogs mot de, de var betydligt starkare än mig. Och eftersom att jag visste att hennes påstående inte var sant kunde jag lugnt och försiktigt gå ut från cellen.
- Betyder det att de är sant eller? Jag stannade till. Men fortsatte sedan gå.
- Juste det är det ju, jag har ju sett de själv. Jag stannade till igen, vände mig om och kollade på henne. Hon stod i cellöppningen. Hon hade ett lurigt leende på läpparna och hennes ena hand var placerad på midjan.
- Det är inte sant! Jag skulle göra vad som helst för att få ut henne härifrån, för att hon skulle få slippa ER. skrek jag, lite väl högt kanske, jag betonade också 'er' riktigt mycket.
- Inte för att skrämma dig. Men hon har gått ner mycket i vikt, tappat fett och blivit riktigt smal. Jag vände mig om och gick, försökte lämna hennes ord bako mig, men de torterade mig i huvudet.
Hade hon blivit smal, FÖR smal?

Hade fullt upp igår! Men nu kommer ett kapitel, vad tycker ni? Bra eller dåligt! Vill höra!

KOMMENTERA