______________________________

Hospital - Chapter 20

________

Previously:

Han satte sig försiktigt ner på något mjukt, förmodligen en soffa, eller säng. Han satte försiktigt ner mig bredvid sig men flyttande mig genast när jag stönade till på samma sätt som innan. Han satte sig i mitt knä igen. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och andades lugnt. Huvudet värkte på ett fruktansvärt vis. Jag visste inte att det kunde göra så ont i huvudet. Fruktansvärt.

-

bild

-

JUSTIN PERS:

Sapp tog långsamt upp handen mot huvudet och jag drog stöttande handen upp och ner för hennes ryggen.

- Var har du ont? frågade oroligt.

- Ingenstans, ljög hon.

- Sapp, allvarligt, var har du ont? Hon kollade upp i mina ögon, när jag mötte hennes bruna blick for det rysningar genom kroppen.

- Huvudet, och.. hon drog ut på det. Ryggen. Jag stönade till och kollade chockat på henne, ryggen. Var det inte ett av de farligaste ställena att ha ont på?

- Hur mycket, 1-10? frågade jag. Hon ryckte svagt på axlarna. Hon såg fruktansvärt trött ut. A

- 8, sa hon och la sig med en duns på min axel. Samtidigt öppnade sig dörren och Kenny klev in.

- Jag hörde vad som hände, kan Scooter och de komma in? Jag nickade.

- Ring ambulans också, hon har riktigt ont i ryggen, Sapp mumlade något på min axel, men rörde sig inte. Jag trodde hon skulle klaga över ambulansen, men det var inte det.

- Vad sa du Sapp? frågade jag mjukt. Hon sträckte på sig och viskade i mitt öra.

- Ska vi berätta för de då? Jag nickade.

- Vi måste, sa jag och hon nickade och mumlade något som liknande okej.

- Hämta de, sa jag till Kenny utan att titta upp från Sapp. Hon blundade men sov inte. Hon hade kurat ihop sig och hade lagt sina händer under min tröja, mot min hud. Händerna var kalla. Jag tog vänster handen i min högra och kramade kärleksfullt om den. Det var och kändes sjukt att man kunde känna såhär för en tjej som man kännt i 2 dygn. Men det var sant, allt var sant. Jag trodde på allvar att jag älskade henne. Det otroliga var att hon också älskade mig. Iallafall trodde hon att hon gjorde det. Det var en början, jag fnissade till lite och Sapp kollade tröt upp på mig med ett litet trött leende. Dörren slogs upp och in kom mamma, Scooter, Kenny och Alfredo. Mamma sprang fram till oss och ställde sig på knä framför oss. Scooter mumlade något till Kenny.

- Jag fick reda på det igår, han skrattade till lite, samma sak med Alfredo, inte Scooter, han stod tyst och kollade på oss.

- Har du ringt ambulans? frågade jag Kenny, han nickade. I samma sekund kom en ambulansman in i rummet.

SAPP PERPS:

Justin släppte mig och någon tog tag i mig. Jag fick panik. Jag slog upp ögonen. Justin stod en liten bit bort från mig men blev nästan bortkastad av en ambulansman. Han vände sig om och sa:

- Kan han inte följa med? sa jag med liten röst, jag kunde säkert prata högre, men jag var så fruktansvärt trött.

- Va? Jag upprepade frågan. Han skakade på huvudet.

- Det funkar tyvärr inte, sa han och jag nickade.

- Jo, det måste funka, snälla? Han suckade och vände sig om till Justin som stog och tittade på mig med sorgsen blick, och min.

- Du får väll följa med då. Sedan gick allt snabbt, Justin gick snabbt fram till mig och tog tag i min hand. Jag ville hålla kvar, men jag tänkte på paparazzisarna utanför, så jag släppte. Ambulansmannen bärde ut båren och frågade om det fanns något bakhåll, det fanns det. Den ena gick ut till ambulanserna och sa till de att köra till baksidan. Där det var stor lastbrygga och ett stort staket som höll paparazzisarna borta. Bra. Men jag vågade endå inte hålla i Justins hand. Det kändes för riskabelt. När ambulansen kommit genom portarna, utan någon galen paparazzi efter, tog de in mig i ambulansen. Tillståndet var stabilt, trodde de, men att jag endå skulle ligga stilla, ifall jag skadat ryggen. Jag tog de på fullaste allvar och rörde mig inte mer än nödvändigt. När vi körde ut från bakgården hörde vi massor av blixtrar, paparazzisarna hade visst panik där utanför. Stackars Kenny och de andra. Om de skulle köra efter. Kenny va ju säkert redan påväg mot sjukhuset vid detta laget, han var ju endå Justins livvakt. Vi körde en stund och ambulans mannen frågade massor av frågor, jag försökte besvara alla. Han frågade Justin några frågor också, som hur det såg ut när jag ramlade, om jag gjorde ifrån mig något ljud, och liknande saker. Han svarade så gott han kunde, men hade mest blicken fast mot mig. Överbeskyddande, ja.

Tillslut var vi framme. De körde ut mig och Justin var vid min sida hela tiden. De körde in mig på sjukhuset. Jag hade fått bedövning, så det gjorde inte så ont i ryggen längre. Jag visste inte vad de skulle göra innan de började panikköra mig till någon operationssal. Trodde jag iallafall. Någon stoppade Justin så att han inte kunde komma längre.

- Stanna, halvskrek jag och sängen som de lagt mig över på tvärstannade.

- Justin kom, sa jag med tårar i ögonen. Jag brukade inte gråta, men det var nära på att brista nu. Justin började springa och stannade precis vid sängen. Han böjde sig ner mot mig och kysste mig passionerat på läpparna, jag besvarade kyssen och allt om kring oss försvann. Jag placerade min hand på hans kind och den andra om hans nacke. Jag tryckte han närmre mig och han var nära på att trilla ner i sängen. Han avslutade kyssen och skrattade lite. Jag gjorde det samma, allt var så sjukt overkligt. Jag var inte här, jag var inte på en sjukhus säng påväg in mot en operationsal. Det fanns inte.

- Vi måste skynda oss nu, det är nog bäst att du går, det var menat mot Justin. Han kollade på sjuksköterskan med en underlig blick, den var sur. Han kollade tillbaka mot mig med ledsamhet i blicken och pussade mig en sista gång innan han sa.

- Vi ses snart, jag älskar dig, bara så du vet, jag älskar dig.

- Jag älskar dig med, hann jag svara innan sjuksköterskorna rullade iväg sängen. Jag saknade han redan, Justin. Jag var orolig om allt som skulle hända nu, vad skulle hända? Skulle de operera mig, skulle jag dö?! Jag behövde Justin för tillfället. Jag behövde alltid Justin, från och med i gårkväll.

JUSTIN PERSP

Sjukhuset var riktigt stort! Säkert LA's största. Jag stannade en stund i korridoren innan en sjuksköterska kom fram till mig.

- Väntar du på någon? Jag nickade.

- Min flickvän, Sapphire Pierce. Hon skrattade och log. Hon var lite kortare än mig och runt 20. Hon hade långt brun/svart hår och log stort.

- Hon opereras för tillfället, ska jag visa dig till väntrummet? Jag nickade. Hon gick förbi mig och öppnade den stora dörren. Jag kollade mig runt lite, det var som på alla andra sjukhus vitt överallt, och det luktade som på sjukhus också. Rent, och rengöringsmedel. Hon visade mig in i ett rätt stort rum, för tillfället var det inga där. Men ag kände på mig att det brukade vara massor av folk där. Sofforna var nersuttna och tidningarna som låg på bordet i mitten var slitna. Tjejen sträkte fram handen i en gest som betydde att hon ville hälsa.

- Carly, sa hon och jag log smått.

- Justin, sa jag och hon nickade och log.

- Alla vet nog vem du är, jag skrattade glädjelöst och nickade.

- Kanske.

- Vill du ha något? frågade hon vänligt och jag skakade på huvudet.

- Nej tack, sa jag och hon nickade.

- Okej, hejdå. Hon gick iväg.

__________________________________________

______________________________

Hospital - Chapter 20

________

Previously:

Han satte sig försiktigt ner på något mjukt, förmodligen en soffa, eller säng. Han satte försiktigt ner mig bredvid sig men flyttande mig genast när jag stönade till på samma sätt som innan. Han satte sig i mitt knä igen. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och andades lugnt. Huvudet värkte på ett fruktansvärt vis. Jag visste inte att det kunde göra så ont i huvudet. Fruktansvärt.

bild1,bild2,bild3,bild4,bild5,bild6

Sapp tog långsamt upp handen mot huvudet och jag drog stöttande handen upp och ner för hennes ryggen.

- Var har du ont? frågade oroligt.

- Ingenstans, ljög hon.

- Sapp, allvarligt, var har du ont? Hon kollade upp i mina ögon, när jag mötte hennes bruna blick for det rysningar genom kroppen.

- Huvudet, och.. hon drog ut på det. Ryggen. Jag stönade till och kollade chockat på henne, ryggen. Var det inte ett av de farligaste ställena att ha ont på?

- Hur mycket, 1-10? frågade jag. Hon ryckte svagt på axlarna. Hon såg fruktansvärt trött ut. A

- 8, sa hon och la sig med en duns på min axel. Samtidigt öppnade sig dörren och Kenny klev in.

- Jag hörde vad som hände, kan Scooter och de komma in? Jag nickade.

- Ring ambulans också, hon har riktigt ont i ryggen, Sapp mumlade något på min axel, men rörde sig inte. Jag trodde hon skulle klaga över ambulansen, men det var inte det.

- Vad sa du Sapp? frågade jag mjukt. Hon sträckte på sig och viskade i mitt öra.

- Ska vi berätta för de då? Jag nickade.

- Vi måste, sa jag och hon nickade och mumlade något som liknande okej.

- Hämta de, sa jag till Kenny utan att titta upp från Sapp. Hon blundade men sov inte. Hon hade kurat ihop sig och hade lagt sina händer under min tröja, mot min hud. Händerna var kalla. Jag tog vänster handen i min högra och kramade kärleksfullt om den. Det var och kändes sjukt att man kunde känna såhär för en tjej som man kännt i 2 dygn. Men det var sant, allt var sant. Jag trodde på allvar att jag älskade henne. Det otroliga var att hon också älskade mig. Iallafall trodde hon att hon gjorde det. Det var en början, jag fnissade till lite och Sapp kollade tröt upp på mig med ett litet trött leende. Dörren slogs upp och in kom mamma, Scooter, Kenny och Alfredo. Mamma sprang fram till oss och ställde sig på knä framför oss. Scooter mumlade något till Kenny.

- Jag fick reda på det igår, han skrattade till lite, samma sak med Alfredo, inte Scooter, han stod tyst och kollade på oss.

- Har du ringt ambulans? frågade jag Kenny, han nickade. I samma sekund kom en ambulansman in i rummet.

Justin släppte mig och någon tog tag i mig. Jag fick panik. Jag slog upp ögonen. Justin stod en liten bit bort från mig men blev nästan bortkastad av en ambulansman. Han vände sig om och sa:

- Kan han inte följa med? sa jag med liten röst, jag kunde säkert prata högre, men jag var så fruktansvärt trött.

- Va? Jag upprepade frågan. Han skakade på huvudet.

- Det funkar tyvärr inte, sa han och jag nickade.

- Jo, det måste funka, snälla? Han suckade och vände sig om till Justin som stog och tittade på mig med sorgsen blick, och min.

- Du får väll följa med då. Sedan gick allt snabbt, Justin gick snabbt fram till mig och tog tag i min hand. Jag ville hålla kvar, men jag tänkte på paparazzisarna utanför, så jag släppte. Ambulansmannen bärde ut båren och frågade om det fanns något bakhåll, det fanns det. Den ena gick ut till ambulanserna och sa till de att köra till baksidan. Där det var stor lastbrygga och ett stort staket som höll paparazzisarna borta. Bra. Men jag vågade endå inte hålla i Justins hand. Det kändes för riskabelt. När ambulansen kommit genom portarna, utan någon galen paparazzi efter, tog de in mig i ambulansen. Tillståndet var stabilt, trodde de, men att jag endå skulle ligga stilla, ifall jag skadat ryggen. Jag tog de på fullaste allvar och rörde mig inte mer än nödvändigt. När vi körde ut från bakgården hörde vi massor av blixtrar, paparazzisarna hade visst panik där utanför. Stackars Kenny och de andra. Om de skulle köra efter. Kenny va ju säkert redan påväg mot sjukhuset vid detta laget, han var ju endå Justins livvakt. Vi körde en stund och ambulans mannen frågade massor av frågor, jag försökte besvara alla. Han frågade Justin några frågor också, som hur det såg ut när jag ramlade, om jag gjorde ifrån mig något ljud, och liknande saker. Han svarade så gott han kunde, men hade mest blicken fast mot mig. Överbeskyddande, ja.

Tillslut var vi framme. De körde ut mig och Justin var vid min sida hela tiden. De körde in mig på sjukhuset. Jag hade fått bedövning, så det gjorde inte så ont i ryggen längre. Jag visste inte vad de skulle göra innan de började panikköra mig till någon operationssal. Trodde jag iallafall. Någon stoppade Justin så att han inte kunde komma längre.

- Stanna, halvskrek jag och sängen som de lagt mig över på tvärstannade.

- Justin kom, sa jag med tårar i ögonen. Jag brukade inte gråta, men det var nära på att brista nu. Justin började springa och stannade precis vid sängen. Han böjde sig ner mot mig och kysste mig passionerat på läpparna, jag besvarade kyssen och allt om kring oss försvann. Jag placerade min hand på hans kind och den andra om hans nacke. Jag tryckte han närmre mig och han var nära på att trilla ner i sängen. Han avslutade kyssen och skrattade lite. Jag gjorde det samma, allt var så sjukt overkligt. Jag var inte här, jag var inte på en sjukhus säng påväg in mot en operationsal. Det fanns inte.

- Vi måste skynda oss nu, det är nog bäst att du går, det var menat mot Justin. Han kollade på sjuksköterskan med en underlig blick, den var sur. Han kollade tillbaka mot mig med ledsamhet i blicken och pussade mig en sista gång innan han sa.

- Vi ses snart, jag älskar dig, bara så du vet, jag älskar dig.

- Jag älskar dig med, hann jag svara innan sjuksköterskorna rullade iväg sängen. Jag saknade han redan, Justin. Jag var orolig om allt som skulle hända nu, vad skulle hända? Skulle de operera mig, skulle jag dö?! Jag behövde Justin för tillfället. Jag behövde alltid Justin, från och med i gårkväll.

Sjukhuset var riktigt stort! Säkert LA's största. Jag stannade en stund i korridoren innan en sjuksköterska kom fram till mig.

- Väntar du på någon? Jag nickade.

- Min flickvän, Sapphire Pierce. Hon skrattade och log. Hon var lite kortare än mig och runt 20. Hon hade långt brun/svart hår och log stort.

- Hon opereras för tillfället, ska jag visa dig till väntrummet? Jag nickade. Hon gick förbi mig och öppnade den stora dörren. Jag kollade mig runt lite, det var som på alla andra sjukhus vitt överallt, och det luktade som på sjukhus också. Rent, och rengöringsmedel. Hon visade mig in i ett rätt stort rum, för tillfället var det inga där. Men ag kände på mig att det brukade vara massor av folk där. Sofforna var nersuttna och tidningarna som låg på bordet i mitten var slitna. Tjejen sträkte fram handen i en gest som betydde att hon ville hälsa.

- Carly, sa hon och jag log smått.

- Justin, sa jag och hon nickade och log.

- Alla vet nog vem du är, jag skrattade glädjelöst och nickade.

- Kanske.

- Vill du ha något? frågade hon vänligt och jag skakade på huvudet.

- Nej tack, sa jag och hon nickade.

- Okej, hejdå. Hon gick iväg.

__________________________________________

VAD TYCKER NI?

KOMMENTERA! ANNARS KOMMER DET INTE MER<3

Vet inte om det kommer idag, men imon kommer det!<3