MERCEDES PERSPEKTIV:

Jag gick upp och knackade på, Justin öppnade efter bara några få sekunder och kollade chockat på mig. Jag log lite smått mot honom.
- Ehhm, hej, jag kan inte få upp dörren, kan du hjälpa mig? Han skrattade till, kollade ner i marken och nickade sedan mot mig.
- Såklart jag kan. Han gick rakt fram och stängde dörren efter sig. Vi började gå de få stegen till min dörr, men han stannade efter bara ett steg.
- Fan, grymtade han och kikade bak mot sin egen dörr, jag glömde nyckeln där inne, sa han uppgivet och jag skrattade till.
- Du gjorde vad? Log jag och skrattade till igen.
- Jag råkade låsa in min egen nyckel, så jag kommer inte in, suckade han och ett skratt började bubbla inom mig. Han såg på mig och log stort.
Det brast, skrattet skällvde i mig och jag lutade mig fram för att trycka handen mot magen. Justin började också skratta, hans skratt var gulligt.

Fick mig att rysa till och det spändes i magen. På ett konstigt sätt som fick hela mig att pirra till, bara av att se hans leende och höra hans skratt. Jag kollade in i de bruna ögonen för några sekunder och fortsatte sedan skratta.
- Jag hjälper dig att låsa upp, sa han efter en stund av återhämtning, och sedan går jag ner och hämtar extra nyckeln som finns i repititionen. Hon log stort och sträkte fram handen, jag gav han nyckeln och han vände på den, för att sedan trycka in den i låset.
- Så låser du upp, jag slog mig själv i pannan lite löst och skrattade till.
- Jaha, det var inte svårare än så. Han skakade på huvudet med ett leende.
- Nej, faktiskt inte, men jag går ner med dig, denna soppan är mitt fel. Han skrattade till åt mitt ordval och skakade på huvudet.
- Det behöver du inte.
- Men jag gör det ändå, jag ska bara ställa in min resväska, jag öppnade dörren och ställde snabbt in resväskan och stängde sedan dörren, med nyckelkortet i handen. Jag visade upp det mot Justin och han skrattade till.
- Jag har i alla fall med mitt, det är en bra början, han skrattade till och nickade.
Vi gick under tystnad mot hissen och åkte ner till första våningen. Vad skulle man prata om med en så stor världsstjärna.
Jag skulle ju inte lita på honom.

JUSTIN PERSPEKTIV:

Mercedes gick bredvid mig, jag var rädd för att kolla på henne. Rädd för att hon skulle kolla tillbaka och att den där jävla rodnaden skulle spridas på mina kinder. Jag tog ett djupt andetag och samlade mig.
Bara. Kolla. Inte. På. Henne.
Jag sneglade försiktigt på henne, luggen hängde nerför hennes panna och stannade precis över ögonen, håret såg ut som vackert ogräs och gav henne ett mystiskt utseende. Det var mellan svart och brunt, mest svart, men i skenet från lamporna speglade de brunt. Hennes hud såg sammetslen ut och ömtålig ut, det såg ut som om man inte kunde röra henne utan att hon gick sönder. Som en vattenballong, man var alltid rädd att den skulle spricka i ens händer. Något den nästan aldrig gjorde, men man var ändå rädd för det.
Hon kollade snabbt upp mot mig och för någon sekund kollade jag in i de mörkaste bruna ögonen jag sett i hela mitt liv.
Innan jag kollade bort, och ner i marken.
Vi kom fram till repitionen direkt efter och jag lutade ena armbågen mot den stora disken. Hela rummet var nästan vitt, förutom gardinerna och vissa detaljer, som var målade i guld.
- Hej, jag glömde min nyckel i mitt hotellrum, så kan jag få låna extra nyckeln? sa jag med ett av mina vanligaste leenden, ett "bieber-leende" som alla kallade det.
Kvinnan bakom disken, som hade svarta glasögon, och vanliga repitionist-kläder. Hon hade håret i en hög bolle längst bak i nacken och kollade strängt på mig.
- Vilket nummer? hon vände sig om och kollade på en tavla med massa av nyckel-kort.
- 564, svarade jag och hon tog fram en av korten, hon la den på bänken men stannade min hand när jag var nära på att ta kortet, jag kollade chockat upp på henne.
- Hur kan du bevisa att detta kort-nummret är ditt?
- Du skojar va? frågade jag och hon skakade på huvudet. Jag kollade mot Mercedes och sa:
- Du kan intyga att jag heter Justin Bieber och bor i hotellrummet bredvid dig? Mercedes nickade.
- Han bor på hotellrummet bredvid mig! Jag intygar det, eller vad de nu heter, log hon och det pirrade till inuti, jag försökte ignorera känslan.