Don't trust anybody, they can disappoint you

- Hejdå, jag kramade snabbt om Chris innan jag öppnade passagedörren och gick ut i den redan varma luften. Jag hatade årstiderna här i Washington, antingen för varmt eller för kallt.
Just nu det första alternativet, för varmt. Jag började gå upp mot skolan. Blickarna brände i ryggen, men direkt när jag kollade bakåt vändes blickarna bort och alla började kolla på varann och mumla. Den största nyheten i hela skolan var väll att jag och Moshe gjort slut, efter att va ihop rätt länge.
De kanske inte visste hur allt låg till? De kanske trodde att det var jag som hade varit otrogen mot han och inte tvärt om. Jag suckade frustrerat och slängde blicken mot mitt skåp när jag fick syn på bokstäverna som stod skrivet.
Hora.
Jag kollade chockat upp och fäste blicken nogrannare på de. Jag hade inte sett fel, det stod verkligen hora på mitt skåp. Med stora svarta bokstäver, det hade kladdat ut lite i kanterna och gjort den blåa skåpsfärgen grå aktig. Jag kollade runt i koridoren, ingen hade blicken fest på mig förutom några tjejer som gick i min paradell klass, deras blonda hårsvall var förstört av blekningsmedel och ögonlocken tunga av maskara.
Jag glodde på de en stund och lät sedan ögonlocken falla för att kolla upp när blicken återigen placerats på skåpet.
Jag kunde höra de blonda tjejerna fnissade bakom min rygg och jag vände mig snabbt om igen för att s´pänna i blicken i dem.

-

Moshe gick förbi mig på rasten mellan so:n och engelskan. Han gav mig knappt en blick och jag tvungen att blunda för att kunna hålla inne tårarna.
So:n var dagens första lektion och jag hade suttit ensam i klassrummet. Allas blickar hade varit vända mot mitt håll och jag hade knappt kunnat röra mig i bänken utan att alla vände sina blickar mot mig.
Jag hade försökt ignorera de, men det var inte så lätt, jag var inte van vid sådant här.

-

När Moshe hade gått förbi för andra gången på en halvtimme började jag undra om han följde efter mig eller något. Jag hade inte sett någon av mina kompisar, förutom Emma, som hängde efter Moshe som en liten svans. En ljushårig irriterande svans som vägrade gå en meter före en.
Precis när jag trodde att mitt liv var över kom Sandra gåendes, hennes långa bruna hår hängde som vanligt ner på ryggen och läpparna var röda av läppstiftet hon alltid bar. Hon hade ett par höga shorts och strumpbyxor under. Tröjan hon hade instucken under de midjehöga shortsen var vita och passade perfekt med hennes ljusa hy i ansiktet. Hon hade ett par skyhöga beiga campbell skor på fötterna, allt passade henne perfekt. Jag hade alltid velat ha Sandras skönhet och mitt hår, bara för att jag var lite halvt ego och älskade mitt hår.
- Sandra! började jag och började gå mot henne. Hennes läppar klämdes ihop till ett rakt sträck när hon såg på mig. Jag kollade undrandes på henne och la händerna på hennes axlar när jag kom närmre. Hon skakade av sig mina händer och kollade ner i golvet när jag sökte hennes blick.
- Sandra.. mumlade jag, men hon kollade fortfarande inte upp i mina ögon. Hon brukade alltid möta mig i en kram och sedan babbla på om sin kille, Kevin. Hon slutade här för ett år sedan och jobbade nu som något annat, typ hantverkare eller något. Jag hade inte så mycket koll, brukade inte lyssna så noga.
- Jag måste gå. Mumlade Sandra innan hon gick förbi mig och cirkulerade runt alla elever som var påväg i halvpanik till lektionerna. Jag stannade kvar på min plats tills korridoren blev tom och städerskorna började sitt oändliga jobb. Jag började sakta gå till min lektion. Sakta upp för trapporna och hann nästan in i engelska salen, innan jag hörde någon sucka och stöna bakom mig.
Jag kollade bak och fick syn på Emma stå vid sitt skåp och försöka lägga ner ett papper i sin väska.
- Du kommer snart bytas ut. Du duger inte åt honom, ingen duger åt honom. Jag öppnade dörren snabbt som attan och gick snabbt in och smet in på min plats.
Jag satte mig tungt ner i bänken längst bak. Jag suckade djupt och kom på att jag glömt penna och uppgifterna vi skulle jobba med. Jag räkte upp handen och frågade artigt om jag fick gå och hämta det. Min lärare nickade och fortsatte berätta något för klassen. Jag reste mig upp och gick ut från klassrummet.

' Om någon duger är det jag. ' Tjejen har självförtroende. Jag suckade djupt och slickade lite på fingret innan jag försökte gnugga väck texten.
Pennan hon skrivit med var vattenfast.
Fan.

-

Chris hade lovat att han skulle hämta mig också, men när jag stott utanför skolan i tjugo minuter började jag tappa hoppet. Jag började snabbt gå hemmåt och när jag kommit halvvägs såg jag hans bil komma åkandes.
- Äntligen, mumlade jag och stannade för att vinka på honom när han kom tillräckligt nära.
- Förlåt att jag är sen, problem med mamma, log han mot mig när han vänt och jag hoppat in på passagerar sidan.
- Du har inte druckit något? frågade jag. Han skrattade till skakade irriterat på huvudet.
- Jag har inte druckit något, inte ens en lättöl.
- Bra.

BESÖKSREKORD IGÅR:D

216 BESÖKARE :D GAAAH :D<3 HAPPY:D 

Vad händer? När tror du de träffas? Hur tror ni de träffas? :D

SEN HAR JAG EN FRÅGA! Vill ni att det ska gå snabbt till hon träffar honom? ( INTE BLIR IHOP ) eller låååångsamt? :D 

KOMMENTERA