I wish I was special to you, like you're special to me

13 april 2012

Jag blundade när jag gick genom korridoren. Blundade från alla ord som jag trodde klapprade mot min rygg.
Det hade gått en vecka, och jag hade knappt pratat med någon på hela veckan.
Ingen hade pratat med mig, inte ens Sandra. Jag hade försökt få kontakt med henne, men hon vägrade svara på mina sms och samtal.
Jag kunde stå och skrika på henne när hon stod framför mig, hon kollade åt ett annat häll ändå.
Så nu hade jag börjat strunta i henne. Strunta i hennes för fina skor som gjorde henne ännu längre än mig. Hon var redan 170 centimeter, alltså ca 8 centimeter längre än mig, plus klack.
Hon var ca 20 centimeter längre än mig.
Jag slog in min kod till kodlåset och tog ett djupt andetag innan jag studerade de "fina" bokstäverna som stod på mitt skåp.
Jag hade lyckats sudda bort det Emma skrivit, då hon hade skrivit med blyerts. Men det som någon annan skrivit var omöjligt. Så det stod fortfarande;
Hora
Men näst intill inristade bokstäver i min skåpsdörr.
Lärarna hade sagt förlåt flera gånger och försökt slipa bort det, också skaffa ett nytt skåp till mig. Men det hade inte gått. Skolan var proppfull som den var och alla skåpen var fulla.
Jag fattade inte att man kunde bli nerbruten på en vecka, det kändes grymt löjligt. Att jag hade tappat allt på en vecka. MEn efter att ha varit hyffsat populär, med en pojkvän och flera kompisar och bästa vänner till att inte ha någon att förlita sig på och ingen pojkvän var hårt.
Det var fredag, igen. Fredagen den trettionde denna gången. Jag suckade och öppnade skåpet för att ta ut mina grejer. När jag tagit ut matteboken och skrivblocket, samt mitt pennfodral stängde jag noga skåpet och vände mig sedan om för att gå mot mattesalen.
Det ösregnade ute. Det brukade aldrig ösregna, men innan jag kom fram till mattesalen efter att ha tagit genvägen till Mr. Gonzales sal var hela jag och mina arbetsredskap dygnsura. Mitt hår hängde som trasor nerför axlarna och böckerna låg som blöta papper i mina händer.
Jag klev näst sist ut från mattesalen. Förutom en tjej jag hängde med innan, Michelle hette hon, jag hade alltid avundats henne långa ljusa hår, innan mitt växte ikapp och hon klippte av sitt.
Nu var den tiden över.
Iallafall än sålänge.

-

- Chris, kan du komma och hämta mig. Jag stod under taket bakom skolan och ringde i panik till Chris när det hade börjat regna ännu mer. Han hade hållit sig hemma nu i lite mer än en vecka, något som var nästan rekord för honom.
Jag väntade bara på att han skulle sticka igen.
- Jag kommer om fem. Han la på i mitt öra och jag la mobilen i bakfickan på de tighta jeansen.

- Jag tycker det är skönt att hon äntligen vet det. Jag spärrade upp ögonen när jag kunde höra de höga ljuden. Moshe hade sin luva på sig, samma med Emma. Jag kunde se deras ihop slingrade fingrar, det gjorde ont inuti mig att de faktiskt gjorde som jag sa. Att de visade kärlek mot varann i skolan.
Jag fattade bara inte att de andra gått på det. Hur fan skulle Moshe kunna fixa en sådan "sann" kärlek på en dag? Jag kände att tårarna hälsade på när jag kunde se att de spände händerna hårdare och kramade varanndras händer hårdare.
Men det var egentligen inte konstigt att de trodde honom. Moshe var populär, inte jag -iallafall inte före jag blev ihop med Moshe- så varför skulle de lyssna på mig.

Billjusen bländade mig när jag fick syn på den svarta lilla bilen som parkerade borta på parkeringen.
Parkeringen på vår skola var på baksidan.
Moshe och Emma hade stannat och pratat med några av mina gammla kompisar och stod fortfarande kvar på gräsplanen. Jag gav de inte en blick när jag gick förbi de och mot den lilla svarta bilen.
Innan jag visste ordet av var bildörren uppslagen och Chris påväg ut. Han log inte, något jag trodde han skulle göra.
Han var fixerad på något bakom mig, eller kanske någon bakom mig.
- Chris, sluta, snälla, vi går tillbaka till bilen. Nu.
Jag kände min bror, han hade kortstubin och var som en tickande bomb hela tiden. Och han hatade när folk gjorde illa de han älskade.
Och just nu var jag personen han älskade.
- Vi går inte tillbaka Merc. Han fortsatte att gå, beslutsam om sitt mål.
Moshe. Jag sprang efter honom och fortsökte dra i hans tröja för att han skulle vända sig så att vi kunde köra härifrån. Han brukade lyssna om man bad honom.
Men då behövde man kolla honom i ögonen.
- Chris, snälla lyssn på mig.
Men det var readan försent. Han hade redan kommit fram till Moshe och stod nu bredvid honom med bröstet mot hans axel.
Moshe var en bit längre än Chris. Dock visste jag inte vem som var starkast.
Chris hade tränat boxning ett antal år och tävlade ibland fortfarande. Men han gillade mest att träna, dock syntes inte musklerna om han inte spände sig.
Moshe var bara naturligt stark.
- Du vet inte hur mycket du skadat min syster va? Moshe ryckte till och kollade överlängset på Chris, jag hade ställt mig bredvid Chris och försökte slita iväg honom från platsen. Mot bilen, men han rörde sig inte ur fläcken.
- Chris snälla vi går. Moshe gav mig en kort hånfull blick.
- Skulle inte du hitta någon som förtjänade dig bättre.
Han slängde mina egna ord i mitt ansikte, och jag kunde inte göra annat än att bryta hans blick.
- Vi går Chris. sa jag knappt hörbart.
- Skulle du inte det?
Moshe visste vad Chris gick igång på och gjorde nu Moshe ännu mer taggad för slags mål än han redan var.
- Din jävla hora, tror att du kan hitta någon som mig efter en vecka, Moshe kollade in på mig när han sa det, han kollade på Chris, rakt in i hans ögon och kallade hans syster hora.
Jag brydde mig, men jag tror nästan Chris brydde sig mer.
Jag försökte förtvivlat dra i Chris kläder för att hålla honom borta från Moshe, men det gick inte. Tårarna började rinna när jag fick se Chris hoppa på Moshe och rikta ett slag mot hans huvud.
Jag drog tag i hans t-shirt och drog det hårdaste jag kunde för att han skulle släppa honom.
- CHRIS SLÄPP HONOM. Moshe laddade ett slag mot Chris huvud, slaget träffade hans huvud och jag skrek det högsta jag kunde.
Det hade bildats en liten ring runt oss.
- Moshe, Moshe, Moshe, Moshe. skrek de, antagligen kunde de inte Chris namn, eller det mer troliga alternativet.
De hejade på Moshe, för att jag var Chris syster.
Maskaran som trädde mina ögonfransar hade kladdat ut sig och jag såg säkert ut som en panda vid detta laget.
- Chris släpp honom! skrek jag och försökte inte äns hindra gråten.
Plötsligt reste sig Chris bara upp, hans näsa rann, läppen hade fått slag mest överallt och han skulle få en riäl blåtira på kinden efter att Moshe slagit hans ansikte i asfalten gång på gång.
Då hade jag skrikit ännu mer, och Moshe hade kollat mig i ögonen hela tiden.
Jag visste inte hur länge matchen hade pågått, inte så fruktansvärt länge, ändå såg de ut som två styckade köttstycken.
Nästan.
Jag tog ett stadigt tag om Chris ena tröjärm för att han inte skulle vända sig om och gå tillbaka till Moshe.
Hopen av ungdommar flyttade på sig så att de bildades ett hål i ringen.
- Ska du och din slampa till syster gå nu eller? Jag kände att alla muskler i Chris kropp spändes och var beredda att vända sig om och slå till Moshe på käften igen. Men jag hindrade honom genom att säga:
- Skit i honom, han provicerar dig bara, jag skiter i honom.
Men inuti mig värkte ett bultande hål.

-

Kudden var nerblött av tårar. Kroppen värkte av alla krampningar och ögonen var röda och svullna efter alla tårar.
Jag trodde att jag nått botten när Moshe varit otrogen, men detta var defenitivt mer botten än det där.
Jag hade luggit i sängen och gråtit hela dagen, huvudet värkte och jag orkade inte ens cykla till Solo.
Han som annars alltid gjorde mig på bättre humör.
Dörren öppnades försiktigt. Jag kollade upp lite och fick möta två snälla bruna ögon, min mors.
- Mercedes.. viskade hon sorgligt och gick fram till sängen, jag kände att sängens ena sida trycktes ner och förstod att hon satt sig ner.
Jag hulkade till och lät mamma smeka mig över håret.
- Vad har hänt min lilla prinsessa. Hon lutade sig fram och pussade mig mjukt och försiktigt på hjässan.
- Du vet redan... Ellerhur? viskade jag utan att kolla upp på henne, hon tog ett djupt andetag och bekände:
- Jag vet.
- Sa Chris allt?
- Han sa alla saker Moshe kallat dig, och om slagsmålet, han berättade också att han var... hon drog ut på det och jag klämde ihop ögonen. otrogen, avslutade hon. Jag nickade.
- Mmm..
- Jag har tänkt lite.. började hon, och jag lät henne komma till saken.
- Och jag tycker du borde åka iväg härifrån ett tag. Jag satte mig upp i sängen.
- Skicka TJOOCK- INTE mig till pappa, sa jag bedjande och hon skakade försiktigt på huvudet.
- Du ska inte åka till din pappa. Hon tog en kort paus. Du kommer ihåg Alfredo va? Jag nickade långsamt, ville veta vart hon skulle komma. Hon tog ett djupt andetag.