23 JULI 2006

Hans leende sken upp den tysta tomma staden. Jag visste inte vad de var med honom som gjorde mig glad och varm rakt igenom.
Det var något speciellt med denna pojke, jag kunde bara inte sätta fingret på vad. Han var speciell och det hade många i den lilla staden fattat.
Ett tjugotal personer samlades runt Avon Theathre varje dag för att se honom spela gitarr och sjunga. Jag visste inte vad det var med mig när han satt där nere, jag som aldrig gillat musik så mycket innan.
Mamma blev aldrig förvånad längre när jag drog åt mig mina små skor och sprang ner för trappan och över gatan. Hon visste redan att jag skulle sätta mig bredvid honom på de andra trappsteget. Jag satt aldrig så nära, och låtsades alltid göra något annat, som att fläta håret eller fixa skosnörena, flera gånger.
Jag tror han har kollat igenom min sharad.
Ibland tog jag med mig en krona eller två, idag var en sådan dag.
Jag sprang som vanligt ner till gatan, kollade mig omkring och sprang sedan över, snabbt som skam, för att inte bli påkörd av de gasande bilisterna. Mamma sa alltid att jag skulle ta det försiktigt, det hände olyckor här även fast det var en liten stad.
När jag äntligen kom fram satte jag mig som vanligt ner en bit bredvid honom. Jag kunde se i ögonvrån att han kollade på mig, och log. Jag ville le tillbaka, men vågade inte.
Jag flätade om håret, och knöt sedan skorna några gånger, klagade över att de inte ville knytas rätt.
Jag kunde höra att han fnissade till i mellan verserna på låtarna han sjöng. Jag kände knappt igen någon, men jag älskade de.
Efter en stund kom det mer folk, folk samlades kring honom och lyssnade på när han sjöng.
Jag ställde mig upp och ställde mig framför honom i stället. När han började på en annan låt slängde jag i mynten och satte mig ner på den gatan.
Det blev mindre och mindre folk hela tiden, men jag satt kvar. När de inte fanns någon kvar stannade Justin mitt i låten. Han log stort och kollade ner mot mig, som fortfarande satt förväntansfullt framför honom. När han mötte min blick drog jag ner blicken mot marken och en rodnad spreds på mina kinder.
- Vad heter du? frågade han snällt. Jag vågade inte kolla upp på honom.
- Dess, sa jag tyst.
- Dess? frågade han och log stort, jag nickade kort och reste mig upp.
- Du sitter här rätt ofta va? Han frågade de inte hånfullt, som man kunde tro att han skulle göra, jag satt ju faktiskt här varje dag.
- Mmm... sa jag och vände mig om.
- Jag tycker det är roligt med sällskap.
- Du sjunger bra. Jag började springa tillbaka mot min lägenhet, över gatan, genom den tunga dörren, upp för de långa trapporna och in genom lägenhetens dörr.
Och hela tiden kändes det som om någon såg på mig.
Kollade mig i nacken, även fast jag visste att det var omöjligt.

PROLOGEN UPPE, VILL NI ATT FÖÖRSTA KAPITLET KOMMER UPP IDAG?

KOMMENTERA DÅ!