- Juste det är det ju, jag har ju sett de själv. Jag stannade till igen, vände mig om och kollade på henne. Hon stod i cellöppningen. Hon hade ett lurigt leende på läpparna och hennes ena hand var placerad på midjan.
- Det är inte sant! Jag skulle göra vad som helst för att få ut henne härifrån, för att hon skulle få slippa ER. skrek jag, lite väl högt kanske, jag betonade också 'er' riktigt mycket.
- Inte för att skrämma dig. Men hon har gått ner mycket i vikt, tappat fett och blivit riktigt smal. Jag vände mig om och gick, försökte lämna hennes ord bakom mig, men de torterade mig i huvudet.
Hade hon blivit smal, FÖR smal?

Orden kröp närmre och plågade mig långsamt till döds i hjärnan. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var helt borta från omvärlden. Sapp försökte prata med henne, och jag visste att hon hade hört vad den brunögda kvinnan näst intill skrikit. Hon hade hört och försökte nu ignorera det, genom att prata om normala saker, nästan. Hon la handen på mitt ben och jag kollade emot henne med stora håliga ögon.
- Vad är det Justin? Jag skakade på huvudet som för att skaka bort orden inne i min hjärna. Inte för att skrämma dig. Men hon har gått ner mycket i vikt, tappat fett och blivit riktigt smal. Såklart att hon hade skrämt mig, hon hade bokstavligt skrämt halv ihjäl mig. När hon sa så kändes det som om världen skulle gå under. Jag ville inte att Sapp skulle svälta halvt ihjäl sig, och jag visste att det bara skull gå utför.
I alla fall i denna hålan.

Justin kunde inte koncentrera sig på något, jag fattade inte varför han tog de så hårt. Jag var inte smal? Han behövde verkligen ta det lite lugnare och chilla. Jag hatade detta stället lika mycket, eller mer än han gjorde. Jag hade varit här längre än honom. Han behövde verkligen lägga ner med den där överskyddade delen, visst hade jag gått ner lite i vikt. Men inte så mycket som han antog. Om han ville känna så fick han väll göra det, han behövde inte vara så överbeskyddande. Jag fattade att han bara ville mig väl, men att ignorera mig gjorde inte saken bättre. Han kollade bara ut i tomma intet, låtsades att jag inte fanns eller något.
När vi kommit in i cellen efter frukosten igen ställde jag han mot väggen. Men jag skulle inte ta upp min mage, den fick han ta upp själv.
- Varför är du helt borta Justin. Han hade lagt sig ner i sängen med huvudet mot väggen. Han blundade hårt och gjorde någon grimasch men munnen.
- Jag är bara trött.. viskade han sakta.
- Lägg av med det då!
- Kom hit. Han öppnade sin famn och kollade bedjande upp på mig. Jag skakade på huvudet och vände mig om för att gå till andra sidan rummet. Hon följde mig uppgivet med ögonen men la sig sedan till rätta i sängen.
Jag var sur på honom. Han behövde verkligen ta det lugnt! Överbeskyddande jävel. Helvete.

Jag hörde dörrgrinden öppnas och vaknade från min korta sömn. Jag kollade direkt mot dörren, där stod killen med de ljusa håret och blåa ögonen.
- Sapp, du kan följa med oss. Justin, som också hade vaknat reste sig upp och gick snabbt fram till honom.
- Vad ska ni göra med henne? Ljusöga log hånfullt och kollade underlugg på oss. En riktig peddo min.
- Det behöver inte du bry dig om. Justin kollade bönande på honom samtidigt som jag reste mig upp och gick fram till de. När jag kom fram slog Justin armarna om mig. Det kändes tryggt, samtidigt som jag ville trotsa honom och gå min väg.
- Justin, släpp mig.
- Aldrig. Jag krånglade mig ur hans grepp och kollade surt på honom.
- Du behöver mig inte här ändå, ellerhur? Ljusöga skrattade till och gick från cellen, så jag följde efter honom, Justin stod kvar. Handfallen.

- Ovänner? Ljusöga öppnade munnen hånleende när vi kommit ut från cellen.
- Jag hatar dig.

Han förde mig till badrummet. Att ta en dusch kändes inte som prioritet ett, men jag gjorde det ändå. Bara för att ha något att göra när jag väl var där inne, ingen visste dessutom när jag skulle få komma dit nästa gång.
Precis när jag gick in i badrummet sa jag:
- Ni har ingen aning om hur mycket jag hatar er. Sedan stängde och låste jag dörren.

Jag hade kommit tillbaka till badrummet runt en timme efter jag gått dit. Och Justin var inte där. Jag hade dåligt samvete för det jag sa till honom innan. Men jag kunde ju inte prata med honom om han inte var här.
Det kändes som timmar innan han kom tillbaka. Och när han gjorde det stannade han på trösklen och kollade på mig.
- Vad gjorde de med dig, säg sanningen. Mitt hår hade torkat och låg nu tort och eländigt på ryggen.
- Jag duschade. Han kollade häpet på mig. Kom sedan fram och tog tag i mitt hår för att föra det till näsan och lukta på det. Han trodde nog inte mig för han gnuggade håret sedan mellan tummen och pekfingret, och luktade på det ännu en gång.
- Du talar sanning.
- Vad trodde du? Att jag ljög? Jag blev upprörd. Istället för att käfsa imot kom han närmre och kramade om mig.
- Förlåt. Jag hörde att han grät, och valde att förlåta honom. Jag kunde nästan höra hans hjärtslag mot bröstet och började själv också gråta.
- Jag älskar dig.

Jag låg bredvid henne i den pinsmala sängen, med armarna om henne och huvudet mot hennes hals. Jag la höger handen mot hennes sida och började föra den innanför hennes tröja.
Jag borde egentligen inte göra detta.
Det är inte min mage.
Jag ska inte hålla koll på detta.
PRIVATOMRÅDE.
Men jag gjorde det ändå, la handen mot hennes bara hud. Hon ryckte till och jag fick börja om. Göra samma sak igen, jag började fundera på om jag verkligen ville veta, och det ville jag.

Det kanske bara var för att hon låg ner.
Det kanske hade med något annat att göra.
Men längst inne visste jag, revbenen stack ut på båda sidor.

___________________________