PREVIOSLY:

- De utrotar oss Sapp. De utrotar oss. Göm dig! Innan de tar dig! Hans ord lät så obeskrivliga, orden fanns inte? Han hittade på, men hans uttryckslösa ansikte avslöjade något helt annat.

- Vilka? *

Kamerorna smattrade i ansiktet, jag vaknade snabbt och blev snabbt klarvaken. Vad fan? Ögonen hade inte vant sig vid ljuset och jag kikade framåt. Någon skymde en bit av synen. Justin? Plötsligt fick jag panik, vad hände?

bild

SAPP:

 

Justin viftade med händerna som om han ville sjasa bort något, eller någon. Jag kisade  fram igen, utan resultat. Hade jag blivit halvblind eller?

- Är du vaken? Det var Justin som talade till mig, skulle jag svara? Såklart jag skulle svara.

- Mmm.. mumlade jag. Jag såg ett suddigt ansikte nicka kort och kollade sedan bort igen. Blixtrarna smattrade fortfarande, men inte på så nära håll.  De hade blivit lite avlägsna sedan Justin talade med mig. Jag blinkade några gånger och lite av de suddiga lämnade ögonen. Jag hade känt mig klarvaken innan, den klarvakenheten hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Nu var jag dödstrött igen. Utan att tänka lutade jag huvudet ner på den mjuka marken igen, sand? Plötsligt tog någon tag i min arm och drog mig upp igen. Jag mumlade något ohörbart och försökte öppna ögonen, denna gången var det inte något suddigt som skymde synen, det var mitt hår. Förbannade hår. Jag hade villat klippa av de ett flertal gånger, men mamma ville att jag skulle ha kvar mitt långa, jag gjorde snällt som hon sa. Men nu var det nog, de första jag skulle göra när jag kunde se igen var att klippa av det. Bokstavligen. Jag drog bort håret från ögonen med vänsterhanden samtidigt som jag var tvungen att ta extra stöd med andra handen för att inte falla. Jag blinkade till några gånger till och såg nästan helt klart. Justin lutade sig fram mot mig och viskade:

- Vi måste gå. Nu. Jag nickade till svars och var beredd på att han skulle kyssa mig, det gjorde han inte. Han såg mer sammanbiten ut än vanligt. Hade det hänt något? Det var inte förens jag fick en kamera så nära ansiktet att jag var tvungen att skygga undan för att inte bli knockad som jag märkte människorna omkring oss. Fan. Jag sökte med panik i blicken efter någon person jag kände igen, som Kenny, Scooter, Tay, eller till och med Kuk Harrell. Men alla hade kameror som skymde ansiktet, minst till bredden. Jag blickade sedan mot Justin och blinkade länge. Som om jag var beredd på att personerna skulle vara borta när jag kollade upp. Det var de inte, men synen var helt återställd.

- Eyy! Flytta på er, vi ska fram! Kenny kom fram genom folkmassan med Jason tätbakom sig. Kenny gick direkt fram till Justin samtidigt som Jason kom fram till mig. Han hade minst sagt en sur min i ansiktet, den var näst intill hatiskt. Jag kanske överdrev, men det struntade jag i. Han ryckte tag i min arm och drog upp mig på fötterna. Jag kollade bort mot Justin som stod i en viktig konversation med Kenny, ingen av de såg särkilt trevliga ut för tillfället. Jason hade ett stadigt grepp om min överarm när vi traskade runt bland folkmassorna. De var fler än jag trodde. Inte hundra, men nära. Alla hade väll ringt varandra. Jag ville inte ens undersöka vad som sagts. De hade antagligen överdrivit, riält. Jason öppnade en bildörr och tryckte in mig i bilen.

- Gå ingenstans. Han smällde igen bildörren med en hård smäll. Jag lutade mig bak mot sätet och tänkte på vad som hänt. Hur länge hade de bara ståt där och tittat på oss? När vi sov. Pratade jag i sömnen, det lär jag snart få reda på. Skvallertidningarna skulle väll få spatt över dehär. Jag kunde redan se tidningstexterna:

’ JUSTIN PÅ STRAND MED OKÄND TJEJ ’

’ JUSTIN I KÄRLEKSDRAMA, SELENA ELLER ’OKÄND TJEJ’? ’. Hur lång tid sedan var de sedan de gjort slut? Månader eller dagar vi träffades för första gången. Jag brydde mig inte.

Dörren på andra sidan bilen öppnades och in hoppade Justin. Han kollade lidande på mig.

- Sapp… började han, men rösten bar inte. Man såg inte tårarna, men de lurade i ögonvrån.

- Sapp.. började han igen, förlåt, det var inte meningen att de skulle gå ut såhär… viskade han. Jag kollade djupt in i hans ögon igen, de såg plågsamma ut. Jag lutade mig fram och tog ett fast tag om hans hand. Jag behövde den i min hand. Jag kände styrka av att hålla den, kärlek.

- Jag älskar dig Justin. Jag hade gjort om detta trettiotusen gånger för att få vara med dig. Föralltid. Jag kollade djupt in i hans chokladbruna ögon. Länge. Bildörrarna öppnades, Jason och Kenny kom in och satte sig. Utan ett ord.

- Varför var ni ut igår? Frågade Jason efter en långstund. Bilen hade börjat röra på sig, mycket långsamt pågrund av paparazzisarna som fyllde vägarna. Ingen av oss i baksätet svarade.

- Va?

- Vi skulle bara gå en runda, sa Justin kort och snabbt.

- Varför skulle ni ta en runda? frågade Kenny strängt.

- Vi var varma.

- Ni kunde gå ut på balkongen.

- Vi ville inte.

- Varför?

Åh, jag fick panik av hans frågor. Varför chillade han inte bara. Försökte kontrollera läget som var. Vi hade gjort fel, tyckte de, vad skulle vi göra åt det nu i efterhand? Han torterade oss genom att konfrontera oss med miljontalsfrågor.

- Varför?  Jasons stränga röst ekade i mitt inre.

- Jag vet inte, mumlade Justin tyst. Han tryckte om min hand hårdare. Jag kände mig som ett litet meningslöst barn som snattat några kakor ur skafferiet. Problemet var att vi inte snattat några kakor. Detta var mycket mycket större.

JUSTIN

Bilköer och stoppljus gjorde det inte lättare att komma fram i den redan svårkomliga ”terrängen”. Sapp tryckte hårdare och hårdare om min hand. Jag vågade inte kolla på henne, rädd vad hon skulle tycka om situationen. Hennes föräldrar skulle döda mig för att ha utsatt henne för sådant. Jag började kallsvettas bara av att tänka på det. De kanske redan försökt nå henne på mobiltelefonen, som låg kvar i hotellrummet. Hon kanske tvingades att komma hem, att bryta kontakten med mig helt och hållet? Skulle hon göra det då? Klippa av alla kontakter med mig, avfölja mig på twitter. Det hoppades jag verkligen inte. Jag började kallsvettas bara jag tänkte tanken på att släppa kontakten med henne, det fick inte ske.

SAPP

- Framme. Både jag och Justin fick hoppa ut från hans sida. Paparazzisarna hade omringat bilen på 30 sekunder, jag kom alltså inte ut på min. Jag hade släppt Justin hand ifall ifall och han hade inte ifrågasatt det beslutet. Jag ville egentligen hålla den hårt, men om det var bäst att vi inte gjorde det, gjorde jag det inte. Och det var just det jag trodde var bäst, och man skulle ju lita på sig själv. Jag försökte täcka så mycket av ansiktet jag kunde när jag vandrade bakom Justin in mot hotellet. Vissa som kom åt försökte dra i våra kläder, vissa lyckades. Vissa drog i håret också. Som tur va var jag inte håröm. När vi kom in på hotellet stod alla i crewet otåligt på första plan. När de såg att vi kom såg de ännu surare ut. Jag kände mig lite bortkommen ut och visste inte riktigt var ja skulle stå. Jag gick fram till Justin och ställde mig lite snett bakom, sedan kom jag på hur fånigt det måste se ut. Som om jag var värsta advokaten eller något. Så jag ställde mig väldigt nära honom. Med halv kroppen synlig och halva kroppen gömd bakom honom. Det såg också riktigt skumt ut, som om jag var rädd att visa mig. Jag orkade dock inte flytta på mig igen. Även fast det såg skumt ut.

Pattie verkade vara en av de mer stillsammare personerna, hon var den ända som inte såg sur ut, hon såg helt normal ut. Hon rörde inte en min. Hon tog några säkra steg mot mig som stod bakom Justin och kollade mig djupt in i ögonen.

- Är du orolig? Frågade hon lugnt. Jag skakade osäkert på huvudet.

- Har Justin berättat något om hur hans fans kan reagera? Jag skakade smått på huvudet igen, Pattie suckade och kollade halv surt mot Justin, som stod bakom henne.

 

PREVIOSLY:

- De utrotar oss Sapp. De utrotar oss. Göm dig! Innan de tar dig! Hans ord lät så obeskrivliga, orden fanns inte? Han hittade på, men hans uttryckslösa ansikte avslöjade något helt annat.

- Vilka? *

Kamerorna smattrade i ansiktet, jag vaknade snabbt och blev snabbt klarvaken. Vad fan? Ögonen hade inte vant sig vid ljuset och jag kikade framåt. Någon skymde en bit av synen. Justin? Plötsligt fick jag panik, vad hände?

SAPP:

 

Justin viftade med händerna som om han ville sjasa bort något, eller någon. Jag kisade  fram igen, utan resultat. Hade jag blivit halvblind eller?

- Är du vaken? Det var Justin som talade till mig, skulle jag svara? Såklart jag skulle svara.

- Mmm.. mumlade jag. Jag såg ett suddigt ansikte nicka kort och kollade sedan bort igen. Blixtrarna smattrade fortfarande, men inte på så nära håll.  De hade blivit lite avlägsna sedan Justin talade med mig. Jag blinkade några gånger och lite av de suddiga lämnade ögonen. Jag hade känt mig klarvaken innan, den klarvakenheten hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Nu var jag dödstrött igen. Utan att tänka lutade jag huvudet ner på den mjuka marken igen, sand? Plötsligt tog någon tag i min arm och drog mig upp igen. Jag mumlade något ohörbart och försökte öppna ögonen, denna gången var det inte något suddigt som skymde synen, det var mitt hår. Förbannade hår. Jag hade villat klippa av de ett flertal gånger, men mamma ville att jag skulle ha kvar mitt långa, jag gjorde snällt som hon sa. Men nu var det nog, de första jag skulle göra när jag kunde se igen var att klippa av det. Bokstavligen. Jag drog bort håret från ögonen med vänsterhanden samtidigt som jag var tvungen att ta extra stöd med andra handen för att inte falla. Jag blinkade till några gånger till och såg nästan helt klart. Justin lutade sig fram mot mig och viskade:

- Vi måste gå. Nu. Jag nickade till svars och var beredd på att han skulle kyssa mig, det gjorde han inte. Han såg mer sammanbiten ut än vanligt. Hade det hänt något? Det var inte förens jag fick en kamera så nära ansiktet att jag var tvungen att skygga undan för att inte bli knockad som jag märkte människorna omkring oss. Fan. Jag sökte med panik i blicken efter någon person jag kände igen, som Kenny, Scooter, Tay, eller till och med Kuk Harrell. Men alla hade kameror som skymde ansiktet, minst till bredden. Jag blickade sedan mot Justin och blinkade länge. Som om jag var beredd på att personerna skulle vara borta när jag kollade upp. Det var de inte, men synen var helt återställd.

- Eyy! Flytta på er, vi ska fram! Kenny kom fram genom folkmassan med Jason tätbakom sig. Kenny gick direkt fram till Justin samtidigt som Jason kom fram till mig. Han hade minst sagt en sur min i ansiktet, den var näst intill hatiskt. Jag kanske överdrev, men det struntade jag i. Han ryckte tag i min arm och drog upp mig på fötterna. Jag kollade bort mot Justin som stod i en viktig konversation med Kenny, ingen av de såg särkilt trevliga ut för tillfället. Jason hade ett stadigt grepp om min överarm när vi traskade runt bland folkmassorna. De var fler än jag trodde. Inte hundra, men nära. Alla hade väll ringt varandra. Jag ville inte ens undersöka vad som sagts. De hade antagligen överdrivit, riält. Jason öppnade en bildörr och tryckte in mig i bilen.

- Gå ingenstans. Han smällde igen bildörren med en hård smäll. Jag lutade mig bak mot sätet och tänkte på vad som hänt. Hur länge hade de bara ståt där och tittat på oss? När vi sov. Pratade jag i sömnen, det lär jag snart få reda på. Skvallertidningarna skulle väll få spatt över dehär. Jag kunde redan se tidningstexterna:

’ JUSTIN PÅ STRAND MED OKÄND TJEJ ’

’ JUSTIN I KÄRLEKSDRAMA, SELENA ELLER ’OKÄND TJEJ’? ’. Hur lång tid sedan var de sedan de gjort slut? Månader eller dagar vi träffades för första gången. Jag brydde mig inte.

Dörren på andra sidan bilen öppnades och in hoppade Justin. Han kollade lidande på mig.

- Sapp… började han, men rösten bar inte. Man såg inte tårarna, men de lurade i ögonvrån.

- Sapp.. började han igen, förlåt, det var inte meningen att de skulle gå ut såhär… viskade han. Jag kollade djupt in i hans ögon igen, de såg plågsamma ut. Jag lutade mig fram och tog ett fast tag om hans hand. Jag behövde den i min hand. Jag kände styrka av att hålla den, kärlek.

- Jag älskar dig Justin. Jag hade gjort om detta trettiotusen gånger för att få vara med dig. Föralltid. Jag kollade djupt in i hans chokladbruna ögon. Länge. Bildörrarna öppnades, Jason och Kenny kom in och satte sig. Utan ett ord.

- Varför var ni ut igår? Frågade Jason efter en långstund. Bilen hade börjat röra på sig, mycket långsamt pågrund av paparazzisarna som fyllde vägarna. Ingen av oss i baksätet svarade.

- Va?

- Vi skulle bara gå en runda, sa Justin kort och snabbt.

- Varför skulle ni ta en runda? frågade Kenny strängt.

- Vi var varma.

- Ni kunde gå ut på balkongen.

- Vi ville inte.

- Varför?

Åh, jag fick panik av hans frågor. Varför chillade han inte bara. Försökte kontrollera läget som var. Vi hade gjort fel, tyckte de, vad skulle vi göra åt det nu i efterhand? Han torterade oss genom att konfrontera oss med miljontalsfrågor.

- Varför?  Jasons stränga röst ekade i mitt inre.

- Jag vet inte, mumlade Justin tyst. Han tryckte om min hand hårdare. Jag kände mig som ett litet meningslöst barn som snattat några kakor ur skafferiet. Problemet var att vi inte snattat några kakor. Detta var mycket mycket större.

JUSTIN

Bilköer och stoppljus gjorde det inte lättare att komma fram i den redan svårkomliga ”terrängen”. Sapp tryckte hårdare och hårdare om min hand. Jag vågade inte kolla på henne, rädd vad hon skulle tycka om situationen. Hennes föräldrar skulle döda mig för att ha utsatt henne för sådant. Jag började kallsvettas bara av att tänka på det. De kanske redan försökt nå henne på mobiltelefonen, som låg kvar i hotellrummet. Hon kanske tvingades att komma hem, att bryta kontakten med mig helt och hållet? Skulle hon göra det då? Klippa av alla kontakter med mig, avfölja mig på twitter. Det hoppades jag verkligen inte. Jag började kallsvettas bara jag tänkte tanken på att släppa kontakten med henne, det fick inte ske.

SAPP

- Framme. Både jag och Justin fick hoppa ut från hans sida. Paparazzisarna hade omringat bilen på 30 sekunder, jag kom alltså inte ut på min. Jag hade släppt Justin hand ifall ifall och han hade inte ifrågasatt det beslutet. Jag ville egentligen hålla den hårt, men om det var bäst att vi inte gjorde det, gjorde jag det inte. Och det var just det jag trodde var bäst, och man skulle ju lita på sig själv. Jag försökte täcka så mycket av ansiktet jag kunde när jag vandrade bakom Justin in mot hotellet. Vissa som kom åt försökte dra i våra kläder, vissa lyckades. Vissa drog i håret också. Som tur va var jag inte håröm. När vi kom in på hotellet stod alla i crewet otåligt på första plan. När de såg att vi kom såg de ännu surare ut. Jag kände mig lite bortkommen ut och visste inte riktigt var ja skulle stå. Jag gick fram till Justin och ställde mig lite snett bakom, sedan kom jag på hur fånigt det måste se ut. Som om jag var värsta advokaten eller något. Så jag ställde mig väldigt nära honom. Med halv kroppen synlig och halva kroppen gömd bakom honom. Det såg också riktigt skumt ut, som om jag var rädd att visa mig. Jag orkade dock inte flytta på mig igen. Även fast det såg skumt ut.

Pattie verkade vara en av de mer stillsammare personerna, hon var den ända som inte såg sur ut, hon såg helt normal ut. Hon rörde inte en min. Hon tog några säkra steg mot mig som stod bakom Justin och kollade mig djupt in i ögonen.

- Är du orolig? Frågade hon lugnt. Jag skakade osäkert på huvudet.

- Har Justin berättat något om hur hans fans kan reagera? Jag skakade smått på huvudet igen, Pattie suckade och kollade halv surt mot Justin, som stod bakom henne.