Jag kände något mjukt under mig och försökte somna om. Drömmen hade varit fantaskisk.

- Sapp? Jag kände någons mjuka läppar mot min kind och blinkade ett par gånger. Det var Justin.

- Mmm? mumlade jag.

- Är du vaken? Jag nickade. Jag kände magen kurra.

- Är det mat? Han nickade och lyfte upp mig i sin famn.

- Ja.

Allas blickar riktades mot oss när vi kom in i matsalen. Sapps pappa kollade också upp. Jag gick fram bredvid honom, där det fanns en ledig plats och släppte ner Sapp på marken igen. Hon satte sig ner på stolen och jag satte mig bredvid henne. Vi började snabbt äta och jag kollade runt i rummet. Alla hade kollat på oss när jag bärt Sapp, men nu tittade alla ner i sina talrickar och små pratade lite. Nästan normalt, allt hade varit normalt om två saker inte hänt. Ett, jag och Sapp träffats. Två, Kathrine inte hade dött. Jag kollade mot Sapp. Hon satt och kollade rakt fram. Jag flyttade min stol närmre hennes. Jag kikade mot hennes talrick, hon hade inte tagit någonting.

- Ska jag hjälpa dig att ta? viskade jag i hennes öra. I vanliga fall skulle hon fnissat till, men detta var inget vanligt fall. Han vände blicken mot mig. Hennes ögon var kalla och känslolösa. Hon nickade kort.

- Inte för mycket, sa hon sedan med ostadig röst. Jag lutade mig fram och slevade upp lite gryta på hennes talrick. Sedan slevade jag upp lite ris och satte sedan ner den framför henne. Hon gimaserade när hon såg den. Sedan puttade hon iväg talricken, det rispande ljudet gjorde ont i öronen, även fast det var lågt.

- Jag vill inte ha.. viskade hon och kollade djupt in i mina ögon. Ögonen hade vattnats. Jag tog tag i hennes arm löst.

- Du måste äta något.

- Jag äter sedan.

- Sapp ät nu, bedjade jag. Hon kollade in i mina ögon.

- Det är henne favorit mat. Jag klarar inte av att äta den nu, viskade hon.

Justin hjälpte mig tillbaka till kyrkan och hämtade mina skor innan vi skulle iväg till något ställe. Pappa hade berättat vad vi skulle göra där, men jag kunde knappt fatta det.

Vi skulle säga farväl till hennes lik. Jag spydde nästan av tanken. Justin också. Även fast han aldrig träffat henne hade han sagt att det kändes som om han stog henne nära. Att han hade träffat henne, hälsat på henne. Min far skulle köra oss. Kenny skulle följa med. Det var först tänkt att Justin skulle åka med Kenny och jag med pappa. Men jag hade lagt alla mina sista krafter på att tvinga de alla att sitta i samma bil. Om Justin åkte med Kenny, åkte jag också med Kenny. Jag släppte inte hans sida. Jag visste igentligen inte varför, det var kanske för att han och Kenny var de ända personerna som inte träffat min mamma, de ända personerna som inte hade haft kontakt med henne. Som aldrig träffat eller pratat med henne. Det var väl därför jag inte släppte Justins sida, han var den ända som jag kunde vända mig till just nu. Han hade levt utan sin pappa under i stort sätt hela hans uppväxt. Han förstod mig. Tredje gången jag trillade på kyrkgången bärde Justin upp mig i sin famn. Kenny hjälpte han att lägga upp mina skor i mitt knä och vi alla gick sedan mot pappas lilla blå bil. När vi satt oss ner, Kenny i framsätet och jag och Justin i backsätet frågade pappa:

- Ska du följa med i... Jag avbröt honom.

- Ja, det ska han. Pappa nickade, vågade inte motargumentera.

Jag följde efter Sapp in i huset. Hon grät redan, små blöta tårar rann ner för kinderna. Jag försökte vara stark, vara vid henne hela tiden. Finnas där för henne i det svåra, men det var en av de svåraste sakerna jag gjort i hela mitt liv. Ibland kollade hon på mig som om hela hennes liv gått under, som om det inte fanns något kvar. Som om hennes liv var över. Jag hade saknat pappa när jag var liten. Det hade varit jobbigt att växa upp ensam med min mamma. Men när jag växte upp hade det blivit lättare och lättare, då fick jag ju känna min pappa.

Detta var en av de svåraste situationerna att vara stark. Igentligen ville jag bara lägga mig ner på marken och började stor gråta. Bara gråta och gråta. Men jag fick inte, jag var tvungen att hålla det inom mig, hålla allt inom mig. Sapp hade tagit tag i min vänstra hand och lagt den mot sin midja. Den andra handen hade lekt med mina fingrar. Jag vågade inte titta på henne, rädd för allt som hon kände. Det var hopplöst. Hon var ledsen, det var inte mitt fel, men jag kunde inte göra något åt det! Det var det värsta. Jag kände tårarna bildas i ögonen. Längre fram skymtade jag en WC-skylt. Jag tog ett djupt andetag och viskade ohörbart:

- Jag kommer snart. Sedan började jag springa mot toaletten. Jag ryckte upp dörren och hoppades för gud att de inte satt någon där inne. Det gjorde det inte. Jag sprang in och låste dörren noga efter mig. Jag satte sedan händerna mot de kalla handfatet och andades tungt. Sedan kom tårarna. Det sprängdes och plötsligt rann alla känslor ner för kinderna. Jag försökte förtvivlat dra bort det, rädd för att Sapp skulle se de, tillslut orkade jag inte mer. Jag satte mig i fosterställning på toalett locket och vaggade långsamt fram och tillbaka. EFter en stund knackade det på dörren. Utanför hördes Sapps spruckna stämma.

- Justin? Jag tog ett djupt andetag och ropade så gott jag kunde tillbaka.

- Ja?

- Kommer du snart?

- Ja, jag är klar. Jag reste mig hastigt upp och spolade toaletten sedan satte jag på vattnet och drog ut några paphandukar från behållaren. Jag slängde de blöta av mina tårar sedan ner i den vita soptunnan, sedan betracktade mig spegelbild. Jag såg helt knäckt ut. Sapp skulle förstå, efter ett djupt andetag klev jag fram till dörren och öppnade den långsamt. Jag möttes av Sapps rödspränga ögon.

___________________________________

Sry för så kort D: Men mamma vill att jag ska va social ;'(<3