PREVIOSLY:

- Det funkar inte, sa jag och ryckte på axlarna, jag nickade bort mot utgången, som inte syntes längre.

- Just nu är jag bara en vanlig kille, som är fruktansvärt förälskad i en tjej. Hon kollade djupt in i mina ögon, orden gick rakt in i mitt hjärta. Hon log smått.

- I will always love you Sapp.

bild eller bild

SAPP:

Justins ord gjorde mig tårögd, menade han det verkligen? Jag la försiktigt min hand mot hans kind och lutade mig framåt mot honom, sekunden efter möttes våra läppar i en perfekt kyss. Mina läppar var gjutna mot hans, de passade perfekt mot varan. Efter någon minut avbröt jag kyssen och tog ett djupt andetag. Jag slängde då armarna om honom och drog han tät intill mig, det var tur att väggen på högra sidan var där. Annars skulle paparazzisarna ha första parkett på ’ Min och Justins kyss ’. Jag fnissade till åt mina egna galna tankar.

- Vad fnissar du åt? Justin släppte mig och tog ett stadigt tag om min hand istället. Jag log stort och skakade på huvudet.

- Inget, han nickade och log stort. Jag släppte hans hand när vi gick ut. Ifall om. Justin förstod det, men kollade ändå på mig förundrat. Jag valde att inte möta hans blick. Han suckade tyst och drog upp luvan, för att skydda ansiktet. Jag följde hans exempel. Han drog tag i dörren och öppnade den snabbt. Det var skönt att inte mötas av galna fans och smattrande kameror. Kvällen var kylig och tyst. Man skulle höra en knappnål falla. I alla fall nästan, det hördes lite avlägsna billjud bara. Justin kollade glatt på mig, detta hade han väll knappt upplevt på flera år. Förutom när han var hemma i Stratford. De var väl vana att han var där, det var ju ändå hans hemstad.

- Inget folk, viskade jag och han log stort och skakade på huvudet. Vi gick vidare mot bakdelen och sneddade sedan genom någons trädgård, de borde inte ha något imot det. Jag skulle inte ha något imot om världens största popsensation Justin Bieber skulle snedda genom min trädgård. När vi kommit ut på gatan spelade vi normala. Justin la sin hand om min midja och drog mig närmre. Det kändes bra. Att ha honom nära, utan att inte kunna röra honom. Det pirrade mjukt i magen och han log stort mot mig, jag lutade mitt huvud mot hans axel och vi gick runt i halvmörkret. Justin styrde oss sedan mot en strand. Vattnet log orört och fridfullt i strandkanten. Det såg så vackert ut, gatlyktorna lyste upp vattenbrynet en aning. Det så vackert ut.

- Så fint det är här Justin, viskade jag tyst. Paranoid för att någon skulle höra mig säga hans namn. Han nickade tyst, han hade ett litet leende på läpparna. Han lutade sig ner och kysste mig mjukt. Vi hade stannat på vägen som ledde ner till stranden. Vågorna rörde sig långsamt in mot stranden. Det skvätte lite grann mot strandens fina sand. Justin la handen om mig och vi började gå ner mot vattenbrynet. Lite längre bort på stranden låg några stockar i en fyrkant, i mitten var det trä och annat man kunde sätta eld på. Det var en grillplats. Lite längre mot oss låg en jätte stor stock, antagligen som sittplats. Justin började vandra dit och jag följe snabbt hans exempel, inte för att jag hade något val. När vi kom fram satte sig båda två bredvid varan. Jag kollade snabbt bak efter paparazzis, det kom inga. Jag var nog bara paranoid. Hoppades jag i alla fall. Justin flinade stort under luvan.

- Det kommer inga paps, I promise. Jag fnissade till och lutade huvudet mot hans axel.

- Lova inte för mycket Bieber.

Det var en sak som jag undrat väldigt länge, hur skulle det bli när jag började skolan igen? När han skulle ut på sin ’Believe tour’. Skulle vi hålla kontakten? Skulle vi tappa kontakten? Jag tog ett hårdare tag om Justin hand. Tryckte den hårt mot min. Jag la huvudet mot hans axel och drog diskret in hans doft. Mina händer skälvde till och jag tryckte Justins hand ännu hårdare, om det var möjligt.

- Hur kommer det bli sedan? frågade jag tyst, jag var fortfarande paradiod. Löjligt.

- Vadå? Frågade Justin.

- När du åker iväg, när jag åker hem.. mumlade jag. Men han hörde. Han suckade frustrerat blandat med ledsamt och kollade in mina ögon.

- Jag vet inte, svarade han ärligt. Jag bröt ögonkontakten och kollade ut mot havet. Mot nuet. Justin tog tag i min hand, som för att hålla mig kvar. Han ville inte att jag skulle lämna honom. Jag ska inte, ville jag säga honom. Men då skulle jag ljuga. Någon gång skulle jag behöva gå, försvinna. Aldrig för alltid. Trodde jag i alla fall. Alla frågor. Jag kollade upp mot himlen. Kunde inte gud skicka ner ett litet kuvert med svar? Om han nu fanns. Jag kände Justins granskade blickar mot min hud, men fortsatte bara kolla mot himlen innan jag kollade mot havet igen. Om jag skulle vara ärlig mot mig själv vågade jag inte kolla på honom. Och om jag skulle vara ännu mer ärlig var jag rädd, rädd för att något skulle hända eller att vi skulle tappa kontakten. Rädslan spred sig snabbt i kroppen, det kändes på sätt och vis patetiskt. Att jag satt här och fruktade något som inte hänt ännu, och som förhoppningsvis inte skulle hända heller. I alla fall inte på… Lite mer än en vecka, hur länge hade vi varit här? Ca fyra dagar. Och jag trodde att jag älskade Justin, redan? Patetiskt, men jag kunde inte föreställa mig mitt liv utan honom, inte nu längre. Innan visste jag ju inte ens att han skulle bli en del av mitt liv. Men det var bara en känsla. En del av han var min, och i stortsätt hela jag var hans. Jag fick ju dela han med 21 miljoner andra personer, jag var i alla fall inte själviskt. Inte när det gällde Justin.

- Hur vill du att det ska bli? Jag rycktes ut ur mina tankar och kollade på Justins sammanbitna ansikte.

- Jag vill va med dig för alltid, svarade jag och kollade mot havet igen. Det var lättare så, att inte kolla på hans ledsna ansikte. Tårarna fyllde ögonen till bredden.

- Men det är omöjligt, sa jag och andades tungt. Som man alltid gjorde när man var nära på att börja gråta.

JUSTIN

Det gjorde ont att se henne gråta, första gången hon grät när jag var nära kunde jag knappt göra något, inte fysiskt i alla fall. Denna gång kunde jag det, men jag var som förlamad. Jag satt bara ner bredvid henne och tryckte hennes hand hårdare och hårdare. Jag kände mig maktlös. Vad skulle jag göra? Jag hade tänkt en hel del på det hon sagt, redan innan hon sagt det. Hur skulle det bli sedan? När jag var ute på turné? När hon åkte hem? Skulle jag följa med henne? Skulle jag få det? Jag hade ingen aning. Kunde jag få några dagar ledigt? Eller 1 vecka. Det var så mycket frågor. Jag hoppade ner från stocken och släppte hennes hand för några sekunder. Jag flyttade sedan ner hennes smala kropp ner i min famn, med hennes hjälp förstås. Hon la sig ner mot mitt bröst och drog diskret in min doft, trodde hon, jag märkte det varje gång. Jag tog försiktigt hennes hand och la den mot mitt bröst, tillsammans med min. Hon kollade upp mot mig, jag lutade mig ner och tryckte mina läppar mot hennes. Efter en stund lutade hon sig tillbaka från kyssen och lutade sig mot mitt bröst istället, jag började då luta mitt huvud mot hennes.

- Jag älskar dig, Sapp. Nu och för alltid. Men hon hade redan somnat, i min famn.

SAPP

* Pappas ledsna ansikte kollade medlidsamt på mig. Jag tog tag om hans hand och kände Justins mot min höft. Han var här. Det lättade.

- De utrotar oss Sapp. De utrotar oss. Göm dig! Innan de tar dig! Hans ord lät så obeskrivliga, orden fanns inte? Han hittade på, men hans uttryckslösa ansikte avslöjade något helt annat.

- Vilka? *

Kamerorna smattrade i ansiktet, jag vaknade snabbt och blev snabbt klarvaken. Vad fan? Ögonen hade inte vant sig vid ljuset och jag kikade framåt. Någon skymde en bit av synen. Justin? Plötsligt fick jag panik, vad hände?