MERCEDES PERSPEKTIV

Jag hade aldrig varit i Eiffeltornet. Justin hade envisats med att gå trapporna upp, jag gissade på att han var klaustrofobisk, men jag vågade inte fråga. Fredo pustade och stönade nästan hela vägen upp för alla trappor och jag förstod honom, inte kul att gå upp alla trappor. Men jag orkade inte bry mig, bara jag kom upp.
Jag och Fredo tvingade in Justin i en hiss den sista biten, och då avslöjade han att han hade klaustrofobi och hatade trånga utrymmen, alltså exempelvis hissar.
Fredo visste redan om det, men det var en nyhet för mig. Jag brydde mig inte så mycket, i alla fall inte så mycket som Fredo trodde jag skulle bry mig.

- Okej, utsikten är underbar! utbrast jag när jag stod längst upp. Justin skrattade till, men Fredo svarade.
- Ja, det är fint här.
- Har du varit här innan? frågade jag och vände mig om på den stora plattformen. DEt fanns såklart tjocka stora räcken, man kunde inte hoppa ut, även fast man ville. Det fanns också vakter där; inte dygnet runt; men när man får ta imot besök.
- Jag har varit här ja, Justin också, flera gånger skulle jag tro, Fredo kollade på Justin bredvid och han nickade kort.
- Ja, det har jag. Jag kollade in i hans bruna ögon och nickade.
- Okej. Jag vände mig om för att sedan kolla ut över den underbara staden, man såg allt härifrån, Triumf bågen, den stora glasbyggnaden jag alltid glömmer namnet på och en massa affärer.
- Je m'appelle Justin, Justin hade kommit fram och ställt sig bredvid mig mot kanten.
- Och det betyder att du heter Justin kan jag gissa, skrattade jag och han nickade, han kollade sedan förvånat på mig.
- Hur visste du det? sa han med spelad förvåning.
- Du sa Justin i samma mening som något annat, skrattade jag och sa sedan: Lär mig nu hur man säger det.
- Je m'appelle Justin, sa han långsamt. Jag tog ett djupt andetag för att sedan säga efter:
- Je m'appelle Jus... Mercedes, skrattade jag och Justin log lite.
- Fint namn.
- Vilket av de.
- Båda två, skrattade han och jag log stort.
- Tack detsamma. Jag kollade upp i hans hår, vinden blåste ganska starkt här upp och gjorde så att Justins hår såg ut som en ända stor röra uppe på huvudet. Det såg gulligt ut, de blåste åt alla håll och kanter och gjorde så att små minimala kala fläckar uppstod i hans hårbotten. Blåsten tog även tag i mitt hår, men inte lika mycket, eftersom att jag hade de i en fläta. Jag kollade ner på outfiten jag dragit på mig i all hast, ett par ljusa tighta jeans och en lila munkjacka, kanske inte världens finaste, men det dög. Jag hade dragit på mig samma slitna converse som jag hade haft på mig innan. Mina älskade converse.
- Där ligger vårt hotell, sa Justin och pekade någonstans, jag såg inte vart han pekade.
- Va, var?
- Där, han pekade ännu en gång, jag kollade på platsen han pekade, men såg inte hotellet.
- Jag ser inte, sa jag och ställde mig närmre honom för att kolla bättre, men det var som fördömt, jag såg fortfarande inte vårt hotell.
- Det spelar ingen roll, sa Justin kort. Han stelnade till lite när han kom på att han stod så nära mig, men jag gav mig inte.
- Jo, visa bättre, jag kollade upp på honom och log. Jag stod snett framför honom, och han nickade kort innan han ställde sig bakom mig och tog min hand i sin. Han la ena armen om midja och la huvudet på min axel, nära mitt huvud för att visa bättre. Han hade lagt sin hand över min och pekade nu mot stället med båda våra händer.
- Ser du, där är det, viskade han in i mitt öra, sakta. Jag nickade snabbt, även fast jag inte hade en aning om hur det såg ut, allt jag kunde koncentrera mig på var att han var så nära mig. Han var en bra bit längre mig, och fick därför luta sig ner en hel del när han skulle visa mig.
- Jag ser, viskade jag och han reste sig upp, drog snabbt åt sig handen som om jag brändes och log sedan åt mig.
- Bra... han tog en liten paus. Så, ska vi gå neråt?
- Vi åker hiss denna gången, jag kollade skarpt på Justin och han gjorde någon konstig grimasch som svar.
- Nej?
- Jo, vi åker hiss, jag vet att du inte gillar hissar, du kan hålla mig i handen om du vill? skrattade jag och räkte fram handen retligt. Han skrattade och kollade på min hand lite innan han tog den.
- Bara för att jag hatar hissar, log han och kramade retligt om min hand. Jag nickade, skrattade till och log sedan stort. Jag var inte beredd på att han faktiskt skulle ta min hand, jag trodde att han bara tog det som ett skoj.
- I trust you, sa jag och kollade bort mot Fredo som gått iväg för att spekulera andra sidan av plattformsgrejen vi stod på. Eller det var ju ingen plattformsgrej, det var en stor sak man stod på, jag visste inte vad man skulle kalla det.
- Bra, han började gå fram och jag släpades efter mot Fredo.
- Hejs... Fredo mötte först min blick innan hans blick mötte Justins och sedan drogs ner mot våra händer, som fortfarande höll i varann.
- Öh... började han men jag skrattade till och räddade han från denna lustiga situation.
- Justin är rädd för hissar, skrattade jag och höjde våra händer. Jag håller honom bara i handen som personligt stöd. Fredo nickade och skrattade sedan.
- Jaha!
Vi hade kommit ner välbehållna. Justin släppte min hand precis innan vi kom ut på öppen gata och sa tyst:
- Paparazzisarna kan komma på fina små storys ibland. Jag bara skrattade. Vi tog oss välbehållna till bilen och tillbaka till hotellet, alla hade kommit tillbaka men de va på sina rum, så vi kunde inte göra annat än samma sak. Gå och lägga oss, jag kollade på klockan, den var halv 9, ganska bra tid att gå och lägga sig.
- Vad ska vi göra imorgon? frågade jag Justin när vi efter många om och men kommit in i hissen; med Justin. Han ryckte på axlarna.
- Jobba hela dagen, väldigt roligt. På kvällen koncert, men på dagen bara förberedelser! sa han och gjorde någon halv ledsen min. Vi kom upp till vår våning, sa godnatt och gick sedan in till våra rum. Jag borstade direkt tänderna och gick sedan och la mig. Jag pillade lite på täcket och kom och tänka på Moshe, den blonda killen jag en gång var såld på. Jag kunde inte stoppa mig själv från att undra hur länge han varit otrogen mot mig, hur länge han varit med henne; min bästa vän, min bff, jag hade berättat allt om oss, och hon hade kastat bort det.
Hon kanske också älskade honom?
Hade hon berättat det för honom?
Att hon älskade honom?
Det hade jag berättat, flera gånger. Jag talade inte om för personerna jag älskade att jag älskade de ofta, om man säger det för ofta blir det uttjatat. Tillslut tror personen inte på en, lyssnar inte när man säger det, bryr sig inte, för att man säger det för ofta.
Moshe berättade ofta för mig hur underbart vacker jag var, att jag var den vackraste personen som fanns, att jag var snyggast.
Jag hatade det ordet, snyggast, han var utseendefixerad. Alla killar var det.
Det kanske var så, jag hade varit för ful för honom. Inte tillräckligt vacker för honom.
Jag knep ihop ögonen hårt och kände tårarna innanför ögonlocken.
Jag behövde nog gå vidare.
Jag tänkte på Justin hand, den hade varit varm och fast. Moshes hand var alltid kall.
Jag kurade ihop mig under täcket och tänkte på Justins hand, fantiserade om att jag skulle följa konturerna i handflatan och följa hans naglars konturer med ögonen. Jag visste inte varför jag fantiserade om just Justins hand, det var fånigt. Han hade säkert flickvän; och det spelade ingen roll om han hade det, han var popstjärna. Killen var inget för mig.
Ändå låg jag här och fantiserade om hans hand. Jag hade upplevt hans hand som manlig, den hade varit manligare än Moshe's, Moshe's hade alltid varit liten och tjejig, men ändå den finaste killhanden jag sätt; om man kunde ha en fin killhand.
Jag kunde fortfarande känna Moshe hand mot min kind, jag kände hans tumme smeka min kind och hur han sedan lutade sig fram för att placera en kyss i min panna, hur han sedan kysste mig hela vägen ner till kinden och sedan ner mot läpparna, och när han kom dit böjde han sig så mycket neråt de behövdes för att kyssa mig passionerat. Jag kunde känna hans händer utforska min midja och sedan förflyttas till min rumpa och nermot låren, för att tillslut dra mig upp och mot sig för att hjälpa mig upp till hans höfter.
Han sa alltid att jag vägde så lite, att det var så lätt att bära mig för att jag inte vägde något. Kanske vägde Emma mindre?
Men jag skulle hitta någon som tyckte att jag var vackrast, finast och underbarast.
Det lilla förloppet behövde bara tid.
Tid jag inte hade.
Men var tvungen att ta.
För att hitta den perfekta.
Den perfekta för mig.

JUSTINS PERSPEKTIV

Jag kunde inte få ut hennes lilla kropp ur mitt huvud. Hur jag bara kunnat lägga armen om hennes midja så lätt, lägga handen på hennes mage och bara dra henne till mig. Jag hade ju aldrig dragit henne till mig, men jag hade kunnat om jag ville. Jag kunde nästan fortfarande känna hennes lilla kropp tryckt mot min och hennes lilla hand under min. Jag visste inte varför det egentligen var specielt, det kändes bara så... Fint.
Jag fnös tyst för mig själv, drog täcket tätare om den små kyliga kroppen och kollade på mobilens klocka; kvart över 9. Jag suckade frustrerat och tryckte mig in på twitter. Jag kollade egenom alla tweeten och log stort mot de alla.
Min blick fastnade på ett särkilt, på ett som handlade om mig; och Selena.
' I think its so sad that Justin and Selena broke up. hope they still is friends. jelena was the cutest couple ever '
Jelena. Bara ordet fick mig att längta efter henne ännu mer än jag redan gjorde. Jelena var slut, men min kärlek för Selena skulle nog aldrig ta slut.
Jag suckade frustrerat och vände mig irriterat om i sängen. Jag skulle inte tänka på henne, de sa alla.
- Glöm henne.
- Gå vidare.
- Det finns massa av tjejer som skulle offra sin höger arm för dig, hitta någon annan.
Men hur skulle jag kunna gå vidare?
Jag hade älskat henne.
Jag älskade henne.
Helvete.
Jag la händerna under kudden och tryckte huvudet irriterat ner i kudden. Jag gav ifrån mig ett sorgset ljud och la mobilen för några sekunder bredvid mig. Jag kände hur tårarna började bränna under ögonlocken och jag bet mig själv i kinden för att de inte skulle börja rinna.
När tårarna dragit sig tillbaka och allt kändes så bra det gick igen tog jag tag om mobilen och fick se på bilden twitter-accenten publicerat med texten:

Jag undrade om hon älskat mig överhuvudtaget. Om leendet på hennes läppar varit äkta. Om hon ville hålla mig kvar när hon tryckte min hand hårdare mot henne, om allt bara var en fasad, eller om det var äkta. 

Äkta vara liksom.
Jag kollade vidare på bilder på oss; Jelena. Hittade ett till tweet:
' Jelena; the cutest couple ever. i hope they become together again. love to se them together ' Hon hade också bifogat en bild.

Bilden var tagen när vi var på Hawaii, sommaren 2011. En underbar resa, bara hon och jag.
Jag släppte det, tårarna rann nerför mina kinder och kudden blev blöt av mina tårar. Jag kollade vidare, trots mina tårar, synen blev suddig men jag kollade vidare ändå, ville plåga mig lite till, bevisa för själen att allt var mitt fel.
Det var jag som fått henne att gå.
Mitt fel.
Justin's fel.
Inte Justin Bieber's.
Jag hittade en till bild, en av de finaste på henne. Hon hade varit med på en fotografering för någon tidning, och hon såg naturlig ut.
En naturlig skönhet.
Underbart söt och vacker.
Selena Gomez.

Jag kollade på bilden länge och väl, klickade mig sedan in på hennes sida och kollade hennes senaste tweet.
' This is the best. trust me '
Hon fick det att låta så enkelt. Att man bara kunde ta sina minnen och gå vidare, utan att kolla tillbaka, utan att tänka på de förflutna så mycket, om man kom tillbaka till något gammalt minne kunde man bara tänka:
- Det är bäst såhär. Och sedan inte mer med det.
Det var inte så enkelt. Och det skulle aldrig bli så enkelt. Jag älskar ju henne.
Jag hade inte raderat hennes nummer från mobilen ännu, jag tog tillfället till akt och klicka mig in på våra tidigare konversationer och började skriva:

Till: Selena

Förlåt om jag stör. Eller om du helt enkelt bara glömt mig. Jag vill inte störa, men jag måste bara skicka detta sista sms till dig.
Bara för att jag måste. Förlåt om du inte vill ha det, jag skickar det ändå. Det är bara det att jag inte kan sluta tänka på dig, du har säkert gått vidare, de har ju faktiskt gått nästan en månad, men jag vill bara säga att jag fortfarande älskar dig och saknar dig.
Du behöver inte svara; eller vi säger såhär; svara inte.
Det kommer göra för ont.
Jag älskar dig, eller älskade, jag vet inte riktigt.
Personen som var din, Justin.

Jag skickade efter att jag hade läst egenom det ett antal gånger, jag måste skicka det. Jag bara måste, tänkte jag och tryckte på den lilla blå knappen.
Sedan var det skickat.
Klart.
Nu behövde jag aldrig tänka på detta igen.

-

Jag måste skriva godnatt till mina beliebers, det hade gått ca en halvtimme sedan jag mezzade Selena, och jag hade bara kollat runt bland våra konversationer och gråtit.
Men nu skulle jag twittra. Jag gick snabbt in på twitter appen och fick genast syn på ett tweet; det handlade om mig och Selena.
' The world's prettiest couple '
Och en bifogad bild:

Från Hawaii, en av de finaste bilderna av alla. 

Jag tryckte snabbt bort appen, la mobilen på nattyxbordet, vände mig om i sängen och kröp ihop i en liten boll innan jag somnade.
Med världens huvudvärk.