JUSTINS PERSPEKTIV

Bilderna var nya, man såg det på hennes korta hår och ansiksformen. Hon hade alltså glömt mig, raderat mig från sin telefons kontakt bok, raderat ut mig från sitt liv.
Enkelt.
Snabbt.
Smärtfritt.
Hon skrattade i alla fall. Log sitt underbart söta leende och skrattade sitt mjuka perfekta skratt.
Mitt favorit skratt. Jag kollade ner mot bilden, bilden skulle varit perfekt, om det var jag som stod där, om det var mig hon retades med. Hon kanske trodde att jag inte skulle se bilderna, hon kanske inte hade sett paparazzisarnas stora kameror? Hon kanske inte brydde sig.
Hon kanske helt enkelt inte brydde sig längre.
Jag läste om texten igen, och igen och igen. Den blev smärtsammare för varje gång jag läste den, gjorde mer och mer ont. Det sved i själen, kändes som om någon försökte hugga mig i hjärtat, men missade och kom precis bredvid. Och för att gottgöra sitt misstag skulle personen dra ut kniven igen, för att hugga ännu en gång, och döda mig, men han vred istället på den. Ville se mig lida.
De kanske bara var kompisar? Selena kanske bara ville prata med honom för att säga att hon saknade mig, som vänner gjorde, i alla fall tjejer.
Men då skulle hon väll inte välja honom? Så skulle hon väll valt någon annan? Demi eller Miley? Eller någon av hennes andra många kompisar. Hon hade tiotals kompisar och vänner, hon var populär, mitt ex.
Jag läste artiklen en gång till, för att få in den i hjärnan igen, plågas lite till, vrida på kniven ännu en gång.

-
Är tonårsstjärnan redan över Justin?

Selena Gomez, 19, och Justin Bieber, 18, hade varit ett par länge när de för några veckor sedan bröt upp. Det är ännu oklart varför det söta paret bröt upp, men källor säger att de bara inte var rätt för varann längre. Och detta visar sig vara sant, Selena Gomez sågs nyligen i en annan hunks umgänge, det vill säga Taylor Lautner’s. De sågs vara närgågna och ungdommarna hade inte något imot att klänga på varann, som ni ser på bilden till vänster. Frågan är bara; vad tycker Selena’s ex Justin Bieber om detta? Och har Selena kommit över Justin så snabbt?
-

Jag ville spy över de sista orden. "Och har Selena kommit över Justin så snabbt?" Orden gjorde ont, kniven vreds om igen.
Jag kände gråten komma krypande. Det var orättvist, varför skulle jag behöva slösa mina tårar på Selena? När hon inte slösat någon på mig? Det var så jävla orättvist, ändå började tårarna rinna nerför kinderna. Sedan kom jag att tänka på Mercedes, bara hon inte såg tidningen, då skulle min lögn spillas och hon skulle få reda på sanningen, hela sanningen. Hon visste redan att Selena hette Selena, jag hade i alla fall inte ljugit om namnet.
Duktigt Justin.
Jag hade bara lust att slå mig själv, man skulle inte ljuga, så varför hade jag dragit in mig själv i denna skiten och ljugit? Varför behövde allt va så krångligt. Man skulle inte ljuga, inte ljuga, inte ljuga. Alla visste att man inte skulle ljuga, och nu hade jag gjort det. Varför hade jag gjort det? Ville jag skydda sanningen, skydda Selena från något? Skydda Selena från Mercedes. Eller skydda Selena från MIG, för mig och mina lögner. Åh jag var så körd.
Jag kollade ner i tidningen igen, kollade på bilden med de bredvid varann, de höll ju i alla fall inte handen, än. Jag ville spy upp frukosten, som jag inte åtit. Jag ville spy för att jag var så patetisk, man ljög inte för någon.
Jag måste därför återställa det och säga sanningen.
Nej.
Jo. Jag måste berätta för henne.
Jag vek snabbt ihop tidningen och reste mig upp från soffan. Jag hade slutat gråta i alla fall. Jag gick raskt bort till hallen och drog på mig mina skor för att öppna dörren och dra åt mig nyckeln, snabbt. Jag sprang sedan ut dörren, stängde den efter mig och sprang snabbt fram till Mercedes hotelldörr för att knacka på den.
Jag hörde inget där innefrån, det var tyst, helt tyst, jag hade lagt örat mot dörren och knackade nu ännu en gång utan reaktion.
Ignorerade hon mig? Eller var hon bara inte där?
- Letar du efter nån? Jag ryckte till och kollade upp mot personen som bara stod några meter från mig. Hennes lugg låg perfekt mot pannan och jag hade inte märkt det innan, men hon passade riktigt bra i den, jag hade knappt lagt märke till luggen innan heller, inte varit så uppmärksam på den. Den bara fanns där och passade perfekt in i resten av hennes gulliga ansikte. Hennes ögon kollade spekulerade mig och flinet på hennes läppar var retligt, ett snett retfullt leende. Håret hängde nerför hennes bröst och hon hade på sig en enkel klädsel, ett par blå tighta jeans och ett svart linne. Linnet satt perfekt mot hennes överkropp och man såg alla konturer perfekt. Jeansen också. Allt satt perfekt.
Helvete, varför tänkte jag på hur hennes kläder satt på hennes kropp?
- Letade du efter någon? skrattade hon. Jag tog ett djupt andetag för att börja prata:
- Jag måste säga en sak, eller bekänn... började jag men blev snabbt avbruten.
- Kan du ta det sen? Ikväll? Jag är egentligen bara här för att hämta dig, du måste ner, vi ska åka till arenan nu! utbrast hon och kom fram till mig för att ta tag i min arm och dra mig mot hissarna. Hon gjorde snabbt armkrok med mig påvägen dit och ett leende spred sig på hennes läppar.
- Inga hissar? frågade hon och skrattade. Jag skakade chockat på huvudet och hann knappt reagera innan hon styrt mig mot trapporna. Vi gick snabbt ner, under tystnad. Mercedes höll fortfarande i min arm och höll ett mycket stadigt grepp. Selena hade också gjort så en gång, hållit ett stadigt grepp om min arm och gått med ett leende bredvid mig.
Men då hade vi inte gått i en trappa. Då hade vi gått på stan, bland massa affärer. Var allt det fake, var hennes kärlek för mig fake?
Älskade hon Taylor Lautner mer än mig? Det var en fråga som skulle invadera min hjärna många gånger.
Jag vet inte hur länge.
Tills jag hittat någon kanske, kanske längre.
Jag vet inte.

-

Vi kom ner och Scooter andades lättat ut.
- ÄNTLIGEN! utbrast han och suckade irriterat. Vi knackade faktiskt på hos dig! utbrast han och kollade med irriterade ögon på mig.
- Jag var... Upptagen, sa jag osäkert. Jag hade ju varit upptagen, med att tycka synd om mig själv.
Jag hoppades att det inte syntes att jag gråtit. Men då borde väll Mercedes ha sagt något. Eller?
- Nu drar vi, vi är redan försenade. Mercedes släppte min hand och jag stressade fram till Scooter som stod vid dörrarna med Kenny. Vi gick raskt ut och mot bilarna.
Det var inget folk på parkeringen, och det var väldigt skönt för tillfället.
Jag älskade mina fans väldigt mycket, men just nu ville jag bara vara ensam en stund. Eller ensam och ensam.

MERCEDES PERSPEKTIV

Jag visste allt. Allt om Selena, att hon inte var Justins syster, utan ex. Alfredo hade berättat det, allt. Han hade berättat om hur de gjorde slut, att Justin var förkrossad och att han fortfarande älskade henne. Jag förstod honom, hon var vacker.
- Du är inte sur på honom va? frågade Alfredo oroligt. Jag skakade på huvudet.
- Jag vill verkligen inte att du ska va sur på honom, okej? Jag skakade på huvudet.
- Jag ska inte va sur på honom, men jag kommer inte säga att jag vet något till honom, svarade jag enkelt och kollade ut mot scen där Justin stod och sjöng för sig själv. Det hade inte blivit så mycket förberedelser som alla trott, Justin kunde allt redan, även fast han var okoncentrerad och flummade runt mest.
- Han är okoncentrerad, konstaterade jag. Fredo skrattade till och nickade.
- Och det är delvis ditt fel. Jag vände blicken snabbt mot honom och mötte hans lugna blick med mina chockade.
- Hur kan det va mitt fel?
- Han blir okoncentrerad när han har ljugit, och han har ljugit för dig, så nu är han okoncentrerad.
- Men det är ju ändå inte mitt fel? frågade jag igen och kollade irriterat på honom.
- Om inte du skulle varit här skulle det inte finnas något problem.
- Men jag finns här! skrattade jag och skakade på huvudet med ett leende.
- Tydligen. Fredo gick sin väg och jag skakade snabbt på huvudet innan jag vände blicken mot scenen igen. Jag mötte Justins blick och höll den fast, jag visste inte varför, men någon trygg känsla fyllde min kropp när jag mötte hans blick.
Dock bröts den ganska snabbt när Scooter ropade på Justin.
- Du kan gå backstage nu! Justin nickade och klev av scenen. Av någon anledning ville jag möta upp honom, så jag började springa mot stället där man såg honom gå ut. Han var påväg bort från mig när jag kom springandes och jag stannade snabbt upp för att gå raskt upp mot honom.
- Du ville säga något till mig, sa jag snabbt och han stannade upp för att vända sig om. Hans hår var ruffsig och ögonen trötta, jag kunde se en rynka bildas i hans panna som sedan slätades ut och han nickade långsamt. Han bet hårt ihop och blicken letade sig runt i rummet.
- Ja... Men jag vill inte ta det här, sa han kort och kollade bakom sig, följ med mig, la han sedan till. Jag nickade kort och han vände sig om för att gå, jag följde snabbt efter. Han gick snabbt och stressigt. Drog handen flera gånger genom sitt hår och pillade med tröjan. Rättade till den gång på gång. Det var något viktigt han ville säga, antagligen det med Selena. Jag hade bestämt mig att inte bli arg på honom, inte alls arg, överhuvudtaget. Jag ville komma nämre honom, jag hade aldrig varit kompis med en kompis, aldrig riktigt bra kompis. Inte en sådan kompis man kan berätta hemlisar för, inte en sådan man kunde skratta fullt ut med och vara galen med.
Jag hade alltid viljat ha en bra kill kompis, och jag hade endast känt Justin i några dagar men jag tror jag ville bli en av hans bästa kompisar ändå.
Kändisar har nog svårare att släppa in personer tät inpå livet än vanliga människor. De är väll rädda att bli uttnyttjade och vill inte riskera något, jag förstår det. Det skulle inte jag heller vilja, om jag var känd.
Fast jag skulle nog inte vilja vara känd heller för den delen, eller jo ibland. Kanske. Jag skulle fråga Justin det sedan, om han hade svårt att släppa in personer inpå livet. Jag behövde inte komma för nära, bara en bit på vägen.
För jag lovar, jag kommer inte svika honom.
- Vi går in här, Justin avbröt mina funderingar när han öppnade dörren och gick in själv, jag gick snabbt efter honom och han tog ett djupt andetag och ställde sig för dörren.
- Jag måste berätta en sak.... började han. Jag nickade och gav han en blick som skulle betyda att han kunde fortsätta.
- Jag ljög för dig innan, Selena är inte min syster, hon är mitt ex, sa han snabbt och kollade bort, jag tror han skämdes, det var alltså som jag trodde, det var det han skulle säga.
- Jag vet, svarade jag lugnt och han kollade chockat på mig.
- Hur vet d... Alfredo? frågade han och kollade med stora ögon på mig. Jag nickade.
- Ja, Alfredo, jag berättade om Selena för honom, och då berättade han sanningen för mig.
- Är du arg? Jag skakade på huvudet.
- Nej, jag är inte arg, jag log smått. Han mötte min blick och såg sedan allvarlig ut.
- Får jag berätta vad de värsta är med allt för dig? frågade han allvarligt. Jag nickade stelt.
- Jag tror att hon har gått vidare och glömt mig.
- Varför tror du det? frågade jag och kollade djupt in i hans ögon.
- Jag såg ett reportage om henne idag, och på bilderna ser det ut som om hon redan hittat en ny, viskade han och kollade ner i marken, sorgset. Man såg på honom att han var ledsen, och det gjorde ont att se honom så.
Sårbar.
- Är det okej om jag kramar dig? viskade Justin snabbt och kollade in i mina ögon. Jag kollade förvånat upp på honom och log sedan smått för att sedan nicka.
Han tog ett steg fram mot mig och la armarna om min lilla kropp. Jag kunde känna att hans armar nästan krampade runt min kropp. Jag la armarna om hans mage och han tryckte mig närmre sig. Jag lutade huvudet så gott som jag kunde mot hans axel och han lutade huvudet mot mitt huvud. Jag var ju som sagt ganska mycket kortare än honom.

VAD TYCKER NI? HÅRD KRAM DÄR PÅ SLUTET XD VAD TYCKER NI OM SELENA DÅ? OCH ALLT ANNAT? 

SVARA PÅ FRÅGORNA I KOMMENTAREN! :D

KOMMENTERA