JUSTINS PERSPEKTIV

" Selena började leka med mina fingrar och kollade sedan upp i mina ögon. Vi gick på stan, något vi väldigt sällan gjorde, just för att vi hade paparazzis runt oss hela tiden. Jag kollade runt och fick se folk tre meter framför, tre meter bakom och tre meter åt båda sidorna. Jag kollade runt och såg några paps stå och fota oss på andra sidan vägen.
Selena hade sett att jag reagerat över papsen och gjorde istället armkrok med mig.
- Bara strunta i de. svarade hon och jag nickade.
- Det gör jag.
- Bra. Vi fortsatte gå och hon lutade sitt huvud mot min axel för att sedan ta min hand igen. Jag skrattade till och det bubblade i magen, kärlek. Det bubblade nästan alltid i magen på mig när jag umgicks med Selena, alltid.
- Jag älskar dig, viskade jag och hon fnissade till mot min hals, jag kunde höra leendet.
- Jag älskar dig också Justin. viskade hon och jag släppte hennes hand för att lägga den runt hennes midja och dra henne imot mig.
- Hur mycket älskar du mig? viskade hon och jag fnissade till.
- Väldigt mycket. Jag kunde höra kamrorna smattra när hon ställde sig framför mig för att luta sig fram och ge mig en lång passionerad kyss. "

Ännu ett minne, ännu ett värkande bultade minne. Eller skulle man säga sår? Jag visste inte riktigt vad som passade bäst, kanske båda två. Det var morgon och alla hade samlats i matsalen för att äta en gemensam frukost, innan vi åter igen skulle bege oss till ett annat land. Min blick fastnade på Mercedes, hennes ögon påminde mig om Selena och hennes hår också. Annars var de inte så lika varann. Inte utseende mässigt, förutom ögonen och håret lite. Jag hade inte fattat det riktigt innan men jag längtade efter hennes långa kramar och korta kropp, av någon anledning älskade jag att hon va så kort. Jag gillade korta personer, Selena hade varit lika lång som mig, kanske var det dags för någon kortare denna gånge..
Jag fick inte tänka så, Mercedes var Fredos kusin, de var släkt med varann, vi var bara kompisar för i helvete.
Bara kompisar.
Kompisar som kramade varann hårt.

MERCEDES PERSPEKTIV

När frukosten var klar gick jag snabbt upp till mitt rum. Jag började packa ihop alla mina saker och kollade runt i hotellrummet en sista gång innan jag gick ner till lobbyn med mina grejor. När jag kom ner visade sig att ingen hade kommit ner ännu och att jag var helt ensam i hela lobbyn. Jag suckade trött och vände mig om för att gå in i hissen igen. Men hissen hade redan lämnat första våning och jag suckade tungt för att börja upprepa tryckandet på knappen som kallade hissen till sig, när hissen kom gick jag till min förvåning rakt in i en annan person, jag suckade irriterat innan jag kollade upp på personen jag gått in i.
Det var Justin, och jag möttes snabbt av världens största leende från hans sida.
- Hej Mercedes! utbrast han och jag skrattade till. Jag la handen på midjan för att kolla på honom och skoja lite.
- Så vad gör du här nere? Stalkar du mig eller? skrattade jag med ett leende, och han låtsades bli påkommen.
- Neejdååå, sa han utdraget och skrattade till. Jag fnissade till och log stort, mina ögon tryckte ihop sig när jag skrattade och två skrattgropar bildades på mina kinder. Innan jag hann avsluta det stora leendet fick Justin ur sig:
- Jag älskar skrattgropar, jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Det gör du inte. Han nickade.
- Det gör jag visst, jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Du skulle inte göra det om du hade det, jag hade inte ens märkt att hissen försvunnit förens den plingade till och Alfredo kom ut från den.
- Tjena turturduvor, han gick nonshalant förbi oss och jag och Justin utböt några blickan innan vi gick efter honom och stoppade han innan han kommit fram till de stora sofforna i hörnet i lobbyn. Jag drog Fredo mot mig och kontrade honom surt.
- Vi är inte några turturdovor.
- Säg det på erat bröllop. Jag suckade frustrerat och puttade till honom i bröstet.
- Och jag skulle uppskatta att ni inte höll det hemligt, i alla fall inte för mig! utbrast han och snyftade till, såklart på låtsas. Jag suckade och skakade uppgivet på huvudet.
- Vi lovar att inte hålla det hemligt längre Fredo, sa Justin och kollade sorgset på Fredo.

Jag trodde nästan han menade allvar innan ett leende spreds på hans läppar och han skrattade till innan han skakade på huvudet. Alfredo skrattade till och jag suckade uppgivet, sedan kom resten av Justins crew och vi begav oss av till bilarna.

-

Nästa land var Italien. Från Europas ena kärleks stad till nästa. Vi skulle till Verona först, sedan snabbt till Rom, mest för att besöka staden och sedan vidare till Spanien. Justin skulle dock ha konserter i båda städerna. Fredo hade placerat mig bredvid Justin i flyget, och jag kämpade mot tröttheten. Varför skulle jag va så trött hela tiden?
- Du får sova om du vill, sa Fredo efter en stund, planet hade precis lyft och jag lutade huvudet bak mot huvudstödet, vilket var sjukt obekvämt. Jag skakade på huvudet och kollade bestämt upp på de.
- Nej, jag ska inte sova, ögonlocken ville verkligen inte hålla sig öppna och jag blinkade till hela tiden.
- Sov du, sa Justin och kollade ner på mig, jag hade sackat ihop bredvid honom och satt nu nästan nere i soffans klädsel.
- Det är inte bekvämt ändå, suckade jag och kände plötsligt en hand som drog mitt huvud till sig. Jag drog upp fötterna mer och la mig snett över soffan, med mitt huvud i Justins axel. Jag suckade lyckligt och kände hur sömnen tog över mig sakta men säkert. Jag kunde känna någon andas mot mitt öra.
- Sov nu, jag kände igen den lena rösten, den var Justins, men jag orkade inte tänka på det nu. Jag kunde känna en hand försiktigt smeka mig över armen och jag rös till, det var knappt att hans fingrar nuddade min tröja.
Jag hade nämligen dragit på mig ett par låga jeans och en randig halv långärmad tröja. Byxorna var lite stora i midjan och därför hade hon dragit på sig ett ljusbrunt skärp också.

- Vi är framme. Jag öppnade ögonen och kollade upp på personen som sagt till mig, jag mötte hans bruna ögon och gäspade.
- Mmm.. svarade jag avvaktande, jag la mig ner i hans knä igen och kurade ihop mig för att hålla värmen.
- Vi är framme i Verona nu Mercedes, vi ska gå av, fnissade Justin igen och jag nickade.
- En stund till bara, Justin skrattade till och sa sedan:
- Du kan sova på hotellet.
- Jag orkar inte gå.
- Du måste gå, skrattade Justin och jag skakade på huvudet.
- Ja orkar inte, vi kan bara stanna här en stund, sitt still.. viskade jag och vände mig om så att jag hade ryggen mot luften och inte ryggstödet.
- Du kan nog bära henne, hon väger ingenting, du behöver ju inte bära ut henne, bara tills hon vaknat nog och fattar att du faktiskt bär henne, då kommer hon sparka dig i huvudet om hon inte släpper ner dig, skrattade Fredo en bit framför oss.
Han klagade på mig, men jag var för trött för att orka bry mig.
- Ok-ej, svarade Justin osäkert och lyfte smidigt upp mitt huvud för att kunna resa sig upp. Han la sedan ner mitt huvud och jag suckade klagsamt. Jag kände två armar slingra sig om min kropp, en under benen och en under ryggen ungefär.
- Jag tror jag började bli sjuk eller något.. sa jag och kände hur hela kroppen sackade ihop i hans famn, jag sneglade upp på honom och han skakade på huvudet.
- Du är bara trött.

Jag blev inte piggare som Fredo lovat, men jag ville gå normalt ändå. Så Justin släppte snabbt ner mig och jag sträkte snabbt på mig. Jag kände mig fortfarande trött. Mådde inte alls bra, jag gick armkrok med Justin hela vägen till bilen mest för att jag inte orkade byta person att hålla armkrok med, och för att hans axel var så varm och skön. Och till min fasa somnade jag på Justins axel i bilen påväg till hotellet, han måste trott att jag var psykiskt störd eller något.
När vi kommit in i lobbyn på de alldeles för lyxiga hotellet i Verona, säkert ett femstjärnigt kollade jag på Justin som jag fortfarande höll armkrok med.
- Du ser inte ut att må så bra, sa han oroligt och jag skakade på huvudet.
- Nej det gör jag inte, svarade jag snabbt och suckade. Pattie kom snabbt upp till oss och sa snabbt:
- Det finns temp och sådant att låna, jag hämtar temp och en panodil så hjälper Justin dig upp på rummet, Kenny kommer med era väskor sedan, hon försvann till repetionen och jag orkade inte säga imot. Vi gick först för att checka in och hämta våra nycklar, jag hängde hela tiden på Justins axel och såg säkert ut som en beroende flickvän, eller en halvt ihjälknarkad vän. Hur som helst skulle de se fin ut imorgon i morgontidningen, eller skvallertidningen. Vi fortsatte sedan sakta mot hissarna, Justin med mig i släptåg och jag med huvudet lutat mot hans axel.
- Ska du gå eller sengångare? frågade Alfredo och skuttade skrattandes förbi oss.
- Hon mår inte bra, svarade Justin kort och jag skakade på huvudet, jag var fortfarande trött och vid detta laget hade hela kroppen börjat värka och huuvdet kändes tungt mot Justins axel. Vi kom fram till hissen och vi båda klev in i den för att trycka på våning 5, som var den högsta våningen. Justin räkte fram mitt kort och sa:
- Du bor i rum 525, jag i 526, vi har alltså bredvid varann igen! Jag log ett litet fåraktigt leende och nickade.
- Mmm, svarade jag bara, Fredo, som stod i samma hiss som oss kollade med en låtsas-tårad blick och snett huvud på oss, han torkade sig lite under ena ögat och la handen för munnen.
- Nejmen gud va gulligt, turturduvorna pratar som om de inte kommer smyga in till varann på nätterna. Jag suckade tungt mot Justins axel och kollade irriterat på Alfredo, så mycket jag förmådde.
- Håll tyst din lilla idiot. Hissarna plingade till och vi alla gick ut samtidigt. Fredo nästan sprang till sitt rum medans jag och Justin långsamt gick efter.
Efter bara några minuter hittade vi mitt rum och jag öppnade det med nyckeln, eller kortet med en kod på. Vi gick sakta in och jag staplade de sista stegen från dörren till soffan själv, det gick inte så bra, jag ramlade rakt ner i soffans fodral och hoppade upp så att jag hade huvudet på de ena armstödet.
- Du mår inte så bra va? frågade Justin och jag skakade på huvudet.
- Nej, det är säkert bara feber, eller så är jag bara trött.
- Ska jag göra något? frågade han och jag skakade sakta på huvudet.
- Nej, ta av mig skorna bara. Jag studerade honom när han sakta gick fram till mina fötter för att sakta dra av mina skor. Han hade en rynka i pannan och bet sig mjukt i läppen. Håret var rufsigt efter en timme på flygplatsen.
- Hur länge ska vi stanna här? frågade jag och han tänkte efter lite och satte sig sedan ner i en fotölj som var placerad bredvid soffan.
- Till imorgon tror jag, svarade han och jag nickade.
- Jag kommer missa din konser.
- Du kan se någon annan, svarade han och jag nickade.
- Mmm, kanske det. Det knackade på dörren och Justin gick genast iväg för att öppna, det var Pattie som kom in med enpanodil och febertemp. Hon log stort mot oss båda och hennes hår hängde fritt över hennes axlar, Pattie var en väldigt vacker kvinna, jag hade aldrig tänkt på det så innan, men hon hade fina drag; precis som sin son.
Jag kollade över på Justin och märkte att de var lika, ansiktsdragen var det samma, och riktigt fina var de också. Varför kunde inte jag få ha så fina ansiksdrag i min släkt? Jag suckade tungt.
- Hur mår du Mercedes? frågade Pattie mjukt och jag ryckte på axlarna och kände efter, huvudet var väldigt tungt och jag kände mig trött och hängig i hela kroppen.
- Inte så bra, hon tog fram en temp som man skulle ha i munnen och gav den till mig. Jag satte den under tungan i munnen och efter en halv minut pep den till. Pattie tog den och rynkade pannan.
- Du har 38 graders feber, sa hon och log. Men det är lugnt, ta det lugnt så kommer den vara borta på nolltid.