MERCEDES PERSPEKTIV:
Två knackningar denna gången, och nu var det inte Justin som knackade, nu var det jag. Med hjärtat i halsgropen hade jag gått med sockar gått ut i korridoren.
Dörren öppnades och Alfredo stack ut sitt huvud. Han kollade allvarligt på mig, hans ögon såg döda ut och mitt ansiktsuttryck ändrades snabbt, från låtsas-glatt till panikslaget.
- Du får tyvärr inte komma in, sa han surt och jag blev ännu oroligare än innan.
Hade Justin berättat för Alfredo om mitt misstag? Hade han tagit de så hårt. Jag spärrade upp ögonen mot honom, och plötsligt ändrades hans ansiktsuttryck. Ögonen blev gladare och ett leende spred sig på hans läppar.
- Du trodde inte att jag var allvarlig va? skrattade han och öppnade dörren helt, jag skrattade till och nickade.
- Jag var faktiskt nära att gå på de.
- Du skojar, golvet ändrades från någon konstig ljus matta som funnits i korridoren till samma trägolv som jag haft inne i mitt hotell rum. Jag kollade runt, det såg precis likadant ut som i mitt rum. Precis lika dant, läskigt.
Något jag inte tänkt på i mitt hotellrum var köket, jag hade inte ens tänkt att det var där. Men det var där, i alla fall i denna lägenheten, och inne i köket med en chips påse i handen stod Justin. Han stod med ryggen mot mig. Mitt hjärta började dunka i öronen och jag undrade om han verkligen inte kunde höra mina stressade hjärtslag. Jag kollade skrämt bak då jag inbillat mig att det stod någon där, det gjorde det inte, jag kunde därimot se en skymt av Fredos ben i den vita soffan. Jag vände mig om mot Justin igen och hann se hur han snabbt drog fram huvudet igen, han hade alltså kollat på mig.
- Ehm, förlåt för det som hände innan, det var inte meningen att säga det så, jag fattar att du inte vill ha med en som påpekar att du är stjärna hela tiden, det var inte meningen, jag tänkte mig inte för, förlåt. Han vände huvudet mot mig och skakade på huvudet.
- Det gör inget, jag överreagerade, han gav ifrån sig ett snett leende och ryckte på axlarna. Han hällde alla chips i en stor skål och vände sig om mot mig, han började gå mot mig och gav mig skålen.
När han stod där märkte jag en sak, han var cirka ett och ett halvt huvud längre än mig.
- Du kan väll ta denna till köket, jag kommer strax med popkorn, jag log och nickade.
- Yes sir, skrattade jag och han skrattade till och vände sig om igen. Själv vände jag mig mot vardagsrummet och gick dit med långa kliv, jag satte mig i soffan bredvid Alfredo och började äta av de goda chipsen.
De skulle bli kul att lära känna de.

-

Vi hade satt på någon usel skräckfilm. Den var verkligen jätte dålig. Jag skrattade medans det sprutade blod och vi hade tillslut tröttnat på den och satt lutade mot varann och pratade istället. Justin hade berättat om sin familj, och Alfredo om sin så nu var det min tur, jag tog ett djupt andetag och började:
- Jag har en bror, som ni träffade innan, Chris, en mor som heter Stayce, en plastfar som heter Maynard och en riktig far som jag inte har kontakt med alls, jag kommer inte ens ihåg vad han heter, jag skrattade torrt till men fortsatte sedan, jag har fem syskon, inklusive min bror, de andra syskonen är småsyskon, alla tjejer. Jag har en häst också, Solo, min ögonsten, jag log när jag sa det sista. När jag tänkte på det dunkade hjärtat till när jag tänkte på Solo, hur kunde jag lämna honom såhär?
- Oj, stor familj, log Justin och jag nickade. Hans vita tänder lyste i mörkret och jag hade genast lust att stänga min mun, ville inte visa honom mina tänder. Rädd för att jag skulle skämma ut mig.
- Ja, ganska, log jag, utan tänder.
Jag kände en armbåge i sidan och kollade mot Alfredo som satt bredvid mig på min högra sida, Justin satt bredvid mig på vänstra.
- Har du någon kille då? frågade Alfredo och vickade på ögonbrynen. Jag stelnade till och kollade chockat på honom.
Skulle jag säga sanningen?
- Ehm, jag hade, typ, själv? Han kollade förvirrat på mig men nickade. Sedan skakade han på huvudet.
- Nej. Singel och sökande.