MERCEDES PERSPEKTIV

4 maj 2012

Skolan var större än jag kom ihåg den. Kanske den blev större av att jag var tvungen att gå helt själv. Ingen hade ens kollat på mig, och om de kollat på mig hade de vänt sig om och viskat bakom min rygg. Eller framför mig med ryggen vänd. Jag hade hört vad en tjej vid namn Angelica och hennes kompis Jenny som gick någon klass under hade snackat om, de hade snackat om Justin och mig. Att jag varit med på hans promoturne och att det gick rykten om att vi hade haft ihop det.
Eller ännu bättre; hade ihop det. Jag försökte att inte kolla upp så mycket när jag tyst gick egenom korridorerna. Halva dagen hade gått och de kändes som om jag hade gått runt i skolan i halva mitt liv. Jag ville bara hem och ringa Justin. Eller i alla fall sms:a honom. Det hade gått en dag, och jag saknade honom redan. Det var inte bra.
Den nästsista lektionen var engelska, ett ämne som jag rent av sög på. Jag kunde inte skriva någonting, dikterna var enformiga och berättelserna hade bara en massa dialoger. Jag satte mig långt bak, så att jag kanske fick ett litet tillfälle att skriva ett snabbt sms till Justin, utan att någon skulle se. Folket strömmade in, men ingen kom bak och satte sig bredvid mig. Alla satte sig längre fram i klassrummet. När Mrs. Smith hade tagit upp glasögonen alldeles för högt upp på näsan och kollade snabbt ner i pärmen med alla klasserna hon hades namn öppnades plötsligt dörren och en lång blond tjej kom in. Hon hade sneda klar blå ögon och långt blont hår. Håret hängde vilt nerför axlarna och varade ungefär till under hennes bröst. Hon såg en aning stressad ut.
- Har jag kommit till engelska salen? frågade hon rakt ut och Mrs. Smith kollade med stora ögon på henne, hon hade inte märkt henne ännu. Den blonda tjejen hade en ljus klar röst. Hennes hy var ljusbrun och hon såg väldigt bra ut. Det skulle inte förvåna mig om hon hade tontals killar omkring sig efter denna första dagen.
- Ja, detta är engelska klassen, vem är du? frågade Mrs. Smith snabbt och uppriktigt.
- Jag heter Samantha, sa tjejen snabbt och räckte fram handen. Alla naglarna var målade ljusrosa och hon kollade med klarblå ögon upp på vår lärare.
- Och vad heter du? frågade hon sedan och kollade ut över klassen. Jag mötte hennes blick för några sekunder innan hon kollade tillbaka på Mrs. Smith.
- Jag heter Maria Smith, men var vänlig kalla mig Mrs. Smith, du kan gå och sätta dig bredvid Mercedes nu, sa Mrs. Smith snabbt och släppte Isabelles hand som om den var pestsmittad. Men Samantha var lika glad för det, hon nickade kort och började gå igenom den korta gången mot den lediga platsen bredvid mig. Hon satte sig ner bredvid mig och log smått, sträckte fram sin hand och jag skakade den med ett litet leende.
- Mercedes.
- Samantha, men du kan kalla mig Sam, jag nickade kort och vi båda kollade fram på tavlan.
Kanske jag hade hittat en ny kompis? Hon såg i alla fall trevlig ut.

-

Mrs. Smith hade gett mig uppgiften att visa Sam runt. Och även efter jag hade visat henne överallt tog vi följde till den sista lektionen. Hon berättade att hon bott i Los Angeles i hela sitt liv men nu flyttade hit, och att hon trivdes här än så länge. Jag berättade att jag kom från Stratford, men att jag hade flyttat hit när jag var 11. Jag berättade inget mer, för hon såg väldigt ointresserad ut, det ända hon kommenterade med var:
- Är det inte därifrån Justin Bieber kommer ifrån? Jag nickade bara snabbt och hon skrattade till. Hon uttalade Justins namn som om det var något giftigt ämne. Jag blev irriterad av det, men kom sedan på att det inte skulle synas på mig att vi kände varandra. Eller, att vi kände varandra visste alla redan om, att vi hade något tillsammans kanske var bättre ord för det. Samantha babblade på om sin familj och sina intressen medans vi sakta gled in i biologi-salen. Jag visste inte vad vi arbetade med, men efter en stund förstod jag att vi arbetade med natur och miljö. Samantha satte sig ännu en gång ner bredvid mig längst bak.
Efter biologin slutade vi.
- Du ska hem nu va? frågade Sam snabbt när vi började gå mot våra skåp. Jag hade knappt sagt något under hela lektionen medans Sam viskat saker lite då och då. Hon hade bland annat trakasserat Mr. Lisandrellos, som egentligen kom från Mexico, näsa. Den var ganska stor, och en aning böjd, som en häxas. Jag hade bara smått hållit med och lett lite.
Jag nickade lite åt Sams fråga.
- Ja, det ska jag, sa jag med ett snett leende. Jag var ganska trött efter skoldagen, som var min första på två veckor och gäspade till.
- Du har inte lust att hänga va? frågade hon oblygt samtidigt som hon fluffade upp håret.

Jag skakade sakta på huvudet, men hon öppnade munnen innan jag hunnit öppna min.
- Vi kan gå hem till mig och kolla på film? sa hon snabbt.
- Tyvärr, jag kan inte idag, sa jag med ett snett leende och rättade till min lätta outfit. Jag hade vaknat lite sent och bara snabbt dragit på mig en t-shirt och ett par tighta jeans. Jag hörde min mobil vibrera i fickan, ett sms. Det kliade i fingrarna, jag ville bara dra upp mobilen och läsa det. Jag hoppades på att det var Justin som hade frågat om han kunde ringa, vi hade bestämt att han skulle göra det så att jag inte var i skolan. Och jag skulle messa honom.
- Någon annan dag kanske, svarade hon och jag log innan jag nickade.
- Ja, kanske i övermorgon eller imorgon? Hon nickade och sa sedan med släpig röst.
- Vi kan se. Hon sa snabbt hejdå innan han skyndade iväg. Jag började snabbt gå mot vår lägenhet och studerade ännu en dag skräpet som blåste över vägen. Jag drog upp min mobil och kollade på smset, det var från Justin, men han frågade in om han kunde ringa, han hade skrivit:
' Du har inte kollat i din jacka ännu va? Vänstra innerfickan... ' Jag rynkade pannan och drog snabbt upp jackan som hängde tungt på axlarna. Jag öppnade vänster innerficka och stannade precis när jag drog upp den lilla vita lappen som låg där i. Lappen var viken och på en av de vikna sidorna stod det med snirkliga bokstäver:
' Mercedes Flores ' Ett leende spreds på mina läppar. Jag vek upp lappen och började läsa det lilla brevet, sakta, för att få njuta av det mer.
' Hej Dess. Jag vill att du ska veta att du betyder mycket för mig. De två senaste veckor har varit två av de bästa i hela mitt liv. Jag trodde inte att jag skulle kunna bli så kär som jag är i dig på två veckor! Men jag föll för dig, och det snabbt! :) Och med detta brevet vill jag berätta för dig att denna månaden kommer gå snabbt, jag lovar, allt kommer ordna sig. Jag kommer sakna dig, men vi överlever...
Förlåt att jag väckte dig förresten, men jag ville utnyttja varje sekund av morgonen med dig, och det blev ganska lyckat? Ellerhur? ;) '
Jag var tvungen att ta en paus. Tårarna hade vällt upp i mina ögon och jag drog ett djupt andetag för att försöka samla mig. Det gick inte och efter cirka två sekunder rann tårarna nerför mina kinder. Jag snyftade till och vek med skakiga händer ihop lappen igen i skårorna och la ner den i fickan. Jag försökte se så normal ut jag kunde när jag gick in genom porten och uppför trapporna. Jag smög snabbt in i vår lägenhet och drog av mig jackan med lappen i handen och hängde upp den på en av krokarna innan jag snabbt gick mot mitt rum, med långa steg. Samtidigt som tårarna rann nerför mina kinder.
- Vad är det äls-, min mamma avbröt sig själv och jag vände mig snabbt och och höjde en av mina händer i en "stopp-gest".
- Jag vill vara ifred... sa jag mellan snyftningarna och drog bort tårarna från mina kinder. Mamma sneglade ner på lappen och nickade tyst. Jag vände mig om och gled in i mitt rum, stängde dörren och slängde mig sedan i sängen.
Hur mycket fick man sakna en människa egentligen?
Jag vek upp lappen och satte mig med ryggen lutad mot den svarta väggen bakom min säng. Jag kurade ihop mig under det varma täcket och strök ut lappen mot låret innan jag läste igen:
' Det hoppas jag att du tyckte, för jag är säker på att jag tyckte det. Faktiskt så kollar jag på dig just nu, jag sitter här bredvid dig i sängen, studerar ditt söta ansikte. Klockan är kvart i 6. Och jag saknar dig även fast du inte är borta ännu.
Justin. '
Jag lutade huvudet bak i väggen och slog armarna om mig. Lutade huvudet mot knäna och grät våldsamt. När jag lugnat ner mig och kunde kolla närmre på breven såg jag 5 nummer prydligt skrivna längst ner på sidan. Det stod; med ganska kort text:
' OBS. Spara dessa numrerna ifall jag måste byta, så att du kan få tag på mitt nya nummer. Personerna vet att du har deras nummer, så de är förvarnade ifall du måste ringa. :) '
Under texten stod de fem numrerna, Patties, Kennys, Chaz och Ryans. Det sista numret var hans eget.
Efter allt stod det:
' Detta meddelande kommer självförstöras om..
3
2
1
Jag skojar bara ;)
Puss (heart) '
Jag fnissade till och himlade med ögonen samtidigt som jag med tårarna rinnandes nerför kinderna la brevet bredvid mig samtidigt som jag lutade huvudet mot benen igenon och snyftade till. Jag knöt armarna om mina ben och skakade nästan av alla tårar. Det är i alla fall en dag mindre tills jag får träffa honom igår, det är väll positivt?
Jag blev avbruten i mitt deppande när dörren försiktigt öppnades och mamma kollade in i rummet. Hennes oroliga ansiktsuttryck ändrades till ännu mer oroligt när hon såg mig.
- Men lilla gumman! utbrast hon och slog upp dörren samtidigt som hon sprang fram till mig. Jag drog ner benen och slängde mig i hennes famn när hon satt sig ner på sängkanten. Jag snyftade högt och borrade in huvudet i hennes hals, precis som jag brukade göra med Justin.
- Vad är det som har hänt? viskade hon och jag sa mellan snyftningarna:
- Jag saknar.... Honom..
- Pojken menar du? Jag nickade och kollade upp på honom.
- Ja saknar honom jätte mycket.. viskade jag och hon smekte bort tårarna på min vänster kind.
- Det kommer ordna sig gumman... Vill du visa något foto? frågade hon mjukt och jag drog ett djupt andetag innan jag letade i fickan efter min mobil. Jag drog upp den och tryckte på tegelstenens mellanknapp. Jag tryckte upp de sista fotot på oss och vände skärmen mot henne. Hon tog mobilen och kollade ner på fotot med ett litet leende.
- Ni ser jätte gulliga ut! sa hon med ett leende och jag kollade ner på bilden. Justin kollade rakt in i kameran på denna bilden, jag kollade upp på honom med någon slags grimasch, som tyvärr skulle se ut som ett leende.
Jag hade inte lyckats så bra kan jag tala om.
Men Justins leende var perfekt som vanligt, en liten glimta av hans tänder syntes, dock var bilden väldigt suddig, tegelstenars kamera brukade inte vara så bra.
- Kameran var inte så bra.. Hans bilder blev mycket bättre, du vet, iphone, log jag hon nickade förstående.
- Jag har faktiskt tänkt... Att vi kanske kan köpa en iphone till dig, en begangnad antagligen, men de funkar väll bra de med? Jag log stort genom tårarna, som fortfarande envisades med att rinna nerför min kinder.
- Det skulle vara.. Väldigt bra, svarade jag drygt, jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, så det fick bli drygt. Mamma log stort och kramade om mig igen. Hon sneglade på brevet som låg bredvid och kollade upp på mig.
- Får jag läsa det? frågade hon och jag skakade på huvudet snabbt.
- Nej, det är privat.