”Vart ska vi någonstans?”

”Min kompis bor i San Francisco, jag tänkte att vi kör dit först.”

”Hur lång tid tar det att åka till San Francisco?”

”6 timmar.”

Jag nickade.

”Är han snäll?”

”Han är speciell, men när man lär känna honom är han schysst. Ta honom inte så seriöst bara, okej?”

”Okej.”

”Jag älskar dig.”

”Och jag dig.”

Jennas perspektiv:

Justin bar ner de sista väskorna medan jag tog avsked av min lägenhet, för ett tag. Jag visste inte när jag skulle komma tillbaka, men det var okej. Bara jag och Justin skulle spendera den tillsammans var det okej. Vi skulle vara tillsammans, och även fast jag skulle sakna Charlie och Kevin skulle jag klara mig. Jag skulle komma tillbaka, såklart jag skulle komma tillbaka, tids nog.

Justin smög sina armar om min midja, innan han lutade sitt huvud mot min axel och andades in mitt hår.

”Är du klar, älskling?” viskade han. Jag drog blicken över mitt, vårt, sovrum. Sängen hade jag bäddat och tavlorna hängde som de alltid gjort på min vägg. Jag drog ett djupt andetag och lutade mig bak mot hans bröst.

”Ja.” andades jag.

”Du behöver inte följa med. Du vet att jag klarar mig.”

”Jag vill följa med, försök inte få mig att ändra mig.” sa jag och kollade upp på hans ansikte. Han rörde sig inte, kollade bara ner på mig med stora, vackra, bruna ögon. Han strök min sida lite och lutade sig försiktigt ner för att kyssa min kind.

”Jag bara berättar vilka alternativ du har.”

”Gör inte det då. Jag vill vara med dig, okej?”

”Okej?” Han kysste mig en sista gång på kinden innan han släppte mig och vände sig om för att gå ut ur rummet. Jag saknade genast hans närvaro.

”Kom ner när du är klar.” Jag nickade, även fast jag visste att han inte såg mig och kollade runt i rummet en sista gång innan jag begav mig mot köket. På bänken låg det vita kuvertet jag lagt mitt brev till Charlie i. Charlie stod på utsidan i kursivstil. Jag tog försiktigt upp det och smekte det med mina fingrar. Jag skulle sakna Charlie, såklart jag skulle sakna Charlie.

Jag gick ut ur köket och sedan till hallen, där jag tog på mig mina skor. Den svarta långkjolen jag hade på mig svängde runt vid benen och var väldigt skön och luftig att gå med. Håret hade jag satt upp i en tofs och jag hade inget smink i mitt ansikte, jag fick vara sminkfri under resan. I alla fall tills vi stannade någonstans.

Jag tog med mig mina dörrnyklar och med Charlies kuvert i handen gick jag ut från min lägenhet och låste dörren för sista gången på ett tag. Min mobil låg nere bilen redan, tillsammans med laddare, hörlurar och billaddare och andra grejer man kunde behöva på en lång resa som denna. Jag gick så snabbt jag kunde nerför trapporna. Det fanns inte någon som jobbade i bostadshuset varje dag, och jag var glad att det inte var någon som jobbade idag. Det var skönt att inte ha någon som ifrågasatte ens handlingar alltid. Jag öppnade dörren och gick ut i den friska nattluften. Kjolen flög runt benen när friska, mjuka nattvindar tog tag i den. Justin hade parkerat bilen så nära ingången det gick och jag kunde se honom precis när jag kom ut. Han satt i förarsätet och stirrade rakt ut i luften. Jag undrade vad han tänkte på, vart vi skulle bege oss nu, vem vi skulle bo hos, på vilket hotell, i bilen? Massa frågor snurrade runt i mitt huvud, jag visste ingenting, hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen, ingenting. Det var skrämmande, samtidigt som det var spännande. Jag visste inte vart vi skulle befinna oss imorgon, men jag visste att Justin skulle vara där med mig och det räckte för att jag skulle känna mig trygg. Jag skulle vara med Justin, det räckte.

Jag öppnade bildörren till passagerarsätet, men innan jag klev in kollade jag bak och tog en sista titt på huset min lägenhet befann sig i. Det höga huset såg en aning kusligt ut i den svarta natten. En vindpust flög förbi och min kjol flög runt mina ben. Svalkade min varma hud under kjolen, svalkade mig överallt.

Jag steg in i bilen och drog ett djupt andetag. Jag la kuvertet med brevet i knät och knäppte säkerhetsbältet.

”Vi måste till gymmet först, jag ska lämna ett brev i brevlådan till Charlie.” jag kollade inte på Justin när jag sa det, men jag såg att han kollade på mig i ögonvrån. Bilen rullade försiktigt framåt när han släppte kopplingen och mötte på med gas. Han växlade upp ordentligt när vi kom ut på en större väg och tog min hand.

”Jag älskar dig, du kan fortfarande ångra dig.” Jag suckade djupt och la hans hand i mitt knä för att ta tag om den med båda händerna.

”Jag älskar dig, jag kommer inte gå någonstans.” Han svarade inte och jag fortsatte bara smeka hans hand.

Justin stannade utanför gymmet.

”Varför åker vi inte till hennes lägenhet istället?” Jag kollade på honom och sedan tillbaka på gymmet.

”För om hon vaknar kommer hon försöka få mig att stanna, jag vill inte förklara för henne varför vi måste åka. Hon kommer inte förstå.” Han sa inget mer, kollade bara mot gymmet.

”Jag kommer snart, stanna här.” sa jag och öppnade dörren, klev sedan ut och smällde igen den efter mig. Jag gick fram till gymmets brevlåda och stoppade snabbt ner kuvertet. Jag kollade en sista gång på gymmet sa tyst:

”Vi ses snart.”, och klev sedan in i bilen igen.

~

Vi hade kört en timme när min mage började kurra. Min kropp fattade inte att klockan inte ens var 4 ännu.

”Jag börjar bli hungrig.”

”Vi stannar någonstans och äter och sover vid 7.”

”Jag vet inte om jag orkar vänta så länge.” Jag smög in min hand i hans och kramade den mjukt.

”Jag är rädd att du inte har något val älskling.”

”Varför kan vi inte stanna tidigare?”

”De flesta vandrarhem har inte öppet förens halv 7. Det blir lättare om vi äter och sover på samma ställe.” Jag suckade men sa ett svagt,

”Okej.” Han smekte min hand och kollade på mitt ansikte.

”Vad heter din kompis, han vi ska bo hos?” frågade jag efter en liten stund.

”Mitchel heter han. Jag träffade honom när jag bodde i San Francisco ett tag. Som jag sa är han speciell, ta honom med en nypa salt. Okej?”  

”Okej.” svarade jag. Jag lutade mig bak i sätet och drog ett djupt andetag. Nu var vi påväg, och det kändes okej. Jag var med Justin, allt skulle bli okej, vad som än hände skulle allt bli okej.

Plötsligt kom jag på en sak.

”Justin.” 

”Mm?” han slet inte blicken från vägen, kollade bara på mig i ögonvrån.

”Mina föräldrar skulle hälsa på denna vecka.” Han fortsatte stirra rakt framför sig, sa ingenting på en stund.

”Vart bodde de nu igen?”

”Washington.”

”Vi kanske kan komma till dem istället.”

”Tar inte det väldigt lång tid att åka från LA till Washington?”

”Jo, det gör det. Men vi har ingen brådska. Vi kan ta tid på oss.”   

Jag är sämst, och jag är medveten om det. Typ tre månader sedan senaste kapitlet och jag är grymt ledsen. Kände mig tvingad att publicera detta sugiga kapitel även fast det är typ halvklart och suger sjukt mycket. Ska nu iväg en vecka till Öland så ingen uppdatering alls denna vecka.

Statestiken sjunker och jag förstår det, min uppdatering är verkligen i botten just nu. Livet kommer emellan. Ska försöka bättra mig. 

Har ni tröttnat på denna novellen föresten? Har funderat lite på att pausa denna, kanske pausa hela bloggen ett tag även fast jag gjorde de i typ en månad. Jag vet inte vad jag ska göra, vad tycker ni? Om det nu finns några kvar här... 

(och ni får ett såntdär tråkigt collage igen. Kanske fixar något när vi kommit hem igen...♥)

Älskar er, puss och kram, skumbanan ♥