Jennas perspektiv:

Solen sken in genom de stora panorama fönsterna på rummets högra vägg, solen hade bestämt sig för att lysa rakt in i mitt ansikte och det var inte alls så mysigt att vakna av. Jag drog ett djupt andetag, sträckte på mig och gjorde något ljust pip ljud som jag alltid gjorde när jag sträckte på mig efter en lång natt av skön sömn. I detta fall en kort natt. Jag visste inte hur mycket klockan hade varit när jag och Justin haft vår lilla pratstund på balkongen, men allra tidigast klockan tre. Och det var allra tidigast. Jag drog ett djupt andetag och öppnade sömndrucket ögonen. Hela rummet var upplyst och de vita väggarna såg ännu ljusare ut än de brukade. Jag låg i min stora, alldeles för stora säng, på rummets högra sida om man kom från dörren. Rakt fram var de stora panorama fönsterna placerade över hela rummets långsida. Långa gardiner var placerade vid sidorna som jag kunde dra för om jag ville det. Jag gjorde det inte så ofta, men ibland hände det, om jag skulle kolla på film mitt på dagen eller om jag bara inte ville ha så mycket ljus i rummet. De stora gardinerna täckte hela långsidan om man täckte för de helt, de var i alldeles perfekt storlek. Till vänster i rummet var min dubbeldörr till min Walk-In-Closet och några små tavlor var upphängda på väggen. Inte alls många, bara några få. En på mig och Charlie, en på min familj och en på bara mig. Fotot var taget av en proffsfotograf när vi skulle ta foton med familjen. När vi skulle ta privata foton, utan någon annan i min lilla familj hade fotografen gett mig en stor blomkrans att ha på huvudet, han hade sedan sagt åt mig hur jag skulle posera. Allt hade gått mycket bra och vi alla hade varit mycket nöjda med fotograferingen. Just denna bild hade jag blivit väldigt nöjd med och jag hade därför skaffat mig en kopia att sätta upp på väggen. Även fast jag kände mig en aning egoistisk av att ha ett foto på mig själv på väggen. Man kunde väll hoppas på att jag inte skulle behöva vara ensam på alla foton i all evighet framåt. Men man fick väll se. Kanske skulle jag leva helt ensam med huset fullt av kissande katter.

Jag kunde inte låta bli att skratta åt mina egna tankar. Varför tänkte jag ens på detta? För att jag kände mig ensam?

Knappast, jag gillade att vara ensam. Det passade mig alldeles utmärkt.

~

Jag knackade högt på Justins dörr när jag äntligen orkat mig upp från sängen, som känts ovanligt skön just idag.

”Justin, dags att vakna!” ropade jag högt och tänkte på de pinsamma blickarna han gett min kropp igår. Jag hade bara lust att spola tillbaka tiden och strunta i att ta av den där dumma filten, som jag inte hade en aning om vart den befann sig. Hoppas den hade trillat ur balkongen och ramlade så långt ner på gatan som möjligt. De kunde gärna köra över den med sin bil också.

Justins perspektiv:

Jag hörde mycket väl Jennas röst genom dörren. Men jag orkade knappt öppna ögonen, tankarna från gårdagen hemsökte mitt huvud och jag kunde inte tänka på något annat än att jag hade betet mig som en skit. Mot både Jenna och killen jag slog ner på klubben.

Han såg verkligen ut som ett stycke kött när jag var klar.

Jenna hade nog inte märkt såren på mina knogar, jag hade gömt de så mycket som möjligt. Ville inte att hon skulle se de. Jag visste inte varför, jag kanske inte ville känna mig ännu svagare än jag redan kände mig. Att bli omhändertagen av en tjej var inte normalt för mig, jag tog hand om mig själv. Blev aldrig omhändertagen av någon annan. Ingen brydde sig om mig tillräckligt mycket för att ta hand om mig för den delen heller. Och det var bra, det var så jag ville ha det. Jag trivdes ensam. Utan någon annan att respektera och bry sig om. Helt ensam. Jag drog ett djupt andetag och tryckte huvudet djupare ner i kudden, kände långsamt hur luften tog slut i lungorna. Höll ut en stund till, tänkte, ångade mig, tänkte, funderade.

Någon hade sagt till mig, för längesedan, att man egentligen kunde hålla andan längre än till hjärnan sa åt en att andas. Jag hade varit liten då och inte vågat tro på personen som sa det, hade varit rädd att jag skulle bli hjärndöd eller i värsta fall; dö. Jag vågade mig på att testa denna teori nu när jag låg här i min egen hopplöshet, med huvudvärken sprängande i huvudet. Jag hade nästan glömt all alkohol från gårdagen, innan jag vaknade från mina fyratimmars sömn med sprängande huvudvärk.

Jag höll andan en stund till, men gav sedan efter för min hjärna och drog ett djupt andetag. Utan att öppna ögonen. Fan. Jag ville verkligen inte gå upp.

Hur lång tid hade det ens gått sedan Jenna varit utanför och knackat på? Tio minuter? Fem minuter? Två minuter? Jag hade ingen aning. Jag drog ett djupt andetag, öppnade ögonen, stängde de nästan genast igen och begravde huvudet i kudden igen.

Jag brukade inte känna såhär. Mina händer och blickar brukade vandra på minst tio olika tjejers kroppar varje dag. Jag brukade inte bry mig om vart tjejen befann sig, varuhuset, nattklubben, bredvid sin pojkvän på någon gata någonstans? Jag brydde mig inte. Var hon snygg lät jag min blick vila på henne, länge. Ibland för länge, och på de olika privata delarna. Jag orkade inte bry mig.

Så varför blev jag så jävla blödig och brydde mig nu? Det hade ju inte varit någonting. Ingenting hade hänt och jag hade inte gjort någonting. Och ändå kände jag såhär. Som om jag bokstavligen våldtagit henne, bara hoppat på henne och kört på. Det var ju inte riktigt så det var, det enda jag egentligen hade gjort var att ge henne några blickar. Först precis när hon hade tagit bort den där förbannade filten och sedan när hon hade försvunnit ut från balkongen. Min blick hade fastnat på hennes rumpa och jag hade inte riktigt kunnat kontrollera den. Hon hade dock snabbt skyndat sig ut från balkongen och jag kunde gissa att hon hade känt sig en aning obekväm under min blick. Jag förstod henne, inget sådant hade utdelats innan. Inte mellan någon av oss.

Om inte den gången vi först träffades räknades, när hon hårt petat mig på överarmen, för att få min uppmärksamhet.  Men det var ju inte ens något tittande.

Jag drog ett djupt andetag och bestämde mig för att be om ursäkt, vekt, mycket vekt och blödigt. Men jag ville inte att hon skulle slänga ut mig, och hon var min enda; kunde man kalla henne vän? Hon var det närmsta vän jag hade i alla fall. Hon och alla de ”vänner” jag träffat de senaste.

Jag drog ett djupt andetag, förberedde mig på att bli mitt; väldigt gamla, blödiga jag och reste mig sedan.

Precis i rätt tid till ännu en knackning på dörren.

”Justin, är du uppe?” Jag suckade tyst, masserade mina tinningar, försökte glömma huvudvärken som dunkade innanför pannbenet och svarade sedan snabbt:

”Ja, jag är vaken.” sa jag tyst, nästan viskade. Ännu en knackning hördes. Jag tog långsamt tag om mina jeans som låg på golvet, jag hade verkligen inte hade lust att ta på mig dem en dag som denna. Solen sken utanför fönstret och det var säkert mer än 30 grader ute. Jag suckade, drog på mig byxorna och gick sedan fram till dörren.

”Jus--.” Jag öppnade dörren lite på glänt innan hon hann avsluta meningen. Hon spärrade chockat upp ögonen mot mig och man såg tydligt att hon blivit chockad. Synen var lustig, ett trött leende letade sig fram på mina läppar.

”Jag är vaken.” sa jag trött och lutade mig lite svagt mot dörren, jag var fruktansvärt trött, huvudvärken gjorde det hela inte bättre.

”Jag ser det, du ser ut som ett vrak.” fnittrade hon, jag himlade med ögonen och gäspade sedan stort.

”Man tackar.” sa jag. En pinsam tystnad spreds mellan oss och man kunde nästan ta på den spända luften. Det handlade om det igår, jag bara visste det. Hon hade tänkt på det. Kanske skulle hon aldrig kunna se mig i ögonen på samma sätt igen, kanske hade jag förlorat den första nästan vännen jag haft på evigheter.

Jag bara väntade på meningen som innehöll att hon ville att jag skulle dra, typ nu direkt. Men meningen kom inte.

”Det är frukost.” svarade hon istället, pekade med tummen mot kökets riktning och jag nickade frånvarande.

”Jag…. Ehm, jag kommer strax.” sa jag efter en stunds tystnad och hon nickade.

”Okej.” Jag nickade, hon vände sig om och jag stängde snabbt dörren. Drog ett djupt andetag samtidigt som jag vandrade fram till min smutsiga t-shirt som låg på golvet. Jag grimaserade när jag drog på den, den luktade ingeting, men det var droppar av intorkat blod i det vita tyget. Jag kollade ner på min outfit och drog ett djupt andetag, tog de återstående stegen fram till dörren, öppnade den och gick sedan ut.

Jag fick väll sätta igång med min ursäkt nu, jag ville bara få det överstökat.

Jennas perspektiv:

Jag sitter tyst vid köksbordet när Justin kommer in genom dörren. Han stannar i dörröppningen och jag ser hur han samlar sig för att säga någonting. Jag möter hans blick och han drar ett djupt andetag innan han får ut några ord.

”Jag är ledsen för igår, eller i natt”, sa han och kollade ner i marken, ”jag var full, blir lite åt det….. Hållet då.” svarade han och jag kunde inte slita blicken från honom. Han såg uppriktigt ledsen ut. Jag log lugnade mot honom när han vände upp blicken. Hans blick letade sig bara upp i mitt ansikte och inte på min kropp, jag gillade denna sida av honom. Den jag hade fått se under tiden jag umgåtts med honom, inte den där snuskiga Justin som jag träffat på igår. Jag gillade denna Justin, som vågade säga förlåt. Jag gav honom ett större leende, reste mig upp och gjorde något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag tog de få stegen till honom och la sedan armarna om hans nacke, jag fick ställa mig på tå för att nå runt med armarna om hans nacke. Hans kropp trycktes snabbt mot min och jag burrade in mitt ansikte i kroken mellan hans hals och axel.

”Det är lugnt.” sa jag lugnade och känner hur hans armar långsamt låses bakom min rygg. En bit över min svank. Han vill väll inte riskera det igen, att titta – i detta fall ta – på mig igen. Han luktar gott, även fast jag hann se de intorkade blodfläckarna på hans t-shirt innan jag kramade honom. Men jag orkade inte bry mig.

”Kommer du föresten ihåg någonting från det?” skrattade jag och lutade mig bak för att kolla upp i hans ögon. Han kollade ner på mig och nickade.

”Det hela är mycket luddigt, men ja.” Jag skrattade till och nickade.

”Kommer du ihåg Evan?” frågade jag. Han rynkade pannan och skakade sedan sakta på huvudet.

”Eh, nej.” sa han och jag flinade.

”Du tyckte han var riktigt irriterande, du påstod att han trodde att du var en ’fucking kvinnoknullare’ eller något sådant, du var riktigt sur i alla fall. Han är den nya receptionisten.” skrattade jag och Justin höjde ögonbrynen. Men hann inte säga något innan jag uttalade nästa fråga:

”Kommer du ihåg när jag kallade dig as då?” Jag hoppades innerligt att han skulle svara nej, jag skämdes fortfarande.

”Jag har ett svagt minne av det, ja..” svarade han, jag suckade och ställde mig på tå för att ge honom ännu en kram. En ”jag-ber-om-ursäkt-kram”. Ganska hård. Som man alltid gjorde när man bad om ursäkt om någonting, tror jag?

”Vi behöver föresten köpa några nya t-shirts till dig. Jag menar, du kan ju inte gå runt i den t-shirten hela dagarna? Den är ju smutsig och urtvättad!” la jag till och släppte honom medan jag pratade. Han flinade och släppte min midja långsamt. Jag backade något steg och log mot honom.  

”Några nya t-shirts kan du få köpa till mig, och ett par badshorts, sedan räcker det.” sa han och jag skrattade ironiskt innan jag skakade på huvudet.

”Dröm vidare grabben.” sa jag och flinade.

Jag kände hur det brände vagt av hans beröring vid min rygg. Jag kollade djupt in i hans ögon och gav ifrån mig ett leende. Gick sedan tillbaka till köksbordet med hans blick brännande i nacken.

Jag var glad över att den var just i nacken, och inte någon annanstans på min kropp. Även fast jag hade ett par täckande shorts på mig denna gång.

Okej, so here it is, and i don't like it.

Ett mellankapitel, tråkigt som FAN. Ursäkta att jag svär.

Hoppas ni gillar det lite och tycker det är värt lite kommentarer i alla fall :C Haha :(  

 Vad tyckte ni? Jag vet att det var tråkigt som in i men aa, ge det en chans, endast mellan kapitel!

Vad tycker ni om "blödiga"- Justin? Som han själv kallar sig? 

OCH VAR TYCKTE NI OM KRAMEN? 

KOMMENTERA.