”Varför hade du hans kläder?” Hon kollade förvirrat på mig, rynkade pannan och stannade.

”Va? Vem då?” frågade hon snabbt och jag kollade med en aning sänkt huvud på henne. Försökte ge henne en seriös min.

”Killen du gav pengar innan? Han som sedan ville ha ett veckokort?”

”Jag vet inte vad du pratar om!” sa hon och försökte se oskyldig ut. Jag suckade snabbt och skakade bedrövat på huvudet.

”Seriöst Charlie.”

”Han frågade mig om jag kunde tvätta hans kläder, han har väll ingen tvättmaskin eller något! That’s it!”

”Hotade han dig?” Hon gjorde en grimas.

”Såklart han inte hotade mig!” utbrast hon och skakade snabbt på huvudet. ”Han bara frågade.” Jag spände blicken i henne, men gav mig sedan.

”Okej, jag ger mig.” Hon skrattade till och gjorde tummen upp snabbt, för att sedan gå vidare mot snacks automaten precis bredvid ingången.

”Din tur att stänga idag, babe!” ropade Charlie till mig från gymmets ytterdörr.

”Jag vet, babe!” skrek jag tillbaka snabbt. Jag satt i fåtöljen inne i personalrummet och läste en gammal ’seventeen’-tidning. Charlie var, tydligen, påväg hem. Jag hörde dörren ut från byggnaden öppnas och hur hon skrek:

”Då går jag nu! Glöm inte att släcka och låsa! Puss, hejdå!” Varje gång jag skulle stänga gymmet på kvällen skrek hon att jag inte skulle glömma att släcka och låsa. Efter två år borde jag väll veta och komma ihåg?

”Puss, hejdå!” Dörren slog igen och jag säckade ihop i soffan, jag blickade ner mot mina skor, och märkte att det inte var mina skor som satt på fötterna.

Det var Charlies.

Jag svor högt för mig själv och slängde tidningen i soffan innan jag sprang ut ur personalrummet och mot ytterdörren.

”Charlie!” skrek jag när jag slagit upp den, men hon var redan borta. Jag svor högt för mig själv innan jag vände på klacken och gick in genom dörren med en sur min. Jag kollade ner på min outfit och ville bara gråta när jag såg hur dåligt mina kläder passade med varandra. Jag satte upp håret i en hög tofs med tofsen som suttit fast runt min handled hela dagen och svor igen. Jag drog upp min vita iPhone 5 ur fickan och klickade mig snabbt fram till min och Charlies konversation.

To: Charlie

Du har mina skor din lilla ondskefulla unge. Jag kommer sätta eld på dina som hämnd.

Jag knappade snabbt in det halvsura meddelandet och la sedan ner mobilen i fickan igen. Jag skakade irriterat på huvudet och himlade med ögonen. Jag gick in i personalrummet och la tidningen på soffbordet på några andra tidningar och spände sedan tofsen för att kliva fram till skåpet där jag förvarat mina ytterkläder och min väska under dagen. Jag öppnade det olåsta skåpet och började med att ta ut min korta skinjacka, drog på den och tog sedan väskan för att hänga den snett över min kropp. Jackan var egentligen inte behövlig, då det var varmt ute, men jag hade den ändå, för syn skull. Jag stängde skåpet efter mig innan jag gick ut från personalrummet och släckte noga efter mig. Både på personaltoaletten och inne i själva personalrummet. Sedan gick jag vidare ut mot ingången, där information- och kassabordet fanns. Jag låste noga kassan och gömde nyckeln under den lilla mattan vid ingången.  Jag begav mig sedan mot den lilla ingången för de som inte tänkt byta om, mest personalingång dock. Hela väggen och dörren var av glas, så man såg igenom den, in till självaste gymmet.  

Jag öppnade glasdörren och klev snabbt in, utan att stänga dörren efter mig. Jag kollade runt i gymmet. Charlie älskade rosa, och det såg man överallt i hela gymmet, förutom i personalrummet. Där jag tvingat henne att ändra färg när hon gjorde om för något år sedan. Jag kollade ut över de olika träningsmaskinerna och fattade inte hur folk ens orkade träna på sådana. Jag klev ut med Charlies skor på det rosa plattliknande golvet. Jag gick förbi några rosa träningstyngder och kollade runt i den upplysta gymlokalen. Det luktade rent och det var inte speciellt konstigt, då vi bara hade haft fyra tränande idag.

Jag tänkte precis vända och stänga gymmet när jag hörde ett par gummisulor mot en av löpbandens band. Jag rynkade pannan och vände mig om ännu en gång för att gå längre in i gymmet, jag svängde åt vänster och fick syn på en lång muskulös kille på ett av de rosa löpbanden. Shortsen hängde lågt på hans höfter och han hade dragit av sig sin tröja och slängt den bredvid sig. Han hade hörlurar i öronen och han höll sin gamla knappmobil i ett hårt grepp i handen. Hans shorts var blå och kalsongerna var gula. Jag kunde se de vältränade ryggmusklerna jobba hårt när han sprang i rask takt på löpbandet. Jag kände igen det rufsiga ljusbruna håret som stod upp på hans huvud, det var killen jag gett tillbaka pengar, jag visste fortfarande inte namnet på honom. Svetten rann på hans rygg och i nacken på honom. Jag gick sakta fram till hans svettiga, hård jobbande, springande kropp och sa högt:

”Ursäkta.”

Ingen reaktion. Jag antog att han inte hörde.

”Ursäkta mig, men vi ska stänga nu.” sa jag sedan, lite högre. Killen hade stängda ögon och hans musik hördes ut från öronen. Han var väldigt fokuserad. Jag höjde handen och petade med pekfingret på hans muskulösa biceps. De kändes som att röra en sten. Hans ögon slogs upp och hans bruna ögon drog sig snabbt mot mitt håll. De stora bruna ögonen såg rakt in i mina. Han drog ut den ena hörluren och stängde av löpbandet för att han skulle kunna kliva av.

”Åh, förlåt.” sa han och tog upp sin vita tröja från golvet. Jag hann få en skymt av hans tonade magmuskler innan han drog tröjan över huvudet och täckte över den tydligt starka magen.

”Stänger ni… Ehm.. Nu? Eller hinner jag ta en snabb dusch?” Han såg osäker och hoppfull ut. Jag log och nickade.

”Du hinner.” Han gav mig ett litet leende och nickade sedan sakta innan han vände sig om och försvann mot omklädningsrummen.

Jag stod och kollade ner på Charlies skor lutad mot kassan när han kom ut från omklädningsrummet. Hans hår var fortfarande blött från den rekordkorta duschen och hans ansikte såg uttryckslöst ut. Han stannade en bit framför mig och jag log mot honom innan jag reste mig så att jag stod vanligt och drog ett djupt andetag.

”Kommer du hit imorgon med...” jag tog en lång paus och hoppades på att han skulle säga vad han hette. Jag hoppades rätt.

”Justin, mitt namn är Justin.” log han kort och sneglade mot utgången. Leendet nådde inte ögonen. Jag log och nickade innan jag drog en hand genom håret och drog upp min mobil för att kolla klockan. Den hade redan hunnit bli halv 6 och jag nickade mot utgången.

”Vi borde nog gå nu.” sa jag, mest för att ha någonting att säga och hade helt förträngt min föregående fråga.

”Jag kommer hit imorgon, ja.” sa han och rättade till ryggsäcken på ryggen.

”Åh.” sa jag drygt och nickade. En pinsam tystnad spreds över oss samtidigt som vi kollade in i varandras ögon. Hans liknade stelnat guld i det starka ljuset från lamporna i taket.

Efter en stund bröt jag blicken och den åkte ner till marken.

”Jag sa aldrig vad jag hette, Jenna.” sa jag en aning osammanhängande och kollade upp i hans ögon igen innan jag tog ett steg mot utgången och sedan ett till. Han höll i byxorna samtidigt som vi började gå mot utgångsdörren. Jag drog ett djupt andetag och släckte alla lamporna på lampknapparna bredvid dörren och öppnade den sedan för att kliva ut i den varma kvällen. Solen sken fortfarande lågt på himlen och natten såg ut att bli stjärnklar och vacker. Justin smet snabbt ut efter mig och jag stängde och låste den sedan. Vid horisonten var himlen lila, rosa men ju längre i mitten på himlen man kom blev den blåare och blåare. Jag studerade den vackra färgen och vände mig sedan om till Justin som stod bredvid mig. Han hår var rufsigt och ostylat efter duschen, det stod åt alla håll och kanter.

Jag fick en plötslig impuls att dra handen igenom det.

”Ha en trevlig kväll, god natt.” han log snabbt och nickade innan han svarade:

”Tack detsamma, god natt” Jag väntade några sekunder på att han skulle gå mot sin bil eller lägenhet, om han gick och inte åkte, men jag väntade i förgäves då han stod kvar. Jag gav då honom ett sista leende innan jag begav mig mot min bil, men hann inte så långt förens jag fick se en profil sätta sig ner mot husväggen en bit från gymmets ingång. Han satte ryggsäcken bredvid sig innan han drog upp fötterna och slingrade armarna om benen, han lutade sedan huvudet mot knäna och drog ett djupt andetag innan han slöt ögonen. Jag hade vid detta laget vänt mig mot honom och studerade honom med rynkade ögonbryn. Varför satte han sig på gatan? Jag stod stilla och han verkade inte märka mig. Efter en stund öppnade han ögonen och hans blick mötte snabbt min. Han kollade uttryckslöst på mig.  

”Sover du…. Ehm..  Här?” frågade jag försiktigt samtidigt som jag gick närmre honom. Hans ögonkontakt med mina ögon bröts och han studerade istället gatan, efter dock bara några sekunder mötte hans blick min igen. Han klämde fram ett litet uttryckslöst leende innan han nickade och kollade runt på den öde gatan.

”Ja, jag sov i min bil förut, men d..” han ändrade sig snabbt, ”Några förstörde den, så nu sover jag här.” han klämde fram ännu ett falskt leende, de nådde fortfarande inte ögonen.

”Hur länge sedan var det personerna förstörde den?” frågade jag och rynkade pannan. Varför förstör man någons bil? Dessutom sov och bodde han ju i den, varför?

Han studerade mig en stund under tystnad. En rynka var placerad mellan hans ögon. Han övervägde något i sin hjärna. Kanske hur mycket han skulle säga, kanske något annat.

”Jag vet inte riktigt. Ett tag. Inte så länge, det var inte i LA det hände.” sa han lättsamt och lutade hakan mot knäna igen, kollade hela tiden på mig. Jag studerade honom igen, blicken fastnade i hans, en tyst tystnad föll över oss.

”Du kan få sova hos mig om du vill.” Orden flög ut ur min mun innan jag ens hann argumentera med mig själv i hjärnan. Han kollade förvånat upp på mig och han tog bort huvudet från knäna.

”Va?”

”Du kan… Sova hos mig ett tag om du vill, i gästrummet?” sa jag och det lät som en fråga och som om han visste exakt vilket gästrum jag menade. Hans blick studerade mina, Charlies, vans och man såg att han funderade.

Vad höll jag på med? Bjöd hem en total främling, in i mitt hem?

Jag tänkte precis dra tillbaka erbjudandet när han kollade förhoppningsfullt upp på mig. Hans ögon var en aning kisande när de mötte min blick.

”Ä-Är du säker?” frågade han, fortfarande med en hoppfull underton.

”J-Ja.” stammade jag och nickade sedan, för att förtydliga mitt erbjudande. Det tog några sekunder innan han förstod vad mitt svar innebar och han ställde sig hastigt upp och drog upp den, tillsynes, tunga ryggsäcken på ryggen. Hans skyndande rörelser tydde på att han var rädd att jag skulle dra tillbaka löftet om att han fick stanna hos mig.

Tänk så var han inbrottstjuv?

Ungdomsbrottsling? 

Drogmissbrukare?

Allt av de nämnda?

Han stannade en meter ifrån mig och kollade ner på mig, jag kände mig väldigt kort med Charlies vans och det störde mig. Jag ville vara längre än jag var, mina 169,5 centimeter räckte inte.

En pinsam tystnad spreds runt oss samtidigt som vi kollade djupt in i varandras ögon. Jag bröt den efter en stund, bröt blicken och studerade hans svarta, slitna kängor.

”Vi kanske ska gå?” sa jag och han nickade snabbt, jag såg det i sidan av mitt synfält och nickade sedan kort själv innan jag begav mig mot min bil, en silvrig fisker karma som min mor och far gett mig i present när jag flyttade från Washington DC. De sa att jag behövde en bil och de tänkte absolut inte ge mig något billigt skräp.

Justin följde efter mig och höll ryggsäcken stadigt. En mjuk bris tog tag i mitt uppsatta hår när vi kom fram till bilen och jag spände tofsen snabbt innan jag drog upp bilnyklarna och låste upp dörren med den lilla lås-upp-knappen. Justin ställde sig några meter från bilen och stirrade storögt på den, samtidigt som jag gick över till andra sidan, där förardörren var.

”Wow.” sa han och jag flinade stort.

”Förvånad?” Hans blick mötte min och han nickade snabbt.

”Min familj har en massa pengar.” sa jag bara och öppnade förardörren. ”Hoppa in.” Han studerade bilen en sista gång med stora ögon och öppnade sedan passagerardörren för att kliva in i bilen, samtidigt som jag gjorde det.

~

Hissen plingade till och vi gick båda ut på min våning, högst upp, våning 24. Jag delade våningen med en familj, rik familj. Min lägenhet låg åt höger och deras åt vänster, båda lägenheterna var stora, ljusa och luftiga. Något jag alltid gillat när de var. Jag slängde en blick bak på Justin som kliade sig nervöst i nacken. Han mötte min blick och höll genast fast den.

”Bo-Bor du själv?” frågade han och jag log stort innan jag nickade så att tofsen på mitt huvud gungade.

”Ja, det gör jag. Ingen kommer komma, jag lovar.” Han blev en aning lugnare och kollade sig runt i den lilla korridoren. Eftersom att det bara var två lägenheter på hela våningen var det en rätt kort korridor. Huset var dock inte färdigbyggt, de höll på att bygga ut våningen en bit till, så att fyra stora lägenheter skulle få plats.

Jag gick med raska steg fram till dörren och stoppade snabbt in nyckeln i nyckelhålet och vred om, ett bekant litet klick hördes innan jag puttade upp dörren och jag kunde se hallen framför mig. Åt vänster befann sig en stor toalett och åt höger mitt kök, som var onödigt stort, då jag verkligen sög på att laga mat. Om man fortsatte fram kom man till en stor korridor med olika dörrar. Vardagsrummet befann sig bredvid toaletten och på vardagsrummets högra sida fanns en glasdörr som ledde ut till en balkong. En rätt stor balkong med utsikt över Los Angeles. Sedan kom mitt sovrum och efter det, längst in, gästrummet. Där jag tänkte Justin skulle få sova.

Jag drog av mig min jacka och klev ur skorna för att vända mig om mot Justin som stod precis utanför dörren med blicken fest på mig.

”Är du säker?” Jag flinade och nickade.

”Ja, men jag vill inte ha något knark eller alkohol, okej?” Han stod kvar en liten stund som för att överväga sina val, springa för livet eller komma in. Han valde de sistnämnda och jag log mot honom när han klev in, stängde dörren efter sig och klev sedan ur skorna. Ryggsäcken hängde fortfarande på ryggen. Han kollade ner på mina fötter blygt och jag försökte lätta upp stämningen med ett stort leende, det gick sådär, då han inte ens såg mitt leende.

”Du behöver inte bära runt ryggsäcken, jag lovar att inte rota i den.” sa jag och jag sa ’lovar’ extra högt, så att han skulle fatta att jag menade allvar. Han mötte min blick och för första gången såg jag uttrycket i hans ögon. Det var som om en stor svart mantel befann sig över hans blick och allt jag kunde se var sorg och ånger. Han bröt vår ögonkontakt och drog sakta av ryggsäcken från ryggen, när den var nere la han den på sina skor.

”Känn dig som hemma!” började jag och slog ut med armarna. ”Är du hungrig?” Jag kollade snabbt på honom innan jag vände mig till köket och gick in genom det öppna valvet.

”Jag är alltid hungrig.” Jag motstod att ställa en följfråga mot hans lilla viskning, som det antagligen inte var meningen att jag skulle höra egentligen, och fortsatte bara in mot kylen.

~

Vi hade lagat pannkakor, eller vi hade försökt laga pannkakor. Det blev mest en kladdig smet av alltihop, men vi gnällde inte och åt upp allt. Justin åt som om han aldrig sett mat i hela sitt liv, han åt upp mer än hälften av pannkakorna, men jag blev mätt av de jag fick. Så jag klagar inte.

”Ska vi kolla om det går något bra på TV?” frågade jag när vi plockat undan allt i köket. Han nickade och följde efter mig intill vardagsrummet. Vardagsrummets golv var av mörkt trä och väggarna lika mörka, men inte av trä. En begäran jag haft när det gällde min lägenhet hade varit att vardagsrummet skulle vara mörkare än de andra rummen. Och jag hade fått som jag ville.

Direkt när man kom in i vardagsrummet möttes man av ett stort matsalsbord, som jag endast använde om jag fick främmat eller om mina föräldrar kom på besök. Och därför, användes det aldrig. För jag hade nästan inga bekanta, eller i alla fall inte folk jag bjöd hem på finmiddag, och mina föräldrar fick nästan aldrig tid att komma hit. En gång var tredje månad kanske, men de hade lovat att komma mer till sommaren, och jag skulle komma till dem.

Längre in i rummet fanns soffan, som var placerad bakom ett soffbord och en stor platt TV som stod på sin fot på ett långt brett TV-bord. TV-bordet var fullt med massa ramar och bilder från mitt liv. Från allt. Några när jag var liten, några när jag gick på High School och några på min familj.

”Fint du har det.” sa Justin och kollade runt i rummet. I taket över matsalsbordet hängde en fin glaskrona som lyste upp hälften av rummet, över soffan hängde också en lampa, men inte alls lika dyr och stor som glaskronan.

”Tack.” sa jag med ett leende och vi gick och satte oss i soffan. Jag satte på TV:n med fjärrkontrollen och kollade runt på de olika kanalerna.

”Jag gör i ordning gästrummet sedan, så att du kan sova där, okej?” Hans blick mötte min och han nickade. Han vände sig tillbaka mot TV:n, men min blick släppte inte hans spände ansikte. Vad var det med honom som gjorde mig så vek att jag bjöd hem honom? Till mitt hem? Kanske de bruna ångerfyllda ögonen och de en aning rynkade ögonbrynen. Hans raka ögonbryn var en aning buskiga, absolut inte farligt buskiga, och han passade i det, bra, han passade bra i det. Hans läppar var små, fylliga och en aning hjärtformade. Några få hårstrån var placerade på hans överläpp, från min placering någon meter ifrån honom såg det ut som ett ljusgrått sträck. Käkbenen var välmarkerade och öronen små och perfekt rundade. Håret var ljusbrunt eller smutsblont och de stod förtillfället rufsigt åt alla håll. Två vita fake-diamant satt fast som örhängen i båda hans öronsnibbar och de passade honom bra. Plötsligt bröt de bruna ögonen kontakten med den dåliga serien som spelades på TV:n och hans blick mötte snabbt min. Jag kollade snabbt bort och en rodnad spreds på mina kinder och jag böt hastigt TV kanal.

~

Jag hade fastnat för en av serierna som spelades på TV:n och helt glömt bort tiden. Jag drog upp min mobil ur fickan och såg på skärmen som lystes upp. Jag spärrade upp ögonen och släckte mobilen för att vända mig om mot Justin och säga:

”Jag går och bäddar till dig nu så att vi kan so…” jag hann inte längre innan jag fick se hans slutna ögon och halvöppna mun. Han hade, utan att jag märkt det, lagt sig ner i soffan med huvudet mot armstödet och låg nu där och sov. Han låg i hopkurad i fosterställning och hade armar och ben tätt mot sig. Han andades sakta och tungt och ett leende spreds på mina läppar. Jag reste mig tyst från soffan och stängde av TV:n snabbt, jag räckte mig sedan efter en av de många filtarna som hängde över soffans ryggstöd. Jag vecklade ut den och la den sedan varsamt över honom, hans ögonbryn rynkades och han gav ifrån sig en liten suck, men somnade snabbt om igen. Han var nog riktigt trött. Jag släckte allt som fanns att släcka i rummet och drog för gardinerna för fönstren som befann sig på väggen till vänster om soffan. När jag var klar gick jag sakta ut ur rummet för att inte väcka honom. Jag släckte sedan överallt, läste ytterdörren, borstade tänderna, tvättade av allt smink och gick sedan in i mitt sovrum. Jag tände sänglampan och drog sedan av mig min tröja, min bh, mina sockar och mina byxor. Jag sov alltid såhär, i bara trosor. Jag drog ut tofsen ur håret och borstade de med fingrarna snabbt innan jag gick fram till min CD-spelare och satte på den, för att sedan lyssna på den välkända låten som strömmade ut högtalarna. Jag lyssnade alltid på musik innan jag skulle sova, alltid, jag kunde inte sova utan musik. Jag la mig ner i den stora dubbelsängen. Sängen var egentligen nästan för stor, men jag gillade att ha mycket plats, då jag ibland rörde mig mycket i sömnen. Jag slöt ögonen och koncentrerade mig bara på musiken som strömmade lågt ur de dyra högtalarna, men ljudet gjorde de värt de dyra pengarna. Ljudet var helt underbart.

 3476 ord långt *-* 

Då var andra kapitlet uppe!

Gillar ni novellen än så länge? :) 

Kommentera duktigt. Lika bra som på förra! :D